Att tvingas välja (1:a generationen)

Kapitel 48
- Det var länge sedan du var här Lucius. Hur mår Narcissa och lille Draco? frågar jag och rör om i mitt te.
- De mår bra, svarar han.
Jag nickar.
- Du får ta mig dig dem hit nästa gång. Jag vill gärna se hur stor mitt gudbarn blivit, säger jag.
Lucius harklar sig och nickar. Han och Avery utbyter en blick som säger allt. Med en smäll ställer jag ner min tekopp på bordet. De båda männen rycker till vid min gest.
- Bara för att jag förlorade min son betyder det inte att jag kommer bli galen varje gång jag träffar ett barn. Nej, Lucius nästa gång du kommer hit har du med dig din fru och din son. Det är en order, säger jag och spänner ögonen i honom.
Han biter ihop och jag kan höra hur Avery suckar. Lucius ställer sig upp och tackar för sig. När han har lämnat salongen och även huset ställer jag mig upp och rättar till min klänning.
- Jag går och ser vad mrs Parker har tänkt till middag, säger jag och går ett par steg.
- Han påminner om honom, säger Avery.
Jag stannar tittar på honom över axeln. Han tittar inte på mig utan tittar ut genom fönstret.
- Draco har blont hår och riktigt knubbiga kinder. Han skrattar när man snurrar runt med honom och Narcissa har berättat att han sover som bäst när han får ligga i hennes knä. Och om man byter ut hans gråa ögon mot blåa så är det som om…, säger han och hans röst darrar.
Avery tittar nu på mig. Jag kan se hur hans ögon är tårögda.
- Som om han är Theodor.
Jag tittar snabbt bort. Sätter mig ner på soffans armstöd och känner hur tårarna rinner ner för kinderna. Jag blundar och gömmer mitt ansikte i mina händer. Bara vid ljudet av min sons namn så bryter jag ihop. Hur kommer jag då reagera ifall jag ser någon som påminner om honom? Jag hör steg och plötsligt känner jag hur Avery slår armarna runt mig. Han håller mig i ett hårt grepp.
- Det kommer bli bra. Vi kommer klara det här, säger Avery.
Jag vet inte hur men på något vis lyckas han ta bort sina händer från mitt ansikte och pressar sina läppar mot mina. Vi har inte kysst varandra på flera månader och det är nu jag inser hur mycket jag saknat honom. Bilder av hur lyckliga vi var en gång i tiden flimrar förbi min ögonlock. Jag lägger armarna runt hans hals och håller honom närmare mig. Håller fast vid de där lyckliga minnena. Men då får jag se honom. Hans tandlösa leende, hans första ord och sista gången som jag såg honom. Jag brister ut i gråt igen och knuffar undan Avery. Han faller bakåt och landar på rygg på golvet. Utan att säga något eller ens titta på honom springer jag därifrån och ut genom ytterdörren. Solen håller på att gå ner och luften är ljummen. Tårarna forsar ner för mina kinder och jag stannar intill ett träd. Lutar mig mot stammen och kramar om mig själv. Jag saknar honom. Jag saknar honom så.

Återigen sitter jag inne på botarens vita rum. Men nu är Avery med. Vi ler lika brett båda två. Snart vet vi.
- Jag är nervös, erkänner jag.
- Jag med, skrattar Avery.
Dörren öppnas och botaren kommer in. Han ler och sätter sig på andra sidan av skrivbordet.
- Allting ser väldigt bra ut mrs Avery. Ni har ingenting att oroa er för.
Jag pustar och känner hur en lätt börda lämnar mina axlar. Botaren lägger en mapp på bordet och både jag och Avery tittar på den. Där inne finns svaret.
- Har ni diskuterat ifall ni vill veta könet? frågar botaren.
Vi nickar ivrigt. Han skrockar och öppnar mappen för en kort stund innan han stänger den.
- Mr och Mrs Avery, om fyra månader kommer ni få en son.
Jag tittar på Avery. Han ler fortfarande ett brett leende och vi kramas. Jag lägger en hand på min mage. En son. Theodore Albert Avery.
_______________________________________
Otroligt kort kapitel men förklaringen finner ni under förra kapitlet!

Jag sa det!!!
Hela tiden! Lita inte på Avery.

Varje gång någon har skrivit på tråden håller jag typ andan och hoppas på att det är ett kapitel. Du skriver så obeskrivligt bra. Jag finner inte ord.

Kapitel 42


- Skadad? Tro mig Claire. Jag kan inte bli mer skadad än jag redan är. Du krossade mitt hjärta om du inte har glömt det, säger han och vänder sig om.

Whoa! Vad fan?! Jag vet att alla här älskar Remus men wtf?? Hon ville vara med Avery och det får han för fan repsektera! :p (även om avery är en skithög, menmen)

Asså wooow. Så kul med nytt kapitel. Så jobbigt att inte veta vad som hänt! Spänning. Mermermer

Meh, hon var ju otrogen!

Azuuuum!!!

Ehhh holy macarony!! Skooojar an med mig!! Allt är försrört

Jaa, det var ju faktiskt väldigt ruttet av Claire, men ändå…:p

Kapitel 49
Smärtan är nästan outhärdlig. Det känns som om han försöker komma ut genom att skära upp sin mamma. Avery sitter bredvid och håller min hand. Jag skriker när nästa värk kommer.
- Kom igen Claire. Snart där, säger han och jag ger honom en ilsken blick som får honom att tystna.
Ännu en värk uppstår men den här gången är det Avery som skriker till. Alla i rummet, jag och botarna, tittar på honom och han pekar på handen som jag håller i. Den är vit och när jag tar bort handen har han mitt handavtryck på sin.
- Förlåt, säger jag utmattat.
Han kysser min svettiga panna.
- Det är ingen fara. Håll ut, säger Avery.
Jag nickar och botaren sätter sig på sin plats vid fotändan av min säng. Han tittar på mig och trots att han har en mask för munnen kan jag se att han ler.
- Okej mrs Avery, du kommer alldeles strax få träffa din son. Men först vill jag att du tar i, säger han.
Jag blundar och tar ett djupt andetag. Min kropp känns svag och kraftlös men snart är han här. Utan att riktigt veta vart jag får energin ifrån så tar jag i för allt jag kan. Ett gällt skrik hörs och jag slår snabbt upp ögonen. Jag kan se hur botaren går iväg med något och hur han och de andra två botarna står tätt intill varandra. Jag tittar på Avery och ser hur han gråter och nickar. Det är då jag känner hur även jag gråter. Botaren kommer tillbaka och lägger honom på min bröstkorg. Han är insvept i en ljusblå filt och jag kan höra hur han skriker lågt. Jag böjer ner mitt huvud och kysser hans lilla panna.
- Hej, det är jag som är din mamma, viskar jag.
Avery skrattar och kysser min tinning. Han stryker försiktigt vår sons kind med sitt finger.
- Han är helt underbar, säger jag.
- Precis som sin mamma, säger Avery.
Jag tittar leende på honom. Vi kysser varandra. Jag hoppas att vi alltid är så här lyckliga.

Klockslagen får mig att vakna med ett ryck. Jag tittar mig omkring. Lämnar sängen och går fram till fönstret. Drar bort gardinen och möts utav mörker. Det är sent. Kanske till och med natt. Klockan, som står nere i salongen, slår igen och jag kan höra dem så väl. Jag räknar dem tyst för mig själv. Tolv. Tolv slag. Jag tittar ut genom fönstret igen. Men jag kan bara se mörker och min egna spegelbild. Min bleka hy och mitt bleka hår sticker ut i natten och påminner om ett spöke. Synen gör mig ledsen, så jag drar för gardinerna och går tillbaka till min säng. Grattis på vår tredje bröllopsdag Avery. Grattis.

Vaaaaaarfööööör gööööör duuuuu sååååhääääär?!?!?!?!

REEEEEEEMUUUUUS!!! KOM FRAM!

Är allmänt skitskraj för att hon ska komma tillbaka till Remus sen, och då är han med Tonks redan </3