Att tvingas välja (1:a generationen)

Kapitel 47
2 ½ år senare
I salongen knastrar den öppna elden i eldstaden. Egentligen behöver jag inte ha den tänd. Sensommarsolen har skinit mot fönstren hela dagen, så värmen ligger som en mjuk dimma i rummet men jag gillar att ha brasan tänd. Det är någonting med det knastrande ljudet som får mig att slappna av. Jag ställer mig upp och går fram till vinkaraffen och häller upp mer vin i mitt glas. Ytterdörren öppnas och stängs. Den stängs igen med en smäll som får kristallkronan i taket att skaka. I ögonvrån kan jag se hur Avery kommer in i salongen. Han kommer fram till mig och lutar sig fram för att ge mig en kyss på kinden men jag vrider bort ansiktet. Avery suckar.
- Du missade middagen, säger jag och dricker av vinet.
- Det är glödhett här inne, muttrar han och går fram till ett av fönstren.
När han öppnar det så släpper han in en kylig bris som får eldslågorna i eldstaden att fladdra till och håret i min bara nacke att stå upp. Det är stunder som de här som jag saknar mitt långa hår. Jag klippte av det när allt var som värst. Det var bara i vägen och just då…när allt hände, så kunde jag inte ta i tu med det. Så jag tog saxen och klippte rakt av. Det blev snett och det var kortare på vissa sidor och när jag såg mig själv i spegeln såg jag inte vem det var. Jag grät i flera timmar. Mrs Parker fick hjälpa mig med att klippa resten, jag klarade inte av det.
- Vart har du varit? frågar jag och går tillbaka till soffan och sätter mig ner.
- Hemma hos Lucius, svarar Avery och går fram till dryckesvagnen.
Han öppnar vant flaskan med whiskey och häller upp i ett glas. Sen vänder han sig om och står lutandes mot vagnen samtidigt som han smuttar på innehållet.
- Du missade middagen. Har du ätit? frågar jag.
- Jag är en vuxen man, du behöver inte hålla koll på mig, muttrar Avery.
- Jag är din fru, säger jag.
Han skrockar och tittar på mig. Jag behöver inte ens möta hans blick för att veta att den är grumlig, vilket är ett bevis på att det där inte är det första glaset med whiskey som han dricker ikväll.
- Min fru? Du låter mig inte röra vid dig och du klarar inte ens av att möta min blick. Är det så en fru behandlar sin man? frågar Avery.
- Det är så en mamma behandlar sin sons mördare, svarar jag.
Han kastar sitt glas mot väggen. Jag rycker inte ens till. Den senaste tiden så har många glas i det här huset blivit förstörda. Avery lämnar salongen utan ett ord och jag kan höra hur han går upp för trappan. Nu är jag helt ensam igen. Jag vrider på huvudet och kan se hur fönstret fortfarande är öppet. Med mitt glas i handen går jag fram och ställer mig framför det. Luften är kylig och jag kan inte se en enda stjärna på himlen. Jag suckar och blundar.

Jag står och vrider och vänder mig framför spegeln. Morrar irriterat över att min klänning sitter alldeles för tajt över min mage och mina höfter. Till slut ger jag ifrån mig en suck som visar att jag ger upp.
- Sluta. Du är jättevacker, säger Avery.
Han står lutad mot ena sängstolpen och tittar roat på mig.
- Jag är tjock, säger jag ynkligt.
- Du är gravid. Då ska man vara tjock. Det betyder att vårt barn växer och mår bra, säger Avery och kommer fram till mig.
Han lägger sina armar runt mig och sprider ut sina fingrar över min ganska stora kula. Bara fem månader kvar. Eller ja, fyra månader och två veckor om man ska vara exat. Då känner jag hur det rör sig i magen. Jag kan se hur även Avery kände det. Där kom det igen. Jag tar ett djupt andetag.
- Avery, jag tror att han sparkar, säger jag med hög stämma.
Han skrattar och kysser min kind.
- Vårt barn sparkar, suckar jag lyckligt
Avery kramar om mig hårdare och sen står vid där framför spegeln i vad som känns som en evighet och ler dumt vid varje spark.

Jag öppnar ögonen och stänger fönstret. Ställer ifrån mig glaset och lämnar salongen. I vårt sovrum är det tomt. Averys sida är bäddad och orörd. Precis som den har varit i flera månader nu. Han har sovit i gästrummet sedan...om jag ska vara ärlig så kommer jag inte ihåg senaste gången vi delade säng. Jag stänger dörren till sovrummet och byter om innan jag lägger mig ner under täcket. Ett par sekunder efter att jag lagt huvudet på kudden känner jag hur tårar rinner för mina kinder och precis som varje natt sedan min son dog så gråter jag mig själv till söms.
_______________________________________
Kapitlen kommer vara lite kortare fram till the Big Finale (den är sorgligt nog inte så långt borta) men jag hoppas verkligen att ni gillar det som hänt nu och längtar efter fortsättningen!

Oh, holy shit.
Vad har han gjort?


REMUUUUUUUS VAR ÄÄÄÄÄÄÄR DUUUUUU???


Alltså, du är den bästa författaren på mugglis. Du börjar väl på nåt nytt sen?

NEEEEEEJ!!!!!!!!!
VADFAn HAR AVERY GJOORT!!!?????
VART ÄR REMUS NÄR MAN BEHÖVER HONOM????

Sååååå spännande!

Gah! Vill veta nununu!!

Herregud va!? Nej , omg, shit!?, Gaaaash!!

Jag vill ha fortsättningen nu!!!!!!

Jag kan inte vänta till nästa kapitel!! Vad har avrey gjort nu??

cliffhanger

Läser och kommenterar några kapitel nu :3 ♥

Kapitel 40

- Kan du skicka mig saltet?
Averys röst väcker mig ur mina tankar och jag blinkar. Han sitter på kortsidan på andra sidan av bordet. Mellan oss är det säkert två meter och saltkaret står precis på mitten tillsammans med den stora silverkandelabern.

Bitchig.


- Vad gjorde jag för fel nu då? ropar han efter mig.



eeh, allting???


-Jag vet. Det här frieriet blev väldigt spontant så jag har inte kunnat köpa någon ny till Claire men jag visste att mammas ring fortfarande låg i hennes smyckeskrin så jag tänkte att jag kunde ta den, säger han.

åååh gud kan inte sluta skratta x´D så jag tänkte att jag kunde ta den

Kapitel 41


men det är bara Bellatrix som ifrågasätter handlingen.
- Vad gör du Avery?


Wtf?! Bara kvinnorna som ska fylla på vinet? Fan. De människorna skulle verkligen behöva lära sig lite mer om jämställdhet.


Kapitel 42

Om ett par timmar så är jag Mrs Avery.

åh fy fan.