Robin Hood och hans glada gäng

(nu hänger ja ginte med alla )

( Hahaha XD blev lite konstigt där)

"Du kanske borde lära dig gå tyst i skogen" sa Adina lätt.
"Som du klampar skrämmer du bort vart ända byte på milsvidd avstånd." sa hon och åt upp sin mat.
Hon tänkte om Nicci ville bort från lägret, men Nicci såg bara allmänt trött ut och Adina gick iväg för att diska sin tallrik.

(haha ja, nu är jag med xD9

Nicci nickade lite, hon kunde inte smyga särskitl tyst det visste hon, men hon behövde väll helt enkelt bara öva. hon la sig ner och drog manteln över huvudet, hon saknade Frankrike och Vercal. hon saknade att alla samtal om konst och litteratur, hon saknade balerna med. sen grät hon för att hon var ar gför att hennes föräldrar skickat iväg henne, de hade inte rött att göra så!

Adina hörde Nicci gråta och såg osäkert på de andra, ärligt så var hon dåligt på sådant här med känslor och sådant men de verkade annse att hon skulle till Nicci.
"Hur är det" sa Adina trevande och la en tröstande arm om henne.

Nicci vände sig inte om mot Adina. de skulle ju ändå inte förstå, för dem skulle hon bara låta bortskämd om hon sa som det var.
"Jag längtar hem" var allt hon sa till Adina, det var ju sant och det var enklas att förkalra så

Adina höll tillbaka illskan, vadå inte förstå?
"Kan du inte åka hem då, dina föräldrar borde väll sakna dig" sa hon mjukt och tröstande.

Nicci skakade på huvudet och börjaade gråta mer
"Nej det gör de inte" sa hon mellan tårarna. de trodde att hennes föräldrar sakande henne, men egentligen var de nog glada. de hade inte fått Nicci bortgift just för att hon var som hon var. hon kanske var den vackraste men hennes inre var inte som en dams borde.

"Gör de inte?" sa Adina förvånat och höll om henne.
"Så du längtar hem till det du är van med, till det språk du kan prata och den värld du vet allt om?" sa hon undrande.

"nej det gör de inte, då hade jag inte varit här. sanningen är att de inte orkade med mig, deras hopp var at tjag skulle bli gift under resan och stanna här i England" sa Nicci lågt mellan tårarna och nickade sedan lite "ja men det är inte bara det, jag klara mig med ert språk och ja med världen, men det är så mycket jag saknar med, ni är jätte trevliga det är ni verkligen men vi är så olika" sa hon lågt och dolde ansktet

"Jaha", sa Adina svagt honvisste inte vad honskulle säga hon hade inte vert med om något liknande, hennes far och bröder hade alla älskat henne.
"Men det var det jag menade, din värld, musik, baler och massa snygga saker och människor som förstår dig. Och saker du kan" sa Adina vänligt och höll om henne.