Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Jättebra *-*

*styrkekramar till dig*

Åhh ska bli spännande att få Snapes reaktion på det här! Om Penelope nu vågar fråga honom. Hoppas hon gör det. Gillade verkligen det här kapitlet

♥

Det är verkligen jättebra och sorgligt!
Jag hoppas verkligen att du mår bättre. Jag som läsare kan inte tvinga dig att lägga upp kapitel, du bestämmer. *styrkekramar skickas till dig*

Ursäkta min frånvaro,
Har varit borta ett tag nu, men det är för det händer så himla mycket just nu och min hälsa är inte den bästa för tillfället. Jag hoppas ni kan förlåta mig och tack för de fina kommentarerna ♥ Ni är underbara ♥

Men, för att gottgöra er så ger jag er nu 2 kapitel istället! Hoppas att det kan gottgöra min frånvaro lite ♥

Pga min hälsa så kan det hända att jag ibland är borta flera dagar i sträck för det är inte alltid jag kan ta mig till min dator och hårddisk. Hoppas ni har tålamod med mig...



~Kapitel 28~

En vindpust vandrar genom mitt hår,
”Ge inte upp... Du är närmre än du tror raring...” säger vinden i en vacker viskning när den drar förbi mig. Jag ser hastigt upp med rödgråtna ögon,
”Ma-mamma..?” stammar jag fram men vinden är borta och allt är tyst igen. En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker... tänker jag för mig själv.

Självklart, utan Mörker finns det inget Ljus. Jag måste ta mig genom det mörka för att kunna komma till det ljusa... Men, hur ska jag kunna göra det? Detta är dömt att misslyckas, Severus har undanhållit den där kvinnan för mig, den där Lily... Jag vet inget om hans liv egentligen... Jag vet inte vem han är egentligen. Men jag vet en sak. Jag reser mig bestämt upp från det hårda stengolvet. Jag vet att jag älskar honom. Och med den tanken börjar jag att smyga mig fram genom skolan, på väg mot Severus kontor.

Jag står utanför dörren, min mage i en knut och mina händer skakar när jag knyter min näve och sträcker upp handen för att knacka. Jag släpper ut ett djupt andetag medan jag väntar på att dörren ska öppnas. Jag drar ett hastigt andetag som fastnar i min hals när Severus öppnar dörren och jag får se honom stå framför mig med ljuset som vackert ramar in honom bakifrån och han är utan sin enorma svarta rock för första gången framför mig.



~Kapitel 29~

Hans kropp är vackert inramad av ljuset bakom honom, hans breda axlar, hans breda bröstkorg och långa ben. Jag kan knappt andas vid synen av honom och en varm pöl bildas i gropen utav min mage. Han har bara på sig sina svartlackade skor, långa välpressade svarta byxor och en hårt knäppt frackrock i mörklila stramt tyg som är knäppt hela vägen upp över hans hals. Jag räknar i mitt huvud varje knapp, ...7, 8,9...
”Penelope?” Hans mörka, nattligt hesa röst rycker mig loss ur tankarna om hur jag vill knäppa upp varje knapp med långsamma fingrar...
”Severus... Kan, kan jag komma in?” frågar jag blyg medan mina kinder blir lite röda utav mina tankar.

Severus stiger åt sidan och jag kliver in i kontoret som är upplyst av tre tända ljus på hans massiva svarta skrivbord. Dörren stängs bakom mig och jag vänder först mitt huvud och sedan min kropp för att se på mannan jag älskar. Han höjer sitt ena ögonbryn och lutar huvudet en centimeter åt ena hållet.
”Vad är fel?” frågar han med mättade långsamma ord, jag ser nervöst ner på mina lila sneakers som nuddar varandra vid tårna. Vad är fel egentligen... Hur ska jag kunna fråga honom om Lily? Hur ska jag kunna berätta för honom hur rädd jag är att han kommer lämna mig för alltid... Jag biter nervöst på min underläpp, något jag gör utan att tänka på det.

Severus tar ett steg mot mig och sätter sitt finger under min haka och lyfter upp mitt huvud så att jag ser honom i ögonen. Mitt hjärta dunkar så hårt och gåshud vandrar ner för min ryggrad vid beröringen av hans kalla hud mot min varma.
”Penelope... Berätta för mig.” säger han och hans röst får mina knän att skaka lite.
”Jag... Hade en mardröm.” säger jag blygt och ser bort från honom medan en tår strilar ner för min kind. Penelope, sluta gråta, du gör inget annat än att gråter nu för tiden. Skärp dig nu! Severus tar min vänstra hand i sin högra och med sin vänstra hand vänder han tillbaka mitt huvud.

”Berätta.” säger han bara, ett enda ord som får mitt hjärta att rusa, mina tankar att snurra och mitt sinne blir lättat. Allt bara för att han vill veta vad jag drömde, bara för att han bryr sig. Bara på grund utav ett enda enkelt ord. Jag låter mina fingrar omsluta hans hand och han börjar gå innan jag hinner säga något. Vi vandrar genom hans kontor mot en svart dörr längst bort. En dörr jag aldrig sett honom öppna eller ens vara nära. Hans hand är omsluten runt min och jag njuter av att känna hans skrovliga hud mot min.

Han öppnar dörren och jag kliver in i rummet, hans rum.. Inte hans kontor, hans rum. Jag ser med hastig blick runt omkring i rummet. Där finns bokhyllor, en stor dubbelsäng med mörka gröna sängkläder och draperi, ett litet bord med två stolar som ser ut att vara över 500 år gamla. Det enda ljuset som tränger sig in kommer från månen genom ett mellanstort fönster med bred fönsterbänk. Perfekta fönstret att fylla med kuddar och sitt med en bok i knät... tänker jag för mig själv när dörren stängs bakom mig och Severus hand lämnar min.

Jag ser upp på honom och låter min blick utforska varje rynka, vrå och detalj i hela hans ansikte. Hans ögon söker mina hastigt efter svar medan de dansar för mig.
”Penelope, berätta för mig.” Jag suckar och går långsamt fram till fönstret bara tre meter bort. Jag lutar min axel mot kanten av väggen och korsar mina armar över min bröstkorg.
”Jag drömde att du lämnade mig, att du inte älskade mig, att du satte dig på tåget bara för att komma bort från mig och lämna mig bakom dig för evigt...” mumlar jag med hes röst efter ett par minuters tystnad. Severus ställer sig bakom mig och flyttar mitt hår från min axel med ett mjukt drag av hans fingrar. Jag stirrar ut genom fönstret, på månen.

”Penelope...” han lägger sin hand på min axel med lätthet och tar ett steg till mot mig. Hans kropp bara någon centimeter bort från mig.
”Det är inte så, kommer aldrig vara så.” Hans röst är ärlig och rak med auktoritet, precis den där rösten som jag blev förälskad i för så många år sedan. Jag vrider mitt huvud och ser på hans hand som vilar på min axel innan jag ser upp på honom, okej, det är nu eller aldrig....
”Vem är Lily..?” frågar jag med nästan ohörbar röst. Jag kan känna hur Severus stelnar till innan hans hand lämnar min axel och hans blick förflyttar sig från min till utsikten på andra sidan fönstret. Jag känner hur min puls rusar i väntan på svar från honom.

”Hon är... Var. En kvinna jag älskade. För många år sedan.” svarar han med blicken fäst på något i fjärran. Så... Han har älskat tidigare, jag är inte den första eller enda han känt så här för... Som om Severus kunde läsa mina tankar ser han ner på mig och månens sken fångas i hans svarta ögon och ger dem ett silvrigt skimmer för en kort sekund.
”Nej Penelope, inte som du.” Jag släpper ut andetaget jag inte visste att jag hållit inne.
”Men, du älskade henne?” Han nickar stelt,
”Vad... Vad hände, med henne?” Severus ser på mig med ett stramt uttryck i ansiktet.
”Hon dog.” Jag lutar mig lite bakåt i chock,
”Dog? Vad menar du med det?” frågar jag och tar nervöst hans hand för att visa mitt stöd.

Severus ser ner på våra händer med fingrarna slingrade mellan varandra och ett litet leende spelar på hans läppar innan han ännu en gång blir allvarlig. Med ett fast grepp om min hand går han bort till sängen och sätter sig på sängkanten, jag sätter mig bredvid honom, våra händer vilar på hans lår. Han drar ett djupt andetag och börjar tala,
”Lily var en flicka jag lärde känna för längesedan, vi gick här tillsammans. Hon var en Gryffindorare. Där mötte hon James Potter...” Jag sitter tyst och lyssnar på vad mannen jag älskar berättar för mig. Han berättar om allt. Mycket om han-som-ej-får-nämnas vet jag redan, om kriget och att människor försvann och dödades. Men jag lyssnar ändå utan att säga något.

Efter nästan 20 minuter av berättande säger han,
”...hon blev mördad av honom trots att jag trodde hon var säker. Det var slutet på allt ljust i mitt liv. Tills jag såg dig Penelope.” Severus ser på mig, hans ställning har blivit mer och mer hukad allt efter han har berättat och hans axlar ser tyngda ut. Ett mjukt leende landar över mina läppar och jag lägger min varma hand mot hans kalla hud. Han lutar sitt huvud mot min beröring och jag stryker försiktigt med min tumme bort den enda tåren som strilar ner för hans kind.
”Men jag ska inte dö. Och, jag tänker inte lämna dig Sev.” mumlar jag ödmjukt, tacksam över att han avslöjat så mycket om sig själv för mig.
”Jag tänker inte lämna dig heller Penelope. Aldrig.” säger han och våra blickar drunknar i varandras, energin sprakar mellan oss. Man kan nästan ta på den.

Du är bäst ♥

Älskar att läsa dina verk ♥ och superbra kapiteln!

Tack så hemskt mycket! ♥

Verkligen verkligen jättebra!
Du skriver otroligt bra och beskrivande, så man vill läsa. braaaaaaaaa

Så himla awesome sluta döda mig ♥

Tack så hemskt mycket


aww ♥

Åh, mitt hjärta blöder för Snape! Den mannen förtjänar massor av lycka i sitt liv! Och efter allt Penelope varit med om gäller detsamma verkligen för henne. De behöver varandra ♥ Det är bara så otroligt fint att läsa om, orden bara griper tag i mig! Makalöst!