Av hela mitt hjärta.

Åh, vad bra! ♥

Tack
Kapitel: 13;
Olivia:

Jag suckade djupt och vek ihop Cillas brev. Typiskt. Jaja, det var väl inte hela världen. Jag packade väskan med skolböcker, pergament, fjäderpenner, igen korkat bläck och min trollstav. Jag tog på mig väskan och skorna innan jag började gå ner mot stora salen. Jag hade satt upp håret idag, för att slippa få det i ögonen. Nere i stora salen slog jag mig ner bredvid en annan tjej i min årskurs. Hon låtsades inte om mig. Jag åt fort och sedan började jag gå mot lektionen i försvar mot svartkonster. Påväg dit kände jag plötsligt en hård knuff i ryggen. Det var en av Cillas förra vänner från Slytherin. Jag stirrade häpet på dem. Tjejen som jag antog hade knuffat mig blängde elakt på mig innan hon vände sig mot sina vänner igen. Jag stirrade efter dom ett bra tag, innan jag kom på att jag måste skynda mig om jag ville hinna till lektionen. När jag kom in i genom dörren hade undervisningen redan börjat. Jag mumlade fram en obegriplig ursäkt till proffessor Summer. hon suckade bara och hänvisade mig till en ledig plats. Jag kände hur rodnade började sprida sig över mitt ansikte och jag rodnade ännu mer. Jag hörde ett elakt hånskratt från ett av Slytherin borden. Proffessor Summer hyschade irriterat åt dem och de vände ansiktet till boken igen. Jag slog upp sidorna som min bordskamrat hade uppslagna. Jag började läsa, men kunde inte koncentrera mig. Tillslut ringde det ut till rast och jag smällde ihop boken och stoppade ner den i min redan välfyllda väska. En bit utanför klassrummet kände jag hur någon grep tag i båda mina armar och föste mig med sig. Tillslut tryckte den upp mig mot väggen i en lång mörk korridor, långt borta från klassrummet och jag såg att det var Cillas gamla vänner. Jag kände hur skräcken grep tag i mig när jag såg deras hånflin, men jag behärskade mig och vågade mig på att fråga:
- V-vad vill ni?
- Vi vill bara visa dig hur det går med äckliga små smutsskallar som tror att de är något.
Sedan fick jag ett hårt slag i ansiktet och kände hur greppet om mina armar lossnade och jag gled ner från väggen innan allt blev svart.

Stackars Olivia.. Super bra kapitel! ♥

Jättebra ♥

Stackars Olivia....

Tack!♥ Här kommer mer!
Kapitel 14;
Cilla:

Jag vankade oroligt runt i sällskaps rummet. Jag hade inte sett till Olivia på två dagar och jag började känna mig orolig. Jag klättrade ut genom porträtt hålet och började leta efter någon Gryffindor elev i vår årskurs. Tillslut hittade jag en tjej som Olivia hade presenterat som Sally. Jag spärrade vägen och frågade:
- Har du sett till Olivia?
- Nej, det har jag inte! fräste hon ilsket.
- När såg du henne senast? frågade jag skarpt.
- Jag vet inte! Vid försvar mot svartkonster eller nåt!Akta på dig!
Jag flyttade snabbt på mig och började springa mot försvar mot svartkonster medan jag tänkte på att Emma, Lilian och Ann hade sett ovanligt finurliga och skadeglada ut. Bara de inte gjort henne något! tänkte jag panik slaget. Framme vid lektionsalen stannade jag upp och tänkte efter. Om nu Emma eller de andra hade gjort henne något, skulle de knappast göra det offentligt, så jag följde en tom, mörk och lång korridor. Tillslut kom jag fram till en krök och när jag kollade där bakom, såg jag Olivia ligga där, helt medvetslös.
- Olivia! ropade jag och sjönk ner på knä bredvid henne. Hon andades svagt. Jag kollade mig panikslaget runt, och kom fram till att jag var helt ensam tillsammans med min avsvimmade kompis. Jag reste mig snabbt upp och rusade tillbaka till försvar mot svartkonster korridoren. Till min stor lättnad krockade jag nästan i femte års eleverna som hade hjälpt mig och Olivia för bara någon vecka sedan.
- Fort! Ni måste hjälpa mig! Jag förklarade snabbt och hackigt.
En av tjejerna ropade till de andra:
- Sndra, Lilly och Jane! Berätta för madam Pommfrey att vi kommer alldelens strax! Louie, följ med mig! Vis vägen! sa hon sedan skarpt till mig medans de andra sprang iväg mot sjukhus flygeln. Jag rusade iväg med Tjejen som tydligen hette Louie och den som pratat med mig.
- Förresten så heter jag Amanda, sa hon. Tillslut kom vi fram till Olivia och Amanda sjönk ner på knä bredvid henne. Sedan sa hon skarpt:
- Kom här och hjälp mig att bära henne till sjukhusflygeln.
Jag och Louie hjälpte Amanda att lyfta upp henne. Vi gick så fort vi kunde genom de tomma korridorerna. Efter vad som känts som en evighet kom vi äntligen fram till sjukhus flygeln och möttes av en orolig madam Pommfrey.
- Här, lägg henne här! ropade hon med kraxande röst. Vi lade försiktigt ner henne på en säng och madam Pommfrey började genast undersöka henne.
- Hon måste ha fått ett riktigt hårt slag i ansiktet! konstaterde hon. Hon får lov att stanna här ett tag! Seså, lämna oss ifred nu. Innan jag lämnade salen med de andra kramade jag Olivias hand och viskade tyst i hennes öra:
- Ge inte upp, Olivia!

Jätte bra.. ♥

Tack så mycket, det blir ett lite kortare kapitel nu...
Kapitel 15;
Olivia:

Allt var svart, det kändes som om jag föll och föll i all evighet. Tillslut efter vad som kändes osm flera veckor, hörde jag gäll röster och kände att någon lyfte upp mig. Dom verkade oroliga, och jag tyckte mig känna igen Cillas röst. Jag försökte säga:
- Det är lugnt, jag mår bra!, men kunde inte ens förmå mig att öppna munnen. Slaget jag fått i ansiktet värkte och jag kunde knappt andas. Det gjorde ont i hela kroppen och jag låg i en oskön ställning, men jag orkade inte räta till mig. Tillslut hörde jag oroliga röster och lades ner i en mjuk säng. Någon började undersöka mig och prata lågt med de andra. De sista jag hörde innan jag föll ner i dvalan var Cillas röst som viskade i mitt öra:
- Ge inte upp, Olivia!
"Nej, tänkte jag, jag ska inte!"

Kämpa Olivia.. Kämpa.. ♥

Bra kapitel! ♥