Oblivion [SV]

ni är bäst puss och kram ily


Kapitel 2

Det hade bara gått någon minut, och jag hade redan tröttnat på boken. Jag försökte inte ens att fortsätta läsa, för jag var ganska säker på att om jag försökte skulle jag somna direkt. Tåget hade inte börjat röra sig än, men det var inte speciellt länge kvar, och de enda eleverna kvar på perrongen var de som inte hade någon aning om var de skulle någonstans eller de vars föräldrar inte ville släppa taget om en. Det var fullt med elever i alla åldrar och storlekar ute i korridoren, och ett flertal har öppnat kupédörren, men sedan efter ett tiotal sekunder fått syn på mig och mumlat ett knappt hörbart ”förlåt” för att sedan gå ut igen på sin jakt efter en ledig kupé.

Jag tänkte precis vända min blick ner till den väldigt långtråkiga boken igen när någon avbröt mig genom att öppna kupédörren. Jag tittade blixtsnabbt upp och la direkt märke till att personen nästan hade lika rött hår som mig, bara lite ljusare. Bakom honom stod det en person som såg exakt likadan ut, de tittade dock inte på mig, utan på någon bakom dem, men personen stod nog längre bort, för jag såg inte vem det var.
”Ginny kan vi sitta hä – ”började tvillingen som hade öppnat dörren, men så fort han vände sitt huvud för att kolla på mig så stannade han upp ”– oh.” En pinsam tystnad fyllde kvickt kupén, men jag försökte snabbt att bryta den.
”Förlåt, men jag senast jag kollade så var inte mitt namn Ginny.” sa jag med höjda ögonbryn. Tvillingen bakom den första tvillingen kollade nu också på mig, och vände sedan sin blick mot tvillingen framför honom, som inte hade rört sig en millimeter, och himlade ögonen mot honom.
”Äh kom igen George, bara gå in i kupén, det finns inte några bättre.” sa han till sin bror – George – och knuffade fram honom en bit så han hamnade inne i kupén. ”Kan vi sitta här?” frågade Georges tvilling och jag nickade lätt åt honom. George satte sig ner längst mot fönstret mittemot mig samtidigt som den andra stack ut sitt huvud i korridoren igen och skrek,
”Lee, sluta flörta, vi har hittat en kupé!” och några sekunder senare dök en till kille upp, som egentligen nästan var raka motsatsen till tvillingarna – han hade mörk hy och mörka, långa dreadlocks, och fastän han var lång så var tvillingarna flera centimeter längre. Lees blick fastnade direkt på mig, men flyttades sedan till George och tvillingen – namnet var ännu okänt – och gav dem båda ett halvt flin.
”Jaha, så vem är det hääär?” frågade Lee samtidigt som han skämtsamt höjde ögonbrynen om och om igen.
”Käften Lee, det här är – eh, vem är du?” Den här gången var det George som bestämde sig för att prata. Jag tittade fram och tillbaks på alla tre killar och tänkte precis svara när tåget började röra sig och både tvillingen och Lee, som fortfarande stod upp, flög framåt och landade på mig.
”Oh shit sorry!” utbrast Lee och ställde sig snabbt upp, tvillingen gjorde samma sak.
”Det är lugnt.” sa jag och gav dem ett irriterat leende och tittade sedan ut på landskapen tåget i en snabb fart körde förbi.
”Ooh, någon är irriterad på oss.” sa Lee och när jag tittade upp så satt han snett mittemot mig och Georges tvilling (jag behövde verkligen ta reda på hans namn) hade satt sig på platsen bredvid mig.
”Jag är inte irriterad.” mumlade jag irriterat och sköt tvillingen en mördarblick i hopp om att han skulle lämna mig ifred, men han reaktion var att skratta åt mig och istället för att strunta i mig helt så sträckte han ut sin hand mot mig.
”Jag heter Fred Weasley, det här är min mycket fulare tvillingbrorsa George och detta är våran medbrottsling; Lee Jordan.”
”Trevligt att träffa er, men jag bryr mig inte.” sa jag och gav dem ett falsk leende innan jag vände min blick neråt för att fortsätta läsa boken. Jag föredrog till och med den över att prata med Fred, som irriterade skiten ut ur mig.
”Vad läser du?” frågade en röst framför mig, och utan att kolla upp förstod jag att det var George.
”En hemsk bok som min lärare – eller egentligen min före detta lärare – har skrivit. Dock så föredrar jag den över er.”
”Ouch, det där gjorde ont.” svarade George med ett skratt och jag började verkligen ångra att jag sa att de fick komma in i kupén.

Hurgrymtsomhelst! ♥ du är bäst ♥

Oh spännande, vill veta mer om Willow!

JUST MAKEOUT WITH ONE OF THEM ALREADY >~<


(Ne jag skoja xDD Lol)


Men jättebra iaf ^-^ Längtar till nästa kapitel :33

Superduper

Super

ååh så grym är du linnéa ♥

Mera pls

Superduperbra skrivet, kompis. You're amazing! ^^

guys... dET ÄR FÖRSTA ADVEEEEEEENT
vilket betyder att det är mindre än en månad kvar till jul & i'm v happy

aja, är kommer kapitel treeeee

Kapitel 3

”Du vet, jag tror aldrig jag har sett dig förut, eller nej förresten; jag har aldrig sett dig förut. Jag skulle känna igen en person som inte är en Weasley och har sånt där hår på flera mils avstånd.” sa Lee efter ett par minuters tystnad i kupén, eller snarare så hade de tre killarna äntligen bestämt sig för att inte bry sig om mig och pratade om ”Weasley’s trollkarlsstrick” eller någonting liknande, vad nu det kunde vara, medan jag försökte ta mig igenom boken (jag hade läst om samma mening femton gånger) . Jag tittade upp på honom och himlade med ögonen.
”Kanske är för att det här är mitt första år på Hogwarts.”
”Woah, vänta, är du 11?” Utbrast Fred förvånat bredvid mig.
”Nej, idiot, jag är 16. Jag ska börja mitt sjätte år.” sa jag, och övervägde att fortsätta läsa, även fast boken torterade mig som fan så var den bättre än att prata om mitt förflutna med tre killar som jag inte ens kände.
”Vi ska också börja vårat sjätte år!” utbrast Fred, men innan jag hann himla med ögonen åt honom och säga att jag inte brydde mig avbröt Lee mig.
”Men jag har aldrig sett dig förut?” sa han med en frågande ton och jag ville så gärna kasta boken på hans ansikte för att få honom att hålla käften.
”Nej, för att jag har gått mina andra fem år på Durmstrang.”
”Åh, är inte det den där onda skolan?” Jag gav George en kall blick.
”’Ond skola?’ Det är så långt ifrån en ond skola som du kan komma.” jag himlade med ögonen åt honom.
”Men övar man inte typ jättemycket svartkonster där?”
”Ja, jag antar det. Din poäng är?”
”Att det är en ond skola.”
”Herregud, det är inte en ond skola!”
”Du verkar ganska ond.” Jag orkade inte ens svara på det, utan gav honom bara en irriterad blick och vände sedan tillbaka min blick ner i boken. Några sekunder gick innan killarna började prata om någonting igen, men jag var för upptagen med att försöka att inte mörda någon att jag inte lyssnade på vad de sa.

”Hallå, hallåååå – onda tjejen, vakna!” Jag satte mig tvärt upp när någon skakade mig till liv, och det första jag såg var ett par bruna ögon och det tog några sekunder innan jag kom ihåg var jag var någonstans. George – jag gissade på George – släppte taget om mina axlar när jag öppnade ögonen och flinade åt mig. ”Vi är framme.” Jag stirrade på honom några sekunder innan jag förstod vad han hade sagt.
”Eh, jaha, okej.” Jag tänkte precis sträcka mig efter min koffert när George stoppade mig genom att löst ta tag i min arm.
”Ditt bagage tas upp till slottet av sig självt, du behöver inte ta med dig det.”
”Oh.” var allt jag sa innan jag ställde mig upp, vilket gjorde att den hemska boken jag hade i knät föll ner på golvet. Jag suckade innan jag böjde mig ner för att ta upp den, men ångrade mig halvvägs och ställde mig sedan upp rakt igen. Jag hade ingen användning av den ändå, jag kunde lika gärna låta den åka tillbaks till perrong 9 ¾ igen.
George gav mig en frågande blick, men istället för att förklara struntade jag i honom och trängde mig förbi honom genom kupéingången och kom ut i korridoren, där det var halvfullt med elever som försökte att tränga sig ut till utgångarna av tåget.
”Fred och Lee gick i förväg, de sa att de inte ville vara med när jag väckte – jag citerar – ’det sovande odjuret.’” Jag fnös bara som svar åt honom, men brydde mig inte särskilt mycket över det sista han hade sagt, utan bara över ”Fred och Lee” – delen; vilket betydde att jag hade gissat rätt på att han faktiskt var George.

När vi båda äntligen kommit av tåget så var det inte många människor kvar på perrongen, troligen för att regnet öste ner. Men av de få som fanns kvar var Fred och Lee två av dem.
”Där är ni! Vi trodde att ni typ hade lyckats ta död på varandra eller något, men kolla – ni haltar inte ens.” Jag himlade med ögonen åt Fred och istället för att svara med någonting sarkastiskt så kollade jag runt och märkte att ett tiotal elever småsprang mot en skog. Skogen hade en öppning och i öppningen stod det vagnar uppradade. Vid vagnarna var det betydligt mer elever än vad det var vid perrongen.
”Jag gissar på att vi ska gå ditåt.” sa jag och pekade mot skogen och vagnarna. Tvillingarna och Lee stannade upp i deras konversation om gud-vet-vad och Lee tog ett steg fram och la sin arm runt mina axlar.
”Du gissade rätt, som belöning får du åka med oss till skolan.” Jag fnös åt honom. Jag skakade av hans arm.
”Det var den sämsta belöningen jag någonsin har hört talas om.”
________________

hope y'all liked it.. or something