Draco Memoraid

Tack!

Tack!!!

FÖR ATT DU HAR FÖRTROLLAT MIG KVINNA!!!!
TACK!!! skriver du ff:s?

Tack! :')
Lägger upp nästa kapitel idag!

Naww TACK SÅ MYCKET :*
Ska försöka korta av dem mycket, jag älskar att skriva långt hehe!

Vad kul att du läger upp kapitel nästan varje dag

Tack vad underbart gulliga ni är! ♥


ja jag försöker att göra det.. Kortar av dem lite nu också!
Ska lägga upp ett kapitel ikväll också, kram ♥

Yippie!

Jättebra

JIPPIE! Eller skriver man Yippie?



SKA DU SKRIVA NU?

Vi vill inte stressa
Det beror på, jag säger yippie!

Tack alla ni som tycker att det är bra :'3
Jag skriver sålänge som nån läser det!
Min data kraschade så jag förlorade TRE kapitel som jag jobbat med i flera dagar nu... Så får skriva om alltihop!
Därför lägger jag upp det här lite sent, och kan tänka mig att det säkert finns en del slarvfel... Hoppas ni ska gilla det ändå!Kram♥♥♥

Kapitel 5
Bröderna Weasly


Draco, kan du vara så snäll att hålla ett öga på den här åt mig ett slag?” Lucius räckte sin son ett väl inslaget litet paket och vände sig sedan till mig.
”Vi ska ha gäster ikväll.”, Han krökte på läpparna och rättade till sin mantel utan att släppa mig med blicken. ”Och jag förväntar mig att du framför en uppriktig och artig presentation av dig och din, låt oss säga, familj…”, Och sen att ni båda”, Han spände sina ögon i först mig och sen Draco, ”Håller er borta tillsammans med …”, Han gjorde en liten paus, ”De andras barn medan vi… planerar affärer.” Är vi överens? Så bra”, fortsatte han när varken jag eller Draco svarade. ”Då säger vi det… Åh, tack så mycket Narcissa…”
Narcissa hade kommit upp bakom sin man, och räckte honom ett till paket som var ännu mindre än det första. Han tog ivrigt emot det och började genast vända och vrida på det.
”Nu ska vi se om det är… Åh ja…”
Tydligen blev han nöjd med vad han såg, för han lät det sedan glida ner i säkert förvar innanför sin mantel med ett brett leende på sina smala läppar. När han upptäckte att jag iakttog honom log han och klappade sig på manteln där det buktade ut.
”Draco älskling, flera av dina små vänner från skolan kommer, det var väl skoj?”, sa Narcissa och la moderligt handen på hans axel.
”Du får presentera dem alla för lilla Eleonora här… Jag är säker på att ni kommer bli goa vänner…”
Draco såg inte ut som han trodde det, han stirrade bara på sin mamma med skeptisk blick och ryckte sedan på axlarna.
”Jag gillar inte ditt uppförande, Draco”, sa Lucius skarpt. ”Vi får hoppas att du har vett nog till att skärpa till dig tills ikväll, vilket jag tvivlar på…Narcissa, vad är klockan?”
Narcissa drog fram sin trollstav och den gav ifrån sig ett väsande och skrev någonting framför henne i luften. Hon lutade sig fram och tog sig en titt, innan hon stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen.
”Kvart över fyra, min kära Lucius.”
”Så pass… Jag har fortfarande en del att… Ni båda, har ni inte Böcker att köpa…?”
Han nickade åt mig och Draco.
”Deras boklistor kommer inte förrns om två veckor, Lucius”, sa Narcissa tyst.
Lucius log. ”Det finns säkert något annat ni två kan roa er med en timme, inte sant? Draco, varför visar du inte Eleonora runt i butikerna? Kanske ni ska gå förbi Gringotts också, så Eleonora kan växla lite pengar… Om det finns något att växla förstås.”
”Vi har samma valuta i Sverige.” svarade jag kort och kände hur kinderna hettade av min dåliga Engelska.
Lucius leende bleknade något och Narcissa tog honom under armen, beredd på att gå.
”Då föreslår jag att du följer lilla Eleonora till Madam Malkins, Draco, så hon kan köpa sig en anständig klädnad, du ser ju precis ut som en mugglare!”
”Lilla Eleonora har faktiskt en nästan ny mantel hemma”, svarade jag Narcissa och pressade fram ett leende, chockad över min egen djärvhet.
”Det finns säkert utrymme för en till, klädnader kan man ju aldrig få för många av. Vi plockar upp er om en timme utanför Den läckande kitteln, håll koll på tiden Draco.”
Hon tryckte hans axel på samma sätt som hon gjort hemma vid spishällen och skyndade sig sedan iväg längs den folktäta gatan tillsammans med Lucius.

Så fort hans föräldrar var utom synhåll vände sig Draco mot mig.
”En sak ska du ha klart för dig”, sa han och blåste upp sig. ”Att jag har ingen som helst lust att släpa runt på smutskallar på allmän plats, bara så att du vet.”, sa han med en röst som tydligt talade om att det var mitt och bara mitt fel att hans mamma föreslagit att han skulle visa mig runt.
”Va bra, jag har ingen lust att visa mig i bortklemade snorungars sällskap heller”, svarade jag kyligt.
”Säg om det där!”, morrade Draco och hans hand slöt sig om klädnaden där han förmodligen bar sin trollstav.
”Tänker du förhäxa mig?” Med tanke på att du är mammas lilla pojke så ser jag inte det som speciellt skrämmande…”
”HÅLL MUN!” Draco drog fram sin trollstav och riktade den mot mig.
Tusen tankar flög genom mitt huvud, men innan jag varken hunnit ducka eller försvara mig hördes en ljudlig explosion och en röst som ropade.
”EXPELLIARMUS!”
Draco for i backen med en duns och hans trollstav studsade ner på marken och rullade fram till mina fötter. Snabbt kastade jag mig ner efter den helt utan att komma ihåg att jag bar min egen trollstav innanför klädnaden, och snurrade runt för att hitta förövaren medan Draco låg kvar på marken och stönade.
”Du tänker väl inte förhäxa oss med den där snorpaddans trollstav?”
”Faktum är att man aldrig kan veta var den har varit någonstans, med tanke på ägaren!”
”Och man förhäxar väl inte sina räddare?” Hördes en tvåtonig stämma.

Två rödhåriga killar dök upp i tomma intet framför mig.
Dem var långa och gängliga med ljus hy och fräknar som täckte nästan varenda decimeter av deras ansikte. De var så lika att dem bredvid varandra såg riktigt lustigt ut.
Den ena gick fram och petade till Draco med foten.
”Tyvärr levande.” sa han och skakade sorgset på huvudet åt sin tvillingbror som omsorgsfullt stoppade tillbaka trollstaven ner i jeansfickan.
”George” Han sträckte fram en kraftig hand och skakade min energiskt.
”Fred” Sa den andra och skakade min andra hand.
”Och det där är Malfoy”, sa George och gav Draco en äcklad blick. ”Slemmigt litet kryp.”
”Vi försökte förhäxa honom förra året, men rektorn kom på oss”, sa Fred urskuldande.
”Nu när vi ändå planerar att bli relegerade så gör det ingenting.”
”Nu ska du inte överdriva, käre bror.”, sa den andra som tydligen hette George. ”Lite större planer än så har vi väl för vårt F.UT.T år. Skadade han dig?”
”Nej” sa jag och såg roat på Draco som fortfarande låg kvar på marken.
”Finemang”, sa Fred och sträckte på sig. ”Dagens goda gärning - Check!”
Sen vände tvillingarna sin uppmärksamhet mot mig och sa i en mun : ”Vem är du?”
”Åh, förlåt… Eleonora, Elli…”
”Angenämt”, sa Fred och skakade min hand.
”Mycket angenämt”, sa George och skakade min andra hand.
Jag kunde inte låta bli att skratta och båda gav mig en uppskattande blick.
”Du är väl inte härifrån va?”, sa George nyfiket medan han intresserat studerade Dracos försök att ta sig upp, vilket försvårades eftersom Fred hade ställt sig på hans mantel.
”Jag är från Sverige”
”Sverige!” George visslade. ”Hörde du det, Fred? Hon är svensk!”
”Fred såg överraskad ut. ”Så alla har inte blont hår och stora bröst där?” frågade han och trampade med flit Draco på fingrarna. ”Häftigt!”
Jag fnissade. De här två var så olika familjen Malfoys som det bara gick att vara, och jag kände genast vilket jag föredrog.
”Vart är dina föräldrar då?” sa Fred medan han försökte trampa Draco på andra handen.
”Åh…Jag….”, Plötsligt ville inte min tunga lyda mig. ”Jag bor hos honom”, mumlade jag, utan att se på tvillingarna.
”Honom?” Fred stirrade på mig och George låtsades drabbas av ett svimningsanfall. ”Du skämtar!”
”Öh…Faktiskt inte…Hans föräldrar…Min mamma tyckte att….Hon skickade hit mig”
”Tragiskt” , sa George och hängde med huvudet. ”Då antar jag att du ska börja på Hogwarts också?”
”Ja” Jag svalde ner klumpen i halsen med viss svårighet och kände hur jag återfick talförmågan.
”Jag ska börja i sjätte årskursen…Jag antar att ni har årskurser där också? ”
”Självklart!” Tvillingarnas leenden kom på plats igen, och Fred vinkade glatt åt en hop med häxor som gick förbi och stirrade på Draco.
”Vi går vårt sista år. Inte sant, George?
”Det stämmer Fred. Återstår att se hur länge till vi pallar uppföra oss."
Jag log mot dem, osäker på om de drev med mig eller inte.
” Tänkte ni…öh?” Jag kastade en blick på Draco, vars mantel Fred fortfarande stod på.
”Tja, eftersom han tyvärr är med dig, så kan han inte ligga där och skräpa.”
Fred flyttade sig så Draco, som hade tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse kunde kravla sig upp.
”Du ser ut att behöva tvätta dig lite”, sa George bistert. Renskrubba!
Dracos mun och klädnad fylldes genast med en grön, såpaliknande vätska och massa bubblor ploppade fram och slöt in hela honom i ett enda stort lödder.
”Vi får alltid motstå frestelsen att göra såhär mot honom under skolåret”, förklarade Fred för mig. ”Därför passar vi på nu. Vi har flera månader att ta igen.”
”Intressant effekt.” George nickade åt Draco, som nu börjat spy upp stora gröna bubblor medan han kämpade för att ta sig därifrån, vilket försvårades av att han hela tiden var tvungen att stanna för att huka sig ner. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom trots att han tio minuter tidigare försökt förhäxa mig. Sen slog det mig plötsligt att om Draco försvann…
”Draco!” Ropade jag efter honom. ”Draco vänta!”
Han tog ingen som helst notis om mig utan fortsatte att gå så fort som hans spyattacker tillät.
”Strunta i honom!” Sa Fred glatt. ”Följ med oss istället, två gentlemän på vift i det fria!”
”Men utan honom så hittar jag inte, hans föräldrar sa…”
”Äh!” George viftade avvärjande med handen. ”Lita på oss, vi hittar här som i vår egen ficka, visst gör vi Fred?”
”Utan tvekan!” Instämde han. ”Vart ska du?”
”Öh… Den Läckande kitteln, om en…”, Jag tog en titt på mitt armbandsur. ”En halvtimme.”
”Fint!” sa Tvillingarna i kör. ”Då visar vi dig dit sen!”
”Så…” Fred la armen om mig. ”Hur mycket har det där patrasket låtit dig se?”

Underbart!!!

Awesome!