Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]
Forum > Fanfiction > Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]
Användare | Inlägg |
---|---|
Siggan 09
Elev |
Jättebra!!!!
“We can’t have him assassinated... I suppose” Lady Violet - Downton Abbey 19 nov, 2016 09:12 |
Aydane
Elev |
Så, nu, här, kommer nya kapitlet (eller kapitelhalvan, kanske man ska säga). Det är antagligen några grammatiska fel i texten, och garanterat något stavfel, men, ja.
Förlåt att det blev en dag efter utlovat, har bara så himla mycket med min uppsats nu att det är svårt att klämma in någon fritid alls och när jag väl gör det är jag oftast så trött att jag inte gör något kreativt utan typ bara tittar på någon film jag redan sett hundra gånger och äter glass (vilket ifs är en väldigt trevlig sysselsättning). Aaaaanyway, jag ska inte tråka ut er med att gnälla om min oförmåga att börja med saker i tid, utan tänkte istället posta den senaste delen - så, trumvirvel: Kap 4,5 Hogwartsexpressen Morgonen efter vaknade hon tidigt och åt frukost, ensam i den tomma salongen, samtidigt som hon bläddrade igenom en stor, tung, läderinbunden bok med ”Magins historia” skrivet på ryggen. På den sista sidan hittade hon en stor bild av en gammal kvinna med bister uppsyn som satt och skrev på en lång rulle. Medan Astrid började läsa informationen – kvinnan hette tydligen Bathilda Bagshot, och var en mycket aktad häxa - så ryckte någonting till i Astrids ögonvrå. När hon flackande förde blicken tillbaka till författarfotografiet så noterade hon till sin förvåning att bilden rörde på sig. Hon spärrade upp ögonen och gapade förvånat mot häxan. Det kändes som att Bathilda Bagshot lade märke till det, eftersom att hon, i fotografiet, tittade upp från pergamentsrullen, fnös, skakade på huvudet, och återgick till sitt författande. Astrid kände hur hon rodnade vilt, och bläddrade snabbt tillbaka till början av boken, där en sirligt författad introduktion gav en lika utförlig som långtråkig beskrivning av den tidiga magins historia. Hennes läskunskaper var kanske inte de bästa, men hon blev positivt överraskad när hon insåg att hon i alla fall kunde förstå det mesta, även om det inte gick särskilt fort. Hon hade kommit halvvägs in i det andra kapitlet när hon hörde ett dunsande bakom sig. Hon vände sig om och såg Sara, osminkad och med rufsigt hår, komma galopperande nedför trappan. ”Jag försov mig – igen! Tur att du är redo i alla fall – mamma är redan här! Kom igen!” Astrid reste sig snabbt, slog ihop boken och förde in den under armen, utan att ens tänka på resten av packningen, som, insåg hon när hon klev ut från Den läckande kitteln, låg kvar på hennes rum. Innan stönet ens undsluppit hennes läppar, dock, så såg hon till sin stora förvåning att alla hennes saker, på något mystiskt vis, redan hade transporterats till trottoaren. Hennes packning låg instuvad i en gammal sliten brun resväska som hon hade hittat på sitt rum tidigare på morgonen. ”Förlåt mamma,” nästan pep Sara, ”just det, det här är Astrid Prince – hon börjar på Hogwarts i år och Tom bad mig hjälpa henne dit, och eftersom att jag har blivit prefekt och allt är det ju typ mitt jobb – det är ingen fara, va?” Saras mamma, en kvinna i övre medelåldern med ett mycket strikt uttryck, log på ett sätt som visade både omtanke och stränghet på samma gång. ”Självklart inte, men du är sen.” Hon tittade åt Astrid. ”Oroa dig inte, jag vet att det inte var ditt fel. Att Sara försover sig har blivit något av en årlig tradition i familjen Grossman.” Hon gav Astrid ett lugnande leende. Sara rodnade vilt. ”Nå, jag är Juliana. Hoppa in nu, vi behöver skynda oss. Har du åkt bil förut?” ”Hon växte upp i mugglarvärlden, så, ja,” flikade Sara in innan Astrid hunnit svara. Astrid rättade henne inte, men faktum var att hon faktiskt aldrig ens suttit i en bil. Hon hade dock åkt med både buss och tunnelbana, och var övertygad om att det inte kunde vara så stor skillnad, Hon hade fel. Magiska bilar fungerade inte riktigt på samma sätt som de i mugglarvärlden, och den här bilen färdades genom London i en alarmerande hastighet – långt, långt över vad någon respektabel busschaufför hade åstadkommit ens med den mest stressiga färdplanen. Med bara mycket små marginaler lyckades de undvika flera kollisioner, och när de äntligen kom fram – oskadda, som tur var - klev Astrid ut ur bilen på skakiga ben och med hjärtat i halsgropen. ”Ursäkta,” mumlade Sara till henne, ”vi brukar inte riktigt åka så här fort. Jag antar att jag försov mig mer än vanligt.” Astrid skrattade bara till svar, fast besluten om att inte visa sig otacksam. Bakluckan öppnades av sig själv, och ut nästan hoppade en prydligt packad vagn med all deras packning. Längst upp stod en stor bur som hon hade missat när de hade packat bilen, och till sin överraskning såg hon en stor, grå och enögd uggla sittandes där inne, till synes oberörd av den hetsiga färden. Sara lade märke till vad hon tittade på. ”Det där är Geralt. Han är min uggla – jag har haft honom sen jag var sju – visst är han vacker?” Vacker var kanske inte ordet Astrid hade använt för att beskriva den ruggiga ugglan, men trots det nickade hon till svar. ”Ni kan prata på tåget, flickor – det är bara tolv minuter kvar, skynda nu!” sade Juliana. Vid det så rusade båda flickorna iväg mot perrongen, Sara med vagnen framför sig, tills de kom till mitten av en plattform. ”Så, det här är plattform nio och trekvart.” ”Nio och vad?” Sara skrattade. ”Jag älskar att visa nya elever det här. Följ efter mig bara, här, ta tag i vagnen, så springer vi in. Tveka inte, jag lovar att det går bra.” Astrid, vid det här laget helt förvirrad, följde Saras instruktioner och följde efter med en växande förvirring. Sara styrde dem rakt mot en vägg. Astrid antog att det var någon form av skämt – som leken att springa över rälsen precis innan tåget kom - och att Sara snart skulle stanna, men hon tänkte inte ge upp innan Sara. Hon följde efter och bet ihop. Helt plötsligt träffade vagnen tegelväggen och Astrid knep ihop sina ögon hårt. När hon öppnade ögonen igen var hon på en helt ny perrong. Sara skrattade så att ögonen tårades. ”Du skulle sett din min,” skrattade hon fram, ”men du sprang på! Förra eleven jag hjälpte kastade sig ur vägen precis innan vi skulle in.” Hon avbröt sig kort när hon övermannades av skrattanfallet. ”Förlåt, det var sjukt bra jobbat. Du trodde verkligen att vi skulle springa rakt in i väggen va?” Astrid ryckte generat på axlarna, men hann inte säga något mer förrän Juliana kom ut genom väggen bakom dem. Hon fnös kort men högljutt. ”Det där fick hon av sin far. Så går det när man gifter sig med en Gryffindor.” Sara skrattade fortfarande krampaktigt, och Astrid lade märke till att även Juliana log, trots hennes förmanande tonfall. Astrid log nervöst och skrattade artigt med, osäker på om de skrattade åt henne eller med henne. ”Förlåt, men som sagt, det där är typ det roligaste jag vet,” fortsatte Sara. ”Aja, jag ska på prefektvagnen.” Hon pekade mot en vagn lite längre bort. ”Det där är förstaårsvagnen. Gå på där bara, och försök hitta en plats. När jag började var det helt omöjligt – hoppas att det går bättre för dig.” ”Tack – för allt,” sade Astrid uppriktigt. ”Absolut ingen fara,” svarade Sara, fortfarande med en glimt i ögat. ”Jag tror att vi är kvitt efter vår entré,” lade hon till med ett nytt skratt. Sara skrattade väldigt, väldigt ofta, noterade Astrid. Med sin lätta packning hade Astrid inga problem alls med att ta sig på tåget, och började omedelbart leta efter en sittplats. Det fanns inga tomma kupéer, men tillslut hittade hon i alla fall en ledig plats. En mörkhårig pojke som hon tyckte att hon kände igen tittade upp när hon klev in. ”Hej – du är den där tjejen från Ollivanders, va? Som var där med professor Snape. Är han din pappa? Mamma sa att han inte hade barn, men hon lät lite osäker.” ”Hej,” svarade Astrid osäkert efter att det slutat strömma ord ur pojkens mun. ”Ja, just det, det var du som fick vinrankan, eller hur? Och nej - han hjälpte mig bara.” ”Snape, hjälpa någon?” En rödhårig flicka fnös. ”Det låter helt orimligt.” Hon tittade på Astrid och räckte ut en hand. ”Venna Durif. Min bror är tredjeårselev i Gryffindor. Han säger att Snape är den hemskaste läraren man kan ha. Han började där förra året, och alla elever hatar honom redan.” En snaggad pojke med en alldeles för stor rock bröt in i samtalet. ”Eleverna i Slytherin gillar honom,” sade han med en axelryckning. ”Det är inte direkt en positiv grej, Kevin,” svarade Venna. Kevin vände sig mot Astrid och log självsäkert. ”Kevin Blake, förresten.” ”Och jag är Jeriam Platt, om du kommer ihåg, men alla kallar mig Jeri.” ”Klart jag kommer ihåg. Ollivander fortsatte prata om dig långt efter att du gått. Han verkade väldigt imponerad över hur bra du passade ihop med din trollstav.” ”Verkligen?” frågade Venna nyfiket. ”Brände du ned något?” frågade Kevin med ett nyfiket tonfall som gav Astrid intrycket av att han var den sortens människa som var lika bra på att få andra att ställa till ofog som att lyckas se oskyldig ut när de väl åkte dit. ”Nej, det… Gick bara väldigt fort.” ”Alltså,” bröt Astrid in. ”Den började lysa redan när han kom in i butiken. Ollivander lät mig prova den först, men det gick inte alls särskilt bra. Jag brände nästan ned något,” lade hon till med ett skratt. ”När han tog den lös hela rummet upp, och det lät som att folk spelade trumpeter runtomkring oss, haha. Det var häftigt, faktiskt.” ”Hörde du det?” frågade Jeri överraskat. ”Jag trodde bara att det var jag. Min mamma sade att jag måste ha inbillat mig, för hon hörde ingenting.” ”Jag hörde det i alla fall. Och Ollivander verkade mycket imponerad, som sagt.” Jeri sträckte stolt på sig. ”Jag önskar att jag kunde fått en sån stav,” muttrade Kevin. ”Jag fick inte ens en ny. Min pappas gamla.” ”Det är väl inte så farligt-,” stack Venna in. ”Som om du skulle veta,” muttrade Kevin vidare. ”Så, Astrid,” sade Venna och bytte därmed smidigt samtalsämne. ”Du köpte också din på Ollivanders?” Astrid nickade, och samtalet hade snart fortsatt långt förbi den första nervositeten och när de väl anlände till slutstationen kände sig Astrid betydligt lugnare. Hon var helt plötsligt inte alls orolig för det kommande året. 21 nov, 2016 21:59 |
Borttagen
|
SUPERBRA... nej den var.. AWESOME!!!!!!! Längtar tills Astrid kommer till Hogwarts det är alltid min favorit del!
21 nov, 2016 22:05 |
Borttagen
|
Superbra! Och perfekt tajming efter en dag som denna :3
21 nov, 2016 22:13 |
Aydane
Elev |
Skrivet av Borttagen: SUPERBRA... nej den var.. AWESOME!!!!!!! Längtar tills Astrid kommer till Hogwarts det är alltid min favorit del! Haha, neeeej. Nu höjer du ju kraven på mig. Ska försöka få till det bra - det är faktiskt den delen som skrämmer mig mest. JKR får det att bli en så magisk stämning så att det nästan känns som att man själv är där och upplever något helt nytt trots att man läser boken för sexhundrade gången, och det VET jag att jag inte kommer lyckas återskapa. Men jag ska göra mitt bästa och hoppas att du inte blir (för) besviken Skrivet av Borttagen: Superbra! Och perfekt tajming efter en dag som denna :3 Åh, jag såg att du spontansjöng Your Guardian Angel och den var typ min depression-go-to låt under tonåren som alltid fick mig att må lite sämre vilket på något underligt sätt fick mig att stå ut... Jobbig dag? 21 nov, 2016 22:28 |
Borttagen
|
Skrivet av Aydane: Skrivet av Borttagen: SUPERBRA... nej den var.. AWESOME!!!!!!! Längtar tills Astrid kommer till Hogwarts det är alltid min favorit del! Haha, neeeej. Nu höjer du ju kraven på mig. Ska försöka få till det bra - det är faktiskt den delen som skrämmer mig mest. JKR får det att bli en så magisk stämning så att det nästan känns som att man själv är där och upplever något helt nytt trots att man läser boken för sexhundrade gången, och det VET jag att jag inte kommer lyckas återskapa. Men jag ska göra mitt bästa och hoppas att du inte blir (för) besviken Jag vet att det är svårt att beskriva så jag kommer inte bli besviken, du gör ditt bästa och det är det som räknas 21 nov, 2016 22:31 |
Borttagen
|
Skrivet av Aydane: Skrivet av Borttagen: Superbra! Och perfekt tajming efter en dag som denna :3 Åh, jag såg att du spontansjöng Your Guardian Angel och den var typ min depression-go-to låt under tonåren som alltid fick mig att må lite sämre vilket på något underligt sätt fick mig att stå ut... Jobbig dag? Ja det kan man lugnt säga 21 nov, 2016 22:36 |
boknörd_
Elev |
22 nov, 2016 06:48 |
Siggan 09
Elev |
Superbra!!!!!
“We can’t have him assassinated... I suppose” Lady Violet - Downton Abbey 22 nov, 2016 21:15 |
Idiz
Elev |
23 nov, 2016 18:51 |
Du får inte svara på den här tråden.