Fred och Geroge - första året

Jättebra skrivet! Jag har nu läst igenom hela och min favoritdel i det sista kapitlet är helt klart när Fred säger att Lee vill kommentera. Det känns som att det är så det hände.
Förstår inte riktigt varför Harry Potter nämns men det är din historia och om jag inte får det förklarat för mig i kommande kapitel så får du helt enkelt leva med att jag drar mina egna slutsatser ♥
återigen fantastiskt skrivet och jätterolig läsning!

Längtar efter nästa kapitel!

Jättebra kapitel! Roligt att höra om hur Lee blev kommentator

Mintygirl89


Avis Fortunae 


Pixelow


Annabeth the Chaser


Ni är de som får mig att vilja skriva, era kommentarer är guld värda

_________________________________

Kapitel 9
Quidditch, försägning och läxhjälp

“Och sökarna dyker… De har sett kvicken… Det är sökarna Charlie Weasley mot Terence Higgs… Akta dunkaren Charlie!” kommenterar Lee. Ett missnöjt sus går genom publiken när båda sökarna, Charlie och Higgs, tvingas gira på grund av en dunkare som kommer i deras väg. Genast försvann kvicken utom synhåll.
“Attans!” säger Lee. “Och jagaren Marcus Flint har klonken… Han susar mot Gryffindors målstolpar… Kom igen Wood! Ta den! Rikta en dunkare mot honom! JA! Wood räddar och klonken är i Gryffindors händer.” Ett dånande bifall hörs från Gryffindorpubliken.
”Heja Gryffindor!” fortsätter Lee.
“Du måste kommentera opartiskt!” säger McGonagall. “Annars funkar det inte att vi har dig som kommentator!” Lee ursäktar sig med ett leende och fortsätter sedan kommentera matchen. Då och då får McGonagall säga till honom, medan tvillingarna sitter bredvid och vrider sig av skratt.
“Kom igen brorsan!” vrålar de när Charlie får syn på kvicken ännu en gång. Några sekunder i spänd tystnad går, innan Charlies hand sluts om kvicken. Gryffindors anhängare, inklusive Ravenclaw och Hufflepuff, vrålar. Från Slytherin hörs besvikna suckar.
Lee delger resultatet av matchen med publiken, 160 mot 240, och sedan beger sig de tre vännerna mot slottet för att äta lunch.

Senare på dagen är trion tröttare än vanligt. De sitter i soffan och gäspar ikapp igen.
“Varför är ni så trötta?” frågar Charlie då tvillingarna gäspar samtidigt för tjugonde gången i rad. Han sätter sig i en av fåtöljerna. Prefektmärket på hans bröst glänser i eftermiddagssolen som lyser in genom fönstrena i uppehållsrummet.
“Man blir ju ofta det när man är i skogen hela natten och blir jagad av en varulv, för att sedan upptäcka att varulven i fråga verkar känna ens pappa och säger att man ska lämna över en sak till Harry Potter när han kommer till skolan”, säger Fred sömnigt, utan att tänka sig för. Hans hjärna är helt dimmig och han är nära på att somna.
“Vad SA du?” frågar Charlie och Percy lyfter blicken från sina studier. Än en gång blir det knäpptyst i uppehållsrummet. Det är inte första gången det blir en argumentering mellan syskonen.
“Va?” mumlar Fred sömnigt. Sedan spärrar han upp ögonen när han förstår att han har försagt sig. “Ajdå.” Charlie och Percy reser sig upp. George och Lee sitter knäpptysta i soffan. Fred tittar på sina äldre bröder.
“Jag skojade bara”, säger han och flinar, försöker skämta bort situationen. Charlie lyfter ett pekfinger.
“Förstår ni hur farligt,” han betonar ordet kraftigt, “det är att vistas i skogen på natten? Att vistas i skogen över huvud taget, framförallt utan en lärare? Ni kunde ha dött! Ni kunde ha blivit bitna av varulven!” Charlie har nu höjt rösten ordentligt. Percy sträcker myndigt på sig bredvid honom, uppenbarligen nöjd över att inte vara den som har gjort fel. En spänd tystnad råder bland Gryffindoreleverna.
“Slappna av lite brorsan.” Fred bryter tystnade efter några minuter. “Jag slår vad om att du har varit i skogen också!” Charlie vänder sig mot honom.
“Fem poäng från Gryffindor. Var”, säger han och pekar de tre vännerna. “Och jag hoppas det lär er en läxa. Nu ska jag skicka en uggla till mamma.” Charlie vänder på klacken och går ut ur uppehållsrummet. Percy ger dem en blick innan han går bort till sina studier igen.
“Jahopp”, säger Lee. “Så var det med det.” Han rycker på axlarna. Tvillingarna tittar på honom med bleka ansikten.
“Så var det med det?” frågar de i kör. “Inte en chans att det är över där. Mamma kommer skicka ett illvrål som kommer vara i minst en halvtimme!” De identiska bröderna suckar.

Alicia och Angelina kommer och sätter sig i varsin fåtölj några minuter senare. De tittar på varandra och sedan på vännerna.
“Ni får faktiskt vad ni förtjänar”, säger Angelina. Fred tittar på henne.
“Klaffen Johnson.” Tjejerna tittar på varandra igen.
“Lagom trevlig man ska vara då”, säger Alicia. George himlar med ögonen.
“Hade ni nåt vettigt att säga, eller skulle ni bara berätta för oss vilka genier vi är?” säger han. Fred och Lee kväver ett skratt. Tjejerna drar på munnen.
“Är ni klara med era läxor?” frågar Angelina. Fred tittar på henne, uppgivet denna gång. Han sträcker på sig från sin säckiga position i soffan och slår ut med armarna.
“Det är omöjlig att hinna bli klar med dem innan man har gått ut sjunde året!” säger han. George nickar. Lee tittar på dem med ett snett leende.
“Vilka är det du har kvar?” säger Angelina med en suck. Fred och George tittar på henne med gapande mun.
“Du kan omöjligt vara klar med allt redan!” säger de i kör. Angelina tittar överlägset på dem.
“Faktiskt, så är jag det. Några frågor?” säger hon. Alicia ler. Fred och George flinar och säger sedan med en mun:
“Kan inte ni göra läxorna åt oss då? Så slipper vi få ett illvrål om det också.” Tjejerna nickar mot deras uppgifter som ligger slängda över ett bord, huller om buller.
“Hit med dem då.” Fred och George sträcker sig efter böckerna, pergamenten och fjäderpennor som de skickar över till tjejerna, som börjar skriva fokuserat. Lee, som redan är klar med alla uppgifter, höjer blicken från boken Kända quidditchkommentatorer. Han har inte lyssnat på samtalet och är förvånad över att tvillingarna flinar nöjt och tjejerna sitter med huvudena böjda över uppgifterna.
“Hur lyckades ni med att få dem att bli schyssta?” frågar han.
“Hemliga superkrafter”, svarar George och Fred skrattar till.
“Här har ni”, säger tjejerna ungefär en halvtimme senare. Klockan är nu mycket och uppehållsrummet är nästan tomt. De räcker över böcker och pergament skrivna med prydlig handstil. Lee slår ihop sin bok och reser sig upp.
“Jag går och lägger mig”, säger han och sträcker på sig. Sedan går han uppför trappan och in i sovsalen. Bröderna tar emot uppgifterna och rullar ihop dem för att de ska få plats i väskorna. Alicia går förbi dem när Fred håller på att få ner den sista i väskan, som redan är full av stinkbomber, Filibusters fyrverkerier, pergament och Marodörkartan.
“Jag går upp”, säger George och tittar på sin bror. Fred nickar och svarar att han kommer så snart han har lyckats stänga sin väska. Till slut lyckas han trycka ihop den så att inget åker ut och han börjar gå mot trappan till sovsalarna.
“Godnatt Fred”, säger Angelina, som fortfarande sitter i fåtöljen. Fred vänder sig överraskat om, han hade trott att hon gått upp med Alicia.
“Godnatt Angelina”, säger han med ett leende. Det är först när han kommer in i sovsalen som det slår honom att han hade tilltalat henne vid förnamn.

Så bra beskrivet allt är! Jag har alltid tyckt att Fred och George är rara, och det blir extra tydligt nu när de är lite yngre och 'oskyldiga'. För att inte tala om Lee: "Heja Gryffindor!" Och sedan börjar han läsa på om andra kommentatorer ...

De identiska bröderna suckar.

Alicia och Angelina kommer och sätter sig i varsin fåtölj några minuter senare.

Det här är så bra beskrivet, för precis som bröderna är lika, kan man se en likhet mellan de här två tjejerna. De har liknande intressen och till och med namn. Snällt av dem att göra läxorna åt de trötta bröderna.

Tack för mysläsning denna kväll.

Typiskt! Jag har inga tummar kvar, så jag kan rösta på din underbara berättelse! Det var superbra som vanligt, och som Avis Fortunae  skriver, är det roligt att se hur "oskyldiga" tvillingarna är. Roligt när Lee är kommentator, och blir förmanad av McGonagall! Men vi minns ju hur det var i böckerna, haha!

Undrar om de får träffa Hagrid och Lupin igen. Och när ska de hitta på en del bus mot Filch? Och kanske även Snape?!
Skulle vara kul om de ger honom lite hårschampo, så det blir en hint att han borde tvätta håret!

Det skulle också vara roligt om de mötte Quirrell igen. (Du är varmt välkommen att läsa min fanfiction om honom, ifall du vill. ♥ Blir du sugen, klickar du bara på länken i min signatur. )

Det skulle vara superkul om de busade med Snape ... men frågan är: tvättar Snape håret i denna story, eller gör han inte det? ♥

Kan för övrigt rekommendera Mintygirl89's story om Quirrell, och det skulle vara trevligt om de mötte även honom igen. Din version av Quirrell verkar väldigt snäll.

Superbra! Mysigt att läsa lite om tvillingarnas vardag på Hogwarts, dessutom så har du jättefint språk!

I tidigare kapitel så skrev du att första matchen skulle vara mot Ravenclaw, men här så framgår det att de spelar mot Slytherin "Gryffindors anhängare, inklusive Ravenclaw och Hufflepuff, vrålar. Från Slytherin hörs besvikna suckar.", kanske bara ett slavfel

Superbra! Jag älskade slutet, Angelina och Fred har något på gång!

Jag älskar också hur du får allt att gå ihop utan några sömmar, det är jättebra!

Ly ♥

Avis Fortunae 


PS. Avis och Mintygirl, jag har redan börjat läsa om Quirrel

Mintygirl89


Annabeth the Chaser


Pixelow


Jag kunde inte hålla mig från att lägga upp ett till kapitel Lite lägre denna gången! Skriv vad ni tycker - ska det vara längre eller kortare i framtiden?
Nästa kapitel kommer troligtvis i helgen!
(Ja, en lite ledsam rubrik...)

_______________________________

Kapitel 10
Illvrål och dödsfall

Terminen löper på och tiden går med stormsteg. De är nu inne i veckan innan allhelgonahelgen, då det ska vara en stor festmiddag i slottet. De flesta elever håller sig inomhus, eftersom en storm yrar runt Hogwarts och blåser allt ur dess väg. Bland annat kommer ugglorna ofta sent eftersom de inte klarar av att flyga så långa sträckor på kort tid.
Läxor bunkras, trötta elever fyller uppehållsrummen och det enda som hörs till långt in på kvällen var gäspningar och raspet från fjäderpennorna. Alicia och Angelina har fått fortsätta hjälpa tvillingarna med sina läxor, eftersom de tycker att det är viktigare och mycket mer intressant att studera Marodörkartan. Tjejerna hjälper även Lee, men som till skillnad från tvillingarna tar sin skolgång på allvar och tar buset efter att han gör klart sina uppgifter. Han suckar ofta åt tvillingarna, som gör upp planer med huvudena tätt ihop och med pergament och kartan mellan sig. Men när de delger planerna med honom blir han lika exalterad och de är nu uppe i sin trettioandra straffkommendering. Totalt har de tillsammans lyckats blir av med nästan hundra poäng för Gryffindor. Det är sällan det går en dag utan deras pojkstreck.

Under frukosten fredagen innan allhelgona blir tvillingarna dock mer straffade än vad de, enligt de själva, någonsin har blivit.
En mörkgrå, gammal uggla med rinniga ögon brakar ner i Georges bacon. Han stirrar på den slitna ugglan med ansikte stelnat av fasa. Flera av fjädrarna sticker ut på fel håll från ugglan, som är flera veckor försenad av stormen. Men det är inte det som får tyst på George.
“Vad är det Georgie?” frågar Fred med lekfull röst åt Georges ansiktsuttryck. Fred lyfter på den välbekanta ugglan, det är familjen Weasleys uggla Errol, och han får en likadan min. På Errols ben sitter ett knallrött brev som har börjat ryka i hörnen.
“Ett illvrål”, viskar tvillingarna hest.
“Öppna det”, säger Lee. “Annars blir det värre.” George sväljer och öppnar brevet.
“FRED OCH GEORGE WEASLEY!” vrålar Molly Weasleys röst. “HUR VÅGAR NI GÅ IN I SKOGEN UTAN EN LÄRARE! HUR VÅGAR NI SMYGA UNDER NÄSAN PÅ ERA ÄLDRE BRÖDER! JAG HAR ALDRIG SKÄMTS SÅ MYCKET FÖR NÅGRA FAMILJEMEDLEMMAR! USCH OCH FY!” Brevet pausar. Fred och George sitter med bleka ansikten och knallröda öron. De spärrar upp ögonen när Mollys röst fortsätter skrika. “OM NI GÅR I NÄRHETEN AV SKOGEN EN ENDA GÅNG TILL KOMMER JAG OCH HÄMTAR ER!” Sedan tystnar brevet innan det river sönder sig självt. Tvillingarna säger inget på en lång stund. Tystnaden bryts av Alicia och Angelina, som inte kan hålla tyst längre utan brister i skratt. Tvillingarna tittar på dem.
“Skojar ni? Det är inget roligt!” säger Fred. Angelina tittar på honom. Hon fnissar fortfarande.
“Man ska tydligen inte leka med er mamma”, säger hon. Alicia skrattar till igen.
“Om man gör det är man död Johnson”, säger Fred med ett flin. Angelina tittar på honom.
“För några veckor sen dög det med Angelina”, säger hon retsamt. “Och varför är ni inte döda än då?” Fred flinar. George skrattar till.
“Manlig överlägsenhet”, säger Fred. Angelina slår till honom med handflatan innan hon reser sig upp och tar sin väska. Hon ger Fred ett litet leende innan hon och Alicia går mot förvandlingskonsten, som är dagens första ämne.
Tvillingarna suckar i kör.
“Den här ugglan är ju hopplös”, säger George och kastar en blick på Errol. “Komma fram två veckor för sent! Det var ju längesen vi var i skogen nu, menar jag.” Fred och Lee nickar.
“Ni kan låna min uggla nästa gång ni ska skicka något, Amy, ni vet”, säger Lee när de reser sig upp. Tvillingarna vet, Lee brukar skicka brev hem till sin familj någon gång i veckan. Amy är en brun kattuggla med ljusare bröst och ansikte.

Tio minuter senare är vännerna framme vid förvandlingskonsten. De ser inte McGonagall någonstans, men däremot sitter en katt med konstiga markeringar runt ögonen på katedern. Vännerna sätter sig ner och klockan tickar. Fred, George och Lee börjar se sig omkring.
“Är McGonagall försenad?” viskar George imponerat. “Det trodde jag ald…” Ett fnissande avbryter honom. Bröderna vänder på huvudena.
“Vad är det nu då?” frågar de med låtsad irritation. Alicia och Angelina nickar mot katedern.
“Ni läser aldrig va?” säger Alicia muntert. I samma ögonblick rör katten på sig och förvandlas till McGonagall.
“Vid Merlins kalsonger!” säger Fred och George i kör. McGonagall tittar på dem i några sekunder innan hon börjar lektionen. Alla eleverna har små sköldpaddor framför sig, vilka de ska förvandla till tändsticksaskar. Så fort McGonagall är klar med genomgången, där hon själv visade hur det skulle se ut när förvandlingen gick rätt till, steg ljudnivån i klassrummet.
“Flintofors!” säger Lee högt. Alicia tittar retsamt på honom.
“Du uttalar det fel!” säger hon. “Det är Flintifors, inte Flintofors!” Lee himlar med ögonen och de tre pojkarna tittar häpet på när Angelina och Alicia båda två lyckas förvandla sina sköldpaddor. De ler mot pojkarna som blir förbannat koncentrerade på sina egna sköldpaddor.
“Flintifors!” säger Lee, rätt denna gång. Några stjärnor dansar ur spetsen på hans akaciatrollstav och landar på sköldpaddan, som förvandlas till hälften. Lee tittar snopet på sin tändsticksask med sköldpaddsben. Nu skrattar hela klassen, Gryffindorelever och Ravencawelever som har lektionen samtidigt. Lees förvandling har även fått sköldpaddan att bli turbosnabb, så nu kilar den runt hela klassrummet i blindo.
“Ta den professorn!” ropar Fred och de får se sen syn de sent kommer glömma - McGonagall som springer efter en tändsticksask på ben. Hon drar fram sin trollstav.
“Immobulus!” säger McGonagall och varelsen stannar. Hon riktar sedan blicken mot dörren ut i korridoren. Nästan Huvudlöse Nick hade svävat in.
“Jag söker miss Angelina Johnson”, säger han dystert. Angelina reser sig långsamt upp och går fram till spöket. Det ligger något olycksbådande över stämningen.
“Jag är ledsen”, säger Nick. “Men din mamma hittades död igår kväll.”

Alla drar efter andan. Angelina ser ut som om hon ska svimma. Sedan springer hon rätt igenom Nick och ut i korridoren. Hennes tjut hörs genom hela slottet.
Fred reser sig snabbt upp och springer efter henne. George och Alicia tittar snabbt på varandra och följer efter.
Angelina har hunnit nästan hela vägen till flicktoaletten när Fred kommer ikapp henne. Han tar tag i hennes arm och hon svänger runt. Tårarna rinner nerför hennes mörka kinder.
“Hur är det?” frågar han och hon kastar sig i hans famn. Han klappar henne lite tafatt på huvudet.
“Hur tror du man känner sig Weasley?” hulkar hon som svar på frågan. Han skrattar lite. Hon gråter mot hans axel och sjunker sedan ner på golvet. Fred sätter sig bredvid henne. Ingen av dem säger något, tystnaden bryts bara då och då av Angelinas snyftningar och tjut.
Längre bort i korridoren kommer nu George och Alicia. Alicia stannar upp när hon ser Fred och Angelina och tar tag i Georges klädnad. Han stannar och tittar på henne.
“Vi kanske borde vänta lite, vi kan prata med henne sen”, säger Alicia och nickar mot dem längre bort i korridoren. George tittar dit och ett litet flin syns i hans ansikte. Han nickar.
“Du har rätt”, säger han och de går tillbaka mot lektionen. Halvvägs möter de professor McGonagall med klassen bakom sig. Hon har ett oroligt och spänt ansiktsuttryck, med ögon fyllda av medlidande.
“Mr Weasley, miss Spinnet, vart är stackaren?” frågar hon. Alicia tittar ner i marken.
“Hon är i goda händer professorn”, svarar George och försöker för en gång skull inte att skämta till något. McGonagall spänner blicken i honom och frågar vem hon är hos.
“Fred Weasley, professorn”, säger Alicia i Georges ställe. McGonagall nickar kort och säger att lektionen slutar tidigare, innan hon skyndar genom korridoren. Nästan Huvudlöse Nick följer med Gryffindoreleverna till deras lektion i försvar mot svartkonster. Ravenclaweleverna försvinner bort mot örtläran.

Väl utanför klassrummet är det femton minuter tills lektionen startar. Klassen sprider ut sig i korridoren och småpratar lite. De som inte känner Angelina så bra är lite nedtyngda, men inget mer än så och har en ganska lätt ton. George och Alicia däremot, diskuterar dystert vad som kunde ha hänt.
“Hon var ju mugglare, så troligtvis ingenting om har med den magiska världen att göra”, säger Alicia och snörvlar lite. George suckar.
“Var hon sjuk på något sätt?” frågar han. Alicia skakar på huvudet.
“Jag vet inte.” Samtidigt anländer Hufflepuffeleverna som de försvar mot svartkonster tillsammans med, och klassrumsdörren öppnas.

I korridoren har McGonagall kommit fram till Angelina och Fred. Hon hjälper Angelina upp till sjukhusflygeln, där hon ska få ett lugnande elixir. McGonagall nickar åt Fred.
“Det var vänligt av dig att stanna hos henne, mr Weasley. Gå till din nästa lektion nu”, säger hon och lägger sedan en hand på Angelinas axel.
“Vi ses sen”, säger Fred och möter Angelinas tårfyllda ögon. Hon nickar innan hon och McGonagall vänder mot sjukhusflygeln och Fred styr stegen mot försvar mot svartkonster. Slottet ekar tyst.

Åh, vilket bra kapitel! Oj, nu har tvillingarna fått ett illvrål som heter duga.

Roligt att du har börjat läsa om Quirinus Quirrell! Hoppas det går bra!

Nej, vad tråkigt att Angelinas mamma har dött!
Stackars henne. Vad kan ha hänt. Hoppas vi får veta det, eller vi får vänta ett tag.