Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna nickade lite, önskade innerligt att dem åtminstone kunnat få svar på det - men det var omöjligt, det hade varit alldeles för tidigt för att avgöra någonting. Ifall något faktiskt skulle ha hänt - något i stil med att hon faktiskt ramlat, skadat sig eller något i den stilen - hade det kanske gått att svara på, men det hade det inte. Det fanns helt enkelt ingenting att gå på. Hon vilade bara tyst blicken på honom, försökte bara få nån slags styrka eller trygghet ifrån honom för att klara det här. Hon beundrade honom otroligt för att han var så stark, alltid hade något logiskt att komma med - själv hade hon lätt för att sorgen istället tog över bara. Hon nickade tyst.
"Kanske - vi får hoppas det", sade hon tyst, började väl våga visa sorgen hon kände mer och mer nu när de talat med varandra.

Edvard nickade sakta och bet sig oroligt i läppen.
" Jag älskar dig." Sa han igen och såg ärligt på henne innan han gav henne en lätt kyss på pannan.
Det var väldigt svårt att försöka tänka så som han gjorde men samtidigt behövde någon av dem tänka så och han måste ha lättare för det än hon.
Hon hade ju trots allt ett annat band med barnet än vad han hade.
Hon hade burit på det.

Sophia vände upp blicken till honom, tackade sin lyckliga stjärna för att hon fått just honom till sin älskade man. Hur mycket tur fick man ha? Eller ja - tur och tur, hon hade haft tur med honom men sannerligen inte med sitt sista barn.
"Jag älskar dig också", viskade hon tillbaka, lyckades le lite svagt utav både orden och kyssen hon fick. Han var ju för gullig ändå. Hon suckade lätt.
"Vi borde sova", sade hon, de båda kunde nog må bra av en natts sömn och det började bli sent.

Han nickade sakta åt hennes ord och smekte hennes kind sakta.
" Det borde vi." Sa han ärligt och kysste henne igen innan han lyfte bort henne från sitt knä och la henne i sängen för att sedan byta om och göra sig redo för natten och sedan krypa ned i sägen själv och lägga armarna om henne.

Sienna besvarade kyssen, för att le smått då han lade ner henne där - hon älskade att han alltid var så ömsint och mysig på nåt vis, gosig kanske vore ett bättre ord. Själv hade hon redan nattlinne på sig, så nöjde sig med att krypa under täcket och sedan tätt intill honom. Hon log lite och såg upp på honom.
"Du är som en stor nallebjörn ibland, vet du det?" sade hon mjukt.

Edvard skrattade lågt av hennes kommentar och smekte henne lätt över kinden.
" Bara för dig." Viskade han och pussade henne lätt på pannan för att sedan lägga sig mer bekvämt, med armarna mer omkring henne och somnade sedan ganska direkt efter det.

Sienna stämde lätt in i hans skratt, så tacksam för att han hade egenskapen att alltid kunna få henne på bättre humör och till och med skratta mitt uppe i det här eländet. Men på ett vis var hon nästan glad - för hon var äntligen mer sams och på samma nivå som sin älskling igen.
"Min goa nallebjörn", viskade hon retsamt, log lite och lutade huvudet emot honom för att somna nästan genast. För första gången på en liten tid sov hon också riktigt bra, vilket nog kunde behövas - hon hade känt sig som helt utmattad det sista efter att ha förlorat barnet.

Han sov natten igenom och så gjorde även barnen men han sov oroligt och vaknade väldigt tidigt morgonen därpå.
Han tog sig loss från Sienna och gick och tittade till barnen innan han satte sig på kontoret och tog igen lite arbete.
Det var något som inte kändes helt rätt, det var ändå väldigt konstigt hur hon hade förlorat barnet.
Det var ju inte så att hon hade betett sig vårdslöst under tiden. Han bet sig nervöst i läppen och hoppade nästan ut ur stolen när telefonen ringde.
Han svarade direkt och hörde att det var hennes läkare på andra linjen.
Han verkade väldigt upprörd, orolig och bad om att få komma så fort som möjligt.
Detta om något gjorde Edvard oerhört nervös men han sa att det var okej för läkaren att komma redan nu på morgonen.
Han sa adjö och la på luren för att sedan gå upp till sin älskling igen och pussade henne lätt på huvudet.
Hon behövde vara vaken när han kom.
"Sömntuta." Viskade han och smekte hennes kind lätt.

Sienna hade sovit som en stock hela natten, men sen hade hon väl också känt sig något utmattad innan - vilket hon antog bara var på grund av den senaste tidens sorg och det sätt hon hanterat det på, att hålla allt inom sig var knappast det bästa sättet ifall man ville sova bra. Men gjort var gjort, och hon kunde bara hoppas på att det nu skulle ändras till det bättre. Att de snart skulle kunna komma över det. Egentligen hade hon väl varit mer än bara trött under veckan utan också haft ont, men hon hade bara avfärdat det hela som efterdyningar av missfallet och trots allt var det inte ovanligt att psykisk smärta visade sig fysiskt heller.
Hon vaknade egentligen först till ordentligt då hon blev väckt utav sin älskling, vred lite på sig med en lätt gäspning.
"Godmorgon." hälsade hon med ett litet leende, sträckte på sig för att kyssa honom. Hon insåg att hon nog var ganska sen, gäspade lite igen och drog sig ur sängen för att byta om ifrån nattlinnet.

Han besvarade kyssen och tog hennes hand mjukt.
"Godmorgon. Ligg kvar hjärtat. Din doktor är på väg. Han hade nått och berätta. "Sa han och hjälpte henne tillbaka ned i sängen och satte sig på sängkanten.
Såg på henne med oro i blicken.
" Han kommer när som helst." Förklarade han och log svagt, kramade om hennes hand mjukt.
" Detta är en bra sak. Det är säkert någon rutinkontroll. " Sa han, bet sig lite i läppen.
Detta sa han mest för att övertyga sig själv om att det inte var något allvarligt men läkaren hade låtit så orolig på telefonen och det var oroande.