Kimberly Potter

Håller med till fullo! Jättebra

MER! ♥

Taack så hemskt mycket!!

Kapitel 9:
Kim stod som förstelnad, där stod han, hennes föräldrars och många andras mördare och log elakt mot henne. Som ett slag i magen böjde hon sig framåt för att ta ett språng fram mot den bleka mannen, men blev direkt stoppad av Remus som höll henne i ett järngrepp. Hon stretade i emot händerna som höll i hennes armar, men det var lönlöst, Remus var alldeles för stark. Voldemort skratta hånfullt åt henne.
”Släpp mig!”väste Kim och stretade emot så mycket som hon kunde, men Remus vägrade att släppa hennes armar, i stället drog han henne längre intill sig för att hon skulle lugna sig. En liten stund tyckte Kim att hon hade sett att Voldemort blinkade till vid det laget som Remus hade dragit henne intill sig. Men hon slet bort tanken då hon slutade streta emot, Remus släppte henne, men direkt kom ett par andra armar om henne. Sirius andades lugnt i hennes öra.
”Lugna dig.”viskade han lugnt och Kim började andas regelbundet igen. Dödsätarna bakom Voldemort hade kommit närmare dem och Kim såg sig omkring, de var säkert över sjutton stycken fullvuxna män nu när hon kunde se dem ordentligt.
”Ge mig flickan, så slipper ni lida.”sade Voldemort hårt, men ändå hånfullt.
”Tror du verkligen att vi är så dumma, Tom?”skrek Harry tillbaka, han höll ett hårt grepp om James i ena handen och om Albus i andra, de båda verkade skräckslagna. Hermione kramade om Hugo och Rose medan Ginny höll i Lily som tittade oroligt mot Kims håll.
”Era dårar.”skrattade Voldemort. ”Ni kommer ändå att dö.”
”Vi ger ändå inte upp utan strid.”sade Remus och steg fram ett steg så att han stod framför Kim. Voldemort höjde sin stav och pekade på Remus med den.
Sedan hände allting snabbt, Kim lyckades slita sig fri från Sirius och Voldemort skickade iväg en grön stråle mot Remus. Kim knuffade undan honom i precis sista stund och sedan höjdes hennes trollstav framför henne och lät ett sköld komma mellan sig och besvärjelsen så att den studsade tillbaka mot Voldemort. Men han lyckades ducka i sista stund så att den träffade en dödsätare, som ramlade ner på marken utan att röra sig.
”Protego Maxima.”skrek Kim och pekade med sin stav upp i himlen. En silverstråle flög uppåt och bildade en sorts glaskula runt om dem som ett skydd. Strålen fortsatte att skjutas uppåt fast sköldet var färdigt.
Hon tittade in i Voldemorts förvånade röda ögon, men struntade i dem eftersom hennes stav var på väg att glida ifrån hennes grepp och den lyckades. Hennes stav sköts upp i luften och stannade fem meter ovanför henne, där taket för glaskulan fanns. Sedan förstod Kim vad hon var tvungen att göra, hon var tvungen att möta honom utan motstånd.
Utan förvarning för de andra hade hon stigit ut ur tryggheten för att möta sin släkting.
”Din dåre, vi kommer att störta dem i samma stund som du dör.”sade Voldemort då han såg vad hon hade gjort.
”Jag tror inte det, Tom.”svarade Kim med ostadig röst. Voldemort höjde staven och sköt iväg en besvärjelse mot sköldet. Den röda besvärjelsen gjorde ingen skada på sköldet, utan spred sig runtom det och stärkte det. Sedan utan förvarning då besvärjelsen hade spritt sig tillräckligt mycket så att den rörde staven och i samma stund som den gjorde det gick det en smärta igenom hela kroppen på Kim så att hon föll ner i den kalla snön.
”Kim, kom tillbaka in hit!”skrek Sirius gällt inifrån sköldet, men Kim kunde inte. Hennes kropp lydde inte det minsta. Voldemort gick fram till henne och såg ner på henne.
”Alla besvärjelser som träffar sköldet, träffar dig.”sade Voldemort och riktade sin stav mot sköldet, resten av dödsätarna gjorde samma sak och sedan kom det en smärta som gick igenom märg och ben. Hon kände av smärtan i varenda kroppsdel och långt borta hörde hon dovt hur någon ropade på henne med en skrämd och rädd röst.
Då smärtan upphörde låg Kim med ansiktet neråt i snön och vred sig i plågor. Hon ville dö, så att ingen mer smärta kunde komma in i henne och förstöra henne. Men det var för sent, hennes styrka var helt försvunnen. Sirius plågade och sorgsna ansikte mötte hennes blick och han försökte springa fram till henne, men sköldet stoppade honom så att han inte slapp längre.
Voldemort höjde staven mot henne för den sista dödande besvärjelsen men hejdade sig då Kim öppnade munnen.
”D-du dödade mina f-föräldrar. Dina släktingar.”hostade Kim och försökte sätta sig upp, men det gick inte. ”Du må ha mördat många och k-kommer snart att m-mörda mig, men du ska veta att jag tycker s-synd om dig. Du kan varken känna kärlek eller v-vänskap, endast för en p-person som är död.” Kim tittade allvarligt in i ögonen på mannen framför henne. ”Din mor är borta, Tom, det finns ingenting s-som kan få henne tillbaka.”
Voldemorts ögon smalnade och hon var inte rädd längre, hon hade räddat dem som hon älskade och det sätt som hon nu skulle dö så kunde hon dö för. Hon skulle dö för sin familj, vänner och för de som älskade henne.
”Döda mig, då.”sade hon och stängde ögonen, men ingenting hände. Ingen pratade eller rörde sig, det enda som hördes var vinden som ven mot husets knutar.
”Anslut dig till mig, Kimberly.”väste Voldemorts röst nära henne. Kim stängde ögonen och andades så långsamt hon kunde.
”Aldrig.”svarade hon och sedan efter att han hade höjt staven och ett grönt ljus hade synts, så blev allting svart.

BRA!

Jättebra!

Mer!

Alltid lika bra kapitel! ♥

Mer!

Oj tack!! nästa kapitel:

Kapitel 10

Ett starkt ljus lös i Kims ögon, men hon öppnade dem inte, hon visste ju redan att hon var död och väldigt trött. Men var döden så här plågsam? Varje muskel i hennes kropp värkte och hon hade svårt att röra på sig. Men öppnade ändå inte ögonen för att se efter.
”Lever hon?”sade en röst dovt någonstans ifrån, kände hon inte igen den rösten?
”Ja, ser du inte att hon andas.”
”Men hon har ju varit medvetslös i över fem dagar.”sade samma röst, den här gången var den mycket mer orolig än förra gången, en pojkröst. Den rösten som hon älskade mest av allt, men hon kunde inte röra sig eller öppna ögonen för att se efter om det var så att Sirius stod där en bit ifrån henne. Eller var det bara hennes hjärna som spelade henne ett spratt, hon hade ju sett hur Voldemort hade sent iväg ett grönt ljus från den dödande förbannelsen mot henne.
Ljuset blev starkare och starkare hela tiden och till sist med vissa svårigheter lyckades Kim öppna sina ögon och tittade rakt upp i en stark lampa, med suddiga ögon tittade hon mot sidan, där satt en suddig figur med svart hår och tittade på henne. Först då kände hon att någon kramade om hennes hand och figuren blev allt tydligare.
”Hon vaknar!”utbrast figuren ivrigt och lutade sig närmare henne, den andedräkten som hon andades in gick inte att ta miste på. Det var Sirius som lutade sig över henne.
”...Ljust.”viskade hon hest.
”Ljust? Javisst, vänta.”sade Sirius snabbt och släckte en lampa som fanns ovanför henne. Äntligen såg hon klart igen, hon låg på en säng i ett vitt rum med en konstig apparat bredvid sig. Endast Sirius var i rummet bredvid henne, men även en skepnad längre ifrån som låg på soffan och snarkade fanns där. Kim såg att det var Remus, Kim levde, hon levde!
”Vatten.”kraxade hon åt Sirius och direkt gav han åt henne ett glas med vatten som hon drack så att halsen slutade att bränna. Sedan lutade hon sig tillbaka mot de sköna dynorna men slöt inte ögonen.
”Jag lever.”sade hon med en aning stadigare röst. Sirius nickade glatt om smekte hennes panna med handryggen.
”Jag vet. Jag berättar mer senare, försök att sova.”viskade Sirius milt och Kim gjorde som han sade. Än en gång slöt sig mörkret omkring henne.

Nästa gång hon vaknade så satt inte Sirius på hennes högra sida, där satt Remus med blicken ner i golvet. Kim förstod att han tänkte på något allvarligt, så hon ville inte störa honom fast det gjorde hennes mage som hade bestämt sig för att ge ifrån sig ett hungrigt morrande. Remus tittade direkt upp och mötte hennes ögon.
”Du är vaken.”sade han bara och drog stolen närmare hennes säng. Kim nickade och försökte sätta sig upp, Remus hjälpte upp henne och hon kände direkt hur hennes krafter försvann igen. Men hon ville vara vaken ett tag än för att höra vad som hade hänt.
”Ja.”kraxade hon och sträckte sig efter flaskan med pumpasaft bredvid sängen.
”Jag ska hämta mat åt dig.”sade Remus och gjorde sig beredd att ställa sig upp men Kim skakade allvarligt på huvudet.
”Nej, jag vill veta vad som hände.”sade Kim och satte ifrån sig flaskan igen. Remus suckade och satte sig bekvämt.
”Du svimmade i samma stund som Dumbledore kom, han tog emot besvärjelsen i stället för dig och den fick sådan kraft att döden tog med sig Voldemort till graven igen.”berättade Remus och Kim förstod direkt. Dumbledore hade offrat sig för att Voldemort skulle dö, en gång för alla. Nu kunde han inte komma tillbaka flera gånger. Världen var än en gång räddad från hans hot, men den här gången så skulle det gälla för alltid.
”S-så Dumbledore är..död?”frågade Kim och Remus nickade.
”Ja, men han ville aldrig komma tillbaka från döden. Så jag tror att vi inte ska sörja hans död.”sade Remus och klappade henne lätt på huvudet. ”Du har sovit i sju dagar nu, skolan började i går igen. Så de andra har åkt tillbaka dit, själv tog jag tjänsteledigt i några dagar. Men doktorerna lovade att du skulle få fara tillbaka i morgon om du visar tecken på att du klarar av det.
Kim log mot honom och kände hur styrkan samlades inuti henne igen då Remus hade gått efter maten som hon skulle äta. Då hon hade ätit klart satt hon uppe i sängen med benen i kors framför sig. Remus satt och i hennes säng nu, de spelade trollkarlsschack.
”Firade ni julafton?”frågade hon och Remus verkade komma ihåg något då hon sade det.
”Jovisst, men det var ju förstås inte alls så muntert. Dina julklappar är i kassen där borta, vill du öppna dem?”frågade han och Kim nickade ivrigt. Remus ställde sig upp och hämtade kassen med presenterna. Kim öppnade julklappen från Tonks och Remus först. Det var en bok som handlade om magiska djur och ett berg av godis. Av Harry och Ginny fick hon en låda full med putsnings saker till sin kvast. Av Lily fick hon en sorts kikare som kunde spela in saker och av Sirius fick hon ett silverhalsband som det stod hennes namn på. Hon fick även en stickad tröja av Hermione och Ron.
Hon lade direkt den röda tröjan på sig ovanpå sin vita t-tröja och började bita på en lakritsstav. Hennes krafter hade verkligen kommit tillbaka väldigt snabbt och hon trodde att hon skulle vara beredd att återvända till Hogwarts för att fortsätta med studierna. Nu när hon visste att allt ont var borta.

Så senare samma dag satt Remus och Kim på nattbussen på väg mot Hogsmeade station, de skulle vara framme mitt i natten. Kim hade packat ned alla saker i sin koffert som hon hade haft med sig över jullovet, hon hade även massvis med godis kvar från julklapparna.
”Men varför skadades inte ert skydd som min trollstav frammanade, varför skadades jag istället?” frågade Kim, den frågan hade hon tänkt på ända sedan hon hade vaknat.
”Det är nog en fråga som vi alla tänker på, jag tror det är för att du använde den med all din kraft och kärlek.”svarade Remus och ryckte på axlarna. ”Men det är bara en gissning.
”En pålitlig gissning, tack än en gång Remus. För att ni tar emot mig som er dotter.”sade Kim tacksamt och Remus log mot henne och gav henne en enarmad kram.
”Inget att tacka för.”sade han och steg av bussen då den stannade. De hade kommit fram till Hogsmeade station. Kylan var kallare än vad den hade varit förut då de stegade upp mot det mörka slottet som inte en enda fackla lös i längre. Klockan var redan långt över midnatt så Kim skulle direkt gå och lägga sig då hon kom fram. Eftersom hon tidigt skulle upp nästa dag för att ha lektion i förvandlingskonst.
Remus följde henne till porträttet och gick sedan till sitt kontor då Kim hade stigit in. Värmen sköljde av henne då hon steg in i uppehållsrummet. Men hon hann endast få en liten skymt av det innan någon omfamnade henne så att hon nästan tappade all luft.
”Du är tillbaka.”viskade Sirius och kysste henne milt. Hon var så förvånad att hon knappt kunde andas eller tänka.
”Ja, men snart så kan jag inte andas.”viskade Kim och Sirius släppte henne direkt så att hon kunde dra efter andan igen.
”Tack och lov att du är tillbaka.”viskade han innan han kysste henne igen, den här gången var hon beredd och kunde kyssa honom tillbaka.
”Jag älskar dig.”viskade hon.
Det blev en pinsam tystnad.

(ganska konstigt avslut, men hoppas ni fattade...)

Mer!