I Will Always Love You (roooolspeeel)

Kiara tittade runt.
"Vänta, jag känner igen det här stället..." Kiara ställde sig upp, och höll på att ramla. Men lyckades stå upp med bara vänster fot. Men, när Kiara kom på vad det var för ställe satte hon sig tvärt ner igen.

"Var är vi då?" Frågar Hannah och tittar på Kiara. "Du måste få bandage eller något stödjande." Fortsätter hon och himlar med ögonen. "Det kanske finns bandage eller liknande här någonstans." Säger hon och av en vana kollar hon igenom sin väska efter något användbart.

Kiara var lika gott som stum. Hon kunde inte säga ett endaste ord. Hon bara andades tungt och väntade på att en man och ett barn skulle komma in på åkern. Men efter en stund vaknade hon.
"In i skogen!" halvskrek Kiara, och hon försökte gå till skogen som var runt ängen, åkern, var det nu var.

Damon suckade och hjälpte Kiara att hålla balansen, det var det minsta han kunde göra.
"Förlåt", viskade han i hennes öra då han släppte ner henne på marken inuti skogen.

"Strunt i det." viskade hon tillbaka. "Jag tror tillochmed att min fot börjar bli bättre nu." sa hon retsamt. "Så att du inte behöver bära mig hela tiden." Hon kravlade sig fram till en buske och väntade på vad som skulle hända.

Hannah följer efter Kiara. Hon orkar inte riktigt förstå vad som pågår. Eller så kanske det egentligen är så att hon inte VILL förstå. Nej, det är bara det att hon inte orkar. Hannah kan inte låta bli att dra på munnen.

Kiara tittar på Hannah.
"Bli inte chockade av.. av vad som kommer hända." sa Kiara långsamt. "Och snälla, haka inte upp er på det. Snälla. För min skull." vid de sista orden släppte Kiaras blick Hannah och föll på Damon istället.

"Självklart inte. Men gör mig inte så himla nyfiken. Förresten jag hitta bandage vill du ha?" Frågar hon Kiara och tar fram en bandagerulle ur väskan.

Kiara tittade förvånat på bandagerullen.
"Vad har du inte i den väskan?" frågade Kiara på skämt. "Och, ja tack. Det skulle jag vilja.

"Jag har inte något skydd eller kläder. Bara ett helt medecinskåp ungefär och nästan 10 stycken bröd." Svarar hon och ger henne bandaget och en tejprulle. "Fast det är förstås vad jag vet är i min väska." Säger hon och tittar ut över åkern.