Borgen (sjunde året)

Jätte bra avsnitt som vanligt, även om jag blev lite förvirrad.
Jag vet att Miriam var där hela tiden, eftersom hur Prinsens slutade.
Men Jacobbson blev så upprörd över att inte få undervisa Latin...och sedan om jag inte missförstod något så är Miriam med Snape hela tiden under någon slags förtrollning.
Svara inte på det om du vill vill.

Innan jag kommer med mina tankar angående kapitel 3, vill jag be om ursäkt angående kapitel 2. Jag glömde bort att Miriam heter Silver i efternamn, men nu förstår jag att det rörde sig om Elli hela tiden! Jag ber dig, och alla läsare om ursäkt. Så tusen gånger förlåt om jag krånglade till det! Förlåt! Ska ändra inlägget senare! Samtidigt är det mänskligt att göra misstag.
(Skicka gärna en uggla, så kan vi diskutera om du vill.)

Nu till detta kapitel: Aha! Miriam ÄR Metrimona! Nu föll allt på plats!
Annars skulle det stämma att Metrimona skulle ha varit en syssling, för som du skrev i spoilern, kan ju Eileen och Eugene ha en del kusiner!
Och på slutet blir det väldigt romantiskt! Ja, nu är de verkligen tillbaka, Snape och Miriam! Nu får vi se hur det går. Men jag undrar varför hon hade på sig ett munskydd. Ja, det får vi nog veta.

Du gillade tipsen till det förra avsnittet, så här kommer fler. Hihihi!

När jag hade skickat brevet blev det genast mycket lättare att andas

Lägg till ett komma-tecken och byt ut ett ord så det låter naturligt.

När jag hade skickat brevet, blev det med ens mycket lättare att andas

“Miss Jacobsson kom dit strax efteråt. Hon ville höra sig för om latinet…”

Egentligen är det kanske inte fel, men jag vill ändå peta så det låter bättre.

“Miss Jacobsson kom dit strax efteråt. Hon ville höra sig för om lektionerna i latin…”


“Jag kan assistera.” Orden var ur mig innan tanken och längtan tog ett järngrepp om bröstet. Den trygga stämningen hade tydligen fått mig att sänka garden, men nu var det sagt och jag såg på min chef med spänd förväntan. Han gav mig en sekundsnabb blick och utförde en avslutande rörelse med trollstaven.
“Nå, det vore jag tacksam för”, svarade han enkelt. “Vi rör på oss.”

Byt ut det röda ordet, så det ser bättre ut.

“Jag kan assistera.” Orden slank ur mig innan tanken och längtan tog ett järngrepp om bröstet. Den trygga stämningen hade tydligen fått mig att sänka garden, men nu var det sagt och jag såg på min chef med spänd förväntan. Han gav mig en sekundsnabb blick och utförde en avslutande rörelse med trollstaven.
“Nå, det vore jag tacksam för”, svarade han enkelt. “Vi rör på oss.”


Befriad från tyngden vände jag mig mot honom, med båda händerna om trollstaven. Han såg ner på den, med ett uns av ömsint retsamhet, varefter han lät sin egen cirkla runt mig i ett svagt glittrande sken. Klädnaden hängde plötsligt på axlarna och kändes minst lika tung som förklädet varit. Munskyddet hade dock anpassat sig och satt stadigt på plats. Hettan vibrerade genom mig och jag ville bli fri. Känna luften mot varje del av min hud. Händerna hade försvunnit in i klädnadens ärmar. När jag bedjande lyfte dem mot honom tog han dem i sina och förde mig bort från ångorna.

Mot skrivbordet.

Det vita ljuset följde oss.

Se mitt exempel hur jag hade skrivit, så låter det mer naturligt och flytande.


Befriad från tyngden vände jag mig mot honom, med båda händerna om trollstaven. Han såg ner på den, med ett uns av ömsint retsamhet, varefter han lät sin egen cirkla runt mig i ett svagt glittrande sken. Klädnaden hängde plötsligt på axlarna och kändes minst lika tung som förklädet varit. Munskyddet hade dock anpassat sig och satt stadigt på plats. Hettan vibrerade genom mig och jag ville bli fri. Känna luften mot varje del av min hud. Händerna hade försvunnit in i klädnadens ärmar. När jag bedjande lyfte dem mot honom tog han dem i sina och förde mig bort från ångorna, och mot skrivbordet.

Det vita ljuset följde oss.

Hittar jag något mer, skickar jag en uggla.

Superbra kapitel som vanligt.

Åh, nästa lördag smäller det!

Det här kapitlet var balsam för själen.
Du är fantastisk och förtjänar en megasuperduperbra kommentar men tänkte bara säga att jag är här - även om jag är lite distanserad. ♥

Alltså Snape och Miriam = äkta kärlek. Vill ha det dem har.

Sen dog jag lite när du skrev "mot skrivbordet" för jag tänkte mig det där ur ett helt annat perspektiv.

kram ♥

OMG lämnade jag aldrig kommentar på det förra kapitlet? I truly am a terrible person.



Men som sagt, jag hade ju läst det innan och mina tankar består Jag tycker dock fortfarande att det är ett superbt kapitel! Förlåt mig och nog sagt om det, vidare till nästa kapitel!

-

OMG det är klart hon ska få hjälpa till ♥ Severus skulle aldrig kunna neka varken sig själv eller henne det!!

“Det måste vi, M”, svarade han mjukt och tonen i hans röst väckte något till liv inom mig.



Och guuuuuud vad jag älskar när Miriam (förlåt Metrimona eller M eller vad man nu föredrar) och Severus är tillsammans ♥ Så hett med skrivbordet, jag orkar inte!

Dessutom vill jag också säga att jag tycker det är så snyggt att du återanvänder Metrimona, för Miriam gjorde ju sitt första framträdande som henne redan i Länken, så det är en snygg koppling tillbaka dit och helt rimlig förkladnad eftersom det fungerat en gång tidigare!

Längtar efter nästa kapitel, du är så bra och jag hoppas du vet det!

Kram ♥

Har äntligen vett att sätta mig ner och fortsätta läsa denna underbara fanfiction! Ska bli spännande att se vilken väg vi ska vandra och vad som kommer hända…

Kapitel 2 - Tecken

Med vänlig hälsning,


[/i] Metrimona Prince [/i]

Okej, correct me if I’m wrong… men Prine var väl Severus mammas efternamn? Eileen Prince? Det är inte så att det döljer sig en liten Miriam bakom Metrimona Prince?
Isåfall blir jag överlycklig!


Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, huvudsekretariatet.

Och innebär detta att hon isåfall fortfarande är kvar på skolan fast undercover dvs också tillsammans med Snape!?!?

Signaturen måste duga bra, vara sirlig och distinkt, värdig en sekreterare på den mäktigaste trollkarlsskolan i England.

En tanke, eftersom jag är övertygad att min teori om att det här är Miriam stämmer… Det känns som att personen som skriver under är ”överdrivet” försiktig, noggrann för att passa mallen, för att pass as det som man försöker att vara dvs någon annan. Som att det finns en viss eftertänksamhet – kanske för att denne är rädd att skriva ett annat namn på pappret – ett namn som kommer mer flytande och automatiskt än vad Metrimona verkar komma för henne. F.ö tycker jag det är roligt att hon säger den mäktigaste trollkarlsskolan i England… alla skottar lär bli rosenrasande
Tilläggas den enda kanske? Hehe

Om man ansåg att det var till det bättre, berodde helt på vilken syn man hade på världsordningen.

Precis det här – det beror på hur man ser på världen. En smått filosofisk tanke – det innebär inte för den delen att du har rätt. Dvs. om du allvarligt tror att renblodiga trollkarlar är en ’renare’ ”ras” har du rent faktamässigt en felaktig bild av världen… Det finns ju bara en magiker eller icke-magiker egentligen precis som att det irl bara finns en ”ras” dvs människa. Synen på världsordningen kan vara helt och hållet beroende på det sociala där man befinner sig men det finns ju ett rent ’objektivt’ synfält…
Jag vet inte vad jag pratar om har sovit en timme i natt haha… vad jag försöker komma till tror jag är att ens syn på världsordningen inte nödvändigtvis behöver vara en korrekt uppfattning.

Oftast var de ganska passiva, men när något av intresse hände brukade de vakna till och lyssna uppmärksamt.

Jag gillar tanken av att alla dessa män som varit rektorer på Hogwarts bara är ett gäng gossips… som några av de endast fått jobbet pga vilka de är dvs i förhållande till klass… haha. Förutom the few som faktiskt… fast alltså Dumbledore var ändå lite skvallrig…

Jag drog långsamt och koncentrerat fram min trollstav och vägde den i handen. 10 ¾ tum idegran, drakhjärtesträng som kärna. Med ögonen starkt fokuserade på högen av böcker fick jag dem att levitera genom […]

Okej, jag är helt övertygad om att det här är Miriam… hon känns inte som att hon hållit en trollstav i många år – utan är ovan vid den och dessutom dessa ögon som starkt fokuserar och får föremålet att levitera snarare än genom ord och rörelse.

Kanske var det bara jag som såg de nya linjer som tecknats i hans svartvita ansikte.

Det måste va Miriam ingen annan är så observant när det gäller Snape att man upptäcker nya linjer i ansiktet… ingen som är honom så nära.

“Under de här första skolveckorna har det varit förändringar varje dag, antingen bland personalen eller eleverna, som ni vet.”

Undrar om det är illa att jag reagerade med: men så är det ju alltid i början av elevers skolår!?
Framförallt under våren som varit och hösten som kommit.

“Raven får tjänsten”, svarade Severus och rörde med sin trollstav över boken.

Tack och lov – då kanske de ändå får lära sig något vettigt och inte bara hemskheter. Det kanske finns en tanke bakom valet av lärare på den tjänsten? Symboliskt att hon kanske försvinner innan årets slut? – Det ligger trots allt en förbannelse på tjänsten… men hon kanske har en avgörande roll i slutstriden eller under tiden för… hm…

“Ja, vi begagnar oss av tidvändare, precis som med miss Granger för ett antal år sedan...”

Okej, tidvändare är inte lätta att få loss från ministeriet och rent ut sagt farliga i fel händer. Vad innebär detta för förändring i slutändan? Kan ’historien’ ändras… ?

Min långa, slanka gestalt skymtade bakom hans, samma höga kindben och svarta ögon, samma vita hy inramad av tjockt, mörkt hår.

Försöker de få henne att pass as Severus släkting? På hans mammas sida det vill säga… säger jag och har inte på print att det är Miriam – jag bara gör massa hoppfulla antagande.

Det enda som inte riktigt gick var att se rakt in i de där ögonen,

För att det är Miriam och hon inte klarar av att ljuga henne rätt upp i ansiktet när hon är så upprörd och ledsen över Miriams ’försvinnande’… eller?!


Tyngden över bröstet rörde obevekligt på sig, trots att jag andades de djupa andetagen för att kunna bära den. Både de sirliga möblerna och porträtten tycktes hålla andan och betrakta mig genom den onaturliga tystnaden.

Känslorna porträtterade här, och runt mötet fick mig osökt att tänka på Pär Lagerkvists dikt… jag bifogar den här – den förklarar varenda känsla jag upplever från den här passagen.

Ångest. Ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.

Hur hårt är allt,
hur stelnat svart och stilla.

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blodt mot molnens frusna trasor.

ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma,
mot berg og mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden.

ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Tre ord och ett M.

Det är alltså Miriam? – Hon tänker skicka Miss Jacobson ett tecken på att hon lever för att lindra sin ångest och oro… Det låter just som Miriam – sätta sig själv i fara för att skänka någon annan tröst och lindring. Hoppas ingen kommer på henne bara.

Kapitel 3 - Avtäckning

“Nå, det vore jag tacksam för”, svarade han enkelt. “Vi rör på oss.”

Åh, de kan få lite stulen tid tillsammans… även om de måste mötas relativt likgiltigt och som nästan främlingar. Nej, värre än främlingar för de kan aldrig komma för nära, åtminstone inte öppet utan att riskera allt. Vi får bara hoppas att godhetens kraft segrar i slutändan och att kärleken får vara störst.

“Det måste finnas andrum. Kommunikationsvägar, Severus - och en gnista av hopp. För att vi ska orka fortsätta…”

Jag tänker på ett citat ur en serie jag tycker om; ”And we are not alive are we? - If we’re not taking the odd risk now and again.”
Vad är livet värt om man inte kan nära varken hoppet eller kärleken och tron på en framtid. Tron på något efter striden.

Luften mot munnen och kinderna var berusande.
“Miriam”, hann han flämta innan jag hungrigt tryckte mina läppar mot hans.

AHH! Åh, jag visste det! Nu behöver jag andas en stund för det här var helt… fantastiskt. Livet är inte värt någonting utan kärlek att fylla det med – varenda risk i den där av-maskerandet och den kyssen är värt det. De kan lika gärna trilla ner för trapporna när som helst och aldrig få älska igen – man ska ta vara på varenda chans till kärlek! ♥

Nepflite


Mintygirl89


Trezzan


Viloss


boknörd_


96hpevanescence


SweeneyTodd




Kapitel 4 - Bord


Skrivbordet hade flyttat sig ända in mot väggen och mina armar kändes onaturligt tunga, när jag lyfte dem och strök över Severus mörka huvud som vilade mot mitt bröst. Fascinerat såg jag min hand röra sig i det svarta silket. Jag hade glömt hur den såg ut, och även förlorat det fysiska minnet av gestalten som varit min när vi senast hade befunnit oss på det här bordet, förenade. Det var flera månader sedan och då hade Dumbledore oväntat brutit sig in i rummet med ett viktigt meddelande till Severus. Det obekväma i situationen hade dock snabbt överskuggats av de avgörande händelser som sedan skett, slag i slag, den kvällen - Dumbledores sista timmar i livet.

Severus hade naturligtvis flytt från Astronomitornet och de enda som bevittnat dådet, förutom Dödsätarna, var jag och Elli. Den stackars Draco Malfoy, som också hade märket inbränt och varit den som enligt planen skulle begå mordet - eller åtminstone försöka göra det - hade tillsammans med Elli blivit ensamma vittnen till hur jag fördes bort av Dödsätaren Jessica Raven. Hon hade emellertid visat sig vara en allierad, vilken precis som Severus hade kontakter på båda sidor. Jessicas uppdrag var att föra mig till Voldemort, eftersom han genom att tortera henne fått kännedom om mitt mystiska ärr, men hon hade istället tagit mig direkt till Severus, som tagit sin tillflykt till sin morbrors gamla stuga. Det gick över mitt förstånd hur Jessica hade lyckats dupera Voldemort efteråt, när hon återvände till honom utan mig, men jag förstod att hon i likhet med Severus var extremt skicklig på ocklumenering, den magiska förmågan att dölja sitt sinne från magiskt intrång. Hennes extremt modiga agerande hade fört mig och Severus samman igen, och naturligtvis hade det visat sig att det inte var ett vanligt mord han begått. Dumbledore hade bett honom att utföra det, en överenskommelse som svårt hade plågat Severus. Nu befann han sig utan återvändo på mörkrets sida, och dessutom med en svår oro för mig, som blivit ett så hett byte för Voldemort att det var nödvändigt att officiellt försvinna.

Redan kort efter att Jessica lämnat oss, där på morbroderns mark, hade Severus lagt glamourförtrollningen över mig. Den förändrade mitt utseende helt, så att jag blev mörk och mörkögd. Tanken var att jag skulle se ut som en kvinnlig släkting till honom på hans mors sida, en uppdiktad person vid namn Metrimona Prince. Vid ett tillfälle för några år sedan hade vi också använt den förklädnaden under en stor nyårsfest på Malfoy Manor, och detta var tänkt att stärka trovärdigheten: det skulle alltid gå att referera tillbaka till den festen. Jag skulle inte vara en helt ny person som misstänkt och mystiskt bara dök upp på Hogwarts.

Under sommarens första, oförglömliga del hade Severus och jag dock hållit oss gömda i stugan helt ensamma. Morbrodern Eugene Prince var inte där, även om stället verkade bebott. De båda trollkarlarna hade inte träffats sedan Severus var elva år och hans hårt ansatta mor brutit med den välmenande brodern, som inte kunnat blunda för misshandeln och alkoholproblemen som pågick i systerns familj.

Det hade märkts att Severus både bävade för och längtade efter att träffa sin morbror igen, och vi hade som sagt fortsatt att vistas i hans stuga, långt bort från all bebyggelse. Jag visste sedan tidigare om alla de kära minnen Severus hade av platsen, där de lekfulla sommarloven hos morbrodern utgjort den enda trygga punkten i ett annars trasigt liv. Det var till exempel Eugene som en gång hade lärt honom simma i den lilla skogssjön nära torpet, och hela platsen tycktes bära på en frid, drömma om minnena från den tiden. Trots att det faktiskt var ett intrång i någon annans hem, dröjde vi oss instinktivt kvar i den tillfälliga oasen, med känslan av att ett vänligt öga vakade över oss.

Men inte ens denna ensliga plats hade saknat dramatik. Med en rysning drog jag den vilande Severus tätare intill mig, när jag mindes den där stekheta eftermiddagen i somras, dagen som hade kunnat sluta riktigt illa.

(Gästskribent - Mintygirl89)

Vi hade varit i Eugenes stuga i två veckor nu, men han var fortfarande borta. Severus verkade lite sorgsen över det, samtidigt som jag visste att han inte ville se sin morbror i ögonen efter det som hände med Dumbledore. Under den tiden vi hade hållit oss gömda, höll maten på att ta slut, så jag insåg att vi inte hade något annat val än att ge oss iväg till någon stad för att skaffa något vi kunde äta. Eftersom det kunde finnas mugglare i närheten, föreslog jag att det var bäst att inte använda någon magi, vilket Severus motvilligt gick med på, så han lämnade trollstaven i sovrummet han hade sovit i när han var liten.

Det tog ett bra tag innan vi kom till en stad, där det kryllade av människor och affärer. Jag lyckades ordna pengar så vi kunde handla det nödvändigaste i matväg. För att uppföra oss naturligt, gick vi omkring i andra butiker, och för att få Severus på gott humör, föreslog jag att vi kunde gå till en sportbutik för att köpa badbyxor, så han kunde bada i sjön som låg i närheten av torpet. Medan han gladeligen kikade på några badbyxor, gick jag till en bokaffär för att skaffa något att läsa och handlade några ljusa sommarklänningar.

När vi var klara, gick vi hela vägen tillbaka, och solen stekte.


Till slut var vi väldigt svettiga, och Severus utbrast: ”Jag skulle aldrig ha gått med på det här!” Håret hängde i stripor och han såg obekväm ut där han stod vid vägen.
”Jag vet”, muttrade jag. ”Vi skulle ha lånat ett par cyklar, så hade det gått lite fortare.” Jag sänkte rösten och tillade: ”Du vet ju att vi inte kan använda magin utan att mugglarna ser, och du vet att Jessica egentligen ville att vi skulle hålla oss gömda.”
Severus suckade, innan vi fortsatte vandra vidare, tills vi äntligen kom tillbaka.
”Jag tänker då bada”, sa Severus när vi hade packat upp all mat. ”Det är säkert skönt i vattnet och jag behöver svalka av mig!”
Han log innan han tog sina nya, svarta badbyxor och gick för att byta om. Jag nöjde mig med att byta till solklänning, innan jag tvättade av mig i köksvasken, för jag hade dumt nog inte köpt en baddräkt. Efter några minuter var Severus ombytt, och tillsammans gick vi till den lilla sjön. Jag slog mig ner på en sten och läste min nya bok, medan Severus gick ner till vattnet. Allt som hördes var vinden, fåglarnas kvitter och några plaskande ljud. Jag lade ifrån mig boken för att njuta av värmen. Efter någon minut kunde jag inte låta bli att kika på Severus, som befann sig i mitten av sjön. Han log när han tog sig fram med lekfulla rörelser, medan han höll huvudet högt, och jag förstod att han inte ville ha vatten i öronen. När jag såg hans muskler, rodnade jag, så jag plockade upp boken igen, och kikade bara ibland på honom över kanten.

Ytterligare några minuter gick, innan jag hörde konstiga ljud från sjön, och det lät som ett stönande, blandat med något som påminde om en hostning. När jag lyfte blicken för andra gången, blev jag förbluffad över det jag såg. Severus ansikte var förvridet i en grimas, och innan jag hann göra något, försvann han under ytan och allt som hördes var ett gurglande ljud.
”Severus!” utropade jag förskräckt och slängde ifrån mig boken för att springa mot sjön. När jag stod på strandkanten, såg jag hur några bubblor syntes på den spegelblanka ytan. Till slut kom han upp, men jag kunde se att något var fel. Det såg ut som om han inte längre kunde ta sig framåt samtidigt som hans svarta ögon var runda av skräck och hans hår var nästan klistrat mot ansiktet.
”HJÄLP! JAG DRUNKNAR!” ropade han förfärat medan han slog vilt omkring sig. ”HJÄLP! HJÄLP!”
Jag frös till is när han åter drogs ner under ytan. Han kom upp igen, hostande och fäktande.
”HJÄLP! JAG KAN INTE SIMMA!” skrek Severus. ”JAG HAR FÅTT KRAMP! JAG KAN INTE SIMMA!” Han verkade ha fått en kallsup, för ett obehagligt hostande hördes. ”JAG DRUNKNAR! MIRIAM, HJÄLP MIG! JAG KAN INTE LÄNGRE SIMMA! DET ÄR FÖR DJUPT! JAG SJUNKER! RÄDDA MIG!”
”Håll ut!” ropade jag innan jag sparkade av mig skorna och sprang ut i vattnet, samtidigt som jag ångrade att jag hade sagt att vi skulle ligga lågt, eftersom jag visste att hans trollstav låg kvar i stugan.
När jag inte nådde någon botten längre, började jag crawla åt det håll där Severus befann sig. Den tunna klänningen blev överraskande tung i vattnet och jag kämpade mig fram. Hans skrik blev allt gällare och jag ökade farten, medan jag hörde hur han kippade efter luft.

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag hann reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.
”Lugna dig!” befallde jag när jag kände hur vi båda höll på att sjunka. Paniken steg i mig i takt med att djupet drog oss neråt.
”Jag har fått kramp!” Severus var kritvit i ansiktet. ”Jag kan inte simma!” Hans annars så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom och jag hoppades att jag skulle få honom att hålla sig stilla.

”Du måste hålla dig lugn”, sa jag. ”Annars…” Längre hann jag inte förrän vattnet slöt sig över oss båda.

____________________________________________________________________________________

Nu är frågan hur Miriam och Snape klarade sig ur vattnet! Tack Mintygirl89 för att du ville vara gästskribent. Jag vill gärna ge dig feedback med mina egna reaktioner på ditt kapitel, så här kommer min kommentar:

För det första älskar jag att tänka på Miriam och Snape i den här situationen. När de tar sig till mugglarnas värld, får hon en ledande roll som hon inte har annars. Din Miriam är lite mer praktisk och rådig än min, men helt klart är ju att Miriam har erfarenheter i mugglarvärlden, kunskaper som är nya och främmande för Snape.

Jag tycker också om att Miriam köper böcker och använder läsning som avkoppling. Det känns helt rätt för hennes karaktär.

Dessutom älskar jag det här partiet:

Till slut var vi väldigt svettiga, och Severus utbrast: ”Jag skulle aldrig ha gått med att på det här!” Håret hängde i stripor och han såg obekväm ut där han stod vid vägen.
”Jag vet”, muttrade jag. ”Vi skulle ha lånat ett par cyklar, så hade det gått lite fortare.”

För det första är Severus sååå söt när han för en gångs skull känner sig lite osäker och obekväm. Och bara TANKEN på dessa båda på ett par cyklar gör att jag dööör! Tänk dig bilden i huvudet! Inte bara Severus utan även Miriam. Ingen av dem känns på något sätt naturlig på en cykel.

Älskar att Severus har svarta badbyxor. Ja, om han nu nödvändigtvis MÅSTE ha badbyxor alls (hehe) så ska de vara svarta. Och beskrivningen av hur Miriam spanar på hans muskler, över kanten på boken, är klockren! ♥

Hela scenen med Severus som nödställd i vattnet blir en sådan kontrast till hur han brukar vara. De får verkligen ombytta roller här och vi kan se nya sidor hos dem båda.

Tack igen för att du skrev den här scenen! ♥

Helt otroligt. vad DU utvecklats! Jag känner mig så fjuttig på världen när jag sitter här och läser. Du är ju värd precis hela världen och lite till! Som jag satt som tioåring och slukade JK Rowlings verk, slukar jag nu vartenda ord du behagar att ge mig. Jag lär mig så mycket av dig. Blir barn på nytt, läser det jag skriver själv och känner mig som tio år igen - aldrig att jag kan mäta mig med dig. Men vet du? Det gör mig ingenting; för tack vare dig utvecklas jag så otroligt.

Om du ändå kunde förstå hur stolt jag är över att du blivit inspirerad av just min ff:n, att du velat använda just min karaktär så mycket. Det är en ära större än ord kan beskriva.

Dina kapitel ger mig alltid den där speciella magin som HP böckerna en gång gav mig. Jag ryser, jag känner med. Jag sitter spänd av förväntan, läser om och läser om. Du blir bara bättre och bättre, den stora frågan kvarstår, hur gör du? Om
du bara skulle vilja skulle du få en bok utgiven direkt. Jag skulle vara den första att köpa den, och tro mig, jag köper inte många böcker.

Jag älskar hur du börjar med Elvira, hur du presenterar henne med en bild. Det sätter igång så mycket i mitt eget huvud. Så många ideer tar form, så många tankar. Jag tycker redan om henne! Minns hur elaka dem varit mot henne, minns hur ilskan väcktes i mig. Jag blir också inspirerad, Nu ska hon få kliva rakt in i Skam också, göra entré. Det var riktigt proffsigt gjort av dig, helt perfekt! Hur kommer Ellis och hennes vänskap att utvecklas? Vad döljer sig bakom denna kloka, till synes obrydda flicka?

Och så övriga kapitel.. Behöver jag ens säga att jag sträckläst? Du har verkligen överträffat dig själv. det blir så äkta. Jag tycker till och med om Snape, inser du då att du lyckats?! Du får honom att bli NÅGON. Inte bara the bad guy, utan en person - en man med ett jobbigt förflutet som nu äntligen funnit någon att älska. Han har många egenskaper som jag tycker så mycket om. Det förändrar faktiskt min egen bild av honom, så tack snälla för att du gett honom ett ansikte och låtit oss alla komma nära!

Jag rös när du skriver det sista kapitlet, och när du nämner Draco.. Å jag vill ju att du skriver mer! Vi måste inspirera varandra, måste ha dig nära här hos mig! Det här var det bästa jag läst rakt igenom; sån kvalite. Lär mig! Jag är din främsta fan ♥

/Din Elzyii

Nu har jag äntligen fått tid till att ge respons till kapitlet! Måste få skryta lite och säga att jag är superstolt med min medverkan! (Hehe!) Och feedbacken gör mig alldeles varm inombords! ♥ Men mer om det längre ner av kommentaren. (Då i spoiler, så det inte blir ett för långt inlägg! )
Sen vill jag tacka för att du lyfte en sten ur hjärtat på mig angående kapitel 2. Jag vet hur det är när man inte vill skriva något så att det blir för avslöjande. Nu förstår jag även bättre med munskyddet.



Nu till början: Jag gillar Miriams tankar och känslor när hon tänker på vad som har hänt sedan "Prinsen". Gillar hur man kan känna hennes rädsla om vad som kunde ha hänt den där dagen, och att hon kramar Snape hårdare. Hm... konstigt att han inte vaknar.
Och återblicken: Jag bara ÄLSKAR hur du har förlängt den tredje delen när Snape griper tag i henne! Jag hade ingen tanke vad hon skulle ha för känslor, för som du minns, skrev jag det under tidspress, och då finns i korrekturläsning med på kartan! Hehe! Sedan älskar jag att han har starka händer när han griper tag i henne.
En pytteliten grej som jag missade, på grund av iver, var att hon kanske skulle känna att det blir jobbigt att simma i klänning. Den tanken slog mig eftersom blöta kläder gör personen tyngre. Vill du lägga till det, får du göra det. Men det är bara om du vill. Det var som sagt bara en tanke jag hade.

Nu kommer några tips. (De tips som kommer från återblicken blir kursiva och fetstilta.)

Trots att det faktiskt var ett intrång i en annans hem, dröjde vi oss instinktivt kvar i den tillfälliga oasen, med känslan av att ett vänligt öga vakade över oss.

Här låter meningen lite skum, även om jag förstår vad du menar. Se mina alternativ och välj ett av dem.

Trots att det faktiskt var ett intrång i en annan persons hem, dröjde vi oss instinktivt kvar i den tillfälliga oasen, med känslan av att ett vänligt öga vakade över oss.

Trots att det faktiskt var ett intrång i någon annans hem, dröjde vi oss instinktivt kvar i den tillfälliga oasen, med känslan av att ett vänligt öga vakade över oss.


Ytterligare några minuter gick, innan jag hörde några konstiga ljud från sjön

Hehe! Även jag kan göra misstag! ^__^' Men jag undrar om det inte blir för mycket med ordet "några" i samma mening. Tror du kan stryka på ett ställe.

Ytterligare några minuter gick, innan jag hörde konstiga ljud från sjön

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag han reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.

Jag vet inte om du kommer ihåg det, men jag skrev i en uggla att jag glömde sätta in ett till n i det röda ordet. Å andra sidan kanske ordet "hann" hamnar för nära varandra. Se mina alternativ och välj ett av dem du gillar bäst. Följ ditt hjärta. (Kom dock ihåg att jag hade en tv-tid att passa, så jag stressade för att hinna. Så jag tar på mig skulden. )

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag hann reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag visste ordet av, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.

Hans vanligen så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.

Det är väl inget fel med det röda ordet, men jag skulle ändå vilja peta så det låter lite bättre/naturligt. Jag skriver två alternativ som du kan välja mellan.

Hans annars så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.

I vanliga fall var hans blick fokuserad, men nu stirrade han utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.

Nu har jag en liten fundering, men det är ingen kritik, så du behöver inte stryka, ändra eller lägga till något. Det är bara tankar jag vill rensa. (Tänk dig att det är samma fundering som med munskyddet.)

Hur kan Snape vara okontrollerad med sina händer? Han håller ju fast Miriam i ett hårt grepp, vilket gör att de båda håller på att sjunka. Sedan står det:

Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.

Jag förstår att hon blir rädd eftersom de båda håller på att dras ner under ytan. Men jag undrar vad den sista möjligheten är? Jag menar, hon närmar ju sig honom, dumt nog framifrån, så det blir ju svårt att hitta möjligheter att gripa tag i honom, när han håller ett för hårt grepp om henne.

Nå, nog om det. Bra jobbat med kapitlet! Nu till feedbacken!



Ska bli kul att läsa vidare.

En annan grej angående feedbacken! Se spoilern!

Trezzan


Mintygirl89


96hpevanescence
Viloss
Reverus


boknörd_


Elzyii


Jag tackar Mintygirl89 lite extra för inspiration och idéer även till detta kapitel.



[b]Kapitel 5 - Återseende

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag hann reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.
”Lugna dig!” befallde jag när jag kände hur vi båda höll på att sjunka. Paniken steg i mig i takt med att djupet drog oss neråt.
”Jag har fått kramp!” Severus var kritvit i ansiktet. ”Jag kan inte simma!” Hans annars så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom och jag hoppades att jag skulle få honom att hålla sig stilla.

”Du måste hålla dig lugn”, sa jag. ”Annars…” Längre hann jag inte förrän vattnet slöt sig över oss båda.



Och det var då det vänligt vakande ögat gett sig tillkänna och ingripit som en självklarhet. På något sätt, som jag av naturliga skäl inte hade några klara minnen av, hade Severus morbror Eugene Prince fått upp oss ur sjön. Redan när vi började återhämta oss på stranden förstod jag vem den äldre kopian av Severus var, och återföreningen mellan de båda släktingarna hade varit lugn och helt utan drama - som om de 25 åren sedan de setts inte betydde något alls. Även min närvaro tycktes morbrodern på en gång ha accepterat.
“Du var duktig i sjön”, sa han uppskattande till mig när vi satt alla tre tillsammans, torra och lugnade, i stugan. “Du är en bra simmare, men det är svårt att få grepp om någon i en sådan situation, när man närmar sig framifrån. Det är bra att försöka ha med sig ett föremål att sträcka fram, det man brukar kalla den förlängda armen, så att man inte själv dras ner i djupet. Om man inte får tag i ett sådant föremål, kan man försöka närma sig bakifrån.”
Vid de här orden hade han sett aningens strängt på mig och sedan låtit sin gåtfulla, svarta blick vandra över till Severus, som satt ovanligt tyst och medtagen, uppenbart överväldigad av alla känslor som både incidenten och återseendet måste ha gett honom. “Och angående djupet, Severus...”, sa Eugene sakta. “Jag har en bestämd känsla av att din vän här alltid kommer att försöka rädda dig. Så gör er båda en tjänst och tänk på var du simmar. Jag är säker på att du minns regeln vi hade?”
Severus bleka läppar krusades till ett svagt leende.
“Att inte gå ut ensam på djupet där man inte bottnar.”
Eugene nickade och strök sig tankfullt över hakan, medan de betraktade varandra. Så vände sig den äldre mannen till mig igen.
“Jag uppskattar verkligen det du gjorde för min systerson”, sa han.
Vid hans ord log Severus återigen försiktigt, och såg på mig med oändlig ömhet.

Resten av sommaren hade jag sedan tillbringat gömd hos Eugene. Han kände för sin säkerhets skull inte till min rätta identitet utan visste bara att jag var förklädd med glamour. Den äldre mannen tog som sagt emot oss med öppna armar och utan alltför många frågor. Det visade sig att morbrodern hade upptäckt oss vid sin stuga redan när Jessica undersökte om den var bebodd, men han hade valt att dra sig undan och hålla sig dold tills han var säker på att vi var redo att möta honom. Åsynen av Jessica hade dock, av naturliga skäl, väckt en del frågor.
“För ett ögonblick trodde jag att det var Eileen som sökte mig”, berättade Eugene. “De har vissa likheter och jag har inte träffat min syster på en halv livstid. Men jag såg ju att er vän var yngre än Eileen måste vara nu … dig kände jag däremot genast igen, Severus. Du är en manlig avbild av din mor.”
Jag hade snabbt fäst mig vid Eugene, då han hade så många slående likheter med sin systerson, men var en mer jordnära version. Han var mycket tystlåten men hade ett lugn och en vänlighet som tycktes komma från själva naturen som omgav den ensliga stugan, och han lyckades med konststycket att få mig att känna mig välkommen där på ett självklart sätt. Stugan var fylld av böcker om magisk läkekonst och örter, och jag hade hjälpt till en del med att sortera och organisera materialet. Det hade funnits gott om tid att tänka och smälta det som hänt under det omtumlande sista dygnet på Hogwarts.



När jag nu åter var här på slottet, med Severus i min famn och smekande hans alltjämt kolsvarta hår, tänkte jag på den silverstrimmade Eugene som nästan varit en äldre version av sin systerson, men med ett helt annat liv. Han verkade praktiskt taget ha levt som eremit med ytterst få kontakter. En förtrollning fick stugan att på håll se obebodd ut, vilket jag gissade var för att inte få ovälkomna eller kanske till och med fientliga besök. Eugene hade dock ett passionerat intresse för läkande magi. Någon enstaka gång hade han tagit emot personer som ville ha bot för diverse åkommor. Förmodligen var det inte många som vågade sig dit, för magisk läkekonst är ju inte allmänt vedertagen.

Det gick att se samma passion hos Severus. Min blick vandrade längs alla burkar och flaskor på kontorets hyllor, flera av dem helande och många nu dessutom fyllda med den gröna essensen. Han hade bråttom att tillverka stora mängder av den och jag visste att även Elvira nyligen varit här nere och utfört sin illuminering, som tack vare hennes speciella förmåga var extra stark, i brygden. Kunde det rentav vara så att Severus anade ett kommande behov av denna essens? Jag hoppades också att den någon gång skulle bli användbar, även om känslan var dubbel till sin natur. När det gäller läkemedel vill man ju helst aldrig att de ens ska behöva brukas.

Severus vilade tillitsfullt hos mig och andades så lugnt att jag undrade om han hade somnat, trots att vi låg på det hårda bordet. Kärleken till honom sprängde i bröstet och jag kände tacksamhet mot Eugenes livräddande insats. Tänk om jag hade förlorat Severus där under vattenytan! Andaktsfullt betraktade jag de fällda ögonfransarna. Det var alltid en upplevelse att se någon form av frid hos honom. Vi hade inte rört varandra i en sådan här förening på hela sommaren, då den skuldtyngda sorgen över Dumbledore legat över oss som en börda, lika mörk som mina förtrollade ögon. Men stundtals hade vi behövt varandras närhet och tröst mer än någonsin, inte bara efter dramat vid sjön. Vid ett tillfälle hade jag faktiskt fruktat att smärtan och skulden skulle få honom att förlora förståndet. Med en rysning mindes jag den kulna sensommarnatten då han uppsökt stugan i skogen efter ett möte med Dödsätarna. Det var minnet av den natten som gjorde att jag ännu inte klarade att öppna klassboken för mugglarstudier. Att ingen av oss kunde konfronteras med namnet som en gång stått där.

Charity Burbage.

Det är alltid så fint att se Miriam och Severus tillsammans.
Att de kan vara tillsammans på 1 eller annat sätt.
Kärlek behövs alltid oavsett vilka tider det är.