65:e Hungerspelen (THG)

Ok, tack så jättemycket Lollo16 och Arivle, ni gjorde verkligen min dag igår! Hoppas att ni gillar nästa del också! ♥ Har inspiration just nu, så kommit på att när jag har skrivit klart en del så postar jag en gammal. Har tre på lager just nu. Vem gillar ni mest?
-------------------------------------------------------------------------------------
Del 6 - Dag 1, Starten

Jag klev in i röret och tittade ut på Eemin, som överraskande nog kommit ifrån sin brunch eftersom den var “väldigt, väldigt oglamourös”, för att visa mig funktionerna med kläderna. De var rätt så tjocka, ett par jeansliknande svarta långbyxor, en tajt t-shirt och en smått vadderad mörkorange jacka med svart luva. Skorna var ett par helt vanliga skor med snörning och av tunt mörkorange tyg. Självklart la hon också på lite “hudkräm” i mitt ansikte och på mina händer. Hon vinkade glatt och kastade slängkyssar åt mig.
Jag blundade och svalde hårt när jag kände hur röret långsamt började höjas upp. Jag fick inte bryta ihop.
Detta var ett dåligt tillfälle att säga “jag behöver kissa” på. Jag skrattade högt åt att det var den enda tanken som dök upp i mitt huvud under det här ögonblicket. Jag hade blivit galen.
Toppen på mitt huvud var över markytan. Strax senare kom också ögonen upp.
Först blev jag bländad och jag förbannade mina långsamma pupiller. Sekunder av betraktning av arenan försvann medan jag långsamt vande mig.
Jag tappade hakan när jag till sist såg arenan.
Framför mig tornade huvudstaden upp sig, med samma höga hus som jag sett de senaste dagarna. Träningscentret, ja alla andra hus också. Jag märkte såklart att det bara var något dussin av dem och att resten var utbytta mot berg, men ändå. Det måste ha kostat hur mycket som helst att bygga det här.
Ymnighetshornet glänste där det låg i all sin prakt trettio meter framför mig. Det vällde ut massor olika saker ur öppningen som bara väntade på att bli upplockade, och att bli nedstänkta med blod.
Jag tittade snabbt runt omkring mig. Emerald stod två platser bort ifrån mig - vänd åt fel håll.
Jag tittade på henne och såg något glittra i ögonvrån. Jag vände mig om och såg rakt ut i havet. Självklart var också det med i den här konstgjorda viken. Jag hade nästan glömt bort att det låg precis utanför huvudstaden.
Emeralds blick var förlorad i de blåa massorna. Hade hon inte sett det från träningscentret? Jag tittade snabbt på klockan som satt uppe på hornet. Trettio sekunder kvar. Tjugo. Tio.
Jag tittade snabbt på Emerald igen. Hon stod fortfarande åt fel håll. Fem.
“Emerald!” vrålade jag och hon vände tillbaka till verkligheten precis när kanonen ljöd. Jag väntade inte en millisekund - jag rusade direkt mot ymnighetshornet.
Jag såg hur Emer kom fram till hornet först av alla. Han grabbade tag i ett gigantiskt brett bälte med knivar, minst ett dussin i olika storlekar. Han slet upp en och vred upp armen - han siktade mot mig.
“Ducka, idiot!” vrålade han och jag slängde mig på marken. Kniven flög iväg och jag hörde hur den träffade sitt mål. Jag tittade över axeln och såg flickan från femman falla ihop.
Jag reste mig upp och snubblade vidare mot ymnighetshornet. Jag tittade snabbt vad det fanns för några vapen. Knivar, svärd, liar, pilbågar, yxor, spjut, till och med kaststjärnor. Men inga treuddar.
Jag sökte förgäves med blicken över sakerna, men det fanns verkligen ingen. Jag som trodde att spelledarna hade uppfattat mina önskningar. Tänk om de hade gjort det men helt enkelt struntat i det? Men nej, jag var en favorit i huvudstaden.
Jag ville krypa ihop bakom ett vapenställ och skrika. Mina chanser att kunna överleva hade förminskats märkvärt. Treudden var det enda vapen jag verkligen behärskade fullt ut. Spjut, visst - men balansen var helt fel i ett spjut. Inget var lika perfekt som en treudd.
Jag behövde bestämma mig. Jag grabbade tag i ett spjut och vände mig snabbt om. Striden hade hunnit ta slut. Lik låg utströdda över marken, blodiga. Jag räknade snabbt och fick det till nio.
De andra karriäristerna var kvar. Gram hade hittat sig ett armborst och satt och torkade bort lite blod från ramen. Emer reste sig upp efter att ha suttit gränsle över en annan deltagare, som precis verkade ha dött. Arabel syntes inte till, men med tanke på ljudet utifrån så satt hon och rensade bland sakerna bredvid ymnighetshornet.
“Hej”, viskade någon tätt intill mitt öra och jag hoppade till. Jag hade inte märkt att Emerald hade smugit upp precis bredvid mig. Jag vände mig om och tittade på henne. Hon såg road ut. Hennes hår var rufsigt och fläckat av blod. Kaststjärnorna hon hade plockat fram glänste av rött blod och satt fästade i ett likadant bälte som Emer hade till sina knivar.
“Hej på dig”, sa jag och Emerald skrattade högt.
“Vad ocool du är, herregud”, skrek hon. Jag log. “Nå, vad tycker du om hungerspelen hittills?”
Jag funderade på vad jag skulle säga. Det hade gått kanske tio minuter.
“Överväldigande”, sa jag och Emerald log. Då började kanonerna ljuda. Jag blev rädd igen. Tio skott hördes. När de tystnat ropade Gram ihop oss. Jag hoppade smått äcklad över liken bort mot honom.
“Vi går bortåt så att de kan hämta våra vänner”, sa han och flinade. Jag ville slå till honom. Jag undrade om Caria hade överlevt. Jag trodde det.
Vi gick i ett tåg in mot staden. Det var onaturligt tyst. Allt kändes ljudisolerat. Den stora staden låg öde - eller?
Just det. Det var ju hungerspelen vi var med i. Det fanns säkert faror lurande bakom varje hörn - muttar, vapen, fällor.
Vi var framme vid träningscentret. Det tornade upp sig högt över oss. Alla mörka glasrutor glänste i solskenet. Undrar om någon var där inne? Inte alls omöjligt.
“Ska vi gå in i lobbyn eller?” sa Emer och kliade sig på sin ärriga skalle, blank av svett. “Så kan vi diskutera hur vi ska lägga upp allt.”
Vi gick in genom glasdörrarna och kom in i hallen vi stått i för bara några timmar sedan. Allt var exakt likadant. Fast nej, det var det inte. Jag letade efter ortoceratiten med blicken, men den fanns inte där. Jag hittade andra små olikheter. Allt såg lite billigare ut.
Vi gick fram till de bekväma läderfåtöljerna och slog oss ner. Dags att planera hur vi skulle överleva.
------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker ni om mitt val av arena?

Fötter bra

Så jäkla bra!!!!!!!!!!!!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Cool arena och bra skrivet!!!

what?! XD autorättstavningen eller?

Japp. Menade jätte bra

Okidoki! Hoppas att detta kapitel blir lika fötter bra Linn Lumos...
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 7 - Dag 1, Eftermiddag

Vi gjorde som planerat - gick tillbaka till ymnighetshornet med en av bagagevagnarna vi hittade i ett hotell i närheten av träningscentret. När vi väl var där fanns det inte en skymt av liken, förutom blodfläckarna. De var säkert på väg hem till sina distrikt redan.
Vi plockade bland alla saker som fanns där. Vi gick igenom de andra spelarnas favvovapen, mat, alla ryggsäckar som fanns, ja det mesta som var bra att ta med sig.
Vi hade kommit överens om att det var säkrare att slå läger i träningscentret än vid ymnighetshornet, i träningscentret fanns det lyxiga produkter, fina sängar, kanske ännu fler vapen och vi var skyddade mot väder och vind.
Vi körde vår tunga vagn på gatorna tillbaka till centret. Arabel var mycket pladdrigare än jag trodde att hon skulle vara. Hon pratade mest om musik och folk i Ettan, men hon gick även och tisslade och tasslade med Emerald. De fnissade så mycket att Emer fick ett utbrott.
“Är vi ett team så har vi inga hemligheter!” gastade han. Det fick dem bara att fnissa ännu mer. För en sekund trodde jag att Emer skulle ta fram sina knivar och döda någon av dem, men det gjorde han som tur inte.
Väl tillbaka på träningscentret försökte vi bestämma oss för vart vi skulle ta vägen. Vi kom överens om Sexans våning - tillräckligt långt ner för att kunna fly nedåt om någon kom upp och vi blev jagade och tillräckligt högt upp för att hinna märka om någon kom. Gram skulle installera ett enkelt säkerhetssystem dagen därpå om vi hade tid. Med all teknik som fanns här skulle inte det bli några problem, särskilt inte för någon så smart som Gram.
Det fanns två sovrum till godo på våning Sex. Vi förvarade allt vid middagsbordet men hade våra egna vapen i sovrummen.
“Okej då, tror att allt med värde är avklarat nu då”, sa Gram och log med sin råttmun. “Vilka ska sova tillsammans?”
Innan någon hann säga något annat skrek Emerald:
“Jag och Finnick!”
Arabel kvävde ett fniss och Emer tittade småleende på Emerald. Gram var som vanligt praktisk, han hade tydligen blivit vår ledare, och funderade.
“Vi har nog egentligen inget problem med det, om ingen annan kommer på något praktiskt fel. Jag menar, praktiken avgör.”
Ingen sa något och Emerald log brett.
“Fiiiiint!” sa hon och högg tag i min arm. “Så sover alla ni tre i det andra rummet. Bra!”
Hennes tonfall avslöjade att om någon sa emot så skulle den personen få en käftsmäll.
“Men det blir jättetrångt med alla vi tre på samma ställe”, sa Gram. “Vi gör såhär att varje natt sover någon i soffan och håller lite vakt, så turas vi om. Även ni turturduvor får vara beredda att få sova på soffan.”
Alla höll med om att det var en bra idé. Det var inget som helst fel med soffan, den var jättebred och väldigt bekväm. Allt var byggt med bara lyx i åtanke.
Det var just det som var grejen. I alla andra hungerspel hade det varit stora, djupa skogar eller karga, blåsiga områden. Nu hade vi inga problem med vart vi skulle bygga ett vindskydd eller hur vi skulle ta skydd för kylan - för det fanns ingen. I år handlade allt om hur listig man var, inte hur mycket kyla man kunde stå emot. Spelledarna hade skapat en helt unik arena. Jag slog vad om att huvudstadsinvånarna var helt utom sig - “ååååh, där har jag varit där de slåss! De bor i min frisörsalong!”
Vi satte oss och kollade lite mer noggrant igenom ryggsäckarna vi hämtade från ymnighetshornet. Det var inte så mycket som vi trodde. Vi hade fått en konserv, några tändsticksaskar, en dunk bensin av någon anledning, några rep, ståltråd, fiskekrokar, en värmefilt, en kniv, två tändstål, en liten verktygslåda, två små spionkameror och hudkräm. Ingen mat, förutom konserven som innehöll en halvliter med köttgryta. Det var ett problem, eftersom våra magar knorrade redan nu. Vatten fanns lyckligtvis nog i kranen.
Så där var det första problemet. Eftersom vi tagit en stor del av det som fanns vid ymnighetshornet så betydde det att spelledarna ville att vi skulle hitta mat på andra sätt.
“Det kanske finns mataffärer eller något förråd någonstans?” föreslog Emer.
“Kanske, fast isåfall är de nog väldigt begränsade”, sa Arabel och flätade Emeralds utsläppta hår. Emerald blundade och såg helt avslappnad ut. Och vacker. Jag suckade inombords över mina känslor.
“Eller inte”, sa Gram. “De kanske är helt överflödiga för att locka dit folk för att få dem att slåss. Eller så är det en fälla.”
“Bla bla bla”, sa Emerald och gjorde gester med handen. “Kan vi inte bara vila upp oss ett tag? Jag är jättetrött, jag tittade på tv halva natten. Kan vi inte bara laga till vår gryta och ha det lite mysigt?” Hon tittade på oss och slog sedan handen för munnen. “Tänk om tv:n funkar!”
Gram stönade och skakade på huvudet. Jag log mot Emerald som räckte ut tungan åt mig. Hon var verkligen opåverkad av allt runt omkring henne, vad som än hände. Till och med det här.
Vi gjorde som hon sa. Solen stod rätt så lågt på himlen, jag antog att klockan var runt sex. Vi åt grytan kall, vi kunde inte hitta någon spis eftersom det inte fanns där utan nere under marken i köket. Den smakade inte särskilt gott, men det var ändå bra att få i sig någonting. Dessutom fick vi inte särskilt mycket var för sig, bara en deciliter.
När vi ätit upp tog Emerald en dusch för att få bort all smuts och blod. Jag nöjde mig med att tvätta händerna och vaska av mig lite i handfatet. Det var inte bara det att jag tyckte att det var onödigt - jag visste också att kamerorna skulle vara inzoomade på max om jag skulle ställt mig i duschen. Emerald struntade blankt i det - hon tog till och med av sig underkläderna.
Emerald kom ut med en stor handduksturban runt håret och en handduk virad runt sig. Hon var smått rödflammig av det varma vattnet och hon hade klickat ut stora mängder av en ljusrosa kräm på kinderna. Hon flinade glatt.
“Vad jag är nöjd med att vi hamnade i huvudstaden!” pep hon ivrigt. “Jag hade aldrig stått ut med en skog eller något sånt - då skulle jag ha dödat mig själv!” Och så brast hon i skratt.
Jag tittade på Emer, som tittade ner i golvet. Hade hon blivit helt galen, tänkte jag, eller var hon bara sådan?
Emerald slutade skratta och gick sedan in på vårt rum. Hon skrek triumferande.
“Det finns kläder här inne!”
Jag gick in till henne och mycket riktigt, garderoben var fylld av budgetversioner av Sexans klädnader. Jag suckade. Hur tur fick man ha egentligen? Detta gick ju inte alls att jämföra med en skog.
Jag tog på mig en mjuk blå overall som jag kände igen från min egen garderob, luddig inuti. Jag gick sedan ut och kastade mig på soffan. Tyvärr verkade inte tv:n funka. Jag skrattade åt mig själv för att jag blev besviken. Jag glömde ju nästan bort att det var Hungerspelen vi var i.
De andra kom och satte sig hos mig också, Arabel hade likadan dräkt som vi och Emer hade tagit på sig en kortkort paljettklänning. Emerald gapskrattade när hon fick syn på honom.
Vi satt där i soffan och snackade. Emerald kom och kröp upp bredvid mig. Hon kom närmre och närmre utan att jag noterade det, tills hon lutade sig mot mitt bröst. Jag la armen runt henne och jag kände hur hon log.
Mitt i så hördes plötsligt nationalsången. Just det. Panems vapensköld syntes på himlen och sedan räknades ansikten upp. Båda från 3. En från 5. Båda från 6. Den blinda från 7. En från 9. En från 11. Båda från 12.
Jag suckade lättat. Caria hade överlevt.
----------------------------------------------------------------------------------
Yay! Caria lever! Hur ska det gå? Vilka faror kommer? Gissa gärna, det blir kul för mig! ♥

Bra bra bra!!!

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Super super bra

Fötter bra menar jag