Som du. (Lily och Petunia)

åh vad jag längtar tills sista delen!

Super Bra

Bra!

Tack så jättemycket allihopa! ♥ Det har varit jättekul att skriva den här berättelsen, ni är underbara!

Nu kommer den sista delen! Hoppas att ni gillar den!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

En vecka senare, när Vernon och Dudley satt framför tv:n och såg på kvällsnyheterna, och lilla Harry låg i sin spjälsäng var Petunia uppe på vinden.
Hon letade efter något.
Där var den! Byrån.
Hon drog sig till minnes, längst ned, längst in. Hon satte sig ned, och drog fram brevet.
Brevet till Lily.
Brevet hon aldrig skickade, och som Lily aldrig fick läsa.

Petunia tvekade en stund, men sedan insåg hon att hon var tvungen att göra detta. Hon klättrade ned för stegen, och gick in i sovrummet.
Hon tog av sig den laxrosa dräkten hon hade haft på sig, och böt om till en enkel, svart klänning. Det kändes mer passande.

Sedan gick hon ned till vardagsrummet. ”Vernon, jag ska bara ut en stund.” utan att vänta på svar gick Petunia.
Godric’s Hollow.
Det var dit hon var på väg.
Petunia tillbringade 40 minuter på en sen kvällsbuss, och trots att chauffören aldrig hade hört talas om ett ställe som hette ”Godric’s Hollow”, fick hon ändå anvisningar att ta ett tåg.
Så Petunia tog tåget. Det började verkligen bli sent nu. Klockan var nästan halv nio, och det var redan mörkt.
Petunia hade ingen aning om varför hon satt där, hon hade ingen aning om varför hon hade bestämt sig för att åka dit, till sin systers hemstad.
Vad skulle hon finna där?
Lily var ju borta, hon var ju död. Petunia drog efter andan. Alla förlorade år...
Till slut anlände tåget till den lilla stationen där hon skulle kliva av. Petunia hade ingen aning vart hon skulle nu.
Plötsligt fick hon syn på en sliten ung man, han kunde inte vara äldre än 20 år, och han hade tovigt, brunt hår. Han hade en helt igenom sjaskig uppsyn, och såg ut att vara mycket äldre än han var. Fårad, på något vis. Han hade nog inte sovit på länge.
Petunia skulle i vanliga fall ha undvikit en sådan man, men det var något med just honom. Petunia tvekade ett tag, innan hon gick fram till honom.
”Ursäkta mig..” mannen såg upp.
Han hade vackra, bruna ögon.
”Godric’s Hollow..” fortsatte Petunia, ”Vart ligger det?” hon skakade lite på rösten.
Mannen såg på henne med förnyat intresse.
”Du måste ta bussen. Bussen som kommer där.” han pekade. Petunia vände sig om, och såg en konstig, grön buss, som kom åkandes mot stationen.
Petunia tackade hastigt, och sprang mot bussen.
Remus Lupin såg förbryllat efter mugglarkvinnan. Det var ju! Han kände igen henne! James och Lily hade berättat om henne.
Lily’s hemska syster. Som skulle ta hand om lilla Harry. Vad gjorde hon här?
Tanken på James och Lily, och lilla Harry fick dock Remus att grimasera av smärta, så han klev på tåget och glömde allt om Petunia.

Petunia klev av bussen vid ett litet torg. Sedan tvekade hon. Det var kanske dumt att komma hit.
Hon skulle kanske vända om, tillbaks hem. Men hon drog kappan tätare om sig, och började gå i riktning mot kyrkan.

Petunia kunde inte se monumentet som hade rests till ära för hennes syster, och hon kunde inte heller se det förstörda huset, där hennes syster hade tillbringat sina sista år i livet.

Hon stannade framför grinden som ledde in till kyrkogården. Gravstenarna såg så spöklika ut i mörkret. Det här var ingen vanlig kyrkogård, det kände hon på sig.
Petunia tvekade igen. Grinden kändes så kall mot hennes bara hand.
Hon drog snabbt undan handen. Sedan kände hon brevet i fickan.
Hon var tvungen att göra detta.
Hon öppnade grinden. Den gnisslade.
Kyrkogården var mycket stor. Det skulle ta ett tag att hitta rätt.
Petunia gick planlöst fram och tillbaka i gångarna mellan gravarna. Hon lade märke till flera konstiga saker på gravarna. En konstig symbol, en trekant med en ring och ett sträck i, konstiga namn..
Så plötsligt.

Där var det. Graven var nygrävd, och marken runt om den var fullkomligt översållad med, nu frostbitna, blommor.
Stenen var vit, och den tycktes lysa i mörkret.
James och Lily Potter.
Petunia bara stod där.
Stirrade på stenen, på jorden.
”Lily.” viskade hon.
Sedan kom tårarna.
”Åh, Lily, Lily, förlåt mig, snälla förlåt mig.”
Petunia sjönk ihop där, framför sin systers grav. Hon lade brevet bland alla blommor.
”Jag ville bara vara som du. Åh, Lily. Du kommer alltid, alltid att vara min syster. Vad har jag gjort?”
Petunia grät på riktigt nu. Sorgen kom så plötsligt.
”Jag ville bara vara som du.”
Slut.

Åh, så sorligt!♥
Stackars Petunia!

Åh... Jätte sorligt! Tycker faktist synd om Petunia! Och det är inte så ofta! Synd att det var sista delen!

Ja stackars Petunia

Väldigt bra, och väldigt sorgligt.
Har du skrivit något mer, eller planerar du att göra det?

Sjukt bra! Meddela gärna mig om du tänker skriva fler, för du skriver otroligt fint!

Jag har inget färdigt, men jag har tusentals idéer. Jag ska ta mig tid och skriva ned allting ^^
Tack så jättemycket för all beröm!