Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Awesome!

Jättebra och spännande! cx

Jätte bra !! Bevakar!!

Det blev mitt 100 inlägg !!

Det börjar verkligen bli spännande nu. Hur ska det gå nu?
Superbra kapitel♥

Här får ni ett nytt kapitel, gullungar! Hoppas ni gillar det!
______________________________________________________


Kapitel 5


Amy och Helen närmade sig stallet, när Melanie kom ut med tårar i ögonen.
”Chip rör sig inte!” skrek hon och snyftade förtvivlat. ”Han rör sig inte!”
”Stanna här”, sa Helen och gick in.
Amy böjde sig ner och kramade sin syster hårt.
”Oroa dig inte gumman”, viskade hon, samtidigt som hon var lättad över att Melanie inte var skadad. ”Berätta vad som hände.
”Chip är som min vän!” viskade Melanie utan att lyssna. ”Han var orörlig när jag kom in och då skrek jag. Han får inte…” Hon avbröt sig och snyftade förtvivlat.
Steg hördes och Janice och Kate kom springande, tillsammans med Lionel.
”Vi hörde ett skrik”, flåsade Kate.
”Det var Melanie”, förklarade Amy och höll systern hårdare i famnen. ”Chip ligger orörlig i stallet men Helen tittar till honom…”
”Han andas”, hördes Helens röst. ”Men vi behöver en veterinär!”
”Jag springer upp till kontoret och ringer”, sa Lionel. ”Stanna här!” Han vände på klacken och rusade iväg.
I nästa sekund kom Helen ut och höll upp en flaska. ”Sömnmedel”, sa hon bistert. ”Jag börjar undra vad som händer!”
Amy bet sig i läppen.
”Först Arthur och nu Chip”, muttrade hon. ”Och de enda ledtrådarna vi har är sömnmedlet och en ring.”
”En ring?!” utropade Helen, Kate och Janice chockat.
Amy plockade fram näsduken och visade sina vänner ringen. ”Jag hittade den när vi var här i lördags” förklarade hon. ”Det kan mycket väl vara vår objudne gäst som äger den.”
”Den är rätt snygg”, sa Kate.
”Hoppas personen grinar hemma hos sig för att ringen är borta”, muttrade Melanie argt.
I nästa stund kom Lionel ut.
”Veterinären är på väg” meddelade han. ”Mamma har även ringt efter miss Moyes.”
Det tog en bra stund innan Chip fördes iväg till djursjukhuset och Amy stirrade efter bilen. Efter några minuter kom miss Moyes fram till dem och sa:
”Jag kan tyvärr inte säga annat än att det är fruktansvärt. Men vi kan inte göra annat än att hoppas att de löser sig. Under tiden får ni åka hem. Jag ger besked om Chips tillstånd.”
Amy och hennes vänner började gå mot cyklarna.
”Det här vore något för skoltidningen!” sa Helen medan de gick. ”Amy, du kan fråga Patricia om du får skriva om detta. Det kan bli intressant och se om tjuven blir rädd och erkänner.” ”Tja, jag kan ju försöka”, sa Amy. ”Vi får hoppas att inget annat hemskt händer under tiden.”


Dagen efter cyklade Amy iväg tidigt till skolan och med raska steg gick hon till rummet där alla som jobbade med skoltidiningen brukade samlas. Till hennes stora lättnad satt Patricia Spellman vid sitt skrivbord.
”Åh, Amy”, sa hon och log vänligt medan hon rätta till sin kastanjebruna hästsvans. ”Du är uppe med tuppen, ser jag.” Amy kunde inte låta bli att le. Trots att Patricia var den populäraste tjejen på hela skolan var hon ändå trevlig mot alla elever och som redaktör för skoltidningen var hon duktig som lät alla få sin röst hörd, så Amy gillade henne, även om de inte umgicks så mycket.
”Ville du något?” undrade Patricia.
”Jo, jag undrar om jag får skriva om London Riding. Det har nämligen hänt märkliga saker där”, förklarade Amy.
”Jag hörde det”, sa Patricia och såg medlidsam ut. ”Stackars Helen, och din syster! Jag skulle gärna låta dig skriva om det men någon annan vill göra det och jag sa ja.”
Amy kände hur besvikelsen tog över.
”Jag hade hoppats få uppdraget”, sa hon. ”Helen har lovat mig en intervju.”
”Kan vi inte hjälpas åt då?” frågade en röst plötsligt.
Amy tittade bakåt och fick syn på Lionel, vilket fick hennes hjärta att bulta.
”Det var en bra idé”, sa Patricia.
”Ja… det… det är underbart!” sa Amy ivrigt.
”Perfekt!” sa Lionel. ”Du kan skriva medan jag ställer frågor, eller tvärtom”, tillade han. ”Min lektion i kemi är inställd, så vi kan träffas efter skolan ifall du har tid.”
”Bra att ni har ett mål”, sa Patricia uppmuntrande. ”Jag vill ha in artikeln på måndag nästa vecka, gärna före klockan två.” ”Ja, självklart”, sa Amy.
Hon och Lionel gick ut från rummet.
”Jag… jag visste inte att du jobbade på skoltidningen”, lyckades Amy få fram.
”Åh, jag brukar mest recensera böcker och filmer, men med tanke på vad som har hänt, frågade jag Patricia om jag fick skriva om det istället”, förklarade Lionel.
Det blev tyst en stund.
”Jag slutar faktiskt också tidigt”, sa Amy. ”Så vi kan kanske träffas så jag får bjuda dig på fika, som tack för att du kom med min mobil.”
Lionel såg förvånad ut men sen log han.
”Visst, varför inte? Vi kan träffas kvart över två vid kafeterian.”
Amy log innan hon rusade iväg till sina vänner.


När klockan var kvart över två möttes Amy och Lionel i skolkafeterian och drog sedan fram sina anteckningsböcker. ”Ja, min första tanke var att vi kunde fråga miss Moyes om stölden”, sa Lionel innan han tog en klunk av sitt kaffe.
”Ja, det låter bra. Vi borde även fråga mrs Dubois”, sa Amy. ”Hon är ju där på eftermiddagen, så hon kan ha sett något.” ”Kör till”, sa Lionel. ”Vi kan åka dit på en gång. Mamma och pappa skulle också kunna vara med på intervjun.”
Tänk att vi fick jobba tillsammans med detta, tänkte Amy och fylldes av glädje. Snart kan jag berätta exakt vad jag känner för honom.
För sin inre syn kunde hon se sig själv rida tillsammans med Lionel över ängarna och under månen.
”Jorden anropar Amy!”
Amy hoppade till och rodnade.
”Är det okej om vi gör det?” frågade Lionel vänligt
”Förlåt”, mumlade Amy. ”Jag hörde inte.” Hon svor tyst över att hon hade börjat dagdrömma.
”Jo”, förklarade Lionel tålmodigt. ”Jag sa vi bör prata med mrs Dubois nu på en gång. För som du sa, borde hon ha sett något.”
”Ja, vi kilar innan hon åker till stallet”, sa Amy.


Så fort Amy hade ringt på dörren, öppnade Abigail Dubois. Hon var en smal femtiofemårig kvinna med gröna vänliga ögon och det grå lockiga håret fick henne att se ut som en mormor. Dessutom skötte hon om bokföringen och alla nya elever som anmälde sig till skolan.
”God dag, mrs Dubois”, sa Amy artigt.
”Åh, Amy!” utbrast mrs Dubois glatt. ”Så roligt att du hälsar på! Och du med, Lionel!” tillade hon och nöp Lionel i kinden, vilket fick honom att le generat.
Mrs Dubois visade in dem i sitt vardagsrum.
”Vänta här medan jag hämtar te åt er”, sa hon innan hon gick ut till köket.
”Hon är snäll”, sa Lionel. ”Men jag önskar att hon inte gjorde så där!”
Amy kände hur hon var på väg att skratta.
”Hon tycker kanske att du är söt!” viskade hon. ”Mycket lustigt”, muttrade Lionel innan han blinkade åt henne. ”Jag är ändå för ung för henne!”
Nu kunde Amy inte låta bli utan brast i skratt, men sedan lugnade hon ner sig när mrs Dubois kom med tre tekoppar. ”Jaha, och vad har ni på hjärtat?” frågade hon och slog sig ner. ”Jo vi tänkte prata med er om stölden av Arthur”, sa Amy.
”Det är en artikel för skoltidningen. Vi undrar om ni såg något när han stals”, sa Lionel.
Mrs Dubois tog sig för hakan.
”Inte vad jag kan minnas”, sa hon efter en stund. ”Jag hade en förfärlig huvudvärk, så jag åkte hem vid fyratiden och då var Martha kvar.” Hon tog en klunk av sitt te. ”Hur är det förresten med din syster?” tillade hon vänligt.
”Inte så bra”, svarade Amy. ”När vi kom till stallet för att prata med miss Moyes om stölden, hittade hon sin häst medvetslös.” "Åh, kära nån!” Mrs Dubois såg förskräckt ut. ”Då var det som jag misstänkte!”
”Vad då?” undrade Lionel.
Mrs Dubois skruvade besvärat på sig.
”Jag… jag skäms för att säga det”, mumlade hon och tittade på sina händer. ”Men i söndags när jag kom till jobbet, hörde jag Martha prata med dina föräldrar, Lionel. Hon klagade på att Chip är så bångstyrig. Hon sa något om att hon ville sälja honom.”
Det blev en obehaglig tystnad. Amy tyckte att det lät konstigt, för varken hon eller Melanie hade uppfattat Chip som bråkig, tvärtom. Han var väldigt lydig och Melanie kände sig trygg med honom.
”Hur mår han förresten”, frågade mrs Dubois.
”Vi vet inte än”, svarade Lionel. ”Men vi kan konstatera att han fick en stor dos av sömnmedel.”
”Då var det som jag trodde.” Mrs Dubois tog en näsduk och snöt sig. ”Jag såg nämligen en flaska sömnmedel på Marthas skrivbord. Hon måste ha lagt det i hästens mat!”
_____________________________________________________

Oj, nu blev det spännande! Miss Moyes blir misstänkt! Nästa kapitel kommer någon gång. Kom gärna med kritik.

Jättebra. O nej. Vad har Miss Moyes haft för sig?

Jättebra och spännande

Tack gullungar! Jag känner mig väldigt snäll ikväll, så ni får ett till kapitel! Njut!
____________________________________________________________


Kapitel 6


Amy trodde inte sina öron. Skulle Martha Moyes försöka skada hästarna? Hon var ju en så bra ridlärare och hade god hand med hästar.
”Men miss Moyes var ju inte ens där när vi kom” sa Amy.
”Det stämmer!” Lionel såg lika chockad ut. ”Hon kom precis samtidigt som veterinären och hon stod och pratade med min pappa!”
”Ja, jag vet inte så mycket. Martha är lite knepig.” Mrs Dubois såg sur ut. ”Hon verkar så snäll och trevlig, men hon tycker som sagt att Chip är alldeles för vild och hon har ett hemskt humör. Sömnmedlet stod på hennes skrivbord och hon försökte bli av med hästen. Hon måste ha gjort det innan ni kom till London Riding.”
”Jag… tror vi ska gå”, sa Amy. ”Tack för teet.”
”Varsågod lilla vän!” sa mrs Dubois. ”Lycka till med artikeln.” Amy och Lionel skyndade sig ut.
”Jag undrar om hon menar det hon säger”, sa Amy. ”Miss Moyes är ju den bästa ridläraren och hon har lätt för att skratta åt Kates skämt.”
”Jag vet”, mumlade Lionel. ”Jag har känt henne sen jag var liten. Vi får fråga henne imorgon när det är ridlektion.”
De skildes åt och Amy cyklade hem, ivrig att få berätta för sina vänner vad hon hade hört.


Under kvällen när Amy hjälpte Melanie med läxorna, ringde det på dörren.
”Amy!” ropade Amber efter några sekunder. ”Dina vänner är här.”
”Bra”, svarade Amy. Hon vände sig till Melanie och viskade: ”Jag bad dem komma hit, så kila in på rummet för det kan vara bra att du hör det här.”
Melanie såg förbryllad ut men lydde ändå. Väl inne på rummet satt Helen, Janice, Kate och Melanie med spända ansiktsuttryck. Amy försäkrade sig om att hennes mamma var utom hörhåll innan hon berättade om samtalet med mrs Dubois.
”Lägg av!” sa Helen. ”Miss Moyes skulle aldrig göra något sådant!”
”Hur skulle hon hinna hälla medlet i maten och sedan åka iväg innan vi kom?” undrade Janice.
”Mrs Dubois kanske yrar”, föreslog Kate oskyldigt.
”Lägg av!” fräste Melanie. ”Det är inte läge att skoja om något sånt! Chip kanske dör!”
”Lugna er”, bad Amy. ”Vi vet inte säkert, men imorgon ska jag och Lionel prata med miss Moyes”, tillade hon.
”Låt oss bara hoppas att hon vet mer om Arthur”, sa Helen dystert.
Kate och Janice mumlade instämmande.
”Fast en sak är lite konstigt”, sa Melanie. ”Hur kan mrs Dubois veta att sömnmedlet låg i höet?”
”Hästar är kloka djur”, sa Helen eftertänksamt. ”Lukten och smaken från höet dolde säkert medlet, så Chip kunde mumsa i sig det. Annars hade han försökt undvika det om någon försökte ge honom en sked.”
Ingen av dem sa något på ett tag.
”Vad stod det på flaskan?” undrade Amy.
”Det stod ’Sov gott’ på etiketten”, svarade Helen. ”Min mamma hade det under en tid. Man blandar det med dryck eller mat. Jag tror inte det är så smart att ge den till djur.”
Amy plockade fram sin anteckningsbok.
”Rita hur den såg ut”, bad hon Helen, ”så ska jag visa bilden för miss Moyes.”
En knackning hördes och i nästa sekund stack Amber in huvudet med ett bistert uttryck.
”Hör ni flickor, jag tror att ni får gå hem nu”, sa hon. ”Amy, kan du gå till köket? Jag vill prata med dig.”
Därefter gick hon.
”Det lät inte bra”, sa Janice.
”Tror du hon vet något?” frågade Kate.
”Jag vet inte”, sa Amy, som frös inombords. ”Ring oss om det blir något problem”, sa Helen innan de gav varandra en kram.


Så fort de andra tjejerna hade åkt iväg, stod Amy och Melanie i köket. Amber stod vid bordet och såg nästan arg ut.
”Melanie, jag skulle vilja att du går till ert rum. Det här rör bara din syster och mig”, sa hon.
Melanie gav Amy en medlidsam blick innan hon gick. Det tog kanske bara ett par minuter innan Amber utbrast:
”HUR KUNDE DU LJUGA FÖR MIG?!”
”Vad… vad menar du?” stammade Amy fram.
”SPELA INTE DUM, UNGA DAM! JAG PRATAR OM I LÖRDAGS! JAG PRATADE MED HELENS MAMMA I TELEFON NYSS OCH HON SA ATT NI HADE CYKLAT TILL STALLET PÅ KVÄLLEN! DU SA TILL MIG ATT HELEN INTE MÅDDE BRA OCH DET VAR DÄRFÖR DU KOM HEM TIDIGARE!” skrek Amber. ”MEN JAG FICK HÖRA ATT HENNES HÄST HAR BLVIT STULEN! DU LJÖG! FATTAR DU INTE ATT NI INTE FÅR GE ER AV ENSAMMA NÄR DET ÄR MÖRKT?”
”Snälla mamma”, bad Amy. ”Janice och hennes mamma fick höra av miss Moyes att Arthur hade blivit stulen! Helen blev så förtvivlad så vi ville se om vi kunde hjälpa till.”
”NI CYKLADE UT I MÖRKRET!” skrek Amber gällt. ”FATTAR DU INTE VAD SOM HADE KUNNAT HÄNDA? GODE GUD, NI SKULLE BETT HELENS MAMMA SKJUTSA ER! DU SKULLE HA SAGT SANNINGEN!”
”Jag kunde inte göra det”, sa Amy försiktigt.
”Vi tänkte oss inte för.”
”DET MÄRKS! EFTERSOM DU HAR TALAT OSANNING, FÅR DU INTE GÅ UT PÅ EN VECKA!”
Amy kände plötsligt hur vreden tog över.
”ÄR DU INTE KLOK?!” röt hon därför. ”JAG VILLE INTE BERÄTTA FÖR ATT JAG VISSTE ATT DET SKULLE BLI SÅHÄR! DESSUTOM SKA JAG SKRIVA EN ARTIKEL OM DETTA I SKOLTIDNINGEN! JAG MÅSTE UT IMORGON! OM DU INTE VISSTE DET, SÅ VAR VI DÄR IGÅR! MELANIE HITTADE CHIP MEDVETSLÖS OCH…”
”ÄR DU GALEN?!” avbröt Amber. ”Varför var ni där?”
”Vi ville prata med miss Moyes, men hon syntes inte till så vi började leta. Melanie gick till stallet.”
”DU ÄR JU INTE KLOK!” Hennes mamma höjde rösten igen. ”DU UTSATTE DIN SYSTER FÖR OBEHAGLIGA SAKER!”
”HON VALDE ATT GÅ DIT SJÄLV!” skrek Amy medan hon fick tårar i ögonen. ”HON VILLE FÖLJA MED OCH HJÄLPA TILL! HAR DU INTE ENS MÄRKT ATT HON ÄR OROLIG? HON VÄNTAR PÅ ATT FÅ BESKED OM SIN HÄST!”
Hon andades häftigt. Amber satte sig tungt ner.
”Jag borde ha anat att det var något som var annorlunda”, muttrade hon och för ett ögonblick såg hon medlidsam ut. ”Men det är ingen ursäkt till att du ljög.”
En spänd tystnad rådde mellan dem.
”Mamma”, sa Amy när hon hade lugnat sig. ”Jag är ledsen att jag ljög. Men snälla, ge mig inte utegångsförbud! Jag har lovat att skriva om detta i tidningen.”
Amber bet sig i läppen.
”Du har betett dig mycket dumt”, sa hon. ”Du får inte gå till dina väninnor efter skoltid den här veckan. Du får åka till stallet, men sen kommer du raka vägen hem.”
”Men artikeln…”, började Amy.
”DU STANNAR INTE KVAR EFTER RIDLEKTIONEN!” avbröt Amber. ”DU KOMMER RAKA VÄGEN HEM! DETSAMMA GÄLLER SKOLAN!”
”TACK FÖR DET!” skrek Amy ilsket. ”VI HADE KUNNAT FÅNGA SKURKEN TIDIGARE, MEN DÅ FÅR JAG VÄL SÄGA TILL PATRICIA ATT DET INTE BLIR NÅGON ARTIKEL PÅ MÅNDAG! DU KAN BERÄTTA FÖR HELEN ATT HENNES HÄST ALDRIG KOMMER ATT HITTAS!”
Hon vände på klacken och sprang till sitt rum. Där slängde hon sig på sängen och snyftade förtvivlat.
”Åh, Amy!” sa Melanie medlidsamt. ”Jag är ledsen för att du fick utså det här!” Hon satte sig på sängkanten och sa: ”Mamma var onödigt hård. Jag tycker inte att du utsatte mig för något. Det var mitt val!”
”Säg det till henne”, sa Amy medan tårarna rann nerför kinderna.
”Jag kan gå så får du vara ifred ett tag”, sa Melanie och nästa sekund var hon borta.
Amy låg kvar med ansiktet nerborrat in kudden.
Nu kommer jag aldrig att få vara i närheten av Lionel! Jag är inte bra på att simma, så jag kan inte anmäla mig till simmarlaget! tänkte hon och fortsatte gråta bittert.
____________________________________________________________

Detta kapitel blev lite dystert på slutet och det blev stora bokstäver. Men är man tonåring, måste man ge utlopp för sina känslor.

Väldigt bra skrivet

Superbra!