Marodörerna på Hogwarts [SV]

Tacktacktacktacktack!!!! Skriver så fort jag kan, kan hända att det kommer upp ett ikväll!



Nu rodnar jag här borta och leendet går verkligen från öra till öra!! Jag har helt enkelt fantastiska läsare!! Tack så otroligt mycket, gulle du!


Edit: Gabrielle delacour 2FlismosH@nna

Någon som känner för att slänga iväg en mellankommentar? Så kan jag få delen jag tänkte lägga upp i ett separat inlägg Vore supersnällt

Såå bra. Beskriver verkligen hur det var. Älskar den . Den fpr akdig ta slut, forsätt MillaJ

Det är ssåååååååååå bra! JAG ÄLSKAR SÄTTET DU SKRIVER PÅ, HANDLINGEN OCH ALLLLLT!!
*Bevakar* Hoppas att det snart kommer ett nytt kapitel...!!

Tack så mycket!!!



Tacktacktack


Tack till alla mina fina läsare!! Era kommentarer gör mig sååå glad! Här kommer nästa del, den är dock kortare än förre Hoppas ni gillar den!


Kap. 8 - Vän eller fiende

Peter vaknade tidigt nästa morgon med en klump i magen. Han visste varför den var där. Remus och Lily! Han kunde inte förstå det. Hur kunde Remus göra såhär? Och hur kunde Lily? Okej att hon aldrig varit förtjust i James, men i alla fall. En av hans bästa vänner. Vad skulle han göra med den här informationen? Han riskerade att förlora i alla fall en av sina vänner om han berättade för James. Men om han inte berättade skulle han inte kunna se James i ögonen. Eller Remus. Medan han låg och grubblade vaknade de två pojkarna hans funderigar gällde. Sirius sov sött vidare. James klev upp ur sängen och såg munter ut när han började klä på sig. Han hade inte drömt de vanliga drömmarna om Lily i natt. Inte om Quidditch heller. Istället hade hans nattsömn förgyllts av en annan närvaro.
De tre pojkarna klädde sig under tystnad och James märkte att Peter verkade än mer nervös än vanligt. Men han tänkte inte så mycket mer på det. Peter var inte speciellt bra på att dölja saker, så vad det än rörde sig om skulle det komma fram till slut. När de var klara såg de trött på varandra och började sedan gemensamt försöka väcka Sirius. Efter tjugo kritiska minuter stod den nyväckta på ostadiga ben och blängde ilsket på dem. Efter ytterligare några minuter, vilka i Sirius fall spenderades framför spegeln, gick de i samlad trupp ner för att äta frukost.
"Vad ska vi göra idag då?", frågade James mellan tuggorna av sin smörgås.
"Strunt i det! Jag vill veta hur det gick igår!", flinade Sirius. James kunde inte låta bli att titta längs bordet mot platsen där Sarah satt med Lily och Vendela. Det fåniga leendet kom tillbaka och Sirius skrattade.
"Jag tar det som att det gick bra!"
"Tillräckligt bra för att du ska glömma Lily?", frågade Remus varpå Peter satte sitt te i halsen och hostade som en galning.
"Nej tyvärr inte", suckade James och vände bort blicken från Sarah, "Jag kommer nog alltid att vara olyckligt förälskad i Lily Evans. Min personliga förbannelse kanske"
Peter blängde ilsket på Remus, som i sin tur satt och undrade vad i hela världen han gjort för att göra Peter så arg på honom. Efter frukosten drog han Peter lite avsides.
"Peter, jag är ledsen att jag inte gick med dig till Hogsmeade igår. Jag var tvungen att skriva en uppsats", sade han i tron att det var det som gjort honom upprörd.
"Läxor?", fnös Peter och blängde på honom
"Ja", svarade Remus och en kall hand grep om hans hjärta. Vad visste Peter? Visste han om Brevet? Han såg forskande in i ögonen på sin vän. Peter ryckte på axlarna och gick sedan ikapp James och Sirius. Han hade bestämt sig. Han måste berätta för James vad han hade sett.

*

Det tog tid för Peter att samla mod. Inte fören de var tillbaka i uppehållsrummet efter lunch drog han med sig James upp mot sovsalarna. Först när de kommit upp och James oförstående frågat honom vad han höll på med släppte han greppet om James arm.
"Jo... alltså... jag... jo, det är så här", stammade Peter fram osäker på vart han skulle börja.
"Vad, Peter? Vad har hänt?", James såg oroligt på honom och spärren släppte. Snabbt hasplade den runde pojken ur sig historien om vad han sett. Om hur han hittat Remus och Lily tätt ihop i biblioteket och om omfamningen han sett. När han var klar stirrade James chockat på honom.
"Va? Tror du... tror du att dom..?", han kunde inte avsluta meningen
"Jag vet inte", jämrade sig Peter och backade sedan förskräckt när han såg vreden som flammat upp i James ögon.
"Hämta honom!", gastade han och Peter sprang skrämt ner för trappan och bort till soffan där Remus och Sirius satt och spelade schack. Han knackade Remus lätt på axeln och mumlade
"James skulle vilja prata med dig"
"Jaså? Vart är han då?", frågade Remus och höjde förvånat på ögonbrynen. Peter kunde inte möta hans blick.
"Sovsalen", fick han fram och sjönk sedan ner i närmsta fotölj.

*

När Remus kom in stod James lutad mot sin säng och väntade på honom. Remus som såg vreden i hans ögon stannade tvekande i dörren.
"James? Har något hänt?"
"Jag tänkte just fråga detsamma", svarade han iskallt.
"Nej... nej, det är väl som vanligt tror jag", svarade Remus och kände hur han blev nervös.
"Så, ingenting nytt?", frågade James med samma isiga tonfall.
"Nej", svarade Remus och var nu nästan säker på att James visste. Hur hade han fått reda på det? Och varför reagerade han med ilska? Det hade ju ingenting med honom att göra.
"Ingenting som har med Lily Evans att göra?"
Nu fattade inte Remus någonting. Lily?
"Va?"
"Peter såg er två tillsammans", gastade James och knöt sina nävar.
Det tog Remus ett par ögonblick att förstå. Biblioteket igår! Lily som tröstat honom. Lily som gett honom en kram. Peter måste ha sett precis när Lily var där och trott att han gick dit för att träffa henne. Tanken fick Remus att brista ut i skratt.
"Vad är det som är så kul?", vrålade James och Remus tystnade genast. Hur sjutton skulle han ta sig ur det här? Om han berättade sanningen skulle han behöva berätta hela sanningen. Ville han det?
"Hon... hon tröstade mig, James. Inget mer.", sade han tillslut. James ilska övergick långsamt till försvåning.
"Tröstade dig?"
Remus nickade långsamt och såg honom stadigt i ögonen.
"Vadå tröstade dig?", frågade James misstänksamt.
"Hon kom förbi och råkade se att jag grät", erkände Remus motvilligt och rodnade lätt. James såg chockat på honom.
"Varför?"
"Varför hon såg?"
"Nej! Varför grät du?"
Remus suckade djupt, satte sig på sin säng och började berätta för James. När han var klar härskade tystnaden i rummet tills James lyckats samla sig tillräckligt för att säga något. Det otroligt intelligenta han lyckades få ur sig efter det han just hört var:
"Va?"
James förstod inte. Hur kunde han inte veta detta? Hur hade ingen av dem vetat om det?
"Hur länge har det varit så här Remus?"
"Jag tror det började efter att jag åkt hit förra året. Kanske längre. Han har alltid varit väldigt... hård mot henne. Och nu blir det blir bara värre! Jag vet inte vad jag ska göra", han grinade illa och sjönk ihop på sängen.
"Helvete. Fan, varför har du inte sagt något?"
Remus ryckte på axlarna.
"Jag visste väl inte hur jag skulle säga det. Det var först nu i sommar jag märkte det ordentligt själv."
James reste sig och lade armen om honom.
"Du måste väl ändå veta att du kan snacka med oss? Vi är rätt bra på att hantera saker. Så som ditt pälsproblem. Det här kommer fixa sig. Vi kommer fixa det"
Remus såg på honom och log. Vilken otrolig tur att han hade sina vänner. Vad skulle han göra utan dem?

Jaa, vad skulle jag höra utan den här ff:en ??

Jag börjar nästan skaka!
Du skriver så otroligt bra!!!!
Jag kan inte uttrycka hur bra det är med ord...
Inte ens med hundra-tusentals bilder!

Vad gullig du är!



Asså, åh, jag vet inte ens hur jag ska svara på en sån här kommentar!? Tack så otroligt mycket! Så glad att du tycker om det!!

Asssså, det är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ bra!!!!!!! Jag vill läsa mer, MER MER MER MER MER!!!!!!!!!

Så bra kapitel! Jag dör, fast jag vill inte dö för då kan jag inte läsa mer!
Längtar tills nästa kapitel!

Tack så jättemycket!!




Haha du är ju för söt!


Har helt klart de sötaste läsarna!! Hinner kanske få upp ett kapitel till innan helgen, ifall ni är sugna?