Wrong[SV] [Pg-13]

Åååh, jag ÄLSKAR din fanfic!
Jättebra! MER!!!

Ja!! Den är super!!

FÖRLÅT för att jag inte orkat skriva. Jag hade lagt ner den här.. mer eller mindre.. men jag skriver väl lite mer då x)
______________________________
Det hade gått nästan en vecka. Malfoy hade legat lågt, men Hermione var fortfarande spänd och virrig av alla känslor och tankar. Ron och Harry hade gång på gång frågat vad som var fel, men när de inte fått något vettigt svar hade de till sist gett upp. Just nu satt Hermione bredvid Ron i sällskapsrummet. Pojkarna spelade trollkarlsschack, och Ron höll på att vinna som vanligt. "Torn till D4". Tornet rörde sej med ett skrapande läte, och stannade framför en av Harrys pjäser. Med en liten smäll slogs den till bitar, och Rons torn tog dess plats. "Schack", sade han och smilade. Han log och vände huvudet mot Hermione. "Coolt, huh? Harry förlorar snabbare än vanligt idag", sade han skämtsamt, men Hermione kunde bara le lite stelt. "Ha-ha, jättekul Ron", sa Harry utan att lyfta blicken från schackbrädan. Harry hade knappt några pjäser kvar, och han drog handen genom det mörka håret. "Eh, löpare till E5". Det var inget bra val, eftersom han med den manövern förlorade. Rons drottning tog ett par steg framåt, lyfte sitt svärd och krossade Harrys kung. Ron skrattade och sneglade på Hermione. Han kunde ha slagit vad om att hon sett det. Den rödhårige pojken lutade sej bakåt i soffan och sträckte armarna upp i luften, som för att stretscha dem. Nonchalant lade han sen sin vänstra arm på ryggstödet bakom Hermione. Innan armen hade nuddat hennes axlar reste hon sej. "Jag måste få lite luft innan jag ska sova. Vi ses senare". Nestämd insåg Ron att hon inte lagt märke till varesäg hans seger eller armen.

Hermione marschade genom korridoren. Hon höll om sina armar och knep oroligt på överarmarna med sina kalla fingrar. När hon kom fram till ett par spiraltrappor började hon raskt gå upp för dem utan att ens märka vart hon var på väg.
Efter att ha marschat en stund märkte hon hur dragit det var. Hon stannade och fortsatte vrida sina händer för att få upp värmen. Vart hade hon gått? Golvet var av trä, och framför sej hade hon ett par gigantiska pendlar. Klocktornet. Det passade henne perfekt. På det dragiga, lite ödsliga stället fanns sällan andra elever. En trappa upp fanns ett litet fönster man kunde kika ut ur, så hon gick långsamt upp för de knarriga trapporna. Först när hon stod på nästa våning höjde hon blicken, och drog efter andan. En trollstav pekades mot henne.

När Draco hörde fotsteg suckade han. Nån dum förstaårselev hade troligen tappat bort sej. Han drog färdigt fram trollstaven, men fortsatte stirra ut genom fönstret. När han i ögonvrån såg en rörelse svängde han hastigt på huvudet och pekade hotfullt på personen med trollstaven. Personen flämtade till, och Malfoy sänke genast spöt. "Hermione, förlåt! Jag trodde.. Det kunde ha varit..". Han reste sej snabbt från fönsterbrädet och såg ursäktande på henne. Så länge hade han planerat, funderat och tänkt.. men nu visste han inte vad han skulle säga. För första gången stod Malfoy utan ord i mun.

Hermione var den av dem som sade något. "Det.. det är okej". Hon såg på hans sänkta stav, och sen på hans bleka ansikte. Flickan tog ett par steg närmare. hon hade förberett ett långt tal, tänkt på vad hon skulle säga. Hon och han tillsammans.. Det skulle vara helt omöjligt. De var för olika, hur skulle det se ut. Allt det ville hon säga, men hjärtat ville något annat. Hermione ruskade på huvudet för att bli av med hjärtats vilja. Hon höjde varnande ett finger, hötte lite med det och öppnade munnen för att säga något.. men inget hördes. Nu stred hennes hjärta och hjärna vilt. Hon öppnade handen och lade den mot Dracos bröstkorg. Med rak arm stod hon och såg på hans hals. Där pulserade en åder snabbt. Hon ville höja blicken och möta hans, men vågade inte.. så hon tog ett steg närmare. Den andra handen sträckte hon sakta, sakta fram och tog hans högra hand som hängde slapp vid hans sida. Hon kramade den försiktigt. Hjärnan hade förlorat, det fanns ingen mer för den att göra. Utan att överväga saken mer lutade Hermione sej fram och kysste Draco på hans svala, mjuka läppar.

Det var som en explosion inom henne. Kroppen fylldes inte av krångliga, motstridiga känslor, utan bara av värme. Hon pressade sej mot Draco och höll hans hand hårdare.

Malfoy drog efter andan genom näsan, han ville inte släppa hennes läppar en sekund. Den ljuvliga doften fick hans värld att snurra. Han släppte staven, och den föll till golvet med ett litet ljud. Pojken höjde sin lediga hand och lade den om Hermiones rygg. Hans fingertoppar kramade försiktigt om hennes midja, och han drog henne försiktigt mot sej. Hans vanligen kalla kinder hettade, och pulsen slog snabbare än någonsin förr.

Handen som hon pressat mot Malfoys bröst letade sej upp till hans nacke, och upp genom det halvkorta håret. Hon drog genom de mjuka hårslingorna. Det kändes som siden. Flickan lät handen glida ner över örat och stannade på hans lena kind.
Efter vad som kändes som minuter drog hon sitt huvud en bit från hans. Hon såg rakt in i hans blågrå ögon. De strålade. De hade e glöd hon aldrig sett förr. Och hon älskade den glöden. Hon log försiktigt och sänkte handen hon haft på hans kind. Den andra handen kramade fortfarande hans.

Draco tog sin hand från hennes midja och strök henne över de röda läpparna. Hans läppar dunkade och ömmade av kyssen på ett nästan magiskt sätt. Den här gången skulle hon inte springa, hon skulle inte slå. Nu var det äntligen rätt. Hermione böjde sej ner efter Dracos trollstav som fortfarande låg på trägolvet. Hon räckte den till honom, och han satte den i fickan.

"Tack", sade han lågt. Hon visste inte om det var för trollstaven eller för kyssen, men det spelade ingen stor roll. "Det.. börjar bli mörkt. Ron och Harry kommer snart att leta efter mej", mumlade hon och lutade huvudet mot hans axel. Hans gråa skolkädnad doftade som honom, och hon fyllde sina lungor med den. "Jag måste gå", sade hon efter en stund, även om hon inte alls ville slita sej. Han nickade och kramade henne mjukt innan han släppte hennes hand och tog ett halvt steg tillbaka. "Vi ses väl imorron?", frågade han. "Joo..", svara hon och drog ut på det. Hur skulle hon kunna förklara det här för Harry och Ron? Det gick nog inte.. inte än. "Snälla, säg inget till nån ännu", bad hon. Malfoy såg in i hennes bedjande, djupa ögon. "Okej", viskade han och kysste henne snabbt på pannan. Hon vände sej om och gick ner för trapporna. Som i en dröm svävade Hermione genom de folktomma korridorerna tills hon stod utanför den tjocka damens tavla.

gahhh sååå himla bra♥♥

Innan Hermione hann viska fram lösenordet öppnades tavlan. Ut snubblade Ron och Harry. De gick nästan rakt in i Hermione, och såg förvånat på henne. "Hermione, var har du varit? Vi hann bli oroliga!", utbrast Ron mer lättat än argt. Hon kände hur kinderna hettade. "Eeeh, jag.. tog bara lite frisk luft...". Harrys ögon smalnade lite "I över 30 minuter?". Pojkarna såg misstroget på henne. Det kändes som om de kunde se att hennes läppar var nykyssta, och hon slickade sej snabbt om dem med tungan. "Ja.. jo.. Jag behövde väl mycket frisk luft då.", sade hon och gick förbi dem in i sällskapsrummet. Harry och Ron utbytte ett par blickar, men följde sen efter. "Jag går och lägger mej nu, det borde ni ha gjort för länge sen", sa Hermione med sin vanliga uppläxande röst. Med de orden avslutade hon deras konversation innan de hann komma med fler frågor. Hon sprang upp för spiraltrapporna och stängde tyst sovsalsörren bakom sej.

Halva natten låg hon och funderade. Vad skulle hon säga till sina vänner? Hur skulle Draco klara av att gömma det här? "Jag skjuter upp det lite till, de behöver inte få veta något ännu", tänkte hon och nickade långsamt för sej själv. Ja, så fick det bli.. en hemlighet.. tills vidare. Det var inte samma sak som att ljuga.. eller?

Draco sov inte alls. Han satt i en av de mjuka fotäljerna framför den sprakande brasan. När klockan var runt 2 på natten hördes tysta fotsteg bakom honom. Draco svängde på huvudet och fick se Pansy Parkinson. "Åh, Draco, vad gör du uppe såhär sent?". Hon lät mera förtjust än förvånad. "Har inte du med att göra", svarade han kallt och vände tillbaka blicken mot brasan. Flickan smög sej fram bredvid stolen och satte sej på det ena armstödet. I smyg rättade hon till sitt nattlinne och drog handen genom håret innan hon avfyrade ett leende mot den bleka pojken. "Visst är brasan vacker?", kvittrade hon. Malfoy himlade med ögonen, men den förtjusta flickan lade inte märke till det. Hon höjde handen och förde en blond lock ur pannan på Draco. "Lägg av!", fräste han och ryckte undan huvudet. Slytherinflickans blick blev först ledsen, sen hård. "Nähe, som du vill då". Hon reste sej hastigt, men visste inte riktigt vart hon skulle gå sen. När Pansy inte kom på nåt bättre gick hon bara tillbaka upp för trapporna till sovsalen. I hennes huvud rörde sej bara en sak; vad var det med Draco? Han hade väl alltid gillat henne? Har han nån annan? Hon -måste- ta reda på vem..

jättebra!
♥

gahhhh gud vad duktig du e ♥♥♥

Det är jättebra!!

I ♥ it! *bevakar*

me2 ♥♥♥