Kraften (femte året)

Så mycket tycker jag om kapitlet. Jag blev först mållös och sedan skitlycklig! Miriam konfronterar Snape angående Quirrell, och Snape förklarar. Det märks att han verkar vilja få ur sig det, i och med att han vet vad Miriam har bevittnat. Bra jobbat med att får Snape att återberätta alla Quirinus minnen, med sina egna ord!


Lustigt att Snape erkänner att han betedde sig omoget. Det trodde jag aldrig om honom. Intressant också att han kände sig hotad av Quirinus begåvning. I Kapitel 53- Åskådare, beordrar han Quirinus att inte ställa sig in hos Snigelhorn. Då borde han kanske tillägga att han råkade höra Quirrell svara rätt på en av Snigelhorns frågor, och därför kände han sig hotad. ( Se Kapitel 6- Attacken i "Quirrells första år på Hogwarts, ifall du inte förstår vad jag menar.

Jag gillade en grej när han pratade om sin morbror:
Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …

Nånting säger mig att kontakten bröts. Det kan man kanske spinna vidare på, då morbrodern verkar ha varit ett stöd för honom. Om det blir i den här berättelsen, eller i uppföljaren, det får vi se. Men du ska bestämma själv om du vill ha med det. Det var bara en tanke, då det låter så gripande!

Sen kommer förstås den gräslige Malfoy in i bilden på slutet! Suck! Kan han inte ta oxh slänga sig i sjön med huvudet först? Förlåt, men jag avskyr honom! Nu ska vi se hur det går.

Som vanligt har jag tips! (Sorry om de inte kommer i rätt ordning! Men du är så klok, så du hittar nog dem ändå! )

Han råkade knuffa till mig i bokaffären på Diagongränden och jag for genast ut mot honom. Det var som om jag hatade allt och alla som på minsta vis störde min väg … och det värsta var om någon rörde vid mig.

Egentligen är det inget fel med texten, men det kanske vore bra att Snape talade om att Quirinus bad om ursäkt, men att Snape varnade honom för att gå in i honom på skolan. (Se "Inköpsturen") Vill du inte ta med det, behöver du inte göra det. Det var bara en tavke jag fick, då jag kan tänka mig att Quirinus föräldrar uppfostrade honom till att vara hövlig/artig.

“Annat i din bakgrund kan vi vänta med, men jag vill att du berättar för mig om Quirinus.”

Meningen låter lite tokig i mina öron när jag läser texten högt.

"Vi kan vänta med att prata om din bakgrund, men jag vill att du berättar för mig om Quirinus.”


Dessvärre kunde det ibland leda till att jag betedde mig väldigt primitivt och gav honom tillmälen som “klantskalle” och liknande …

Om du ser det röda ordet: Jag skulle vilja ha ett ord som passar det moderna språket. Se vilka ord jag har skrivit, och välj ett av dem. Sedan är jag osäker, men jag trorr inte att man skriver citationstecken mitt i ett samtal.

Dessvärre kunde det ibland leda till att jag betedde mig väldigt primitivt och gav honom öknamn/skällsord som 'klantskalle' och liknande …


“Simning var något jag faktiskt var bra på, eftersom min morbror lärde mig det när jag var sju år. Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …”

Egentligen är det inget fel med meningen, men en sak fick mig att fundera. Borde det inte stå "är"? Jag tänkte, att han borde vara simkunnig även i vuxen ålder. Kika hur jag skulle ha skrivit. Jag skriver två alternativ, så kan du välja ett av dem!

“Simning är något jag faktiskt är bra på, eftersom min morbror lärde mig det när jag var sju år. Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …”

“Simning var något jag faktiskt var bra på, och jag är fortfarande duktig på det, eftersom min morbror lärde mig det när jag var sju år. Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …”

Det kan finnas mer saker, men det skickar jag i så fall via ugglan!

Bra kapitel som sagt! Det var mysigt att läsa det.



Längtar till nästa!



EDIT: Angående hans morbror, så har jag en teori, som jag vill dela med mig av!

Det kan ju hända att Snapes morbror dog helt plötsligt, och det var därför det blev sista sommaren som de träffades!

Sitter här med en kopp chailatte. Vi får se om det är gott eller inte.

Det som slår mig mest med att läsa både kapitel 61, som jag då läste i förra veckan när jag var på semester i Dalarna, och kapitel 62 - är att jag sugs in så otroligt av spänningen i berättandet att jag inte riktigt har tid till att reflektera medan jag läser. Något jag brukar tycka väldigt mycket om! Märka ord och dylikt…

Älskar att Draco hotar med att förhäxa Greg. Och hur han kallar deras förslag om att lyfta på kläderna för primitiva lekar. Usch, träsktroll till odugliga män, vad jag ogillar Greg och Vince…

Dockorna som nämns flera gånger om i kapitel 61 fick mig att tänka på att Umbridge, hemska tanke, hade tänkt förstena Miriam och förvandla henne till en porslinsdocka. Och den rysliga tanken förföljde mig hela kapitlet. Broderade dukar och dockor passar ju förövrigt rakt in på Umbridge. (Såg en tant med skrikrosa hår i affären förut hihi)

Vill typ spy av tanken på hur Umbridge sockersöta leende kan se ut. Och hur hon gosar upp sig mot Draco bara för att han är från en renblodig familj. Hon var ju från en sämre familj och då spelar det ingen roll om hon är rektor eller inte. Bara blod…

Vad menar du med ”Det finns bevarat nu”? Att hennes erkännande är inspelat? HEMSKA tanke! Det här blir ju bara mer och mer ett mardrömsscenario. Uppenbarligen har han inte Miriam under en kraftig imperius med tanke på att han … egentligen … inte vill det. Och kanske för att hon är såpass stark?

Vilken tur att inte Snape besökt Miriam då - eller kanske visste han om avlyssningen. (Nu minns jag faktiskt inte om han gjort det!??! Men om han varit där har han ju satt upp skyddsbesvärjelser!)

Kan det vara så att Severus är lite besviken över att Miriam låtit hemligheten komma ut? Att hon inte var mer eftertänksam…?

Vilken skicklig roll han spelar, dessutom. Han kan verkligen hålla sina känslor på band! Otroligt ändå. Sedan kan han bryta ihop hos Miriam och låta henne se känslorna. Som i nästa kapitel!

Och nu får vi även reda på vem som skickade dementorerna. Även om man egentligen visste det innan. Hon är inte klok Dolores!!! Men samtidigt är hon väl inte alldeles för dum heller. Om man ska se det svart på vitt!

Och Snape får uppenbarligen reda på det nu. Undrar egentligen vad som sker bakom kulisserna. Blir ju så nyfiken på hur Snape och Dumbledore och resten av Fenixorden använder den informationen för att ändra på saker och ting. Vad nu dessa saker och ting må vara. Men typ ministeriet!

Ällllllskar hur mycket det säger om Snapes karaktär när han ser forskande på Umbridge över faktumet att ”flickan inte kunde försvara sig med magi och att hon inte visste”. Som att även om Umbridge visste hade hon gjort samma sak. Och det hade hon ju.
Och här har Umbridge den där iskalla blicken. Och återigen dockorna. Som fick mig att tro att hon skulle förstena Miriam och det…

Schackbrädet. ♥ Vi är nog lite synkade du och jag?

”Lät honom fängsla mig” är såååå… Vagt? Men på ett jäkligt bra sätt. Fängslar ditt medvetande, Miriam? Eller rentav fängslar dig för den du är. Eller rent konkret? Allt kanske?

Onekligen glad att jag fick kapitel 62 sen!!!!

Och att ingenting avslöjar något om hur deras relation är. Och de är på väg ner mot våningen.

När jag läste det första gången visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta. Jag menar. Det var ju något otalt mellan dem. Och att de äntligen får tala ut det är helt fantastiskt. Fastän att jag tycker att hela den här saken med Quirrell är sjukt… tråkigt. ((Förlåååååt MintyGirl!!! Borde säkert läsa din fanfiction för att få ett hum om honom som något annat än den bild jag redan har…)) Men såklart väldigt fint och mycket integrerat i berättandet. Det har ju byggts upp väldigt länge och har varit en törn i deras relation. Åtminstone från Miriams sida. Snape som istället inte tänkt på det alls får sig en funderare. Han kan inte be någon om ursäkt. Bara förklara hur han själv tänkte och kände. Och han var ju faktiskt ett barn. Ungdom också. Och även om han själv anser att det han gjorde mot Q när han var äldre var i hans ”vuxna liv” så är det ju inte det. Han har fortfarande tonårshormoner som han inte kan hantera. Och det är sanningen.

OCH NÄR HAN TROR ATT DET ÄR LILY SOM SATT MIRIAM I HANS VÄG? ((((( åååååh vad fint. Grååååter. Som att Miriam verkligen är en skatt och himlasänd ängel.

Åååh hans ögonbryn är som silke. Vet inte om jag ska åååååååh:a eller spy. Men alltifrån att det börjar med hur de håller händer till att de faller ihop tårfyllt i varandras famn är så otroligt fint och romantiskt skrivet att jag inte kan låta bli att tycka om det! Framför mig ser jag hur hon försvinner in i hans slängkappa i svart! Och försvinner in mellan tygen hux flux och är borta sen. Hokus pokus. *fjanterier*….

ÅÅÅÅH ”åt helvete med dem” och grönskimrande tyg. Vaaad gulligt! Min Snape vill inte att jag kommer hem till honom för han bor hemma… >.< skrev han exakt nu… Förbaskat då! Är väl därför jag läser fanfiction, så jag kan förälska mig i någon annans relation! (Och därför Jessicas relationer går dåligt.. )

Jaaaag älskar att det badat! Och bevis på att Snape duschat håret! HAHAHAHAHA, sa inte du att du skulle implementera en sådan scen just för att vi skulle sluta tro att han inte duschade?

Är extreeeemt nyfiken på vad som komma skall nu. Och undrar vad Draco hade trott om han sett Miriam och Snape hopslingrande på en soffa eller ännu bättre - schäslong?

Och nu är Miriam med i spelet.
Men jag tror att det hade varit mer effektfullt att avsluta med ”Det fanns ingen tid att förlora”!

Puss och kram! Chailatte var toppen. Synd det inte görs utan kanel. ♥ ♥ ♥

Ingen ursäkt men jag har haft så otroligt mycket att göra de senaste veckorna och jobbet har tagit all min tid och sömnen resterande. Men nu har jag äntligen tid att sätta mig ner och förkovra mig någon timme med denna otroliga berättelse. Som jag har längtat kan jag bara säga! 
Som vanligt har jag kommenterat allt eftersom och jag har som i vanlig ordning ingen egentlig aning om vad jag skrivit för mina tankar flyger omkring i huvudet så jag knappt själv vet vad jag menar. Hoppas att det ger någonting iallafall!
EDIT: Har precis köpt en macdator och ser nu att det inte är lika lydigt med copy paste som word var... sorry för rörigheten, hoppas det går att läsa ändå...






Kapitel 54 - Förtvivlan

Det var som om en avgrund öppnat sig under oss. Som om golvet i det tomma klassrummet inte existerade och den fasta marken under fötterna obarmhärtigt ryckts undan. 

Kan inte låta bli att inflika att min första tanke for till sången ”Du måste finnas”, den börjar just med ”Tanken är svindlande framför mig gapar en avgrund.” Vilket var precis vad jag såg framför mig här och kände. Miriam vet inte riktigt vad som hände, allt svindlar och plötsligt står marken öppen redo att sluka… 

 med alldeles livlös blick. 

Just det där är så hemskt. För det är som att människors ljus finns i deras ögon. Där lyser hoppet, kärleken, hat etc. alla känslor finns avslöjade i våra ögon. Men det är något som gör mig så ont när allt är borta. Ögonen blir livlösa och människan blir levande död. Han liksom försvinner bort på ett ögonblick och där finns bara tomhet kvar… 

“Vi trampade rakt in i hans hemligheter … så att han blev sådan igen … det är oförlåtligt …” 

Usch, Miriams förtvivlan och ånger går rakt in i hjärtat på mig. Tänk att såra den man älskar mest här i världen och veta att man har träffat den ömmaste av punkter hos en annan. Veta att man kanske inte kan göra det bra igen. 
Sedermera är jag ändå av den tro att allt går att förlåta i slutändan, inte för den andres skull utan för ens egen skull. För i slutändan spelar det inte någon roll vad andra gjort ont mot oss och vi mot dem. I slutändan spelar bara kärleken som fyller våra hjärtan och har fyllt våra hjärtan roll. För vem talar om onda ting vid sitt slut? 
Det spelar inte längre någon roll. Kärleken är förlåtande, kärleken är tålmodig, kärleken är god och kärleken segrar alltid. 

 Det skulle inte längre finnas någon att gråta ut hos. Ingen som verkligen förstod hur jag kände. 

Det finns inte mycket som är värre än den känslan Miriam har. Den att man förlorat något verkligt värdefullt, sin klippa och sin borg. Någon som man kan luta sig mot när det blåser kallt. Någon som torkar tårarna och ger sin förståelse och kärlek när man som mest är i behov utav den. Man har förlorat en andra halva. 

 Att fokusera på honom fick marken under fötterna att lugna sig lite. 

Det sägs ju att man ska fokusera på någon annan, eller något annat när man varit med om hemska saker. Det visas ju här att det hjälper Miriam att få föra bort tankarna från sig själv och till Harry. Samtidigt undrar man hur bra det är för den egna själen att vända bort från det brustna hjärtat och inte ge själen den egen vård den behöver…

 Människor kan bete sig vidrigt i grupp … det är som krafter som sätts igång och man pressar varandra att göra fel …” 

Ännu en gång visar Miriam en bitter sanning. Att människan kan vara mycket elak om den utsätts för frestelse utifrån. När folk sporrar en till aktion som man kanske aldrig tagit annars. Man vill framstå som någon man egentligen inte är för fem minuter av ära och bekräftelse. Samtidigt är det synd, det är fruktansvärt att vi inte istället pushade och hejade på varandra att bete oss väl och älskvärt mot varandra. Varför värderar vi kärleksfulla handlingar som något fegt och töntigt och elaka spratt och våldsamheter som något häftigt och status skapande? 


 “Precis som du och jag påverkade varandra att dyka ner i sållet, fast vi visste att det inte var rätt.” 

Det är ändå rätt intressant att båda två någonstans visste att vad de gjorde var orätt. Men som vi vet kan ibland frestelsen bli för stor och börja viska lögner i vårt eget inre och vi övertalar oss själva i sekunden att det är rätt val fast att vårat samvete viskar att vi handlar fel. 

sa jag lågt och kände mig alldeles bedövad inuti - som om själen inte klarade mer ånger och smärta. 

Mitt hjärta värker för Miriam. Den känslan av hopplöshet och hjärtesorg hon måste känna kan inte vara enkel att bära helt själv, och ändå så måste hon ta sitt ok och axla det för båten har lämnat sin trygga hamn och kastas omkring på stormande hav. Stackars Miriam, hur kunde allt plötsligt gå så fel? - Hur kan kärlek plötsligt göra så ont? 

 Jag hörde min mun uttala orden - detta var det förnuftiga skälet till min sorg - men innerst inne fanns det ju ett helt annat skäl, som Harry inte hade en aning om. 

Jag förstår varför Miriam undanhåller det verkliga skälet till hennes sorg men jag blir ledsen över att hon känner att hon måste vara förnuftig när känslorna i det här läget väger enormt mycket tyngre och hade behövt få luftas. För när var väl något kärlekskval förnuftigt? 

Sorgen för honom hade med hans pappa att göra, inte med Severus. 

Undrar om hans förnamn nämns här för att vi kommer närmre inpå hennes egna känslor och tankar om vad som hänt… tidigare har där bara stått Snape eller Professor Snape som ett avståndstagande för att vända det från henne själv… 

 Men för mig - jag hade fullt ut inte greppat hur ett liv utan den jag älskade skulle gestalta sig. Jag måste bort, undan, slicka mina sår - kanske skulle jag tyna bort på rummet innan någon hann märka det … 

Tänk så många likt Miriam som faktiskt lever utan den de älskar… av olika anledningar. Hur lite man vet och hur mycket man bara antar. Det gör ont i mig att Miriam som alltid varit så hoppfull och varm plötsligt känns kall och sorglig - flytande. Som att hon inte längre står fast på jorden utan flyter omkring i någon slags halv-existens. Som att hon tappat sitt fäste och ljuset dragit sig undan hos henne för ett slag.

Ingen person kan försvinna utan att orsaka oändligt mycket sorg och lidande. Man har oundvikligen satt spår i sin omgivning. 

Vill bara highlighta denna mening för att jag tycker att den är så viktig. För visst är det så. Även om det inte alltid känns som att man är värdefull och fastän det kan verka ensamt ibland är man alltid en otroligt viktig del i många människors liv. 
Glad att Miriam kan tanka så klart i en situation som ser allt annat än ljus ut för henne. Än har glöden inte falnat!

 Oavsett om jag innerst inne inte var lycklig skulle jag kämpa på. 

Detta sista fick mina tankar att vandra till ett avsnitt ur ”Call the midwife” där något ödesdigert hänt men mitt i allt det mörker så säger någon, 
”You just keep on living until you feel alive again”. 
Vilket jag tänker är precis så som Miriam menar. Man kämpar på, tar sitt ansvar och sakta men säkert kommer ljuset åter in i livet även om ärr består.


Kapitel 55 

I det längsta dröjde sig drömmen kvar, ända till det ögonblick då det ensamma tornrummets konturer obarmhärtigt framträdde, belysta av skarp vårsol som avslöjande varje dammkorn. Tystnaden omkring mig var bedövande. 

Denna beskrivning är så målande, och jag känner det som att jag kan stå där och känna alla de olika känslor vilka dessa ting skulle kunna representera. För när är väl tystnad bedövande om inte när vi fruktar eller avskyr den som mest. När vi saknar ljudet av någon annans röst etc…

skulle vi bara såra varandra om jag försökte söka upp honom. 

I längden vinner vi ingenting på det. Det som till början var för att skona den andra blir bara en större klyfta med tidens tand. Jag tror att man kan låta ett sår vara en tid men sedan måste man ta hand om det. Ingenting blir bättre åt att vara osagt. För när vi blivit sårade vill vi inte då höra ett ärligt och kärleksfullt förlåt. Ingenting blir kanske som förut men man kan jobba vidare därifrån och man låter inte tiden förvrida minnena och bilden av varandra…




Rutor var bra. Fyrkanter som höll tillvaron i schack. 

Det gör mig ledsen att Miriam känner så just nu. För rutor är enformiga, kantiga och hårda. Där finns inget utrymme för kreativitet och känslor. Därinne dör inspiration och känslospektrumet, därinne dör en bit av själen. Den tar dig igenom dagen för en tid men till vilket pris? - För vem vill leva ett liv avskild från sina känslor och för den kärlek som man vet finns runt hörnet? 
Mitt hopp är att Miriam snart hittar tillbaka till sig själv och att hennes hjärta blir helt igen.

Och solen föll in genom de höga fönstren, medan den obarmhärtigt kastade sitt bländande ljus över de scheman som rutade in fortsättningen på vårt liv. 

Denna sista meningen i detta kapitlet är så otroligt hjärtskärande och sorglig. För när ljus bländar oss och känns obarmhärtig är vi inte lyckliga. När vi hellre hukar oss i mörkret än att suga in ljuset är vi inte längre fullt levande. När våra liv är inrutade finner vi inte längre någon riktig mening och väg. Vi bara är utan att vara. 

Kapitel 56 - Schema

Med ett kvidande insåg jag att det mjukt dimmiga ljuset från tågkupén bytts mot de knivskarpa konturerna i tornrummet.  

Ibland kan drömmar bli mardrömmar. Det måste vara plågsamt för Miriam att varje natt behöva återuppleva det hon försöker att glömma. Att såren på nytt rivs upp och behöva utstå den bittra verkligheten vid varje uppvaknande.


Som en ständig påminnelse om att vara rädd om människor i fortsättningen. 

Det är fint att Miriam aldrig vill såra en annan människa så igen, men det gör ont i mig att hon tror att Snape inte någonsin kommer att förlåta henne om hon bad honom. Amor vincit omnia; et nos cedamus amori.

Ganska utmattade satt vi i uppehållsrummets rymliga soffa 

Ibland tänker jag att det snarare är deras ständiga försöka att undvika deras egna känslor och tankar som tröttar ut dem än Hermione’s scheman… 

“Men en sak ska du veta, Hermione: Din vänskap är det som hållit mig över ytan de här veckorna.” 

Okej, nu gråter jag också. Vänskap at its finest! 

“Oh ja. Om du bara fortsätter göra scheman.”
Mellan skratt och tårar föll vi i varandras armar. 

Åh, äntligen ett stråk av glädje och liv igen! ♥ 


Kapitel 57 - Band

kallade till sig sina konfiskerade kvastar och för alltid lämnade Hogwarts med sikte på horisonten. 

Åh, Fred och George’s flykt från Hogwarts kommer alltid vara en av mina favoritscener i femte boken! ♥ 
Gillar också att du valde att skriva med sikte på horisonten som en hint om en ny början och nya vyer…

“Tillstånd att prygla elever, som i de gamla goda tiderna!” 

Så fullkomligt vidrigt att vara helt i extas över att äntligen få misshandla barn… Filch må ha haft det tufft men ändå. Våld är aldrig något som borde förespråkas. 

“UNDAN!” En skräckinjagande stämma dånade genom trampandet och skriken. ¨

AHHH!! Jag tror jag nyss skrämde hela mitt hushåll med mitt glädjeskri… Äntligen tvingas de möta varandra + att han obviously fortfarande bryr sig om henne vilket betyder att han också kommer kunna förlåta henne inom sinom tid! Tjohoo! 


 utan att avlägsna sitt skyddande grepp, såg mig djupt i ögonen.
“Är du oskadd?” frågade han, med ansiktet tätt intill mitt. 

Urgh, jag gråter inte! - Det läcker bara floder med vatten från mina ögon väldigt lägligt… 


Jag vill aldrig göra dig illa igen. 

Alla begår misstag men jag tror ändå att det viktigaste är att man, som Miriam, kommer till den insikt att man aldrig vill göra det igen. Att man aktivt tar det beslutet och lever ut det. Framförallt tror jag att det är viktigt att man inser att det är fullkomligt omöjligt att aldrig göra det igen. Men att sträva efter att inte göra det och be om förlåtelse när man gjort det - det är nyckeln.






Kapitel 58 - Avstånd

Någonstans bortom kan kanske det äkta
skapa ett språk som vi båda förstår.
Hur blir de innersta skrifterna väckta?
Orden är trolltagna. Tystnad består. 

Detta väcker känslor i mig som jag inte riktigt kan förklara, men det där sista griper tag i mig ’ Tystnad består’ och det känns bitterljuvt och smärtfyllt.


Eller inbillade jag mig? Var det min önskan om en sorts frid mellan oss som var så stark? 

Jag tror att rädslan att såra någon mer kan vara så stark att den tar över totalt och intalar oss att det är bättre om man höll avstånd. Att man betraktar varandra och ser den andra utan att riskera ytterligare smärta. Men ingen relation är helt utan svek och sorg och ibland måste man bara över vissa hinder för att åter kunna vara tillsammans. Men om rädslan får vinna håller smärtan ett fast grepp om hjärtat och man försakar något fantastiskt för att man fasar att något liknande ska hända igen.


Någonstans i periferin uppfattade jag att våren slog ut i full blom kring slottet. 

En fin beskrivning för att lägga ytterligare vikt vid hur nergrävd Miriam är i sina studier. Samtidigt som jag tycker att det beskriver hur låg hon är, för vem kan annars undgå att titta på vårtecknen utan fullkomlig glädje över att mörkrets tid äntligen är över?

Piskorna låg ständigt redo på hans kontor, 

Om man bortser från hur fullkomligt vidrigt det är att han har piskor så kan jag inte låta bli att fantisera om vad McGonagall hade gjort om han faktiskt försökt att prygla en elev… 

 Måhända fanns minnena kvar i dess sus, lite oväntat sorgset i majsolskenet. Eller så kände det av den ständigt närvarande tonen av moll inuti mig. 

Ville bara highlighta en helt fantastiskt fin mening. ♥

 “Vi … satt inte där så länge, Ron”, erkände hon. “Rätt tidigt var vi tvungna att lämna matchen, förstår du.” 

Aw, enda gången Ron verkligen lyckas riktigt bra med något i skolan och så är hans vänner inte ens där för att se det hela i sin helhet… 

“Nej, nej, nej.” Ron bara skakade på huvudet. 

Älskar att Ron är den enda som lärt sig under alla dessa år att det aldrig slutar väl när Hagrid bestämmer sig för att gömma varelser… Haha… fast Graup var ju ganska användbar i slutändan… 

Så länge han inte ansåg sig värd att älskas skulle han befinna sig på avstånd. 

Det är hemskt för att det är sant, och hur får man någon att inse sitt värde och hur mycket en annan älskar denne om den håller detta avstånd? - Sedermera, hur älskar man någon annan fullt ut, och känner sig värd att älskas om man inte börjar med att älska sig själv? 

Kapitel 59 - Prov

Rubeus Hagrid öppnade långsamt den knarrande dörren till sin stuga och plirade mot morgonsolen. 

Hagrid måste vara hemskt orolig att det är någon som kommit för att avskeda och avlägsna honom varje gång han öppnar dörren. 

sorgen över detta hade ristat ytterligare några bekymrade små rynkor kring hans vänliga ögon, 

Usch, det gör faktiskt ont i mig att läsa det där. För hur ensam måste han inte känt sig? Han som inte har någon annan än de, och utan Dumbledore dessutom som är hans skydd och trygghet…

Men vissa daggfriska morgnar i tillvaron får inte våra jordiska bekymmer samma fäste som de annars har i våra hjärtan. Dessa morgnar har med sig som en fläkt av själva paradisets ängar. De bär, i sin balsamiska vind, som ett löfte om stundande härlighet och glädje för hjärtat, hos liten som hos stor. 

Jag förstår inte hur du gör det där. Ibland bara sätter du fingret på mina känslor och tankar och ger de ord som jag själv inte hittat. Det är som ett levande ord som berör alla någon gång i tillvaron.

men han är ju lite kort. 

Tur hon inte blev förtjust i Flitwick då med andra ord… 

 “I mitt land tar vi kärleken på stort allvar”, berättade hon. “Ser den för den omvälvande kraft som den faktiskt är. 

Madame Maxime har aldrig sagt ett sannare ord. Kärleken är störst av allt! 

Avstånd - såväl geografiska som de som har med meningsskiljaktigheter att göra - kan vara en sann utmaning för kärleken. Den kan verkligen bli satt på prov.” 

Ännu ett sant ord sagt. För det är genom prövningar vi växer och utvecklas som människor. Det är genom dess kraft som kärleken kan växa sig starkare än förut. Det är genom de prövningar som vi inser kärlekens betydelse, och kraft. 

Kapitel 60 - Tumult

En stund lekte jag med tanken att bli ett med väggen, förstenas och aldrig någonsin behöva känna något igen. 

Tänk så fruktansvärt att aldrig mer känna något igen, även om känslan just då är smärta. Tänk att bara stå likgiltig inför allt i livet och inte kunna känna. Allt går liksom förlorat i det.

Umbridge var nu ensam kvar mot honom och ingen tycktes vilja komma till hennes hjälp. 

Nej, vem vill väl hjälpa en sådan padda?

“Vi kanske kan gömma dig?” 

Hermiones omsorg om Miriam är beundransvärd och jag blir rörd över vänskapsbanden som bundits mellan dem. Det är inte ett litet uppdrag att försöka gömma någon från Umbridge och Co. Särskilt inte när Miriam egentligen inte ’tillhör’ deras värld på sammas sätt som vanligt kreti och pleti gör. 

Hon bara nickade bekräftande och såg inte det minsta förvånad ut. 

Självklart har Hermione redan räknat ut det… 

“Imperio.” 

Oh shit. Är väl allt man kan säga… för vad ska hända nu? Vilka hemskheter kommer de tvinga henne att utföra? Säga? Kommer hon kunna kämpa emot imperioförbannelsens grepp eller sakta bara bli en marionettdocka för Umbridge att leka med…?

Kapitel 61 - Imperius

 “Snälla Draco, låt henne lyfta lite på kläderna bara. 

Vad är det med killar och att utnyttja tjejer som inte har någon kontroll över sin egen kropp? 







“Ja, rektorn. Det finns bevarat nu. Hon är en vanlig simpel mugglare som fick sin magi genom en incident med svartälvor först när hon kom hit.” 

Okej, så hon är lite mer i trubbel än jag först trott… det är illa. Någon måste rädda henne annars kommer hon gå under, under Umbridge tyranniska hand… jag ryser av bara tanken. 

Fysiskt var magin dock fullt verksam - det var som att vara fånge i sin egen kropp 

Det måste vara värre att vara medveten dock än att vara omedveten. För vilken klaustrofobi att känna sig fången i sin egen kropp, att inte på något vis kunna bryta sig loss eller hindra sina händer från att begå oförlåtliga handlingar… 

 Vincent, kalla hit professor Snape.” 

Så kanske det inte är helt hopplöst trots allt, halleluja för Snapes dubbelspel alltså!


Det fanns ingen som helst nåd i hennes blick och tanken på de olika möjligheterna verkade snarast roa henne. 

Umbridge talar om Hagrid och Maxime som halvmänniskor medan hon är den enda omänskliga varelsen där. För vilken människa kan leva utan att känna sympati och ångest över att behöva göra någon annan illa? Hur kan man leva utan att kunna känna nåd? - Det enda monstret där är hon själv. 

“Rektorn”, flämtade han andfått, “ni måste komma genast. Peeves har totalsabbat i stora salen och det ska ju vara både mat och sen tentamen där. 

Det där kom lägligt… väldigt lägligt. Det kan inte vara så att en viss person bett Peeves att förstöra för att bidra med en distraktion…?

Kapitel 62 - Förklaring

 Så fort dörren var mångfaldigt förseglad, tog han av mig det nu synliga repet och kastade det långt bort ifrån oss med en min av djupaste avsmak. 

Jag lider med honom som var tvungen att behandla henne som om hon vore ett odjur, en rest som borde utrotas… 

 “Du har ingen - inte den ringaste - aning om, vad en oförlåtlig handling faktiskt är.” 


Åh, ja, allt var bara i hennes huvud. Han är beredd att förlåta henne trots allt! ♥
I samma stund föll en första strimma av morgonsol in genom fönstret. 

Likt den strimma ljus som äntligen faller mellan de igen. Hoppet fladdrar upp levande och starkt. 

 På en sekund flög jag in i hans famn och han slöt sina armar om mig, inte varsamt eller avvägt smekande, utan så hårt att det nästan gjorde ont. Men jag brydde mig inte om det, för det fanns ingen gräns för hur nära jag ville och jag höll ännu hårdare, medan våra tårar vätte hans mantel och mitt hår. 

Åh, kärlek gör mig så blödig. Min lillasyster dök nyss in sitt huvud och undrade varför jag satt och ’sobbed’ (I brist på bra svenska ord). Detta är så rent och vackert och jag blir alldeles salig över deras återförening!

“Det kan inte förnekas att ondskan hade ett ordentligt fäste i mig.” 

Men det vann inte och det är det viktiga…! 

 men du dömde mig aldrig för det, utan såg mig istället för hur jag var när vi lärde känna varandra.” 

Det där är riktigt bra! Man ska aldrig döma någon för rätt som det är blir du själv dömd med samma medel. Alla kan förändras till det bättre och alla förtjänar en andra chans. Precis som ensamhet, smärta, och ondska kan få en att begå hemska handlingar kan kärlek, ömhet och närhet få en att återgälda, rättfärdiga de gamla handlingarna och göra en till en bättre människa. 

 “Severus!” utbrast jag. “Vad i Merlins namn är det du säger? Nu ger jag dig snart den där snytingen!” 

En verbal snyting åtminstone så han förstår hur fullkomligt idiotiskt det är att tro att Miriam skulle ha några romantiska känslor för Harry efter vad hon och Snape gått igenom tillsammans…

“Merlin, Miriam, jag vill ha dig. Här och nu.” 

Min första reaktion var YAY och aww men nästa var tänk om Umbridge bestämmer att det är rätta tillfället att komma ner och prata med Snape om Miriam och finner de i en minst sagt komprometterande situation… 

“Då så”, sa jag beslutsamt. “Låt oss skrida till verket. Vi har ett spel att spela.” 

Nää vilken cliffhanger! Jag vill ju veta nu genast om hur det kommer att gå för de när de ska försöka lura Umbridge och på något vis klara sig undan hennes tyrann stil. Jag hoppas bara att det går bra för de alla i slutändan… Hur ska det gå? - Jag längtar efter fortsättningen något alldeles galet! 
Fantastiskt välskrivet som vanligt föresten och jag blir som vanligt helt betagen över hur väl historien är skriven och glömmer allt som oftast av att det inte är en riktig del av den faktiska boken. Oerhört bra, utomordentligt om jag ska uttrycka mig på det viset! Tack för att du låtit denna historia få liv genom dina ord och tankar! Tack för att du delar med dig av Miriam och Snape med oss. Fortsätt så! ♥

Vilka kommentarer. De är värda allt arbete med skrivandet, flera gånger om.

♥♥♥Nepflite♥♥♥


♥♥♥Halloumi♥♥♥ och ♥♥♥Nepflite♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


Kapitel 63 - Spel

Innehållet i slutet av det här kapitlet har inspirerats starkt av Pride Potter, så jag vill tacka henne lite extra för idén om Sirius. Hoppas att du kommer tillbaka, Jade.♥

“Du ville träffa mig, Dolores?”
Om Severus kände oro över den otroliga syn, som mötte oss på Umbridges kontor, visade han det inte med en min. Likgiltigt såg han sig omkring på det stora antal elever som var församlade på platsen, uppdelade i par där samtliga bestod av att ena parten hölls fast av någon från Inkvisitorspatrullen. Hermione, Ron och Elvira var där liksom Ginny, Luna och Neville. Alla utom Luna kämpade argt mot fångenskapen. Hermione kved till när hon fick syn på mig.

Harry satt i besöksstolen med Umbridges trollstav riktad mot sig och samma trotsiga uttryck i ögonen som när han mött Voldemort.
“Å, Severus”, sa Umbridge med ett förbindligt leende mot nämnda trolldryckslärare, “tack för din snabba ankomst. Du håller väl flickan ordentligt bunden, både fysiskt och till sinnet?”
“Naturligtvis”, sa Severus affärsmässigt och drog mig lite närmare. “Vad kan jag hjälpa till med, Dolores?”
“Varför är Miriam fängslad?” avbröt Harry och blängde ursinnigt på honom och Umbridge. “Hon har aldrig gjort en fluga förnär!”
“Hon är fängslad för sin egen säkerhets skull”, svarade Severus och jag såg hur han, mycket intensivt, fixerade ögonen på Harry. Umbridge knep viktigt med munnen och såg ut över de kämpande eleverna.
“För allas vår säkerhets skull”, tillade hon beskäftigt. “Flickan har kommit hit helt emot regelverket. Hon är en mugglare som genom en incident råkat få oerhört starka magiska krafter, vilka hon med sitt ursprung omöjligt kan tänkas behärska fullt ut.”
Det gick ett litet sus genom elevgruppen, men ingen av dem verkade uppriktigt förvånad. Malfoy hade säkert spritt ut nyheten bland sina gelikar och Hermione måste ha berättat för Ron och Elvira.
“Hon kan visst behärska dem!” fräste nu den sistnämnda och stretade emot Slytherinflickans grepp.
Umbridge ignorerade henne.
“Den här skolan måste åter bli en trygg plats”, sa hon milt. “Då kan vi inte hålla på att bryta mot regelverket som ni och unga miss Silver har gjort. Hon är tyvärr mycket, mycket farlig.” Hon talade som till väldigt små barn. Harry fnös föraktfullt:
“England är nerlusat med förrymda Dödsätare och ni tycker att Miriam är en säkerhetsrisk?”
“Tja, bland allt annat är hon uppenbarligen du med sina före detta elever”, sa Umbridge sockersött.
“Jag har aldrig varit hennes elev!” protesterade Harry.
“Är det något mer om miss Silver som bör diskuteras?” avbröt Severus med en hastig, uttråkad blick på honom. “Annars skulle jag hjärtans gärna vilja veta vad jag kan hjälpa dig med, Dolores.”
Hon log åter ljuvt mot honom och svarade:
“Jo, jag skulle vilja ha en flaska veritaserum till, så fort du kan, är du snäll.”
“Men Dolores”, sa han milt förebrående. “Du tog ju min sista flaska när du skulle förhöra Potter. Inte kan väl alltihop ha använts redan? Jag sa ju att tre droppar skulle räcka?”
Umbridge rodnade som en skolflicka under hans blick.
“Åh, du kan säkert göra lite mer åt mig, eller hur?” frågade hon och lade huvudet på sned. Jag undrade vad hon hade gjort med allt serum och ryste. Rädslan för henne började få makt över mig igen, och jag kunde inte låta bli att röra oroligt på mig så att Severus fick ta ett fastare grepp om repet medan han svarade:
“Visst kan jag det, men dessvärre tar det en måncykel för det att mogna och det finns inget annat tillvägagångssätt, är jag rädd.” Han såg uppriktigt beklagande ut.
“Men … men jag behöver det ikväll, Severus!” kväkte Umbridge. “Jag har just kommit på Potter att kommunicera med en eller flera okända personer! Han hade huvudet i min spis!”
“Jaså, verkligen?” Severus såg åter på Harry, djupt och intensivt. “Potter har ju aldrig visat någon större benägenhet att följa skolreglerna.” Den äldre och den yngre trollkarlen hade sina blickar djupt fastlåsta i varandra.
“Jag vill förhöra honom!” bönade Umbridge. “Severus, jag vet ju att du har ett antal drycker som kan tvinga honom att berätta sanningen!”
“Det är sant, kära Dolores, men gifter verkar ju tyvärr för fort för att ge offret tid att yttra sig, än mindre lägga ut texten”, sa Severus bekymrat och såg återigen på Harry, som desperat stirrade tillbaka.
“Nå, då får jag ta till andra metoder”, sa Umbridge beslutsamt och det metalliska blänket framträdde i hennes ögon när även hon såg på Harry. Jag darrade i hela kroppen av rädsla och panik och plötsligt hördes ett högt krasande ljud när flera tallrikar började falla från väggen.
“Vid Merlin, Severus! Se till så att flickan håller sig lugn!” utropade Umbridge i samma stund som glasrutan i skåpet med dockorna krossades i ett spindelnätsliknande mönster.
“För henne härifrån!” tjöt paddan med den korta trollstaven höjd, medan hon hysteriskt såg sig om på förödelsen i rummet. Severus drog i repet men jag stretade emot i panik över vad Umbridge skulle göra med Harry och de andra. Hermione såg min kamp och skrek i förtvivlan:
“Åh, Miriam, förlåt mig! Allt det här är mitt fel!”
Och ögonblicket därpå skar ett annat desperat skrik genom tumultet:
“Han har Tramptass!” Severus tog ett stadigt tag om mig och vände sig om mot Harry, som om igen skrek till honom: “Han har Tramptass på stället där det finns gömt!”
“Tramptass?” skrek Umbridge och såg ivrigt på Harry och Severus. “Vad är Tramptass för något? På stället där det finns gömt? Vad menar han, Severus?”
Severus såg på Harry med sin mest outgrundliga min medan han höll mig i ett fast grepp.
“Ingen aning”, sa han kallt. “Potter, när jag vill att du ska skrika en massa nonsens åt mig ska jag ge dig en babbelbrygd. Nu har jag lite att göra, om ni ursäktar.” Han drog mig häftigt med sig ut från kontoret genom tomma korridorer och stannade inte förrän vi var inne i ett mindre rum, som han skickligt förseglade medan han höll fast mig med bara ena armen, stark som stål.
“Vid Merlin, Miriam, lugna dig nu och lyssna på mig! Det är inget nöje att ha dig bunden så här, om du tror det.” Jag upphörde att kämpa emot men protesterade högljutt: “Hon kommer att tortera dem! Vi kan inte bara lämna scenen!”
“Hör på mig nu”, avbröt han. “Potter och jag hade kontakt via tankarna. Han tror att Mörkrets herre har fått tag i Black och håller honom i sitt våld på Mysterieavdelningen.”
“Så … det var det han menade med Tramptass”, sa jag som vagt kände igen det som ett smeknamn på Sirius hundskepnad.
“Ja, och som du förstår är vi just nu Potters enda hopp om att låta Orden få veta vad som händer. Vi måste genast försöka kontakta Black och se om han är i säkerhet. Dolores kommer inte att våga göra något verkligt farligt mot eleverna; hon är alldeles för rädd om sin position här. Och om det ändå skulle bli ett kritiskt läge är det just dessa elever som är skickligast på att försvara sig. Det vet du, eller hur? Miriam, du måste våga lita på mig i de här situationerna och inte kämpa emot. Förlåt att jag drog iväg med dig, men det var det enda alternativet jag såg just då.” Han gav åter repet en hastig blick full av avsky, som om han inte förmådde se på det mer än en kort sekund.

Och det var bara att inse att han hade rätt i det han sa. Jag försökte lugna mina flämtande andetag: “Nåväl, då får vi följa Harrys önskan och kontakta Sirius, men hur ska det gå till? Alla brasor och flampulvernätverket är ju övervakade.”
Severus gav till ett kort, överlägset skratt.
“Det är vad de tror, ja. Låt oss säga att Orden har sina kommunikationsmetoder. Kom nu, min skatt, vi har ingen tid att förlora.”



Den öppna spisen i Severus våning såg övergiven ut, gapande tom och svart som om ingen använt den på länge, men skenet bedrog tydligen. Vi slog oss ner vid kanten och han tog fram ett silverfärgat pulver, gnistrande som stjärnstoft.
“Direktförbindelse till Grimmaldiplan”, förklarade han. “Definitivt oövervakad.” Så tog han min hand: “Kom med mig, Miriam, det är bra om du vet vad som händer.”
Ja. Något var definitivt på väg att förändras till det bättre. Jag log mot honom, när glittret föll över oss och vi sekunden senare befann oss i spisen på Grimmaldiplan.

Sirius satt vid köksbordet med ett stort askfat bredvid sig och tummade på ett fotografi. Hans blick var både längtansfull och vemodig.
“Min korp”, viskade han skrovligt och sög på cigaretten. “Min diamant … vi kan varken leva med eller utan varandra, kan vi?” Vid åsynen av oss stoppade han dock raskt in bilden i klädnaden. “Miss Silver? Snape? Har det hänt något?”
“Ja”, svarade Severus allvarligt. Det fanns denna gång inte ett spår av överlägsenhet hos honom gentemot den andre. “Vi var tvungna att se om du befann dig i säkerhet, Black. Är du ensam?”
Sirius nickade och fimpade cigaretten i det redan överfyllda askfatet med slingrande ormar på. “Krake är på vinden, tack Merlin.”
“Potter tror att du hålls fången av Mörkrets herre i Mysterieavdelningen”, informerade Severus.
“Vad säger du?” utbrast Sirius oroligt. “Hur kan han tro det?”
“Han hålls just nu under bestraffande uppsikt av Dolores Umbridge, så jag kom inte åt att tala med honom ordentligt, men vi meddelande oss med varandra i förtäckta ordalag och via tanken”, förklarade Severus.
“Vid Merlin, Snape! Vi måste hjälpa honom!” Min sympati för Sirius växte när jag såg hans starka oro för Harry. “Jag kan inte bara sitta här, Snape - även om du tror att jag vill det!” fortsatte han mörkt.
“Det tror jag inte, Black”, sa Severus med mycket allvarligt röst, “men nu vill vi faktiskt be dig om just detta. Att stanna kvar där du är, oavsett vad som händer de närmaste dygnen. För pojkens skull.”
“Vad händer med Harry?” Sirius reste sig häftigt upp och började vanka av och an längs den slitna bordsskivan.
“Jag ska försöka hjälpa honom på plats”, lovade Severus. “Umbridge tror att jag går hennes ärenden. Men jag vet inte längre exakt vad pojken har för syner och han litar inte på mig. Det han upplevt nu indikerar Mörkrets herres påverkan på honom, så troligtvis kommer saker och ting snart att hända. Potter och jag drar inte jämnt, det vet du. Just därför är det viktigt att du håller dig vid liv, Black. Störta inte iväg någonstans. Pojken kommer att behöva ditt stöd i framtiden.” Han fortsatte efter några sekunders tystnad, med en blick på askfatet: “Du borde nog minska på de där också.”
Sirius stirrade misstroget på honom och sa sedan rakt ut: “Jag känner inte igen dig, Snape. Vad har hänt egentligen? Har någon förhäxat dig?” Så såg han på mig och ljusnade plötsligt. En okynnig glimt tändes i hans ögon - säkert anade han ett och annat.
“Snape har rätt”, sa jag. “Harry behöver dig, Sirius.”
“Nåväl”, sa han med ett flin och tände en ny cigarett, “jag ska försöka hålla mig lugn. Ge er iväg och hjälp Harry nu.”

Underbart kapitel! Åh, nej! Det rör sig om drömmen Harry hade om Sirius! Men nu är Sirius varnad, så det kommer förhoppningsvis gå bra. Undrar bara hur Harry och gänget ska räddas från den gräsliga Umbridge! Det återstår att se. Haha! Jag kan inte låta bli att fnissa åt Sirius kommentar till Snape på slutet! Det bringar humor mitt i eländet!

Tips:

Få styr på flickan!

Jag skulle vilja ändra texten, så det låter bättre.

Se till så att flickan håller sig lugn!

Angående spoilern: Jag är glad över att du gillade idén i orange text! Det var bara en teori som jag ville dela med mig av. Men det är kul att du vill spinna vidare på relationen han hade till morbrodern.
En återblick kanske skulle vara på plats? Alltså, som man har i tv-serier eller liknande. Det vill säga, scenerna visar morbrodern som stöttar honom, alla simlektioner och hur kontakten bröts.

Ja, ja, vi får se. Jag längtar till nästa kapitel!

♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥

Kapitel 64 - Beslut

Den stora frågan var hur vi skulle kunna hjälpa Harry och hans vänner utan att avslöja oss inför Umbridge. Vi behövde få dem bort från henne och Inkvisitorspatrullen.
“Kanske kan du låtsas att du hittat lite veritaserum i lagret?” föreslog jag. “Det ger oss en anledning att återvända till kontoret.” Oron över vad som hände där gjorde det svårt att tänka klart. Severus var mer samlad, men även han verkade ha svårigheter med att komma på en ursäkt att lämna oss ensamma med ungdomarna. Risken med att ta dit falskt veritaserum var att Harry kanske trots allt skulle råka avslöja något. Solen sjönk lägre på himlen medan vi, så skyndsamt som möjligt, bollade idéer med varandra, varav de flesta handlade om att skapa någon sorts akut situation som Umbridge och Inkvisitorspatrullen måste störta iväg och lösa. Frågan var bara vad som var tillräckligt allvarligt för att få dem alla att rusa iväg och lämna Harry och hans vänner obevakade.

Snart avbröts vi dock av en hastig knackning på dörren. Det visade sig vara flickan som hållit fast Hermione uppe på kontoret. Hon såg både tung och stark ut, men andades upprört. Ytterligare några flickor från Slytherin slöt upp bakom henne.
“Vad har hänt, miss Bulstrode?” undrade Severus.
“Åh, professor Snape”, flämtade flickan, “rektorn gav sig av till skogen med Potter och Granger. De sa till henne att de hade ett hemligt vapen där! Vi i patrullen skulle hålla kvar de andra eleverna på kontoret, men de … de övermannade oss! De där mesarna kunde … en massa avancerade besvärjelser och förhäxningar och var väldigt snabba, som om de övade dagligen på sådant - och det har de ju gjort också, i den där olagliga gruppen. Hela patrullen har legat lamslagna på kontoret en bra stund innan det hävdes och … och Draco har fortfarande någon sorts fladdermusförhäxning över sig … snälla professorn, ni måste hjälpa oss att få bort det! Han sitter fast på kontoret fortfarande, med jättelika spökfladdermöss som angriper honom ...”
“Nå, då så”, sa Severus och lade åter repet om mig, “vi får komma med er och se om vi kan häva förhäxningen.”
“Snälla professorn, skynda er. Pansy är där uppe och hon håller på att bryta ihop”, sa en av de andra flickorna upprört. “Det verkar vara en särskilt svår förhäxning.”
“Det var Ginny Weasley som gjorde det!” sa miss Bulstrode förtrytsamt och jag log inombords åt min väns skicklighet.



Det visade sig svårare än väntat, till och med för Severus, att få bukt med förhäxningen. Pansy och de andra fick vackert vänta utanför rummet medan han skred till verket. Han fick arbeta i över tio minuter med trollstaven innan den sista fladdermusen gav upp och lämnade det närmast sönderslagna kontoret. Pansy värjde sig för den med ett hysteriskt uttryck i ansiktet. Malfoy såg ynklig ut och jag skulle ha tyckt synd om honom, om det inte varit för det svaga flin som flög över hans ansikte när han noterade repen om mina armar och händer.
“Säg, Draco”, frågade Severus, “vet ni vart eleverna, som ni skulle hålla uppsikt över, tog vägen?”
“Vi såg genom fönstret att rektorn gick in med Potter och Granger i skogen, och tänkte ge oss av efter dem”, sa Malfoy sammanbitet. “Det är redan ett bra tag sedan. Ingen av oss kunde följa efter tyvärr, eftersom de lamslog de flesta av oss och förhäxade andra”, tillade han buttert. “De jävlarna var oväntat snabba.”
“Språket, Draco”, förmanade Severus pliktskyldigast. “Oroa dig inte, jag tar över från och med nu. Och vad ni gör, ge er inte in i skogen. Det är en order.” Malfoy lommade skamset ut till sina vänner, uppenbart plågad över att ha blivit besegrad av DA-medlemmarna. Vi hörde deras upprörda röster avlägsna sig. Severus och jag var ensamma igen.
“Det finns inte en chans att de har ett vapen”, sa jag. “Det skulle jag ha vetat om. De lurar Umbridge.”
Han nickade och såg oroligt ut mot skogen vars grantoppar liknade svarta taggar mot de sista resterna av solnedgången.
“De borde ha kommit tillbaka för länge sedan”, konstaterade han. “Vi måste informera Orden igen och sedan kan vi ge oss ut i skogen och söka.”
“Varför måste vi informera dem?”
“För att jag misstänker att pojken kan ha rymt från rektorn och gett sig av till Mysterieavdelningen för att rädda Black”, sa Severus bekymrat. “De andra ungdomarna har kanske också följt med. Det skulle kunna bli mycket farligt, för Mörkrets herre har sannolikt ett finger med i spelet här.”
Tänk om Voldemort kommit ett steg längre i att kunna påverka Harry? Jag tänkte på Quirrell och ryste.
“Låt oss kontakta Orden direkt”, sa jag hastigt till Severus.
Sagt och gjort. Vi skyndade oss tillbaka ner till våningen och direktförbindelsen med Grimmaldiplan, dit ytterligare fyra medlemmar nu anlänt. Moodys öga snurrade snabbare än vanligt i alla riktningar, Tonks rodnade lätt när hon såg mig, Shacklebolt böjde hövligt på huvudet och Remus betraktade oss allvarligt, där han satt bredvid Sirius och lyssnade när Severus informerade.
“Vi tar oss direkt till ministeriet!” ropade Tonks och flög upp med flammande ögon, så att en av stolarna välte. Hon kastade en hastig, glödande blick på mig medan även de andra kom på fötter.
“Ja, det finns en risk att de har tagit sig dit, hur det nu kan ha gått till”, konstaterade Remus. “Men de är ju inte tappade bakom en vagn, någon av dem, så de kan ha funnit ett sätt.” Han hejdade sig plötsligt och såg oroligt på Sirius, som hade rest sig upp vid hans sida. Severus följde hans blick.
“Som sagt, Black”, sa han långsamt. “Om inget annat måste någon stanna kvar i högkvarteret med den viktiga uppgiften att informera Albus. Han väntas ju ikväll.”
“Krake kan informera honom!” genmälde Sirius och tilldrog sig ytterligare ett ängsligt ögonkast från Remus.
“Snälla Sirius”, bönföll jag. “Tänk på det vi talade om.”
Sirius slog ut med händerna i en frustrerad gest:
“Ja, ja, jag ska stanna här! Men du måste söka efter Harry även på ditt håll, Snape!”
“Det ska jag göra”, lovade Severus. “Jag ger mig ut i skogen direkt.”
Det sista vi såg av Sirius, innan vi lämnade honom på Grimmaldiplan, var hur han rastlöst förde handen mot sin klädnad närmast hjärtat. Och jag hade en bestämd känsla av att det inte bara var cigaretter han sökte efter.

Så bra kapitlet var. Nu stiger dramatiken! Hehe! Umbridge är i skogen, och vi vet ju hur det gick! Mohahahahahahahahaha!
Ska bli spännande att se hur det ska gå. (Som sagt, älskar när Umbridge får skit!) Det blev en cliffhanger på slutet. Jag anar att Sirius letar efter trollstaven! En vild gissning bara, eftersom det står att Miriam får en känsla av att det inte bara är cigaretter han söker efter i fickan. Vi får som sagt se hur det går.
Roligt att hon tänkte på Quirrell i den stunden. Det märks att hans minnen har satt djupa spår i henne. Blir kul när han nämns i Sjätte året.

Lite tips:

“Inte ens chans att de har ett vapen”, sa jag. “Det skulle jag ha vetat om. De bluffar Umbridge.”

Jag skulle vilja ändra meningen, samt byta ut ett ord, så det låter lite bättre.

“Det finns inte en chans att de har ett vapen”, sa jag. “Det skulle jag ha vetat om. De lurar Umbridge.”



“För att jag misstänker att pojken kan ha rymt från rektorn och gett sig av till Mysterieavdelningen för att rädda Black”, sa Severus bekymrat. “Kanske har de andra ungdomarna också följt med. Det skulle kunna bli mycket farligt, för Mörkrets herre har sannolikt ett finger med i spelet här.”



Ändra meningen lite grann, så det låter bättre när man läser texten högt.


“För att jag misstänker att pojken kan ha rymt från rektorn och gett sig av till Mysterieavdelningen för att rädda Black”, sa Severus bekymrat. “De andra ungdomarna har kanske också följt med. Det skulle kunna bli mycket farligt, för Mörkrets herre har sannolikt ett finger med i spelet här.”



“Som sagt, Black”, sa han långsamt. “Om inte annat måste någon stanna kvar i högkvarteret med den viktiga uppgiften att informera Albus. Han väntas ju ikväll.”

Skriv ett annat ord, så det låter bättre.

“Som sagt, Black”, sa han långsamt. “Om inget annat måste någon stanna kvar i högkvarteret med den viktiga uppgiften att informera Albus. Han väntas ju ikväll.”

Spännande och se hur det går.
Roligt att du gillade tipset angående återblickarna och morbrodern. Om du vill ha inspriation, kan du läsa om Himlen gråter och En ensam jul. Där finns det återblickar.

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥



Kapitel 65 - Skog

Under min barndom i Sverige fanns det en bok jag verkligen älskade. Den öppnade en värld av vild, nordisk skog, bebodd av allsköns varelser. I den skogen träffades två barn, dottern och sonen till två rivaliserande hövdingar. De båda ensambarnen räddade vid flera tillfällen varandras liv och så småningom växte en djup, vänskaplig kärlek fram mellan dem. Ett sådant tillfälle, då de kom till varandras hjälp, var då skogen sänkts i dimma och de band sig samman med ett rep. Detta fick dels pojken att med hennes hjälp finna stigen hem till borgen, men också att rädda hennes liv då hon blev lockad av de underjordiska och deras hypnotiska sång.

Det osynliga rep, som nu var bundet endast runt min midja och höll mig samman med Severus där vi gick framåt i den djupa skogen, fick mig att tänka på sagan om barnen. Att vara sammanlänkad med honom var en oerhörd trygghet, trots att bandet ursprungligen kom från Umbridge. Men det var som med all annan kraft i världen - det är syftet, med vilket den används, som avgör om den är god eller ond.

Skogens täta växtlighet stängde nästan allt månljus ute och mörkret på stigens sidor kändes hotfullt, som om hundratals osynliga ögon iakttog oss. Severus rörde sig smidigt och försiktigt framåt med trollstaven tänd, men trots det snubblade jag ideligen över stenar eller rötter och var flera gånger nära att falla. Han stannade upp och höjde staven:
“Vi behöver mer hjälp”, viskade han och gjorde de konstfärdiga rörelser som fick en patronus att framträda. Men den silverskimrande varelse, som uppenbarade sig, var inte längre en hind utan en älva. Med lätta steg sprang hon en bit framför oss, som för att visa vägen, och de skira vingarna gav ifrån sig ett genomträngande ljus som fick varje barr, sten och kvist på marken att framträda med skarpa konturer.
“Vad har hänt med hinden?” undrade jag oroligt, samtidigt som hjärtat bultade hårt vid tanken på vad förändringen kunde betyda. Severus stannade upp, vände sig om och såg ömt på mig. Så strök han mig mjukt över kinden.
“Hinden är med sin hjort”, sa han lugnt och fortsatte sedan att följa älvan. Det var nästan för tyst omkring oss, som om skogen höll andan. Vi hade varit på väg en stund nu. Ljuset från staven och älvan svepte hela tiden sökande över den snåriga växtligheten, som efterhand blev glesare. Vi befann oss i en stor glänta, där tydliga tecken på strid fanns. Silverljuset avslöjade nedtrampat gräs, avskjutna pilar och små, men många, pölar av mörkt blod. Här och där låg till och med fallna träd med rötterna spretande som väldiga skeletthänder i luften.
“Merlin, nej”, kved jag och började skaka av rädsla för vad som kunde ha hänt våra vänner här inne på denna hemska plats.
“Miriam, vänta.” Han luktade på en avbruten gren täckt av blod: “Det är från en jätte.”
“Graup!” utbrast jag utan att tänka mig för. Severus såg undrande på mig, men i detsamma hördes ett avlägset kvidande. Det kom från det kolsvarta mörkret mellan de tätnande träden i utkanten av gläntan. Någon jämrade sig hjärtskärande där inne. Vi började skynda ditåt och dök in mellan stammarna, medan älvan visade oss vägen, allt längre från den öppna platsen. Severus stannade till vid en grop, en djup sänka i marken där en varelse syntes på marken. Älvan slog sig tröstande ner vid dess huvud och spred ljus över den.
Det var en kentaur.
Hans huvud med slutna ögon vilade i knäet på en svartälva och det var från henne det hjärtskärande ljudet kom. Hon smekte oavbrutet över hans hår och panna, och ibland gick en skälvning genom hans mörka kropp, men det var också det enda tecken på liv han visade.
“Vad har hänt?” frågade Severus och sjönk hastigt ner på knä bredvid den stora, svarta hästkroppen, som var våt av kallsvett. Hans händer undersökte den vant för att finna skadan.
“Han skadades i strid, blev medvetslös och sedan biten av en orm”, snyftade svartälvan. Jag gled också ner på marken bredvid kentauren och såg Severus röra med staven över bettet, medan han mumlade de läkande orden Vulnera sanentur.
“Åh, det är vänligt av er att vilja hjälpa, men det är ett dödligt bett”, jämrade sig älvan. “Jag känner den sortens orm och ingen, som blivit angripen, har någonsin klarat sig.”
“Han lever ju fortfarande?” mumlade Severus och fortsatte rörelserna.
“Giftet verkar långsamt, men utan nåd …”, viskade hon medan ögonen på nytt fylldes av tårar.
Severus såg upp från skadan med trollstaven dröjande över märket av ormens gifttänder. Vi mötte varandras ögon och kom på det samtidigt: “Essensen!”
Så snabbt som det var möjligt, utan att låta ärret synas, fumlade jag fram sidenbandet och räckte det till Severus som smidigt lösgjorde de små flaskorna. Förundrat kunde vi iaktta hur motgiftet, som han stänkte över bettet, fick den sårade huden att dra ihop sig. Svartälvan följde storögt hur Severus strök på salvan runt skadans kanter, medan sårområdet synligt blev mindre och mindre. Så flämtade hon till och såg på kentaurens ansikte. Han började vakna till liv i hennes armar.
“Bane!” viskade hon. Han rörde förvirrat på sig och flackade med blicken över alla som var samlade runt honom.
“Alvina”, mumlade han och det syntes att han försökte få grepp om situationen. “Vad har hänt? Det var en strid …”
“Mellan er och jätten”, bekräftade Alvina. “Han hade slitit sig loss från platsen där han var bunden och letade efter sin bror. Ni sköt era pilar på honom och han jagade efter er. Dina kamrater fick fly snabbt och har nog satt sig i säkerhet nu, men du blev kvar eftersom du föll illa och förlorade medvetandet. Du hade stor otur, eftersom fallet skedde nära en giftorm som kände sig hotad och anföll dig. Människorna här har räddat ditt liv.”
Bane såg sig skeptiskt om på oss och försökte resa sig ur Alvinas armar. Jag undrade vilken historia de hade tillsammans. Hon såg beundrande på honom medan han verkade mer reserverad, men det kanske berodde på oss. Jag visste, genom studierna av den magiska världen, att kentaurerna ansåg sig stå över mänsklig intelligens.
“Vad förde er till skogen denna natt, människor?” frågade Bane när han kämpat sig upp i sittande position. Han såg från mig till Severus med ögon lika svarta som skogsdjupen.
“Förtjänar de inte ett tack?” undrade Alvina försiktigt, men både jag och Severus skakade avfärdande på huvudet, måna om att komma vidare.
“Vi letar efter några ungdomar från skolan”, sa Severus skyndsamt.
“Fölen som var här?” undrade Bane. “De hade med sig ledaren för ert lärosäte där borta och hon var ytterst oförskämd mot oss.”
“Vi är mycket ledsna om vår ledare misshagat er på något sätt”, sa Severus diplomatiskt, “och vi vill inte inkräkta på era marker här, utan endast finna ungdomarna snarast möjligt.”
“De skonades i striden”, sa Alvina hjälpsamt med en ny beundrande blick på Bane. “Kentaurer ger sig aldrig på föl. När flocken flytt härifrån, jagade av jätten, dök ytterligare fyra ungdomar upp, förutom de tre som redan fanns här.”
“Hur såg de ut?” undrade jag. “De som anlände?”
“En mörk pojke och en ljus flicka. Två flickor med eldens färg på sitt hår”, sa Alvina eftertänksamt. “Den yngsta av dem …” Hon såg ut att tveka och jag slogs av en plötslig insikt vid beskrivningen av Elvira.
“Är hon släkt med er?” for det ur mig innan jag hann tänka mig för.
Alvina drog häftigt efter andan:
“Du vet”, viskade hon och tillade, medan hon såg på oss med handen för hjärtat: “Jag känner igen er.”
Vi såg tyst på varandra som om vi båda, först nu, erinrat oss att vi varit på olika sidor.
“Vi var många som aldrig ville”, sa hon med en röst som lät liten och skrämd, medan hon tvinnade det långa, svarta håret mellan de smala fingrarna. “Fruktan drev oss att följa Adriana och den Mörkrets herre hon satt sin tillit till. Vi utbytte krafter …” Hon tystnade igen med en skräckslagen hand för munnen och oroliga blickar omkring sig.
“Vad tycker dina systrar om att du jämt och ständigt rymmer från flocken?”undrade Bane aningen spefullt. Alvina knyckte på den späda nacken med återvunnen säkerhet:
“Jag är inte livegen, och vi har mycket större frihet nu när vi inte längre är i det påtvingade förbundet med mörkret.”
“Vart tog ungdomarna vägen?” frågade jag, ivrig att ta vara på hennes välvilja och instinktivt medveten om att hon talade sanning. Det fanns något impulsivt och rent hos henne, som det aldrig funnits hos Adriana, ledaren för älvorna som tillfångatagit mig för ett år sedan.
“De tre ungdomarna som först kommit hit var täckta av stänk från jättens blod efter striden”, berättade hon tjänstvilligt, “och doften från blodet lockade till sig testraler. Jag hörde aldrig vad de unga sa till varandra, eftersom vi befann oss en bit in i skogen, men det slutade iallafall med att alla sju satt upp på varsin testral och flög iväg.” Hennes blick sökte sig upp mot stjärnorna som framträdde mellan trädtopparna, bleka jämfört med det intensiva ljuset från patronusälvan.

Severus och jag såg på varandra genom silverskenet. Nu var det bekräftat. De måste ha gett sig av till ministeriet allesammans - trion, Elvira, Ginny, Luna och Neville. Vi reste oss samtidigt från den daggvåta marken och borstade av våra fuktiga klädnader, redo att ge oss iväg igen.
“Vänta!” sa Alvina och kom hastigt på fötter. Hon räckte en hand till Bane, som dock avböjde erbjudandet och sakta kom upp på darrande ben. Prövande skrapade han med hovarna mot marken.
“Tack för att ni räddade hans liv”, fortsatte Alvina med svag röst. “Och … förlåt för gångna tider.”
Jag nickade sakta och tänkte på att svartälvorna faktiskt också hade gett mig mycket. En stark kraft och ett nytt liv. Bane harklade sig besvärat och slängde det långa svarta håret bakåt över de breda axlarna. Han såg hastigt ner på Alvina som räckte honom en illa medfaren pilbåge. Så medgav han:
“Ni räddade mitt liv och jag är skyldig er en stor gentjänst. Men kan jag ställa er frågan om varifrån människor som ni fått den här läkande kraften?”
Severus och jag såg på varandra och sedan på Alvina. Essensens sammansättning var ju hemlig, till och med sekretessbelagd.
“Låt oss formulera det så här”, sa Severus långsamt. “Kraften är en kombination av först vanlig trolldom, därefter uråldrig magi sprungen ur självuppoffring, och till sist exceptionell begåvning. Mer kan jag tyvärr inte avslöja.”
Förvånat kunde vi iaktta hur kentauren och älvan först tycktes frysa i sina positioner, som orörliga isskulpturer belysta av silver. Så vände de sig långsamt mot varandra och viskade samtidigt:
“Profetian.”

Nu har jag hunnit läst alla dina fantastiska kapitel som jag missat! Spännande kapitel!!❤️❤️
Längtar tills nästa!