Nuså, nu är jag här. Äntligen! Tack för att ni väntar. September till ära kommer här
två höstkapitel. Enjoy! ♥
Mintygirl89
Spoiler:Tryck här för att visa!Exakt! Jag gillar att byta perspektiv lite då och då - tycker det adderar mycket till berättelsen! Och visst är det ett dilemma, men mer avslöjar jag inte nu
Avis Fortunae
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag är så glad att du gillar kapitlena och fortsätter läsa!
_________________________________
Kapitel 9
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel 9 - Patronus
Jag tog Lilys arm och tillsammans styrde vi stegen mot professor Baileys kontor, med grabbarna bakom oss. Kontoret låg inne i Försvar mot Svartkonster-klassrummet och vi hade besökt det ett par gånger i veckan sen terminsstarten, så risken att gå vilse även i komplett mörker var minimal. Sedan september övergick till oktober hade nätterna blivit mörkare och mörkare och i slutet av oktober var det mörkt redan vid sjuttontiden, och eftersom våra extralektioner ägde rum efter läggdags var det inga facklor tända i korridorerna. Imorgon var det dock Halloween, så just denna kvällen kändes det extra kusligt att smyga omkring.
“Bu!” Sirius hoppade ut framför oss precis när vi svängde runt ett hörn, och både jag och Lily hoppade fem meter upp i luften.
“Helvete Sirius, gör inte så. När smög du ens förbi oss?” sade Lily och tog några djupa andetag med handen för bröstet.
“Tja, med ert snicksnackande som tar plats i er egen lilla bubbla är det inte så svårt att bara liksom, smita förbi”, svarade han och gjorde fåniga ansikten och gestikulerade två ben som gick runt med sina fingrar.
“Idiot”, skrattade jag och ökade på stegen. “Kom igen, vi får inte bli sena.”
Klassrummet låg på tredje våningen, i Serpentinkorridoren, så det var en bit från vårt uppehållsrum. Vi var inte helt säkra på om vaktmästaren, Mr Filch, visste att vi fick vara ur säng såhär dags, men vi hade än så länge inte stött på honom. Han blev rasande när han hittade elever som rände omkring på nätterna.
“Välkomna, Små Fenixar.” Bailey välkomnade oss med smeknamnet han gav oss i början på våra lektioner. Han var yngre än den genomsnittliga Hogwartsläraren, runt trettio, och vi alla tyckte väldigt mycket om honom även om han bara arbetat på Hogwarts sedan början av terminen. “Har ni studerat patronusförtrollningens konster och svårigheter?” Vi nickade till svar.
“Perfekt. Idag ska vi öva i klassrummet. Vi behöver plats.” Han lämnade kontoret och vi följde honom nedför de få trappstegen som skiljde rummen åt. Han drog fram en koffert från klassrummets mörkaste hörn. Den skakade och ett svagt väsande smög fram genom gliporna. Lily tittade på kofferten med en äcklad blick.
“Vad är det där?” frågade hon. Bailey skrattade till.
“Det, min vän, är en boggart. Jag har äntligen hittat en, det är det enda jag behövde för att ni ska kunna slutföra era studier. Den tar formen av det ni fruktar mest. Har ni inte lärt er om det?” Vi nickade igen och ett minne från tredje året dök upp, när vi under några lektioner diskuterat boggartar. Jag hade aldrig sett en på riktigt.
“Den kan inte skada er, men vi ska inte träna med den en”, sade Bailey och dubbelkollade låset. “Vi behöver se till att era patronusar är starka utan ett hot först.”
En halvtimme senare hade ingen av oss frammanat en kroppslig patronus, och det var endast Lily som hade lyckats förra lektionen. Stressen hade börjat gro på resten av oss - Voldemort kunde slå till vilken sekund som helst och attackerade han med dementorer eller lethifolds behövde vi patronusskyddet.
En patronus var den starkaste försvarsbesvärjelsen någonsin. Den kan bara ta form med ett starkt, lyckligt minne som grund och var det enda möjliga försvaret mot dementorer och lethifolds, två varelser som kan suga ut ens själ, kväva och mörda en. Vi hade våra aningar att Dumbledore misstänkte att Voldemort tänkte använda dem, men han hade inte bekräftat något. Dessutom hade han nämnt att vi kunde kommunicera med övriga ordenmedlemmar via patronusbesvärjelsen men enligt Bailey behövde vi starka patronusar först.
“Expecto Patronum!” klämde Lily fram med inlevelse och från spetsen på hennes trollstav exploderade en silverblå hind. Lyckan och stoltheten som sken upp Lilys ansikte var obeskrivlig, hon hade framkallat en två gånger, och hennes framgång gjorde mig än mer motiverad. Jag fokuserade, mer än någonsin, på det lyckligaste minnet jag kunde hitta. Första gången jag flög som en uggla över skolområdet och över sjön, den friheten och den kraften jag kände när jag såg mig själv speglad i vattnet med en brinnande orange solnedgång ovanför. Jag blundade och såg allt framför mig.
“Expecto Patronum!” Jag öppnade ögonen och till min förvåning galopperade nu en varg, med exakt samma färg som hinden, runt i rummet.
“En… varg? Jag trodde det skulle vara en uggla?” Remus sade det vi alla tänkte.
“Hurså?” frågade Bailey. Jag svarade snabbt innan någon råkade avslöja vår hemlighet, oregistrerade animagusar var egentligen olagliga.
“Jag älskar ugglor och har en speciell koppling till dem.”
“Det kanske är alla skogsdjur, inte bara ugglor”, kommenterade Bailey. “Men perfekt, bra jobbat miss Flynn! Vilket minne använde du?”
Ännu en animagusfråga.
“Öh… ett minne om frihet. Det var en vacker solnedgång och jag har aldrig varit så lugn och fri som då.” Bailey nickade stolt och tittade på klockan.
“Vid Merlins skägg, hela timmen har redan gått! Skynda er i säng nu, tack för idag Små Fenixar”, sade han och gick tillbaka in på kontoret.
Så snart vi kom in i uppehållsrummet kände vi oss säkra nog att diskutera lektionen.
“Vi har ju redan sett Lilys så den var ingen förvåning, eftersom du faktiskt är en hind, men en varg?!” sade James chockat.
“Jag vet, jag har ingen aning… Jag menar, jag skulle göra vad som helst för att skydda Remus och så, men jag trodde animagusar alltid hade sin djurform som patronus?” Mina tankar krockade och kollapsade. Varför skulle jag ha en varg som patronus?”
“Vet någon vad vargformen av en patronus faktiskt representerar?” frågade Remus. “Jag antar att jag har samma… Om jag har det vill jag inte se den…” Jag kramade honom.
“Det är okej. Du behöver bara framkalla den en gång, kommer du ihåg vad Bailey sa typ första lektionen? ‘Om du kan framkalla en kroppslig patronus, kan din okroppsliga vara precis lika stark’”, citerade jag. “Det handlar bara om preferens egentligen.” Han nickade och Lily gjorde ett ljud ifrån sig bakom en bok.
“Här! ‘Vargpatronusen kommer försvara sin mästare till varje pris’, det är ju tur, ‘och har otroliga instinkter. Besvärjaren är ofta tuff, försvarande och redo för en utmaning’.” Hon stängde boken. “Jag skulle vilja påstå att det låter som er båda.” Remus kramade min hand.
Kapitel 10
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel 10 - Halloween
Morgonen efter vaknade vi till en tjock dimma som lagt sig runt slottet. Det var oktobers sista dag och det krispiga höstvädret gjorde det där lilla extra för stämningen. Värmen från brasan var välkomnande när vi kom ner från sovsalarna i bara pyjamas, traditionen till ära. De senaste åren hade vi gjort rutinen att gå till frukosten iklädda endast tofflor och pyjamas och sedan klä upp oss inför middagen just denna dag. Jag och Lily ockuperade soffan i väntan på sjusovarna och runt tio minuter senare trillade de in. James och Sirius hade bytt högertofflor så de hade omaka par. Typiskt dem.
“Redo?” De nickade och vi klev ut genom porträttet i en klunga. Den enorma trapphallen var kall och den lilla värme som fanns kom från väggarnas facklor.
“Det kommer bli en kall vinter”, huttrade Peter och vi andra höll med. Varför gjorde vi såhär mot oss själva, gick ut bara i pyjamas och inte ens stickade tröjor? Jag muttrade lite för mig själv och skakade på huvudet.
När vi äntligen nådde Stora Salen slog värmen emot oss. Alla såg så mysiga ut i stickade strumpor och halsdukar, trots att vi var inomhus, och salen var dekorerad med palett i höstfärger. Jag älskade hösten.
“De har pumpapaj till frukost!” ropade Sirius och kastade sig mot gryffindorbordet och vi alla skrattade när han fyllde tallriken med paj. Vi följde efter men lade lite mer varierade rätter på våra egna tallrikar. Halloweenfrukosten på Hogwarts var höjdpunkten bland frukostar - hela högtiden var höjdpunkten på året.
“Bus eller godis!” Några förstaåringar i Hufflepuff knackade mig och Lily på axlarna och vi vände oss om. De var utklädda till Böjsvansar, otroligt söta.
“Tyvärr har jag inget godis, men vi kan piffa upp er med lite magi, eller hur Bel?” sade Lily med ett leende mot mig och jag nickade. Vi trollade fram girlanger som vi hängde runt deras halsar.
“Nu ser ni ut som höstiga Böjsvansar!” sade jag och lade min hand på den enes kinder, innan de fnittrande sprang iväg. De var förmodligen mugglarfödda.
“Jag kommer ihåg vårt första år, när vi gjorde så”, sade Lily och man kunde nästan se minnet spelas upp i hennes ögon. “Det känns som år sedan, kommer du ihåg vår kostym?” Jag satte nästan pumpajuicen i halsen.
“Hur skulle jag nånsin kunna glömma?” sade jag. “Vår vackra, tvådelade kentaurkostym.”
“Gud hjälpe oss”, sade Lily och vi bröt ihop av skratt.
Jag öppnade en byrålåda i den lilla garderoben bredvid sängen och drog ut en mörkröd långkjol. Den var hög i midjan och till den hade jag hittat en svart blus hemma innan jag lämnade för terminsstarten. Båda plaggen var gjorda i satin och när jag såg mig själv i spegeln insåg jag att jag inte känt mig så fin sen vi började. Mitt hår var naturligt vågigt, men ikväll hade jag lockat det. Jag vände mig mot Lily. Hon var klädd i en blekt solbränd, löst sittande klänning som fick håret att lysa i orange. Det var en perfekt matchning.
“Du är så vacker Lily!” utbrast jag. Hon log mot mig.
“Du med Bel! Åh, ikväll kommer bli så kul. Jag hoppas fler fortsätter klä upp sig”, sade hon och kramade mig. Sekunden senare öppnades dörren och och Tess klev in
“Hej tjejer, förlåt att jag är sen, jag var upptagen”, sade hon med skyldigt ansikte.
“Ingen fara, vi hjälper dig bli klar i tid.” Jag tog hennes hand och vi satte oss ner. “Men först måste du berätta vem du var upptagen med.” Lily och jag tittade på varandra och skrattade. Vi visste precis vad Tess ansiktsuttryck innebar.
“Kom igen!” sade hon och slog till mig på armen, men tvekade inte. “Ni vet Amadeus? Hufflepuffprefekten?” Vi båda tappade hakan.
“Amadeus Stewart? Bra jobbat tjejen”, sade Lily och vi skrattade igen innan vi satte igång med att få Tess redo. “Så, ska ni gå på middagen tillsammans?” Tess skakade på huvudet.
“Nej, men vi ska gå till Hogsmeade så snart som möjligt!”
“Underbart”, svarade jag och flätade hennes hår till en stor fläta. När jag var klar tog Lily fram en varmt gul klänning och Tess drog den över huvudet.
“Nu ser vi ut som en vandrande Gryffindorflagga”, sade hon och vi skrattade igen. Ingenting kunde sabba stämningen nu. Gryffindoreleverna som började år 1971, alltså vi, hade startat traditionen och vi höll fast vi den. Så småningom hakade även Hufflepuff och Ravenclaw på, och nu var det bara Slytherin som gick runt i vardagliga kläder. Till och med de yngre gryffindoreleverna följde i våra fotspår.
Vi insåg att vi var sist att ansluta oss till uppehållsrummet när vi kom nerför trappan. Det var smockfullt. Våra vänner vände sig om och James ögon fastnade på Lily. Jag mötte Remus ögon som sken av glädje.
“Sluta stirra”, skrattade jag.
“Förlåt”, han småskrattade lite, “men du ser otrolig ut.” Jag rodnade lite och viskade ett “tack” innan min syster tog sig fram till oss. Darcy bar en svart polotröja med en kjol randig i svart och orange.
“Wow, någon gick verkligen för den kusliga sidan av Halloween”, skämtade jag och kramade henne. Jag hade knappt sett henne på sista tiden - läxor, FUTT och extralektionerna med Bailey gav mig absolut noll fritid så det var underbart att se henne.
“Håll tyst”, sade hon, men jag såg på henne att hon var nöjd med klädseln.
“Ska vi?” frågade James och höll upp sin arm mot Lily. Hon tog den och de tog täten ut från uppehållsrummet. Remus höll upp sin arm mot mig och Sirius gick fram till Darcy.
“Hej på dig, Okynniga Flynn”, sade han med en broderlig blinkning. De hade samma kvicka och olydiga tankesätt och hade alltid kommit bra överens. Peter hamnade med en av femteårsprefekterna, Kingsley Shacklebolt, och till ingens förvåning gick Tess och Will tillsammans. Sedan Emilys försvinnande hade de kommit riktigt nära varandra.
Nere i Stora Salen överglänste vi alla, även Hufflepuff och Ravenclaw. Det var vår tradition och ingen kunde ens försöka mäta sig med oss. McGonagall nickade stolt mot oss när vi satte oss ner. Vi var de sista att ta plats av elevhemmen och Dumbledore reste sig upp så snart vi hade satt oss tillrätta.
“Välkomna till den årliga Halloweenfesten! Som traditionen bjuder har vi varje pumpakryddade och höstfärgade rätt du kan tänka dig. Glöm inte att karva en pumpa och prova fånga äpplena i vattenhinkarna utanför salen när ni inte får ner en tugga till. Njut!” Och med det sista ordet dök maten upp på tallrikarna och festen började. Årets bästa kväll.