Med mitt hjärta i dina händer, del 1 (svenska)

Väldigt bra skrivet; jag kände hela tiden hur kapitlet trappades upp med alla bra beskrivningar och när Sandra dök upp på slutet var det bara YES!

Tack för de fina kommentarerna, det värmer Idiz c8ainaAvis Fortunae

Och ja Akatsuki Pride Potter ni har helt rätt i att det finns trollkarlar som blivit äldre än Dumbledore, meeen... Let's just say att trollkonsthistoria inte är varken Biancas eller mitt bästa ämne, hehe

Ingen fara Mintygirl89, kul att du kommenterar nu


Kapitel 4 - Sandra

2 september 1996

Den första förmiddagen flyter förbi förvånansvärt snabbt. Efter en dubbeltimme forntida runor, mitt favoritämne, har jag en håltimme innan det är dags för lunch. I brist på bättre saker att göra läser jag igenom min förvandlingskonstsbok, eftersom det är ämnet som står på schemat senare på dagen. När jag läst fem kapitel tröttnar jag, och beslutar mig för att gå till lunchen. Stora salen är rätt så folktom, de flesta eleverna har nog fortfarande lektion. Jag tar plats vid Hufflepuffbordet och börjar ta för mig av maten medan jag kollar omkring mig. Freya syns inte till någonstans.


En kvart senare har lektionerna tagit slut, och salen fylls snabbt med elever. En grupp Slytherinelever passerar där jag sitter, och då de är precis bakom mig lutar sig en mörkhårig flicka mot mig i bråkdelen av en sekund.

“Stick dit du hör hemma, smutsskalle”, väser hon innan de fortsätter vidare som om inget hänt. Jag ignorerar det och fortsätter tugga på min potatis. Trots allt vet jag att det inte gör någon skillnad om man svarar dem, annat än att de har något att skratta åt.


Renblodssamfundet har inte alltid varit så starkt som det är nu. I början, då det nyss uppkommit, såg trollkarlsvärlden endast på dem som en grupp radikala renblodsfanatiker. Då var det inte alltför länge sedan Grindelwald besegrats, och ingen trodde att en sådan grupp skulle lyckas få särskilt många anhängare eller mycket makt. Det är nästan ironiskt hur fel de hade.

För varje dag växer Renblodssamfundet sig nämligen större och större, och sprider sig allt längre bort i världen från där det startade i Frankrike. Här i Storbritannien tillhör ungefär 65 procent av de renblodiga Samfundet, tack vare en enorm ökning de senaste åren. Under mitt första år på Hogwarts resulterade att kalla någon ‘smutsskalle’ inför folk oftast i kvarsittning och avdrag av elevhemspoäng. Nu har största delen av lärarna och prefekterna helt slutat bry sig.
Jag borde kanske vara rädd. Trots allt är Renblodssamfundets långsiktiga mål att förvisa alla mugglarfödda från den magiska världen. Det är inget de håller hemligt, och enligt de rykten som cirkulerat de senaste åren är de nära att få Hogwarts till en ‘smutsskallefri zon’. Deras stora hinder för tillfället är Dumbledore, som trots kritik och hot från många håll stadigt håller fast sin post som Hogwarts rektor. Trots allt detta är jag av någon anledning inte orolig. Det finns ju många som är neutrala eller helt emot dem, och även vi mugglarfödda kan ju använda magi.


“Hej!” Freya dimper ner på platsen mitt emot mig med ett strålande leende på läpparna. Tilda, vår sovsalskamrater, är också med. Hon hälsar på mig och slår sig sedan ner intill Freya.

“Hej”, svarar jag, smittad av min bästa väns glädje. “Hur var lektionen i skötsel och vård av magiska djur?”

“Hur det var? Skämtar du? Det var fantastiskt!” Freya lyser, om möjligt, upp ännu mer. “Vi fick studera enhörningar två och två, de var helt fantastiskt, jag har ju läst så mycket om dem i sommar och…”

“Ska du inte berätta det mer intressanta som hände?” avbryter Tilda henne. Hon fnissar förtjust och petar Freya i sidan. “Sandra måste väl få veta de goda nyheterna?”

“Vad menar du? Vilka goda nyheter?” undrar jag förvirrat, och ser mellan den fortfarande fnissande Tilda och Freya, vars ansikte tagit en rosaröd nyans.

“Ja…” Till slut tar Freya till orda. “Du vet Henry Thomas i Gryffindor?”

Jag nickar ivrigt och väntar på fortsättningen, men Freya verkar inte veta hur hon ska säga det. Efter vad som känns som en evighet beslutar Tilda sig för att avsluta berättelsen.

“Han bjöd ut henne!” piper hon förtjust. Freya rodnar ännu mer och gömmer ansiktet i händerna.

“Det är ju jättekul!” utbrister jag, och Tilda, som är känd för sin besatthet av romantik, nickar medhållande. Freya stönar.

“Du har inte hört hela historien än”, suckar hon. “Han är ju så söt, och jag visste inte vad jag skulle säga.” Hon ser på mig med en grimas. “Du vet ju att jag aldrig brukar vara blyg, men jag kunde inte få ur mig ett enda ord på säkert en halv minut! Och när jag äntligen lyckades säga ja, då började han skratta åt mig och… Sluta skratta!”

Både jag och Tilda vrider oss av skratt i stolarna. Freya försöker se arg ut, men efter några sekunder faller även hon in.

Trots att jag är glad för hennes skull sticker det till av avundsjuka inom mig. Tack vare Renblodssamfundets aktiva antimugglarföddapropaganda är det allt fler som undviker att vara tillsammans med sådana som mig. Dessutom var det någon i Slytherin, som tydligen är son till en av deras högre ledare, som hade en relation med en mugglarfödd flicka för några år sedan. Det chockerade alla, och då hoppades jag till och med att det skulle vara en vändpunkt för Renblodssamfundets succé. Tyvärr var det inte så.


“Vi kanske borde gå till förvandlingskonsten nu”, föreslår Tilda. “Det var det enda ämnet jag fick U i, så jag måste väl leva upp till det.” Vi skrattar igen. Sedan reser vi oss och börjar promenera mot professor McGonagalls klassrum. Freya berättar resten av sin kärlekshistoria, och jag lyssnar intensivt.

Allt är frid och fröjd tills vi svänger in i en ny korridor. Där står en mörkhårig flicka, samma flicka som kallade mig smutsskalle under lunchen, tätt ihopslingrad med en blond pojke, också han från Slytherin. De kysser varandra rätt så intensivt, men ljudet av våra steg får dem att stanna upp. Fortfarande med en arm runt sin pojkvän vänder sig flickan mot oss.

“Kom igen? Varför är hela det här slottet fullt av äckliga smutsskallar? Får man inte vara ifred någonstans?” fräser hon irriterat. Freyas beskyddande beteende tar över och hon tar ett hastigt kliv framåt.

“Bara för att ni inte kan hitta ett bättre ställe att hångla på!” fräser hon ilsket. Den blonda pojken höjer lojt på ögonbrynen.

“Vi går”, säger han nonchalant med ett lätt tryck på sin flickväns arm “Det är bara slöseri med tid att ens titta på någon som dem.”

Tilda greppar min arm hårt. Hon är också mugglarfödd, och betydligt mycket räddare för Renblodssamfundet än vad jag är. Jag känner däremot ingen rädsla, snarare ilska över hur han talar om oss.

“Ja just det”, svarar jag kyligt. “Ni är ju så mycket mer värda än oss, så fantastiskt rent ert blod trots allt är.”
Flickan ser rasande ut över min kommentar, men pojken står med samma uttråkade min, fortfarande med ögonbrynen lätt höjda. Han kollar rakt på mig och jag möter envist hans blick. Flera sekunder passerar, och till slut bryter han ögonkontakten.

“Vi går”, säger han mjukt till sin flickvän, som ger oss en sista ilsken blick, och de vänder om och lämnar oss stående i korridoren. Först då de försvunnit ur vårt synfält andas Tilda ut.

“Du är galen, Sandra”, skrattar hon matt. “Du vet väl att de hatar oss tillräckligt mycket utan att du sätter dig upp mot dem.”

“Någon måste ju göra det”, svarar jag med en axelryckning, och Tilda skakar på huvudet innan hon lägger sina armar om våra axlar.

“Nu går vi till förvandlingskonsten!” beslutar hon bestämt.

---

Nu fick ni lite mer info om Renblodssamfundet i alla fall Hoppas ni gillade kapitlet

Hjättebra kapitel! ♥

Åh, helt fantastiskt bra!

Renblodssamfundet har inte alltid varit så starkt som det är nu. I början, då det nyss uppkommit, såg trollkarlsvärlden endast på dem som en grupp radikala renblodsfanatiker. Då var det inte alltför länge sedan Grindelwald besegrats, och ingen trodde att en sådan grupp skulle lyckas få särskilt många anhängare eller mycket makt. Det är nästan ironiskt hur fel de hade.

Stämmer in på både det ena och det andra i mänsklighetens historia ...

Otroligt bra berättat under kapitlet; du är helt otrolig på att få spänningen att stiga tills det når en höjdpunkt vid slutet.

“Du är galen, Sandra”, skrattar hon matt. “Du vet väl att de hatar oss tillräckligt mycket utan att du sätter dig upp mot dem.”

“Någon måste ju göra det”, svarar jag med en axelryckning

Och så är det - någon måste göra det och du skildrar det så bra.

Super!!

Jättebra kapitel!♥ Hinner inte skriva mer än det (trots att det är massa saker jag måste få kommentera) eftersom jag ska cykla hem till en kompis nu

Woohoo! Awesome kapitel!

Renblodssamfundet påminner mig definitivt mycket om nazisterna! Man trodde inte att de skulle få så mycket makt men ändå så fick de det till slut! Det kommer bli kaos! Jag hoppas att Sandra blir med i en motståndarrörelse mot det!

Asså, jag har glömt bort vad Adrians flickvän hette nu igen, Sofia? Aja, gillar henne inte särskilt mycket! Sedan är Adrien själv lite av en skitstövel men han försökte inte vara det särskilt mycket så jag antar det är okej!

Sandra är helt awesome och gillar Freya väldigt mycket! Synd att Tindra är rädd för dem, jag hoppas hon inte låter sin rädsla låta de renblodiga trakassera henne och låta henne tro att hon är mindre värd för det är bara struntprat!

Världen låter mer hemsk än att Voldemort är med! Man trodde mer att mugglarfödda var värda något än här! Fortsätter det så här kommer de utplåna varendaste "mugglare" ha magiska krafter!

Men ett helt awesome kapitel! Jag gillar hur du får oss att inte få särskilt mycket information på direkten det får oss läsare att längta mer till nästa kapitel i hopp på mer information! Bra jobbat!

Tack för all respons! Här kommer nästa kapitel, hoppas ni gillar det!



Kapitel 5 - Adrien

7 september 1996

Vår första vecka tillbaka på Hogwarts passerade utan några större incidenter, med undantag för Nathalies fortsatta irritation över att inte få studera talmagi. Mina studier var dock inte hotade av något, snarare såg det ut som att mina raka U:n skulle fortsätta genom detta år med. Bianca kände däremot oro för att misslyckas med talmagin. Hennes prestationer var inte mycket högre än vad Nathalies hade varit, vilket ledde till att hon och jag nu satt tillsammans i ett hörn av biblioteket, djupt fokuserade i böcker. Resten av våra vänner hade ivrigt gett sig på min bror i hopp om att sno lite av hans till synes outtömliga förråd av eldwhisky. Inte ens jag visste var han fick allt ifrån, men våra vänner tyckte det lät bra att dricka lite för att fira att vi är här igen, och förstås att Renblodssamfundet växer sig större för varje dag. Även om jag aldrig varit överdrivet intresserad av själva drickandet var den sociala delen viktig. Som mina vänner uttryckte det, var jag en viktig person inom Samfundet, kanske till och med en blivande ledare. Klart jag skulle vara med och dricka lite, bjuda in några renblodiga som visat intresse för samfundet. Tobias hade till och med lyckats fixa ett tomt klassrum åt oss.

“Jag orkar inte längre!” Biancas röst ekar i det nästan folktomma biblioteket och får några Gryffindorelever en bit bort att förskräckt hoppa till. “Om jag måste se en talmagirelaterad sak till inom de närmaste timmarna kommer jag kasta iväg den!” Hon smäller fast boken som för att förtydliga det hon just sagt. Jag kan inte hjälpa att skratta lite och börjar sedan plocka undan våra saker.

“Du kommer inte hinna se något över huvud taget om madam Pince kommer på dig med att skrika i biblioteket”, påminner jag henne torrt.

“Jag skriker inte, jag pratar passionerat”, biter hon tillbaka med ett utmanande leende. Jag höjer på ögonbrynen och reser mig för att gå. Bianca skyndar efter mig och tar mig hand.

“Tror du de andra lyckades övertala Alex att fixa eldwhiskyn?” frågar hon, och jag rycker på axlarna till svar.

“Om Isabelle var med kanske han ville verka generös”, föreslår jag.

“Men Isabelle, hon är ju snålare än en gammal svartalf”, protesterar Bianca. “Minns du inte när hon skul…”

Hon avbryts av ett utrop från Nathalie, som står lutad mot väggen en bit utanför biblioteket. Förmodligen har hon väntat på Bianca, hon har varit som ett plåster på henne hela veckan. Det var faktiskt riktigt förvånande att hon inte gjorde oss sällskap under vårt studerande idag, men förvånande på ett bra sätt. Jag och Bianca har knappt haft en minut ifred sedan vi kom till skolan. Senaste gången innan idag var den korta stunden i måndags, den som avbröts av smutsskallarna. Det var då den långa flickan från Hufflepuff stirrade på mig, med en blick fylld av iskallt hat. Jag kunde se hennes ögon framför mig resten av dagen, den brungröna färgen omgivna av tunna, ljusbruna ögonfransar. Varför jag minns ögonen hos en ilsken smutsskalle vet jag inte, men av någon anledning etsar det fast sig i mitt bakhuvud.

Bianca släpper taget om min hand för att ge Nathalie en snabb kram, och innan hon hunnit ta den igen har den andra flickan krokat ihop deras armar. Min flickvän ger mig en ursäktande grimas och jag suckar. Det är säkert femte gången på tre dagar som Nathalie bokstavligen sliter henne ur mina armar. För en sekund får jag lust att knuffa bort henne, dra Bianca intill mig, och fräsa att hon faktiskt är min flickvän. Såklart gör jag det inte.

“Pratade ni med Alex?” frågar jag istället och Nathalie gör ett lojt ljud.

“Therese och Victor skulle höra med honom”, svarar hon ointresserat. “Jag hade viktigare saker att göra.”

‘Som att bevaka oss som en hök?’ tänker jag bistert, men säger inget.


Klockan har hunnit bli åtta innan vi är samlade i rummet Tobias fixade. Alex delade gärna med sig av eldwhiskyn, med villkoret att han fick bjuda med några han tyckte verkade lovande för Samfundet. Totalt räknar jag till kanske 30 personer i rummet. Någon räcker mig en flaska, och jag tar en klunk medan jag rör mig genom rummet för att komma fram till Bianca. Hon står med en tydligt full Nathalies arm om sina axlar, och lyckas ändå prata sakligt med två pojkar i årskursen under oss. När jag kommer närmare hör jag henne citera ett tal jag skrev till far i somras, och jag fylls genast med stolthet. Med några snabba steg är jag framme hos henne och lägger en arm runt hennes midja samtidigt som jag diskret puttar bort Nathalie.

“Hej”, säger jag med en nick åt de andra två. De hälsar också, och Bianca strålar mot mig. Nathalie blänger ilsket från sidan av.

“Det här är Oscar och Andrei”, förklarar Bianca ivrigt med en gest mot de två andra. “De är väldigt intresserade av att stödja Samfundet, så jag föreslog vårt nästa stora möte just innan jul!”

“Jag kommer från en av de största ryska renblodiga familjerna”, flikar Andrei in med ett brett leende. “Jag är säker på att jag skulle vara till stor nytta för er.”

Hans försök att ställa sig in äcklar mig, men jag är van. Min position som son till en av våra högsta ledare brukar få många att tro att jag är den enklaste vägen till makt inom Samfundet, speciellt efter allt Alex ställde till med för några år sedan. Det är inte första gången, och definitivt inte den sista. Jag tvingar fram ett leende som jag hoppas ser vänligt ut.

“Det tror jag säkert. Varför följer du inte med Nathalie och pratar med Callum? Jag såg honom just där borta”, föreslår jag och pekar hastigt mot andra ändan av rummet. Nathalie tar sig samman tillräckligt för att eskortera de två till Callum. Jag och Bianca kollar efter dem.

“Smörare”, muttrar jag och hon skrattar.

“Du är så sur. Slappna av lite, ta en drink! Eller förresten, kan då kanske gå och hämta mer eldwhisky?” undrar hon. Innan jag hinner svara ger hon mig en puss på kinden och försvinner bort till Therese som står en bit bort.


Efter att ha grabbat tag i Alex och fått veta var extraflaskorna för vårt så kallade möte finns lämnar jag tacksamt rummet. Bianca förstår mig verkligen, hon har sedan länge insett att jag föredrar att omge mig med få människor än att vara tillsammans med större grupper, med undantag för Samfundet såklart. Därför bad hon mig att hämta flaskorna, för att ge mig en paus. Jag sneddar genom korridoren och skyndar mig att ta fyra nya flaskor från ett väl gömt hörn av en städskrubb. Så fort som möjligt skyndar jag tillbaka mot mötet. Bara två korridorer därifrån gör jag en hastig sväng och innan jag hinner registrera vad som hänt krockar jag med någon och faller omkull.

“Aj…” hör jag denna någon mumla. Jag tittar upp och chocken får mig nästan att flämta till. Det är hon! Smutsskalleflickan som fräste åt mig tidigare! Den arga blicken hon ger mig visar att hon känner ingen mig med.

“Vad gör du hä… Är det där eldwhisky?” frågar hon argt. Först känner jag mig så förvånad över hennes rättframhet sedan blir även jag arg.

“Vad gör du här själv?” morrar jag och reser mig. “Och du har inget med det att göra!” tillägger jag om eldwhiskyn när jag ser hennes blick på flaskorna.

Innan jag hinner reagera har hon grabbat tag i två av flaskorna.

“Du får dem om du berättar vad du håller på med! Är det ert äckliga lilla samfund som ska ha möte?”

“Det är inte ditt problem!"

“Och varför är det inte det? Ni vill kasta ut mig härifrån, i fall du glömt det?”

Jag öppnar munnen för att ge henne svar på tal, men blir avbruten av ett upprört rop från en bit längre bort i korridoren.
“Vad är det som pågår här!”

Jag och smutsskallen vänder oss om samtidigt. Där, iklädd en rutig nattrock, står professor McGonagall. Hennes ansikte är förvridet av ilska och det blir inte precis bättre när hon får syn på flaskorna i våra händer.

“Nu följer ni med mig!” ryter hon. Ingen av oss försöker ens protestera, utan trampar efter henne i ilsken tystnad.

---

Det var kapitel 5 Kanske inte det bästa hittills men vänta bara till kapitel 7...

Super!

OH MY #### #### ####### ROWLING! SKITBRA KAPITEL!

Okej! Jag svär att om jag inte får reda på samfundet kommer jag att försöka anlita en hackare att hitta ditt dokument med kapitel! JAG LÄNGTAR TILLS PÅ MÅNDAG! VI FÅR DÅ REDA PÅ VAD SAMFUNDET ÄR FÖR NÅGOT!

Haha, Adrien! Du håller på att bli kär i fröken Sandra! Du kan äntligen lämna Bianca! Och HA! DU blev påkommen! McGonagall kommer vara rättvis när hon hör Sandras historia! Om hon inte är det så....

Bianca verkar egentligen inte vara superhemsk... hon verkar gilla Adrien på riktigt... Adrien gör det samma... fast jag får se om jag gillar Sadrien! Den kanske är bättre än Adrianca.

LÄNGTAR TILLS FREDAAAAAAAG!