You Promised [SV]

Så. Bra.

Har inget alls emot fillers när de är bra fillers, och det här var en BRA filler!! Tycker så synd om Remus

Håller med föregående talare, blev nästan lite tårögd av detta kapitel.. Du skriver riktigt grymt!

DET VAR SÅ BRA!!!
Detta är en av de bästa FFs jag läst!!

Åhh, så fantastiskt! Jag bryr mig inte om hur många fillers du än har, för mig skulle du kunna skriva en bok med bara "fillers" och jag skulle antatgligen ändå läsa den, haha.
Jag älskade kapitlet som vanligt, otroligt bra och väldigt levande beskrivningar. ^^

No, be inte om ursäkt för fillers! Ge oss mer av dem istället...

Asdfghjkl, du skriver alldeles för braaa!

Alltså dina fillers är underbara...
Och detta är lätt mugglis bästa fanfiction! Tyckte mkt om Skinny Love också, men är ingen hardcore Drarry-shipper

((off topic har jag börjat arbeta in wolfstar i min ff )

7:kt bra

Okej, sista kapitlet nu då.
Jag måste bara säga tacktacktack för att ni läste. Jag har varit otroligt slarvig i den här fanfictionen enligt mig själv, men av någon anledning ville ni läsa i alla fall.


+++

1996

Man kan göra så mycket mer än vad man tror. Man kan hålla sig själv lugn när alla andra får panik. Man kan kontrollera situationer man aldrig trodde att man skulle klara. Man kan göra allt detta, samtidigt som man går sönder på insidan. Man kan göra allt detta, samtidigt som man ser sin enda vän falla.
Falla genom en slöja.
Falla mot döden.
Falla ut ur ens liv.

Remus grep Harry runt bröstet och höll honom tillbaka. Han höll så hårt, vägrade släppa. Det kanske såg ut som om han bara höll fast Harry, för att hindra honom från att springa efter Sirius, genom portvalvet. Men han höll också tillbaka sig själv. Om han släppte Harry nu skulle Pojken-Som-Överlevde inte vara den enda som sprang efter Sirius. Striden runtomkring dem verkade inte spela någon roll längre, det kändes som om tid och rum hade stannat. Ministeriet hade upphört att existera, det verkade inte som om de befann sig bland massa dödsätare längre, än mindre som om de stod mitt i riskzonen för att bli dödade.
”Det finns ingenting du kan göra, Harry”, sa Remus sakta, fortfarande med ett hårt grepp runt Harrys bröst, men han vägrade att låta sina egna ord sjunka in. Han trodde själv att Sirius snart skulle komma fram bakom slöjan, att han snart skulle vara tillbaka och skrattandes duellera med ännu en dödsätare. Harry kämpade emot, svor och protesterade, och Remus kunde inte på något sätt döma honom.
”Hämta honom, rädda honom, han har alldeles nyss gått igenom!”
”… det är för sent”, Remus svalde hårt och försökte få bort klumpen ur halsen. Någonstans hörde han skrik och ljudet av förhäxningar som träffade fel, men det kändes så långt borta. Det var som om slöjan framför honom var det enda han någonsin hade tittat på.
”Vi kan fortfarande nå honom…” Harrys kämpade fortfarande för att komma ur Lupins grep. Remus kunde känna hur Harry skakade, och det var aldrig ett gott tecken. Han hade inte tid att tänka på det, han behövde samla sig själv. Inte gripas av panik. Inte gripas av panik. Det är det sista man fick göra i sådana lägen. Man fick aldrig gripas av panik, det spelade ingen roll vem det handlade om. Man fick aldrig gripas av panik.
”Det finns ingenting vi kan göra, Harry... ingenting… han är borta.”
Och Harrys protester fortsatte, och han fortsatte att kämpa. Han fortsatte att protestera och tro och hoppas. Remus ville hålla med honom, han ville att någon höll tillbaka honom också. Han ville också skrika och springa fram och dra undan slöjan och se Sirius där. Han ville springa efter Sirius vart han än försvann, om det så betydde att Remus själv sprang mot en säker död. Sirius kunde inte försvinna, han kunde inte vara försvunnen. Han fick inte lämna Remus, han hade lovat att han inte skulle göra det. Han hade lovat och lovat och Remus orkade inte vara ensam längre. Han orkade inte. Inte nu. Aldrig. Han var inte försvunnen. Han skulle snart komma tillbaka till Remus igen. Remus' huvud var fyllt av lögner och han kände hur Harry gled ur hans grepp. Han såg inte riktigt vart pojken försvann, för allting snurrade runt. Det var för litet och för stort, han kunde inte andas och han andades för mycket. Remus slöt ögonen för en sekund och tänkte på vad han skulle säga till Sirius när han kom tillbaka genom slöjan igen, hur mycket han skulle skälla ut honom för att skrämmas så.
Men han visste ju vad som hade hänt.
Sirius var borta.

Han visste inte hur, men på något sätt vällde en våg av magi ur honom som fick dörren till huset att slå upp redan innan han kommit upp på trappan. Likaså slogs dörren igen bakom honom och han välte ett paraplyställ. Han märkte det inte ens.
”Du lovade! Du lovade, Sirius!” skrek han rakt ut, han kände inte ens igen sig själv. Det var nästan otroligt att hans ben höll honom uppe, knäna skakade något fruktansvärt. ”Du lovade att du aldrig skulle lämna mig! Och jag trodde på dig!”
Där stod han, en fullvuxen man, som med ens var mörkrädd igen. En fullvuxen man med varulvens blod flytande i ådrorna. Han stod i hallen på Grimmaldiplan 12, med händerna knutna i ett misslyckat försök till att hindra dem att skaka.
”En del av mig trodde alltid på dig, även när du satt i Azkaban med alla dementorer svävande över dig! Du lovade och jag trodde dig!”
Det hade gått nästan en månad sedan incidenten på ministeriet, och pressen hade gått i taket. Sirius hade förklarats oskyldig för de brotten han dömts för, och artiklarna hade fått Remus att skrika rakt ut i frustration. Det var inte rättvist, han skulle ha blivit frikänd när han var vid liv. Det var han inte längre. Han var borta. Borta. Försvunnen. Remus skulle aldrig mer få höra hans skratt eller ta del av hans kramar eller prata om gamla tider tillsammans eller skämta eller ha någon att gå till eller finna någon trygghet hos.
Det var tusen gånger värre än när han fick höra att Sirius satt i Azkaban, för han levde ju fortfarande när han var där. Även om Remus gick runt och trodde i tolv år att hans bästa vän hade tjänat den mörka sidan så hade han ju varit vid liv. Han hade alltid varit inom räckhåll, hur dumt det än lät. Remus gick runt och visste att han fanns, även om han inte fanns hos Remus längre. Det gjorde han inte längre. Sirius hade lämnat honom.
Och nu stod han på Grimmaldiplan, och han skrek rakt ut, någonting som han aldrig hade gjort innan. Han hade slagit knytnävar i väggarna och vällt ner en gammal vas, rivit ner prydnadssaker som säkert alla innehöll massa svart magi och sparkat omkull en stol. Han kände inte igen sig själv, han hade aldrig haft behovet att skada eller ta sönder någonting innan. Remus hade alltid varit lugn och lugnat ner alla andra, men nu var den sidan av honom helt försvunnen. Mrs. Black skrek nästan högre än Remus själv, men han hörde henne inte ens.
”Jag gick varje dag och trodde att du inte ljög för mig, Sirius!” Remus kunde se hur hans händer skakade när han tog sig uppför den gamla trappan, och om trappstegen knarrade så hörde han inte det heller. ”Du lovade att du inte skulle försvinna, att jag skulle ha dig oavsett vad!”
Blodet pumpade i öronen när Lupin sköt upp dörren till Sirius’ gamla barndomsrum. Han visste inte ens varför han gick in där. Han hade aldrig varit där innan, bara fått rummet utpekat för sig. De dammiga möblerna och mörkröda gardinerna välkomnade honom på ett sådant sätt att han var på väg att bryta ihop redan där. Rummet påminde så mycket om Sirius, så olikt resten av huset. Det satt mugglarfotografier på väggarna och urklipp ur olika tidningar med Sirius’ favoritlag i quidditch. Men det som gjorde ondast av se var fotot som satt upptejpad på väggen ovanför sängen. Det var taget under deras fjärde år på skolan, och de fyra stod uppradade framför karmeran med armarna runt varandra. James och Sirius i mitten, Remus under Sirius’ arm och James som rufsade Peter i håret. De såg så glada ut där de stod och kisade mot solljuset. Remus vände sig snabbt bort och ignorerade hur det kändes som om fotot stirrade på honom. Istället tittade han upp i taket, på den gamla ljuskronan och kände hur tårarna började bränna innanför ögonlocken.
”Och vet du vad?! Jag litade på dig! Du var den enda jag hade kvar! Och du försvann!”
Det gjorde så ont. Allt gjorde så fruktansvärt ont. Som om han snart skulle börja spricka och sedan tyna bort och inte finnas mer. Han trodde inte att det nödvändigtvis skulle vara någonting dåligt.
Men han sprack inte och tynade inte bort heller, istället fann han sig själv snyfta till och sjunka ner på golvet. All energi var försvunnen. Det var ansträngande att andas. Varje andetag gjorde ont i bröstet och alla ben i hans kropp värkte på en och samma gång. Utanför stod solen högt på himlen, det var ju ändå sommar snart, och Mrs. Black skrek i hallen. Fåglarnas sång hördes genom de dåligt isolerade fönstren och han märkte inte ens att han hade börjat gråta eller hur det hulkande ljudet från hans snyftande och andhämtning fyllde huset.
Solen sken, men det hade aldrig varit mörkare.
”Du lovade…”



Fin.


+++


Den här fanfictionen är speciellt till Linn, för att du alltid funnits där och velat läsa det jag skriver, hur dåligt det än har varit. Den här gången beta-läste du inte innan, men jag hoppas att du tyckte om den. Även om den kanske inte precis var en glädjespridare. Du är bäst.


Efterord.

Det var såhär jag kan tänka mig att det gick till.
Jag tror att Remus hade väldigt svårt att lita på att han hade vänner som skulle stanna.
Jag tror också att mordet på James’, Sirius’ fångenskap och Peters ”död” skakade honom väldigt illa.
Och att det tog många år för honom att återhämta sig.
Alla hans bästa vänner försvann på samma gång.

Men Sirius’ död, bara två år efter att Remus faktiskt fått tillbaka honom.
Det tog nog nästan hårdare på honom.
Han förlorade inte Sirius bara en gång.
Utan två gånger.

Jag tror säkert att Remus kan ha haft starkare känslor än vänskap för Sirius, helt klart.
Däremot tror jag aldrig att han vågade berätta.
Han hade svårt nog att förstå att Sirius ens var hans vän.

(Och jag tror att Sirius tyckte om Remus mer än som en vän också för den delen.)

Men jag tror däremot aldrig att Remus var riktigt kär i Tonks.
Jag tror att han gifte sig med Tonks för att slippa ensamheten.
Och för att göra henne lycklig.
Men också för att hon påminde honom om Sirius.
Skämt och skratt var alltid i fokus för de båda kusinerna.

Remus Lupin är en av mina favoritkaraktärer.
Jag tror att hans sida av historien är viktig att prata om.
Det var han som överlevde sina vänner.
Även om det bara var för några år.
Han stod kvar ensam medan de andra föll.
Och var tvingad att se på.




Tack så otroligt mycket för att ni har läst.
För som några av er vet så tycker jag det är jättejobbigt att publicera mina texter.
Och jag tror att jag kommer ta en paus från skrivandet nu igen.
Men jag hoppas att vi ses någon gång i alla fall.

/Erica.

Jag. Älskar. Allt. Skriv. Mer.




Sen kan jag inte bortse från att du påstår att Remus aldrig vr kär i Tonks, men det är det absolut enda minuset!