The Woods Are Safe

Superbra kapitel (igen)!

Undrar verkligen vilka typerna med svarta kappor det var på tåget. Jag gillar verkligen Amber, hennes sätt att vara ansvarsfull på gör att man märker varför just hon blev försteprefekt. Noah tycker jag också om hittills. Han verkar förstående och jag älskar hur du porträtterar deras relation, omgivningen och personerna överlag.

Samtidigt som det händer en del, man blir introducerad till nya karaktärer och platser, så flyter allt på jättefint och blir inte förhastat!

Än en gång, toppen kapitel

Åh, vilket spännande kapitel!

Som vanligt skriver du helt fantastiskt, jag tänker fortsätta upprepa det i varje kommentar för det stämmer. Du. Är. Så. Duktig. Wow!

Det finns så mycket i kapitlet som väcker tankar och frågor, och hade jag tid och ork skulle jag spinna vidare på dem i flera timmar. Dock känns det lite väl jobbigt att posta en kommentar där jag kopierar varje mening och analyserar den, även om jag skulle vilja göra det. Men vem är personerna i svarta mantlar? Kommer vi få veta mer om Ambers klasskamrater? Är Amelia samma Amelia som jag just läste om i en annan fanfic? Det blir spännande att se!

Kanske lite av mystiken släpper i nästa kapitel, eller hoppas jag på för mycket? Oavsett så längtar jag till nästa kapitel

Kapitel kommer, jag lovar! Har bara haft fullt upp denna helgen...
Kommer under söndagen!♥

Ta god tid p dig.

Du vet vad man säger, den som väntar på något gott...

Jag håller med, känn ingen press! Det gör inget om det tar lite längre att uppdatera ibland, det verkliga livet kommer alltid först

Avis Fortunae


Pixelow


Mintygirl89 


Emil ost


boknörd_


catradora


Ojsan… En dag sen. Men nu är jag här! Har haft fullt upp denna helgen, med tävlingar och namnbyten och alltihop. På tal om det, jag heter numera Leonny Greenleaf, och jag kunde inte göra mig av med Leonny. Och ni andra som har bytt namn - superfina!

Kommentarer uppskattas alltid♥
____________________________________

Kapitel 4
Hogwarts
Det väldiga slottet tornade upp sig framför oss och lade vagnen i skugga. För en gångs skull tystnade Abigail, men i ungefär två sekunder innan hon började babbla om alla betyg hon behövde ha för att få det jobb hon ville. Jag suckade tyst och förstod inte varför vi fyra var i samma elevhem egentligen. Varken Madison eller Abigail passade i Slytherin, allra minst Noah. Han skulle verkligen passat i Gryffindor eller Hufflepuff.
“Vad tysta ni är”, sa Abigail efter en stund, när jag hade glömt bort allt hon hade sagt de senaste fem minuterna. Jag ryckte till, jag hade än en gång suttit i mina tankar.
“Va? Åh, eh, jag bara hoppas att det går bra för James”, svarade jag och Abigail tittade konstigt på mig.
“Vilken James? Du är inte dig själv, Amber”, sa hon. “Ni har väl ingenting att berätta, eller?” Hon tittade sårat från mig till Noah. Men just då stannade vagnarna, så jag slapp svara. Jag, Noah och Teddy skyndade oss snabbt igenom portarna in till entréhallen, där vi mötte professor McGonagall. Åldern hade börjat ta på henne nu de senaste åren, troligtvis mest sedan kriget.
“Rektorn”, sa jag och log mot henne.
“Välkommen tillbaka, miss Wood”, svarade hon och gick sedan fram till porten. Hon skulle vänta på förstårseleverna, som skulle få sorteras in de olika elevhemmen. Vi gick genom Stora Salens portar och in i det varma ljuset, där det förtrollade taket glänste av galaxer och himlakroppar över de elever som redan hade hunnit sätta sig vid sina bord. Vi lämnade av Teddy vid Hufflepuffs bord, där han välkomnades av sina kamrater i alla årskurser. Jag och Noah styrde stegen mot Slytherins bord där reaktionerna var blandade.
“Hm, blodförrädaren och smutsskallen”, fräste den otrevlige killen från sjätte årskursen, medan Noahs vänner välkomnade oss med glädje i rösterna. Daxton, Noahs närmsta vän av killarna i vår årskurs, sade åt oss att sätta oss ner.
“Har ni haft ett bra lov?” frågade han och kastade ideliga blickar över axlarna på oss.
“Väntar du på någon?” skrattade jag när jag lade märke till det. Jag vände mig om och i samma stund studsade Abigail in i Stora Salen med Madison efter sig. Jag vände mig om igen och Daxton såg mycket mer avslappnad ut nu. Jag höjde på ena ögonbrynet.
“Så, du är den nya killen?” sa jag retsamt, samtidigt som Abigail sätter sig bredvid Daxton. Daxton skrattade lite, och Abigail lutade huvudet mot hans axel i väntat på att sorteringen skulle börja.
“Gick tågresan bra Abi?” frågade Daxton och strök bort en hårslinga från Abigails ansikte. Abi?
“Ja Dax”, svarade Abigail och gav ifrån sig något kuttrande tillgivet läte. Jag suckade tyst åt dem.
“Åkte ni inte hit tillsammans?” frågade Noah. Han såg egentligen inte ett dugg intresserad ut av deras plötsliga förhållande, men ville troligtvis inte få de två efter sig för att han inte brydde sig.
“Nej, för han satt med sina kompisar istället.” Abigail putade lite med sin underläpp, men fick snart fokus på annat. Det hade varit ganska högljutt i salen allteftersom fler elever hade strömmat till, men nu blev det knäpptyst. Jag och Noah vände oss om och såg McGonagall gå i spetsen av ett led med förstaåringar. Jag skymtade James i mängden, som nyss hade passerat Teddy vars hårfärg syntes tydligt bland alla andra. Teddy gav James ett uppmuntrande leende, och han såg ut att slappna av lite.

McGonagall satte fram en trebent pall framför lärarbordet, som stod längst fram i Stora Salen så att lärarna kunde se ut över elevhemmens bord. På pallen satte hon en sliten och lappad trollkarlshatt. Alla riktade uppmärksamheten mot hatten, och plötsligt öppnades en reva som en mun. Hatten brast ut i sång och sjöng fyra verser, alla om de olika elevhemmen, innan den tystnade. Sekunden senare började alla applådera, men slutade när McGonagall höjde handen. Hon drog fram en pergamentrulle och började ropa upp namn i bokstavsordning. En efter en satte sig de nervösa elvaåringarna på pallen, och fick hatten på huvudet. Ibland dröjde det bara några sekunder innan hatten ropade ut elevhemmet, ibland nästan en hel minut. Men ingen tog sex minuter på sig, som jag.

Under tiden jag väntade på att det skulle bli James tur, riktade jag blicken mot lärarnas bord. Guldstolen, som tillhörde rektorn, stod naturligtvis tom eftersom McGonagall sorterade förstaåringarna. Bredvid den satt en av de yngsta lärarna, Miriam Silver Snape som undervisade i mugglarstudier, vilket var mitt favoritämne. Hon hade blivit mycket god vän med Harry, Ron och Hermione under deras fjärde, femte och sjätte år. Det mest speciella var att Miriam faktiskt var mugglare, även om hon hade fått älvliknande krafter en incident 1994. Hon hade kastat sig ut framför Severus Snape, trolldrycksläraren, för att skydda honom från svartälvor. Hon hade varit nära på att mista livet, men hade tack vare Snape överlevt med endast ett ärr på benet, men även med krafter som inte krävde en trollstav. Anledningen till att hon först kommit till Hogwarts, var att hennes lärare i den svenska högskolan varit trollkarl och haft kontakter på Hogwarts. Hon hade fått erbjudandet att komma till Hogwarts och studera latin och franska för att sedan undervisa i det, vilket hade varit bra, både för henne själv och, överraskande nog, för Snape. De hade sedan incidenten byggt upp en hemlig relation, som avslöjats efter kriget. Nu satt de bredvid varandra vid lärarbordet, och alla visste om det. Tänk vad saker kunde förändras.

Nu diskuterade Miriam något med hennes före detta elev, Elvira Faded, som kommit som lärare i försvar mot svartkonster förra året. Då och då applåderade jag åt en ny Slytherinelev när de satte sig vid bordet.
Ute på ena kanten av lärarbordet satt Neville Longbottom, som delat sovsal med Harry och Ron. De var fortfarande bra vänner, vad jag visste. Neville undervisade numera i örtlära, vilket hade varit i stort sett hans enda bra ämne under sin skoltid. Och bredvid Neville satt vår lärare i förvandlingskonst, den otrevliga Sylvia Flags som aldrig missade ett tillfälle att ge oskyldiga personer strafftjänst, poängavdrag och berg av läxor. Trots det, hade jag valt att fortsätta studera förvandlingskonst för att kunna bli auror, bekämpa onda trollkarlar, vilket jag allra helst ville även om världen var lugn just nu.

Professorerna Macmillan, Sinistra, Vektor, Babbling fyllde också varsin plats vid lärarbordet, men den som egentligen drog blickarna till sig var Hagrid, som var dubbelt så lång som en normal man, med vilt utseende. För de som inte kände Hagrid var första intrycket nog att han var livsfarlig, men de svarta ögonen glödde varmt. Hagrid var världens snällaste person.
“Potter, James!” Jag vände tillbaka blicken mot sorteringen. Noah, som hade halvsovit med hakan på handen, höjde uppmärksamt huvudet. James satte sig på pallen, och man kunde se hela vägen till vårt bord att han var nervös. McGonagall satte hatten på hans huvud och…
“GRYFFINDOR!” Jag applåderade nog högst av alla, även om han inte hade blivit sorterad till Slytherin. Jag visste hur viktigt det hade varit för honom att hamna i samma elevhem som sina föräldrar. De renblodiga, bittra personerna vid vårt bord tittade surt på mig, jag som applåderade åt en “blodsförrädare”. Teddy applåderade också kraftigt, om än motvilligt - han hade nog hoppats på att James skulle hamna i Hufflepuff. James, som redan var känd tack vare sitt namn, välkomnades hjärtligt av sina nya kamrater och sorteringen fortsatte, det var inte många kvar nu, och alla äldre elever ville bara att den skulle ta slut så att maten kom.

Sedan kom en chock. Ännu en hatstall. Och det var det blonda flickan från tåget, Amelia. Viskningar fyllde salen. Det var nu tre hatstalls på skolan. McGonagall, jag och Amelia.
Hon placerades i Gryffindor, och välkomnades av James. Sedan tystnade alla och väntade på att sorteringen skulle avslutas. Till sist placerades Erica Wilson i Slytherin och McGonagall gick upp till sin stol, men hon satte sig inte ner.
“Välkomna till ett nytt år på Hogwarts!” sa hon. “I år har vi äran att ha fyra utländska studenter här på Hogwarts.” Viskningar fyllde stora salen. Utbytesstudenter?
“Har det någonsin varit utländska elever på Hogwarts förut?” viskade jag till Noah.
“Jag har för mig att det var någon vid 1996, när Harry och de gick här”, svarade han, men tystnade då McGonagall fortsatte prata. Jag tittade förbryllat på honom, Harry, Ron och Hermione hade aldrig sagt något om en utländsk?
“De har alla blivit placerade i olika elevhem och jag hoppas att ni välkomnar dem med öppna armar. Tre av dem läser sjunde året och en läser första året. Men, nu, varsågoda!” Hon slog ut med händerna innan hon satte sig ner, och i samma sekund dök alla möjliga rätter upp på bordet. Vi tog för oss och pratade om de ämnena vi hade valt att studera detta året och vilka utbytesstudenterna kunde vara. Abigail fortsatte att prata om sin framtida karriär, men jag vet inte hur många fler än Daxton det var som faktiskt lyssnade. Jag såg mig omkring, vem var Slytherins nya elev?
“Jag vet inte riktigt, jag vill bli Auror precis som Harry”, svarade jag då Madison frågade vad jag ville satsa på för yrke. “Men då måste jag ha högs…” Jag avbröts av ett högljutt fnysande. Jag tittade lite förvirrat nerför bordet och fick syn på den killen jag hade blivit knuffad av på tåget.
“Ursäkta?” frågade jag och höjde lite på ögonbrynen. Det verkade som att han var vår utbytesstudent.
“Skulle en blodsförrädare som du kunna bli auror?” frågade han med sin speciella brytning. Jag lade huvudet lite på sned.
“Sådana ord är inte tillåtna på Hogwarts, mr...?” började jag och hade inte en aning om vad han hette.
“Jensen”, svarade killen nonchalant. “Aron Jensen. Och dessutom”, fortsatte han, “betyder inte en blodsförräderes ord någonting.” Jag himlade med ögonen och bestämde mig för att prata med Snape sen, eftersom han var vår föreståndare.

Vi fortsatte middagen med trevliga samtal om allt mellan himmel och jord, innan det var dags att gå till uppehållsrummen. Stolt såg jag Rylan fullfölja sin uppgift som ny prefekt och tog täten för att visa förstaåringarna till Hufflepuffs uppehållsrum. Slytherins nya prefekter, som jag inte hade en aning om vilka de var, syntes inte någonstans. Jag tog följe med Noah, och vid portarna mötte vi Teddy och Victoire. Vi följdes åt en liten bit, men vid trappan skildes vi åt. Teddy gav Victoire en snabb kyss, innan hon försvann uppför trappan till Gryffindortornet. Vi fortsatte nerför en trappa och borta vid målningen av en fruktskål, som var den hemliga ingången till köket, skildes vi även från Teddy. Han fortsatte mot Hufflepuff, vi gick mot Slytherin.
“Amfractus”, sa Noah, det var det nya lösenordet för att komma in till vårt uppehållsrum, med grön, svart och silverfärgad inredning. En brasa sprakade muntert i det annars ganska kalla rummet och glada elever satt i sofforna. De flesta pratade fortfarande om utbytesstudenterna och vad som hade hänt under lovet. Jag och Noah slog oss ner i en ledig soffa och snart fick vi sällskap av Abigail, Daxton och Madison.
“Nå, hur har ert lov varit då?” frågade Daxton samtidigt som Abigal klamrade sig fast vid honom.
“Det har varit bra”, nickade jag. “Vi hade ju världens fest när jag fyllde sjutton, och dessutom vann pappas quidditchlag ligan för tredje året i rad.”
“Just det, jag glömde säga grattis till honom på perrongen”, sa Noah ångestfyllt. Jag tittade på honom.
“Jag tror han vet ändå”, sa jag och log. Noah log tillbaka och jag lutade mig mot hans axel. Abigail tittade överlägset på oss.
“När ska ni bli officiellt tillsammans”, suckade hon och himlade med ögonen. Jag gjorde en grimas.
“Vi kommer inte bli tillsammans, det är bara fel”, svarade jag lite irriterat. När skulle hon fatta att man kan ha vänner av motsatt kön? Jag reste mig upp.
“Jag går och lägger mig”, sa jag och gick mot sovsalarna. Bakom mig hörde jag att Noah reste sig upp och snart slogs hans sovrumsdörr också igen.

Oj oj, blir ju alldeles fnittrig av att Miriam och Elvira får vara med i den här storyn, det är så coolt och jag känner mig så hedrad! Dessutom, den utländska eleven från 1996 ... jag har en aning om vem som åsyftas! Och Snape lever! ♥ Såklart ... och de får sitta lyckliga tillsammans.

Den efterlängtade ankomsten till Hogwarts är här. Många av Slytherin-eleverna verkar väldigt trevliga, med undantag av den där Aron Jensen med sitt blodsförrädarsnack. För han hamnade väl i Slytherin, eftersom han sitter vid det bordet?

Hoppas Amber pratar med Snape. Han lär ha stor förståelse angående det kränkande i att använda sådana uttryck som Jensen gjorde. Speciellt med tanke på hur Snapes liv ser ut nu ♥

Du skriver SÅ bra, längtar till nästa!

Jag kan inte säga annat är WOW! Jag gillade verkligen det här kapitlet (som alla andra hehe). Det var väldigt bra skrivet och jag älskar beskrivningarna om Abigail. Man förstår så himla bra att Amber ogilar sin klasskamrat.

Lite tips!

Jag vill återigen säga att "På grund av" är negativt.

James, som redan var känd på grund av sitt namn

Jag vet inte om det skulle vara negativt men om det inte skulle vara det så tycker jag att det låter bättre såhär:

James, som redan var känd tack vare sitt namn

Här kommer några meningar som jag tyckte var lite svåra att läsa:

"Jag suckade tyst, och förstod inte varför vi fyra var i samma elevhem egentligen."

Testa utan kommatecknet

"Varken Madison eller Abigail passade i Slytherin, och allra minst Noah."

Typ samma misstag här, testa utan "och".

"där han välkomnades av sina kamrater i alla årskurser och jag och Noah styrde stegen mot Slytherins bord"

Testa att ersätta "och" med ett kommatecken.

“Väntar du på någon?” skrattade jag när jag lade märke till det och vände mig om. I samma stund kom Abigail inskuttandes i Stora Salen, med Madison i släptåg.

Testa:

“Väntar du på någon?” skrattade jag när jag lade märke till det. Jag vände mig om och såg Abigail studsande genom dörrarna, hon hade Madison i släptåg.

Jag hittade lite mer men det få du reda på på annat sätt än i en kommentar!

Annars, väldigt bra kapitel, längtar till nästa!

Wooow, vad bra du skriver! Jag har riktigt svårt för personer som Abigail, och jag har redan något emot henne. Heh...

Dina ord och beskrivningar gör allt väldigt levande; man kan nästan föreställa sig att man sitter där med dem i salen. Ska bli så kul att läsa kommande kapitel! Gaahh, vill veta vad de där "utbytesstudenterna" är för några!!

Superbra kapitel!

Oj, Miriam gör entré! Vad trevligt att du har med henne. Oj, när jag läser slutet, undrar jag hur det ska gå för Noah.