19 år senare (Privat Roll)

Hon ser eller snarare hör Albus. Ganska så roande är det dock, när Al är arg är han det ordentligt och folk flyr honom. Roxanne undrar hur det är med Scorp. Så hon smiter förbi den arga Al och de övriga killarna och går upp i deras sovsal och hittar Scorp på sin säng.
"Hur är det?" säger hon lätt och sätter sig på sängkanten, hon är orolig för honom, det är hon faktiskt.

Scorpius hörde Albus och det fick honom att le lite, sedan hörde han Roxanne och drog täcket så det täckte honom och vände sig om mot henne
"Det är okej" ljög han. Scorpius orkade inte dra upp allt, nån dag skulle han berätta för dem om allt, men det var en lång historia och han visste inte vad han skulle börja.
"Löste det sig med Fred?" frågade han för att undvika frågan

"Han är ganska så underhållande när han väl sätter igång." flinar Roxanne och nickar åt hållet de hör Als röst.
"Du är en dålig lögnare." svarar Roxanne men drar inte upp saken, vill han inte säga så behövde han inte. Han fick ta det när han kände sig redo.
"Ja, det är kungt. Det var ingen fara, vi brukar bråka och bli vänner." sa hon lätt och suckar.
"Scorp, du är kille, fast jag vet att du inte är som andra, men ändå. Annser du att det är något fel på mig?" sa hon undrande.

Scorpius log uppriktigt
"Ja det är han och ja han är lite väl beskyddande ibland, men det är skönt att han är det. men säg inte det till honom" sa Scorpius allvarligt och såg sen på henne. "Jag är inte riktigt i stånd att orka ljuga ordentligt för även om jag ljuger vet du att det inte är sant, det är för uppenbart just nu" sa han och log lite sedan
"Det glädjer mig att höra" och såg sedan på henne och log roat
"Nej det är inget fel på dig. inte för att jag är säker på vad du syftar på?" sa han undrande

Roxanne flinade roat. "Nej, jag ska inte säga något, lovar." ler hon. Roxanne nickar alvarligt "Jag förstår det, men jag kräver inte att du ska berätta heller." ler hon svagt och rycker på axlarna. "Äh, det är väll inget." säger hon och vänder bort blicken från honom. "Det känns bara som det." säger hon och suckar.

Scorpius nickade, han hade inte lust att ge Albus för stort övertag. han log sedan tacksamt mot Roxanne
"Jag är glad för det. det är för mycket ni inte vet och jag vet inte om ni klarar av det eller om jag klarar av att berätta" sa han lågt och ser sedan på Roxanne och sätter sig långsamt upp med filten runt sig bredvid henne.
"Roxanne tro mig det är inget fel på dig! om jag skall vara ärlig är du en av de mest normala här. men vad är det som oroar dig så?" sa han lite oförstående, han kände henne inte så väl egentligen så att hon ens satt här och pratade med honom förvånade honom

"Berätta när du är redo, jag klarar av det mesta." säger hon bara och ler lätt.
Hon kan inte låta bli att le, hon normal? Han skulle bara veta, till ytan allt hon låtsades, ja då var hon normal....men annars.
"Det är bara det att." säger hon tar ett djupt andetag. "Jag älskar Fred, mer än vad som annses normalt. Inte som du och Al, men ändå för mycket. Det känns som jag inte är hel utan honom, jag mår uselt utan honom. Jag är så rädd att förlora honom Scorp, att det ska bli som för den andra Fred. Händer det dör jag." sa hon alvarligt och hoppades att han skulle förstå.
"Och det gör att jag inte vågar älska någon annan, jag är rädd att förlora Fred då. Eller att jag ska bli så besatt i någon annan som jag är med Fred."

Scorpius såg på henne och skakade på huvudet, om hon bara visste.
"Mm, men det är inte som det mesta" sa han bara lågt och la sen en arm runt henne.
"Ni är tvillingar, ni har växt upp tillsammans, ni är bästa vänner och klart du älskar honom. Roxanne han är din bror det går inte att ändra på och ni är på sätt och vis samma person och klart du inte är hel utan honom. hade jag haft syskon hade det kanske varit lika dant, men nu har jag Al och det är lika dant där. jag vill inte vara utan honom och jag klarar mig inte om han dör." sa Scorpius lågt och såg på henne "Men bara för att de bär samma namn betyder det inte att Fred kommer dö! Det är större chans att det kommer hända om du oroar dig för det, då finns chansen att någon får reda på det och utnyttjar det!" det var bland de första saker Scorpius lärt sig, aldrig visa svagheter.
"Men Roxanne tänk på tiden ni har nu och ta vara på den och du måste våga lita på någon annan, att alla runt dig inte kommer dö. Du måste lita på att någon tar emot dig när du faller! Fred älskar dig han med men ni kommer inte alltid vara tillsammans" sa Scorpius allvarligt

Roxanne såg undrande på honom, han förstod henne. Han förstod henne otroligt bra, inte någon hade gjort det förr. Fast samtidigt hade hon inte sagt något till någon förr. För alla var hon alltis glada, obekymrade Roxanne, ingen hade genomskådat henne förr. Men hon kände att hon behövde tala med någon och Scorpius var det närmsta vän hon kunde komma. Om man inte räknade med Al och Fred då, men de var för nära släkt och hon ville att allt skulle hållas hemligt.
Hon nickade, han hade väll rätt. Men det var ändå ingen som visste något om det förutom han då. "Berätta inget." sa hon allvarligt och såg honom i ögonen för att han inte skulle ha en chans att ljuga för henne.
"Men jag vågar inte lita på någon annan, jag är rädd att bli sviken. Och att någon ska få reda på något om mitt sanna jag. Du vet jag vågar inte släppa någon nära." sa hon allvarligt men med förtvivlan i rösten.

Scorpius såg på Roxanne
"Det ligger mig inte för att skvallra och om min hemlighet är säker hos dig är din säker hos mig" sa han leende och slutade sedan le, han hoppades det var sant. han visste att hon berättat för ministeriet även om det var för en god sak men det sårade honom ändå. Han kramade Roxannes arm
"Att släppa människor in på livet är det svåraste, men om du hittar någon som du litar på kommer den personen inte svika dig. Du vågar vara dig själv med den personen och allt känns bra" sa han och tänkte på hur det var att vara med Albus "Men jag vet hur det är att släppa människor in på livet, jag är livrädd att min familj skall skada dem" Scorpius röst fick en sorgsen ton och han vände bort blicken