Elevhemskval [SV]

Ja, det är sååååå bra (*bevakar*) och jag vill ha mer, det är två veckor sen du skrev sist WIW...

Det betyder att hon MÅÅSTE skriva mer snart

Väldigt bra

Ja.
Nu har jag bestämmt mig: om inte WIW har lagt upp ett kapitel eller hört av sig förrän nästa vecka på onsdagen ska jag fråga henne varför hon inte skriver. (Hon är ju sååå bra!)

Jag har inte skrivit på evigheter, när jag väl skriver något är det kort, dåligt, och hänger inte ihop med vad jag skrivit tidigare. Förlåt (Gregbon-style! )


Efter resten av dagens lektioner hade jag tänkt samma tankar om och om igen.
‘Vad ska mamma säga?’
‘Vet hon redan?’
‘Är hon arg?’
‘Åh, Mini det vet du väl att hon är.’
Mina osammanhängande tankesamtal med mig själv gjorde att jag glömde pojken tills jag såg honom sittandes vid Hufflepuffbordet när det blev dags för middag. Jag hade så klart inte sagt något till Kaede, hon skulle inte förstå varför det var så viktigt för mig att veta vem den söta pojken var, så länge jag inte ville avslöja för henne att han var just söt, och det ville jag verkligen inte.
Jag vände mig bort från honom, stirrade ner i min mat och hoppades att varken Emmeline eller Kaede hade märkt något. Eller Saph... Gregbon, rättade jag mig själv. Jag behövde inte bli mer familjeförrädare än jag redan var, väl? Jag blinkade hastigt och tanken slog mig att min familj antagligen skulle mosa mig snarare än stöta ut mig om jag dessutom började kalla Gregbon vid förnamn, och jag föredrog att bli utstött, faktiskt. Fast.
Jag skulle ju hur som helst hemlighålla vår lilla lappkonversation. Jag kastade en snabb blick längs bordet men kunde inte se Gregbon någonstans. Jag lutade mig ut framför Kaede och glömde mina inre kval, pojken vid Hufflepuffbordet och att jag måste låtsats att jag inte brydde mig om Gregbon när jag såg att hon inte var vid bordet.
Jag klev av bänken jag satt på och rusade mot portarna till stora salen.
‘Ingen panik Mini, ingen panik’
‘VADÅ INGEN PANIK? VAD SOM HELST KAN HA HÄNT HENNE!’
‘Så, varför bryr du dig då ens om vad som hänt då, Melanie Melcov?’
‘Betona inte Melcov så där, jag vet redan att jag inte förtjänar att få heta det!’
När jag stannade utanför sällskapsrummet insåg jag att mitt ‘andra jag’ faktiskt hade rätt. Vad kunde ha hänt? Hon kanske kände sig lika usel som jag för att hon, precis som jag, ens hade kommunicerat med mig på något annat sätt än genom spydigheter. Hade jag inte själv övervägt att låta bli att gå ner till middagen bara därför? Jag hade redan haslplat ur mig lösenordet och till min förvåning satt Gregbon i en av sofforna och.
Läste.
Självklart, hon pluggade. ÅH, varför kunde jag inte bara ha låtit bli att springa upp hit? Nu blev allt bara så jobbigt.
‘Snälla, säg att hon inte hörde mig, säg att hon inte hörde mig.’
Saphira Gregbon vände upp sitt huvud och tittade skeptiskt på andfådda, rosenkindade och generade Melanie Melcov.
Det vill säga mig.

Äntligen =)

Jättebra, och äntligen!
Och WIW, det är inte dåligt, det är bra!
Fortsätt snarast.