Ett Udda Par [SV]

Ih, alldeles löjligt glad blir jag av era fina kommentarer. *rodnar*

~


4. Tysta läppar
"DU VAD?!" skrek Ron i sjundeårspojkarnas sovsal. Hans ansikte var alldeles rödflammigt av ilska. Det såg ut som han när som helst skulle stega fram till Rebecca där hon satt på Dean Thomas säng och bittert hade munnen sammanpressad.
Vad hade de för rätt att döma hennes val? De var inte hennes föräldrar, syskon eller ens släktingar. De var hennes vänner. De skulle föreställa hennes vänner.
"Hon ... hångla. Med Malfoy." Harry såg lite besvärad ut, men han var fortfarande arg. Det syntes i hans gröna ögon som blixtrade. Men Rebecca vägrade att titta på någon av dem, utan stirrade ut genom fönstret.
"Kan du titta på mig när jag pratar, Rebecca?"
"Nej."
Ron lyfte på ögonbrynet och såg på när Hermione försiktigt närmade sig henne. Hon slog sig ner på sängen bredvid Rebecca och började sakta fläta det blonda håret.
"Rör mig inte." Hon vred undan huvudet och blängde från person till person. "Är det så här ni tänker se det? Att jag gjorde fel? Det är ni som har fel. Ni har ingen rätt att uppträda som mina föräldrar. Ni är inte ens mina äldre, överbeskyddande syskon. Ni ska vara mina vänner, men istället beter ni er som hundskit!"
Hermione kröp ihop till en boll på sängen och såg osäkert på de båda andra. Ron verkade bli ännu argare, men pressade samman munnen till ett tunt streck. Harry drog handen genom håret och stoppade den sedan i bakfickan. Han öppnade munnen för att säga något. Rebecca ville inte lyssna på hans föreläsning, hon var trött på att bli utskälld.
"Vet du vad Harry? Gå ner och hångla med Ginny eller nåt. Kärlek är fint. Ta vara på det, annars kommer jag fanimej förstöra för dig." Hon reste sig upp och rättade till kjolen, slängde en sista, hatfull blick på sina tidigare vänner och stegade sedan ut ur sovsalen.
Det var med snabba steg hon sprang ner för trappan, ut genom porträtthålet. Hon sprang in i någon, hon visste inte vem och hon bad inte om ursäkt. Hon orkade inte det.
Hon stannade i en öde korridor på andra våningen. Det var antagligen det sista stället de skulle leta på efter henne, men det var inte bara därför hon hade valt den här platsen. Hon gick fram till ett till synes tomt rum och gläntade på dörren. Ljuset strilade in genom ett enda fönster men det var tillräckligt ljust för att hon skulle kunna se allt i rummet.
En enkel säng med ljust, rosa överkast stod mot väggen mitt emot dörren. Bredvid sängen stod ett nattduksbord i ljust trä, och en bokhylla med dammiga böcker. Fönstret täcktes delvis av rosa gardiner. Det fanns tomma ljushållare, med undantag för två, men ljusen var så pass nerbrunna att det inte skulle gå att få eld på dem i alla fall.
Rebecca suckade och lade sig ner på sängen. Det var hennes gamla säng, som hon haft innan hon blivit placerad i Gryffindor och innan hon lärt känna Hermione, Harry och Ron. Det var på den tiden då hon bara umgicks med äldre elever och läste hela dagarna. Det var då hon hade gått runt ensam i korridorerna och undrat när allas lektioner skulle ta slut så att hon fick starta ett snöbollskrig med de tuffa killarna i tredje årskursen.
Hon saknade tiden som bekymmerslös femåring, sexåring, sjuåring. Hon saknade tiden innan hon faktiskt börjat skolan hon redan hade bott på i sex år. Hon saknade rummet hon hade haft. Ibland kunde hon gå förbi det och undra om allting fortfarande fanns kvar, eller om någon hade tagit bort sakerna eftersom hon inte längre bodde där.
Hon suckade, en aning lyckligare än vad hon skulle ha gjort den senaste timmen. Det kändes så avlägset tiden med Malfoy, i korridoren. Vad hade han gjort sen? Hade han suttit och väntat på att hon skulle komma tillbaka? Rebecca hoppades nästan det, för det skulle betyda att han faktiskt kände något för henne. För hon hade känslor. Hon hade i alla fall haft det, under den där underbara minuten som kyssen pågick. Om hon blundade kunde hon se hans gråa, vackra ögon. Om hon blev arg såg hon Harrys lysande gröna, eller Rons blå.
Rebecca kurade ihop sig till en sorgsen boll ovanpå täcket, lade sig till rätta och somnade.

Ett mjukt hoande väckte henne följande morgon. Ugglan som satt på fönsterkarmen - och Rebecca visste inte hur den lyckats ta sig in - var brun, med stora, gula ögon som försynt såg ner på henne. Den hoande åter igen och gav sig inte förrän hon reste sig och lossat på brevet som var bundet runt foten.
Avsmak vällde upp från magen till halsen, men hon pressade tillbaka det. Inte en chans att hon skulle kräkas. Rebecca rev sönder brevet och såg sig om i rummet efter en penna. Hon hittade en trasig sådan bakom böckerna i bokhyllan, mumlade en ytterst praktisk formel som fick pennan att fylla på bläck själv och skrev sedan en mening på en liten papperslapp som fanns kvar efter det strimlade brevet.
Är ni så jävla fega?
Hon knöt fast det runt ugglan igen, som genast flög iväg genom det nu öppna fönstret. Hon suckade och satte sig på sängen igen. Hade hon fått som Rebecca velat hade hon stannat kvar i rummet hela dagen, men det var trots allt lektioner och hon tänkte inte för något skolka. Hon skulle bara må ännu sämre för det.
Det var därför hon lämnade sitt rum för en tidig frukost, stannade i matsalen tills Harry, Hermione och Ron kom in. Då gick hon snabbt förbi dem och lyssnade inte på vad de ropade efter henne. Hon sprang nästan hela vägen upp till sjunde våningen, ropade lösenordet till Den Tjocka Damen som förskräckt tappade sitt gals vin i golvet innan hon släppte in Rebecca.
Hon gick upp till flickornas sovsal, slängde ner sina saker i kofferten. Hon var säker på att hon inte hade glömt något, men såg igenom rummet en sista gång. Rebecca tänkte inte behöva komma hit fler gånger i år, och hon tänkte defenitivt inte sova i salen fler gånger. Hon återvände till sitt rum för att lämna sina saker.
Den första dagen i ensamheten klarade hon av. Den andra också. Den tredje började var svårare. Rebeccas hals började bli torr, för hon pratade så lite. Hon började prata med sig själv istället. Inte en tanke på att hon kunde betraktas som schizofren. Första veckan gick. Hon struntade i alla tilltal som innehöll hennes namn, fast det gjorde ont inuti. Andra veckan blev ännu jobbigare. Tredje veckan blev hon kallad till McGonagall.
Iförd skolklädnaden och Gryffindoremblemet på bröstet, steg hon in i sin mentors klassrum. Ettorna höll just på att lämna salen och tittade nyfiket upp på henne. Rebecca såg ner på dem utan ett uttryck i ansiktet. Hon hade aldrig någonsin varit så känslokall som nu. Läpparna var ständigt sammanpressade, de bruna ögonen sakande glädje. Håret hade mist sin glans. Hon var bara ett skal. Ett väldigt duktigt skal som lämnade in uppgifter och återfick dem med bra betyg, men ett skal.
"Rebecca, det här måste få ett slut." McGonagall granskade henne med bekymrade ögon. "Du kan inte strunta i dina vänner. Jag har inte en aning om vad som hänt, men det är dags att rätta till det misstaget."
"Ursäkta?"
"Vill du prata om det?"
"Nej. Jag har inte gjort något." Det var ingen direkt lögn. Hon hade bara ignornerat sina vänner i tre veckor, hon hade skällt ut dem för att lägga sig i hennes liv. Hon hade inte gjort något alls.
"Potter, Weasley och Granger skulle i alla fall vilja prata med dig."
Rebecca bet sig i läppen. Hon hade varit nära att säga Be dem att dra åt helvete, men det lät alldeles för opassande. Hon borde godtagit deras ursäkt för tre veckor sedan, då hade hon inte behövt sitta här inne och förnedra sig.
"Vet ni vad, professorn? Jag kanske pratar med dom."
"Det är väldigt bra." McGonagall log lite, och Rebecca reste sig upp. "Just det, skulle du vilja jobba med Malfoy på hans uppsats? Det är ett grupparbete, som du vet, och ingen av er har någon att arbeta med."
Rebecca tvekade. Hon hade börjat tro på Ron och Harrys prat. Malfoy var ingen bra person för henne. De passade inte ihop. Men ett arbete? Det kunde väl ändå inte skada. Och att få prata med honom igen, med en anledning, dessutom? Bättre kunde det kanske inte bli.
"Visst."

braaa!!!! skriv meer!!! as bra!!! ^^♥

Gud vad du är duktig på att skriva :o åh Vad bra denna är!!! ♥

Super bra ^^

5. Försoning
Ett klassrum hade ställts till deras förfogande under kvällen. Rebecca satt ensam på en av bänkarna med ansiktet kupat i sina händer. Hon hade inte på sig skoluniformen, utan blårandig tröja och ett par jeans. Hon satt mitt emot Harry, Ron och Hermione. Ingen hade sagt ett ljud på de fem minuter de varit där.
Det var kvällen efter Rebeccas möte med McGonagall, och de hade beslutat att mötet skulle hållas väldigt formellt och moget. Det var därför ingen hade trollstav med sig, även om Rebecca var ganska säker på att de inte skulle ha använt magi i alla fall.
"Förlåt." Ron såg uppriktigt ledsen ut, som han ville ha förlåtelse. Hon var villig att ge honom den.
"För vad?"
"För att jag la mig i ditt privatliv. Jag inser att jag inte har någon rätt att döma."
"Ursäkten godtas."
Han gav henne ett snett leende och hon blev glad. Det var en härlig känsla att återförenas med sina vänner. Hon var inte ensam längre. Hennes läppar skulle inte limmas ihop igen. Rebecca skulle få en kram varje dag.
"Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåt!" Hermione hoppade ner från bänken hon satt på och rusade fram för att krama henne. "Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåt, jag ska aldrig bry mig om dig så mycket igen ... Misstolka mig rätt." Hon försökte sig på ett snett leende men borrade in ansiktet i Rebeccas hår. "Du är vuxen nu - eller myndig, i alla fall - och du har rätt att bestämma själv."
Hon släppte taget om Rebecca och tog ett kliv åt sidan då Harry sakta kom gående fram. Han drog handen uppgivet genom håret. Han öppnade munnen för att säga något, men Rebecca hann före.
"Du hade ingen rätt", sa hon lågt. Hon ville bara påminna honom en sista gång. För att det hela inte skulle upprepas.
"Det kommer inte hända igen. Jag ber om ursäkt. Din ... affär med Malfoy är din ensak."
"Var", rättade hon snabbt och sänkte blicken.
Tre par förvånade ögon riktades genast mot henne. Hon förstod det. De hade väl väntat sig att hon skulle fortsätta träffa honom, bara för att vara uppkäftig och visa sitt motstånd. Men nej. Hon hade kommit fram till att det var fel. De hörde inte ihop. Det var inte meningen att de skulle göra det heller, så vad var det då för anledning att fortsätta träffa honom? Hon hade visserligen gjort bort sig lite när hon svarat ja på McGonagalls fråga - men hon ville ju träffa honom! Även om det var fel. Även om de inte hörde ihop.
"Jag har inte träffat honom sen ... den kvällen."
Om man lyssnade riktigt noga, hade man hört en lättat suck från tre munnar. Men Rebecca lyssnade inte noga. Hon tänkte på ett par grå ögon.

Frosten låg på Hogwarts marker, det var kallt men mycket vackert utomhus. De flesta elever stannade ändå i sina varma uppehållsrum, eftersom det var frost och inte snö. Två unga kvinnor - för de var inga flickor längre - gick längs med sjöns frusna kant. De var ordentligt påpälsade, för även om det var frost var det ordentligt kallt i slutet av november.
Hermione tryckte ner den röda mössan över huvudet och stannade vid den stora stenen. Hon lät sina blickar vandra ut över sjön, och tillbaka till Rebecca.
Hon hade aldrig riktigt förstått Rebeccas kärlek till slottet och omgivningarna. Hon hade aldrig anat att den var så stor och djup, på många sätt större än Harrys. Hon hade inte förståt hur Rebecca kunde känna alla äldre elever - däribland Rons äldre bröder - redan andra dagen på skolan. Första veckan på Hogwarts hade Rebecca pratat mer med de äldre Gryffindor-flickorna än med sina jämnåriga kamrater.
Hermione hade förstått att Rebecca spenderat många fler timmar i biblioteket än hon själv så sent som förra året. Hon hade trott hade det var ouppnåerligt, och både Ron och Harry höll med henne. Det var inte för alltför länge sedan Hermione listat ut att Rebecca bott på Hogwarts bra mycket längre än alla andra elever. Hon hade frågat sin vän, som bekräftat teorin och lämnat resten osagt.
"Jag ...", började Rebecca och tog ett steg framåt. Hon mötte snabbt Hermiones blick men såg sedan ut mot sjön. "Jag var fyra. Mamma och pappa ..." Hon drog ett skälvande andetag. En tår rullade sakta ner för hennes kind, men när hon talade igen var det med stadig röst.
"De experimenterade. De älskade att göra det. Några dagar innan min födelsedag, de skulle göra något till mig. Jag gick in i rummet, mamma såg det och ... och ..." Rösten bröts. Hon hade aldrig pratat om det tidigare. Hon hade trott att hon skulle orka - men gjorde hon verkligen det? Hon blundade och kände tårarna bränna bakom ögonen. Allting var fastetsat bakom hennes ögonlock. Varje natt med orolig sömn spelades scenen upp om och om igen i hennes drömmar.
Lola Good hade släppt allt hon hade i händerna och vänt sig mot sin dotter med ett leende på läpparna och öppnade dem för att be henne gå ifrån rummet, det var en överraskning till hennes födelsedag. Lola hann aldrig yttra första ordet. Hennes man beklagade sig högt åt det faktum att hon släppt sina saker.
En gigantisk och samtidigt väldigt tyst smäll, det var vad som hände sen. Rebecca hann aldrig se sin pappa i ansiktet. Han föll till golvet. Lola hade fortfarande sitt leende, men det var svagare och oroligare, inpräntat i ansiktet där hon låg på golvet med blickarna fästa någonstans Rebecca inte kunde se.
Grannarna hade hört det hela. De hade ringt både polisen och ambulansen, som genast kom farande. En polis hittade Rebecca under det sotiga skrivbordet. Hon hade inte gråtit. Hon sa inte ett ljud. Hon bara satt och betraktade sina föräldrar.
Under tiden hon sammanbitet berättat vad som hänt dagarna innan hennes femårsdag hade de börjat gå upp mot slottet. Kylan hade tilltagit och de stod inte ut med att vara utomhus mer. Omedvetet hade Rebecca styrt sina steg mot sitt gamla rum, och även det rum hon hade sovit i de senaste veckorna.
"Mugglarmyndigheter är infiltrerade av häxor och trollkarlar. Jag hamnade på ministeriet där min framtid utreddes och sen kom Minerva ... och jag hamnade här", förklarade hon för Hermione. "Det bestämdes att jag skulle få vara nära en jag kände, och det var Minerva."
"McGonagall? Hur?" Hermiones förvåning speglade sig i hennes ansikte.
"Hon är min gudmor." Rebecca bet sig i läppen och drog handen över kinderna för att torka bort de få tårar som fanns kvar. "Jag har bott här sen jag var fem. Vi firade min födelsedag i personalrummet." Hon log tappert och slöt sina fingrar om handtaget till sin dörr. "Det här var mitt rum. Är mitt rum."
Rebecca hade städat allting så det var prydligare och renare än innan, allting var utan damm och i garderoben låg allt hon behövde i klädväg och sängväg. Det brann nya ljus i ljusstakarna. Sängkläderna var utbytta mot ett par klart röda.
Hon lade sig utmattat på sängen och såg upp i taket. Hermione slog sig ner på sängkanten och betrakade rummet hon aldrig tidigare varit i.
"Kommer du tillbaka till Gryffindor-tornet snart?" frågade hon och såg ner på Rebeccas trötta ansikte. Hon skakade på huvudet.
"Jag är hemma." Sedan rullade hon med huvudet åt sidan och somnade in i en djup, trevlig sömn, utan drömmar om sina föräldrar, eller ens en viss persons blonda huvud. Hon drömde om sitt femårskalas.

meer!

Jättebra! Mer!

bra

super! meer

mmmmmmmmmmmmmmmhhhhhhhhh