Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på honom.
"Du gick?" Hon satte nästan maten i halsen.
"I Ditt skick?" Hon skakade på huvudet.
"Jag gör i ordning en säng åt dig. Du får sova här i natt. Min mormor skulle göra samma sak. Säkert bjuda på kakor och ge varm mjölk." Hon log och åt upp maten.
"Jag hoppas du stannar."

Gabriel flinade och nickade. "Jag är inte så lätt att döda." Förklarade han och åt upp det sista av sin mat. "Jag behövde hjälp, och här? Ja det är det bästa stället att få hjälp på. "Svarade han enkelt, ärligt. Hennes ord fick honom att le mjukt. " Jag stannar gärna, men i rum 7 tack." Sa han och svalde hårt. De olika rummen var dekorerade på olika sätt. Rum 7 var hans favorit, det var som en lya i närheten av ett klippskrev. Det var snedtak och mörkare tapeter men också lite grönt på ena väggen- som en fondvägg. Det var det perfekta stället att sova på.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Nummer 7? Hallå det är inget hotell. Det finns inga nummer alls. Säg bara hur det ser ut så ordnar jag med det ssta." Hon reste sig och log.
"Det finns mer mat ifall du vill ha mer." Hon log och stoppade in disken i diskmaskin och pekade på burken.
"Där har du din salva och jag ska ordna med ditt rum nu... Sa du ens ditt namn förut?" Olivia drog handen genom håret.

Han flinade lite. Det var kanske ett internskämt han hade haft med hennes mormor, men ett nummer hade låtit som en bättre förklaring än att säga åh du vet, varglyan. "Det är grått och grönt, med snedtak. Ganska lågt snedtak." Sa han som förklaring och skakade sedan på huvudet. "Jag är mätt tack, tack för allt." Log han och skakade sedan på huvudet. "Mitt namn är Gabriel." Sa han leendes och sträckte sig efter burken med salvan och studerade den. " Lägg den på ett säkert ställe, tills nästa gång du behöver den." Log han och flyttade tillbaka den mot henne.

"Åh kojrummet!" Hon log stort och nickade.
"Jag vet vilket du menar. Fick aldrig sova där men jag vet." Hon tog hans disk och stoppade ner det i diskmaskinen.
"Ska du ha vatten med dig så ta ett glas i plast. Det är rätt skönt att ha dem ibland." hon tog salvan och stoppade undan den.
"Gabriel? Du har sett sådär ut länge va?"

Gabriel flinade lite och nickade. "Ja kojrummet, det är bra det. " Log han och skrattade mjukt för att sedan skaka på huvudet. " Jag klarar mig. " Sa han för att sedan studerade henne. Sett ut så länge? "Det kan man säga." Sa han tveksamt, han hade ju vuxit väldigt fort då han först började skifta form. Han hade varit ganska tidig om man jämförde med de som var i samma ålder som honom och det var ett bevis på styrka, mod men han själv såg det absolut inte så.

"Jag menar när jag var typ vid sjuårsåldern. Då kom en man som ut som du hit för hjälp." Hon började att gå mot trappan och katten sprang iförväg. Hon log mjukt.
"Så jag undrar om det var du. Vi har möts flera gånger antar jag eftersom jag bodde här eftersom minaföräldrar dog som liten." Hon öppnade ett linneskåp.
"Något du föredrar?" Hon vände sig mot honom och log sedan igen.
"Du vet säkert vilket som är mitt. Jag kan inte ta mormors sovrum. Det går inte."

Gabriel svalde hårt, så hon mindes? " Hm, ja jag blev en man väldigt före min ålder. " Viskade han, sorgset och blickade ifrån henne. "Vi har mötts Olivia, jag minns en väldigt rolig sommar när vi utforskade skogen och allt annat. Då såg jag självklart ut som en pojke." Fortsatte han och reste sig sedan upp. " Du behöver inte bädda min säng, jag sover sällan i en säng. " Sa han som förklaring och gick fram och stängde igen linneskåpet. Han log och backade ifrån henne. "Jag minns ditt rum. " Log han och flinade sedan. "Det var väldigt rosa förr, om jag inte minns fel." Fortsatte han och började gå. "Vill du slå följe till ditt rum?" Frågade han. "Eller till mitt, du avgör." Föreslog han och lutade sig mot väggen och studerade henne.

Hon kunde inte låta bli att rodna och hon log mot honom och drog lite i sitt hår.
"Åh men jag förstår inte varför jag inte minns. Jag bodde här året om så... mormor." Hon suckade och pekade på en dörr.
"Mitt är ju här men jag kan följa dig till ditt. Det är mitt nöje och min plikt." Hon såg in i hans ögon.
"Som min mormor skulle ha sagt va?" Hon kunde inte låtit bli.

Gabriel såg på henne och log mjukt. " Det kommer komma tillbaka, kanske dagböckerna kommer hjälpa dig. Vart tror du din mormor skulle gömma något så dyrbart?" Frågade han och skrattade sedan. " Som din mormor skulle sagt." Log han och fortsatte att gå framåt, mot sitt rum- eller ja det rummet han skulle sova i.