Sirius James Remus Black

meeeeeeeeeeeeeer

mer

Sista kapitlet, visste inte hur jag skulle få ett slut och jag ursäktar att det blev så dystert och så. Men jag kunde inte komma på något bättre. Hoppas det duger och att jag inte har gjort er besvikna!

Kapitel 8 (sista)

I samma stund, endast i en annan del av slottet. Stod en man med sliskit ljusbrunt hår och ett mycket slitet ansikte och tittade ut genom fönstret mot bron. Hjärtat stannade i bröstet på honom då han såg pojken som släppte taget, han ville skrika och springa mot bron men kunde inte förmå sig att röra sig. Han kunde inte, det var något som stoppade honom. Pojken på endast elva år hade fallit från bron, flugot genom luften och dunsat i marken flera meter nedanför.
Remus andades knappt, ögonen fylldes med någonting blött. Tårarna rann ner för hans kinder medan han stod där, det kunde inte vara sant. Just hade pojken suttit med sin far och skrattat över deras lilla skämt och druckit honungsöl tillsammans med dem. Men nu var allting borta, det fanns varken någon besvärjelse eller dryck som kunde få pojken tillbaka i livet.
Snabbt började Remus springa och struntade i ifall ungdomarna stirrade efter honom, han var tvungen att se att pojken levde. För det gjorde han, intalade Remus sig själv, Sirius levde. Han hade bara provat ifall han kunde hoppa ner därifrån och sedan landa på en kvast och flugit i väg. Ja, så måste det ha varit, det var den enda förklaringen på det hela. Men Tramptass skulle säkert vara rasande då Remus berättade om det, att hans son hade försökt ta livet av sig genom att hoppa på en kvast. Om det alls var så.
Remus stannade vid exakt samma ställe som han hade sett pojken stå, men han kunde inte titta ner. Han var rädd för att se synen tjugo meter nedanför sig. Han ville inte se det, ifall det verkligen var sant så ville han inte veta av det. Ett djupt andetag, tänkte han, sen ser jag att jag har fel.
Han borde aldrig ha tittat över kanten, för där i buskarna låg pojken. Med det svarta rufisga håret uppåt och ansiktet neråt i buskarna. Snabbt lockade Remus till sig en kvast och susade ner för bron och stannade bredvid pojken. Tårarna började bränna igen då han stod lutad över kroppen. Försiktigt lade han en hand på axeln och vände på kroppen. Ansiktet såg fridfullt ut med ögonen stängda och munnen i ett rakt sträck, som om han sov utan att behöva andas.
”Jag tyckte väl att..”hörde Remus en bekant röst bakom sig. Snabbt vände han sig om och lät kroppen falla ner mot buskarna igen. Aniktsuttrycket på sin bästa vän var mer chokerat än vad Remus blick hade varit. ”V-vem..?”stammade Tramptass och gjorde en stel gest mot liket.
”Han är död, Sirius.”

buhuuu! det är så sorligt!

Åh, det var en jättebra fanfiction ♥

BRA