Mannen som omfamnade besten

Riktigt bra

Tack för all underbar kritik och liknande, riktigt roligt att ni uppskattar det jag skriver. Så länge det finns läsare kan jag fortfarande leverera!
Första gången jag skriver något kärleksbaserat, så döm mig inte allt för mycket. Enjoy!
______________________________________________________

Kapitel Sju

Solen stod högt på himlen, Fenrir låg i det höga gräset, tittade upp i himlen, med ett grässtrå i munnen som han frånvarande tuggade på. De kläder som han vanligtvis använde låg på en sten, vid sjöns strand och torkade, han hade för en gångs skull både badat sig och tvättat sig. Anledningen var kanske fånig, men på grund av den lilla anledning så kände han att det fanns något mer att leva för, än att hävda hans rätt som Varulv och det var han på god väg att göra. Sedan hans flykt så hade han lyckats samla ihop en stor och stark flock, där alla av dem var kunniga inom magi och väldigt måna om att hävda Varulvarnas rätt. Trotts att flocken hade växt sig till oanade proportioner så hade han bestämt sig för att dra sig undan från dem ett tag, skillnaden var att han inte hade dragit sig undan på grund av hans vilja att vara ensam. Anledningen var att han ville spendera mer tid med personen, som låg och sov på hans arm, spendera tid med flickan som hade varit den första att ansluta sig till honom. Med ett leende tittade han ned på tjejen som låg där bredvid honom, även hon utan kläder, han strök en hårtest ifrån hennes ansikte och log, på ett mindre rovdjursliknande sätt – leendet var fullt av kärlek. Det hade gått ett par veckor sedan deras första möte, men han kunde minnas det som om det var igår.

Dagen han hade träffat henne var en molnigare dag, han hade befunnit sig i en annan skog och höll sig undan från samhället. Väl sittandes på en sten mitt i skogen med vinden i ryggen, hade han konfronterat henne.
”Kom fram, jag vet att du är där. Vem du nu är” Hade han sagt och förvånad som hon hade varit, hade hon upphävt förtrollningen som höll henne kamouflerad.
”Hur visste du?” Hade hon frågat, fortfarande lika häpen. Med ett roat leende hade han vänt sig om och granskat henne uppifrån och ned.
”Litar man enbart till sina ögon så kommer man inte överleva länge. När du jagar ett djur, så se till att alltid ha vinden i ansiktet och inte i ryggen, för om du har vinden i ryggen för du även med dig lukterna och jag märker dig utan att du själv vet om det.” Hade han sagt, väldigt roat då skära fläckar hade tornat upp sig i hennes vackra ansikte.
”Frågan är varför du följer efter mig, funderade på om jag skulle döda dig direkt, men det kändes väldigt onödigt” Hade han sagt och munterheten i hans röst hade blivit full av allvar.
”Jag hörde att en man, som mest liknade en varg hade strukit omkring och letat efter lämpligt folk. Människor som likt han var monster, fjättrade i sin egen kropp. Avskydda av andra trollkarlar, innan jag avslutade mitt sista år på Hogwarts blev jag anfallen av en Varulv och jag fick inte avsluta min utbildning. För att förhindra mig från att anfalla andra människor, detta gjorde mig arg och irriterad. Jag kunde ju inte hjälpa att ett monster hade anfallit mig, men det brydde dem sig inte om.” Hade hon sagt, full av trotts och ilskna tårar hade avtecknat sig i det söta ansiktet. Fenrir hade bara nickat, till flickans historia och sedan hoppat ned från stenen och tagit en del av sin packning, för att slänga över den till sin nyvunna kamrat.
”Är du med får du bära bördan en del av bördan, om du sviker mig så kommer det att stå dig dyrt.” Hade han sagt med ryggen vänd åt flickan, innan han fortsatte att vandra längre in i den mörka skogen.

Fenrir ruskade på huvudet, detta minne värmde honom och han skrattade åt sig själv, hur dum hade han varit egentligen? Inte många dagar efter att hon hade gått med, hade de båda funnit varandra, likt en skönhet och ett odjur som tycker om varandra. När han tittade ned på flickan bredvid honom, med det långa mörka håret, nyligen nytvättat liggande över ryggen och axlarna, så kände han en enormt varm känsla inom sig. Det pirrade i magen och med ett leende strök han hennes kropp ömt, med sina kloliknande fingrar. Trotts att dem båda var skydda av samhället så fanns det en extrem skillnad mellan dem, hon var vacker, underbar, med rundare former, till skillnad från honom som hade ett grovt utseende, väderbitet och med lätt kantiga former.
Skägget som hade växt sig grovt och strävt var en stor kontrast, till hennes lena kinder. Det var sjukt, han hade levt ensam i hela sitt liv, avskydd och självständig, men sedan han hade träffat denna flicka, så känns det som att hon hade räddat den sista mänskligheten han hade kvar i sig. Räddat den sista spillra människa, som han själv hade försökt rädda med svettiga fingrar. Ja mycket i världen var oförklarligt, men Fenrir kände på sig att den starkaste trolldomen som fanns var kärlek. Då den kunde rädda och reparera även den mest skadade människa. I tron av att hon sov, hade han böjt sig ned över henne och kysst hennes kind, med den sträva skäggstubben som kittlade hennes ansikte.

Men när hon hade känt detta, så hade hon snabbt lagt sina händer på hans kinder, drog med sin mjuka beröring igenom skäggstubben och log emot den monstruösa pojken som nu mera halvlåg över henne. En utomstående skulle uppfatta deras kärlek som förvrängd, annorlunda, att flickan hade valt någon som i jämförelse med henne inte så speciellt bra ut, skulle för vissa människor vara oförklarligt. Men dessa två människor tänkte inte på det, dem tänkte inte på utseendet, dem tänkte på att den andre hade valt den andre, trotts deras beklagliga tillstånd. Personerna som nu kysstes i ren passion hade sett och valt vargen i varandra, inte utseendet. De två unga människorna var nu helt upptagna med varandra, helt obekymrade om framtiden, helt upptagna där deras nakna kroppar var hopslingrade i en ogenerad parningsdans. Detta var den första tiden i Fenrirs liv som han hade upplevt riktig kärlek. ”Vargarnas” muskler spändes, slappnade av, hans hand smekte hennes lår och kysste hennes hals, med en ömhet som var förvånande med tanke på pojkens storlek.
Med solen i ryggen älskade dem, bekymmerslösa, unga och dumma, i tron om att allt skulle lösa sig.

Upplevelsen var något som Fenrir skulle bära med sig resten av livet, innerst inne och undangömt under det monster han skulle bli. För precis när dem hade lagt sig tillrätta igen, med hennes huvud vilande på hans bröstkorg så hördes det en knall och ett skrik, han kom på benen snabbt och båda två klädde på sig med trollstavarna i högsta hugg. När de närmade sig flockens läger, så var där en strid på gång, mellan Fenrirs varulvar och Ministeriets tjänstemän. Som den ledare han var, slängde han sig huvudstupa in i striden med ett vanmäktigt vrål, när han fick se stupade kamrater. Fenrirs trollstav, blixtrade likt ett svärd och tjänstemännen som nyss hade varit överlägsna, började vackla bakåt. Fenrir log ett triumferande leende, men då hände det, en ljusblixt, ett skrik och en duns. Ur ögonvrån kunde han se hur flickan han älskade, föll ned till marken för att aldrig röra sig igen. Vrålet som steg upp ur hans strupe var inte mänskligt, lungorna, hjärtat och hjärnan brann. Som det monster han var, tog han en av sina närmaste motståndare och begravde sina tänder, djupt i mannens strupe. Innan han flög på nästa, med kroppen i brand.

Alla minnen av att han var trollkarl, alla minnen av att han kunde använda sig av magi verkade inte finnas längre. De sista trollkarlarna som dog under denna striden, dog inte av magi, dem dog som byten. Hela flocken som hade hört Fenrirs vrål, hade också fått sitt blod att börja koka. Det enda tjänstemännen nu kämpade mot var en flock, hungriga, vargar på bakbenen och tjänstemännen avslutade sina dagar som byten. De slets sönder och när striden var slut, så var gläntan helt blodig. Men det enda Fenrir tänkte på var att väcka flickan han älskade till liv, han skulle väll inte behöva förlora det enda han älskade efter så kort tid? Kraftlös, förtvivlad stapplade han fram till hennes kropp och föll ned på knä bredvid henne. Med ömma händer smekte han hennes kropp, kysste henne, lyfte upp henne och höll den lealösa kroppen mot sin egen, i en sista omfamning. En klump uppstod i halsen på honom, ögonen sved och innan han kunde hejda sig så började tårarna rinna, de trillade ned i håret på sin älskade. Vrålet som uppstod fick hans flock att rygga tillbaka, det var fyllt av sorg,fyllt av hatet gentemot mänskligheten, det skar igenom kött och ben, likt en vassaste kniven.
Fenrir kunde inte hejda sig, han grät hejdlöst med sin älskade lealöst liggande i hans famn, tårarna trillade ned i hennes hår och i hennes ansikte. Att de vackra, lena läpparna hade kysst honom för bara en stund sedan kändes helt overkligt.

Fylld av hat och sorg, lade han ned sin älskade på marken. Innan han reste sig och vrålade åt sina jämlikar.
”Det är det här dem är ute efter. Vi kan inte hjälpa vilka vi är, men vi blir fortfarande jagade likt djur. Dödade likt djur, dem klandrar oss för att vi dödar, men dem belönar folk som dödar oss. Det är nog med det nu! Vi ska bli likadana som dem, vi ska jaga människorna, nu är det slut med prat, nu ska vi handla!” Skrek han, rösten ekade runt om i gläntan, först följd av tystnad men sedan av ilskna rop och vrål från människorna runt omkring.

Den sista mänsklighet Fenrir hade kvar, dog den dagen. Spillran hade fångats upp av flickan, hon hade bevarat den men också dragit med den sig i döden, i slutet. Efter detta älskade Fenrir aldrig någon annan varelse igen, han föraktade kärleken, påstod att den gjorde honom svag. Men innerst inne, under besten, hade han minnena från den lyckligaste tiden i sitt liv, den tid som faktiskt innehöll kärlek.
________________________________________________________________

Som sagt, jag är inte speciellt bra på det där med kärlek och sorg, än. Men jag hoppas att ni njöt av kapitlet, jag trivdes i alla fall med att skriva det. Hoppas det ger er mycket nöje och förhoppningsvis, utstrålar lite känslor!

Det här var ett litet experiment för att bli bättre på att skriva om kärlek, hur det gick har jag ingen aning om.

som sagt, du är jättebra på att skriva!

Bästa kapitlet hittills. Me gusta :]

Bra kapitel!

bra mermer

Skit kunde inte rösta upp Prologen. (ska läsa kapitel ett nu)

Tackar, trevligt med nya läsare också!
__________________________________________

Kapitel 8

Där den lilla gläntan hade ägt rum, brann nu en stor brasa, människorna runt den stod och stirrade med hungriga blickar på elden. Överst i elden och där elden ännu inte hade kommit låg en kvinna, med långt svart hår och ett mycket vackert ansikte. Mannen som stod närmast elden, var den största av den och även den enda av dem som faktiskt grät, tårarna rann stillsamt nedför hans kinder, men annars visade han inget tecken på sorg. Monstret inom honom slet och rev, för att komma ut, försöka bryta sig ut ur sitt kroppsliga fängsel för att komma ut för alltid. Personerna runt elden stod där länge, även om det bara kändes som en minut så stod snart hela den stora högen i lågor. Fenrir vände sig bort emot elden och till sin flock.
"Nu är det krig, vi ska jaga trollkarlar likt hur dem jagar oss. Mitt tålamod är slut, låt dessa förövare vara en varning för hur vi behandlar folk som jagar oss." Sade han, med en stadig stämma, fylld av hat. Gruppen av människor log och stirrade upp emot träden. Där uppe, två meter upp, där eldens sken dansade kunde man urskilja människofigurer, upphängda och till stor del sönderslitna. Blodet droppade sakta ned och bildade en liten pöl vid trädets fot. Efter en minut så slet sig människorna runt brasan från synen uppe i träden och drog sig därifrån, men innan dem gick därifrån sade Fenrir.
"En varning, jag vill vara själv och den som stör mig, utan ett viktigt besked kommer jag själv att slita sönder." Ilskan i hans röst var ett tecken på att man skulle ta hans ord på allvar, hans flock backade undan från honom och gick in i trädens skyddande skugga.

Flocken gick emot en by, Fenrir skulle snart få sin tribut i blod, det var snart fullmåne och han behövde bara bita ett par barn, några små som skulle kunna växa upp och börja hata samhället, precis som honom. Även om det var mugglarbarn, så skulle det ändå bli en ökad kvantitet Varulvar. Ett sinnessjukt leende syntes i Fenrirs grova ansikte och han ökade farten, snart, mycket snart så skulle han få hämnas, en bråkdel av sin hämnd.

Känslan som hade uppstått när hon hade dött var obeskrivlig, det hade känts som att han hade stått i brand. Han förde upp handen till sin mage och kände efter, då det kändes som om något skulle springa ut ur den vilken sekund som helst. Sedan hon hade dött, hade han haft en känsla av ett monster som försökte skapa ett hål inom honom, ett tillräckligt stort hål för att den skulle kunna krypa ut. Denna känslan hade han delvis känt i källaren, men då hade man bara sett monstrets öga. Nu kände han hur monstret slet, rev, bet med käftar och klor, för att skapa ett tillräckligt stort hål så att den kunde ta Fenrirs plats, trycka undan mannen och framhäva monstret.
Trotts att detta var en obehaglig känsla, så kunde inte Fenrir sluta le. Om han skulle förlora sina känslor, bli mindre mänsklig, i samband med att denna känslan försvann så skulle han gladligen ta emot den. Det kanske var en hemsk önskan, men nu önskade han att alla tecken på att han var en människa, skulle försvinna. Fenrir var så ofantligt trött på känslor, med ett vrål drog han upp sin trollstav och riktade den mot ett träd, som han delvis sprängde bort. Trädflisorna flög och vissa skar honom i ansiktet, men det brydde han sig inte om. Blodet som nu rann nedför hans ansikte var helt obetydligt, han siktade på bytet, på byborna. När Fullmånen var framme, så skulle han vara tillräckligt nära byn för att kunna anfalla.

Medan han gick längre in i skogen, i riktning på byn, denna gången ensam. En gång hade det varit han och hon mot världen, nu var det återigen bara han mot världen. Men han skulle klara det, han skulle hävda sin rätt och välta omkull hela trollkarlssamhället. Hans önskan om att Varulvarna en dag skulle bli större mängd än trollkarlarna brann mer än någonsin. Monstret inom honom bet och slet, klor rispade hans insida. Käftarna drog bort stora stycken och saliven från det yrde. Det var bara en känsla, men den kändes obehagligt verklig.

____________________________________-

Ledsen för det händelselösa kapitlet, ville bara skriva något och kom inte på något. Se det som en ganska händelselös bonus. xD