Förändrad värld Lupple & Medi

Han läste av vågen och noterade hennes vikt. "Jag vet. Jag tänkte mer på smärtor och så." Sa han och höll fram hennes kläder. "Du kan klä på dig igen." Sa han lugnt.

Hon såg på honom och skrattade till. "Du ljuger, jag...du har inte." Viskade hon förtjust men hon såg att sprutan låg tom på en bänk och såg på honom. "Tack. Jag...verkligen tack." Viskade hon.

"De har varit..." Kanske starka." Hon drog på sig kläderna och hon satte sig på britsen igen.
"Min menstruation ska börja vilken dag som helst."


Han log och nickade.
"Så snart kommer du känna dig trött och varm i kroppen." Han drog på sig munskydd och handskar.
"Så känns det bättre? Kanske lite musik med?"

Han nickade sakta. " Hmm, förlorar du din aptit i närheten av den tiden?" Sa han tankfullt och skrev ned på pappret. "Jag tänker att du ska få starkare värktabletter för att smärtorna ska minska." Sa han lugnt och log lätt.

"Det känns bättre. "Viskade hon leendes och började känna sig lugn och varm i kroppen. Som om inget farligt kunde hända henne. "Ja tack." Viskade hon angående musiken. "Fågelkvitter?" Sa hon hoppfullt och log bedjande.

"Det brukar hända mer ofta då men det är inte det." Hon såg på honom och nickade sedan.
"Tack doktorn." Hon lade en hand mot magen.
"Fler frågor?" Hon höjde blicken.


Han log och tryckte ram musik innan han sänkte stolen till liggande och han satte sig vid hennes huvud.
" Så kan du gapa?" Frågade han och tog fram en liten spegel.

" Vet du varför?" Frågade han lugnt och nickade. "Några till." Log han. "Hur sover du om nätterna?" Log han.

Hon gapade lydigt och så stort hon kunde.

Hon såg på honom och såg sedan bort.
"Jag sover sådär. Ibland bättre men vissa dagar inte alls." Hon såg sedan ner.
"Du ställer aldrig de här frågorna. Vad är det som händer?"
Hon kände hugget i ryggen och masserade lite.

Han log och tittade genom och han nickade.
"Sprutan var i onödan egentligen. Inga hål vad jag kan se och du har bra hygien." Ha tog bort spegeln och han tryckte upp stolen.
"Jag kommer lyfta dig till rullstolen. Dina ben kommer inte lyda dig." Han såg på henne.

"Varför?" Frågade han. "Varför inte alls vissa dagar? "Sa han och och log lätt. " Nya rutiner." Sa han lugnt. Kunde inte berätta om besöket. Och ville inte heller, han ville inte få upp hennes hopp. Tänk om de tackade nej. "Jag kommer röntga din rygg." Sa han lugnt.

Hon fnissade lågt. "Borstar noggrant. Det måste man." Viskade hon och nickade. "Okej doktorn." Svamlade hon och såg tacksamt på honom.

Hon såg på honom och nickade och hasade ner från britsen och gick mödosamt mot dörren.
"Rum?" Frågade hon och såg över axeln men grimaserade.


Han lyfte upp hene och satte henne i stolen.
"Våning 1 sal 4." Han började gå och nickade sedan.
"Du kommer må bättre sen."

"Det är inte långt bort." Sa han och la en hand på hennes axel och ledde bort henne till rätt rum. Påbörjade sedan röntgen och lät henne sitta och vila medan han inspekterade bilderna. Inget fel.

"Okej." Log hon och kände stolen börja rulla iväg.

Hon lade sig på britsen och hon låg sedan helt stilla.När hon var klar satt hon och såg på bilderna .
"Hur ser du ens något? Har sett dem med men förstrå inget."


"Sådär ja." Han satte henne på brisen och han såg på henne.
"Du vinglar rätt mycket." Han hjälpte henne lägga sig.
"Jag kan påbörja ärrbehandlingen om du vill." Han såg på henne.


(Om du vill så tar han bort dem)