The King's Help, privat

Tristan erbjöd henne ett kort leende och ledde sedan vägen till en lägre våning, och htill sömerskans rum. De blev snabbt insläppta. I mitten av rummet på ett stort bord satt en kvinna med grått hår och mörka ögon. Hjälpredor arbetade med klädesplagg runt om rummet. Tygrullar och lådor med garn, knapper och dekorationer samt halvklara klädesplagg låg runt om i rummet.
"Katha, det här är Nori. Hon behöver nya kläder", sade Tristan. Kvinnan steg upp och kom fram till dem. Hon granskade Nori från topp till tå och nickade sedan.
"Fin kläder?" Tristan nickade. Nori skulle behöva en stor garderob för vad hon än skulle användas till.

Nori såg sig omkring. Hon ville inte veta vad som väntade. Nori ville säga något. Men vad kunde hon säga? Nej, det var nog bäst att vara tyst.
Nori fick plötsligt ont i huvudet, väldigt svagt kände hon huvudvärken. Men det irriterade henne ändå.
Nori var hungrig, men det gjorde henne inget.

"Du kan lämna oss", sade Katha åt Tristan med uppmärksamheten på Eleria. Tristan nickade och lämnade rummet. Han kände sig svimhärdig på grund av de öppna såren i ryggen, och med långa steg gick han till helarna.
Han besökte dem ofta, och utan ett ord styrdes han till ett bord där han tog av sig västen och tunikan. En helare renade och band om såren snabbt och skickade sedan iväg honom. Tristan återvände till sitt rum och lade sig på sängen för en sekunds vila.

Nori log ansträngt mot Katha, hon antog att det var hennes namn. Nu höll Katha på att ta mått på henne. Hon hade tagit fram några tyger i olika färger, blått tyg, svart och vinrött. Där Nori bott så brukade folk inte bära på klara vackra färger, dom använde trista färger som brunt och grått.

När Katha var klar så backade hon några steg och nickade.
"Du måste vara hungrig?" frågade hon Nori.
Nori nickade tveksamt.
"Du får dina kläder senare idag. Du kan gå till ditt rum nu och vänta på dina kläder. Som du kommer få." Sade hon sedan och gav Nori ett bröd. Nori tvekade innan hon tog en tugga av brödet, det var torrt men det fick duga. Hon neg och gick ut ur dörren.
Nori styrde stegen mot rummet som Tristan hade visat upp som hennes rum.

Tristan vaknade med ett ryck då han hörde en häst gnägga nere på borggården. Han svor lågt och reste sig snabbt. Han hade tänkt hinna ut för sin dagliga övning med svärdet, som han missat på morgonen på grund av att han hämtat Nori. Men nu såg det ut som om han inte skulle ha tid med det.
Så i stället bytte han om till den enda omsättningen av paradkläder han hade. De var svarta, men till skillnad från de Tristan normalt använde var kungens emblem, en orm runt ett svärd, fastsytt på västens bröst.

Kläder hade anlänt till Nori.
"Du ska bära denna" sade mannen som kommit med de kläder som Nori skulle ha på sig. Hon nickade och tog klänningen. Mannen lämnade henne då Nori
skulle byta om.

Nori kunde röra sig i klänningen hon bar på, hon satte sig ned på sängkanten, till sitt rum. Klänningen var vinröd och hade en ganska så djup urringning.
Men till Noris lättnad så var klänningen lång och dolde nästan hennes fötter.

Tristan visste bättre än att komma för sent till tronsalen, så efter att han hade spänt fast sitt svärd vid bältet och gömt några dolkar i respektive platser, lämnade han sitt rum.
Han kastade en blick på Noris dörr och undrade om hon ännu var där, men bestämde sig för att inte knacka. Kungen skulle inte tycka om att någon man, minst av allt en av hans invigda, vistades med henne.

Nori reste sig upp då två vakter kom in i hennes rum.
"följ med oss" sade den ena. Utan ett minsta ljud så följde hon efter.
Hon undrade om hon någonsin skulle få träffa sin far igen. Hon visste egentligen svaret, men Nori ville ändå tro att det fanns hopp. Hon leddes upp för några
trappor och snart gick dom i en lång korridor.

Tristan steg in i tronrummet från en sidodörr och ställde sig med de andra svartklädda invigda. Ingen av dem hälsade på honom, och Tristan visste inte namnet på dem alla.
Kungen satt på sin tron, hans blick vilade en sekund på Tristan innan han åter såg på de stora dubbeldörrarna. Ett lätt leende spelade på hans läppar, ty han skulle snart få en ny vilja i sin tjänst.

Nori lyssnade till de svaga ljuden hon hörde. Inga röster, bara steg.
Nori bet sig lätt i läppen då dom närmade sig en stor dörr.
Vakterna stannade framför den.
Noris blick vandrade omkring. Hon ville inte veta vad som fanns på andra sidan av dörren. Hon blundade och försökte andas långsamt.