Julia, du måste! [SV] [PG]

Det kommer lite till innan jag ska sova! :3 ♥
Bara för ni är så gölliga! ♥

Kapitel 35 Vi möts ändå i himlen

------------------------------
FRED:
-Vi måste berätta det för Dumbledore! Ginny tittade allvarligt på oss och alla förutom jag nickade.
-Ni kan göra det, jag tänker leta efter henne nu! Jag reste mig snabbt upp och började gå mot porträttet.
-Men nej Fred! Vi vet inte vad det finns där! Du kan ju till och med dö! George tittade oroligt på mig och jag nickade.
-Om Julia är död, spelar det ingen roll om jag också dör, vi möts ändå i himlen. Tanken på att hon kunde vara död gjorde mig tårögd men jag fortsatte gå.

När jag väl var ute började jag springa, jag bara sprang rakt in i skogen, jag visste inte vart jag skulle men jag hoppades jag var på väg till henne.

GEORGE:
Vi skyndade oss till Dumbledore's kontor och berättade allt.
-Då måste vi kalla alla till stora salen med det samma! Dumbledore reste sig upp och vi började gå mot stora salen.

När vi väl var där började Dumbledore berätta om försvinnande och till min förvåning satt inte Marcus vid Slytherin bordet, vart var han?

----------------------------
Var väldigt kort, men jaja :3

Vad tycker ni?

-Om Julia är död, spelar det ingen roll om jag också dör, vi möts ändå i himlen.
naaaaaaaww ♥
Fred är underbar ♥

Så spännande!!
Meer♥

Hahah jaa visst är han! ♥

Alla: Det kommer komma mer i mon och tack för alla kommentarer! ♥♥

så bra!! ♥♥

MEER!
Man blir typ beroende!♥

Men super bra!

mer, mer, mer

meeer!

Här kommer mer! ♥
Förlåt för att det tog sån tid! ;o
Har haft lite killproblem tyvärr x-x!
Ni får gärna mejla om ni vill hjälpa mig, vet inte vad jag ska göra... </3

Kapitel 36 Vart är jag?

---------------------------------

JULIA:
Vart är jag? Jag tittade mig suddigt runt i det mörka rummet, jag fick sakta men säkert tillbaka min syn och tittade skräckslaget runt.
Jag låg i en soffa och jag kände igen rummet från förut, eller rättare sagt huset, för huset bestod av ett helt rum.
Köket såg exakt lika stökigt ut som det var när jag var här sist, men han kan väl inte ha kommit tillbaka? Han var ju död?
Jag och min mamma hade bott här ensamma och undan gömda från ut världen medans pappa aldrig var här.
-Så du har vaknat, vad bra. Jag vände mig förskräckt mot dörren där rösten kom ifrån, det var den svarta gestalten igen.
Jag blev först rädd för rösten lät inte som en man utan en kvinna, som var mycket svag.
Lyckan fyllde min kropp och jag kände att jag bara ville krama henne.
-M-Mamma?Jag hade inte sätt henne på mer än 7 år och jag kände hur tårarna kom.
-Ja, förlåt älskling! Men han lät mig inte gå.... Jag har letat så länge efter dig... Hon tog av sig luvan och det lockiga lite brun blonda håret kom fram, jag såg att hon hade blivit äldre min inte mer än 40 år.
-Vem? Vem lät dig inte gå? Jag tittade oroligt på henne samtidigt som jag sprang fram och gav henne en kram. Hon omfamnade mig och jag kände värmen från henne.
Jag visste innerst inne vem det var, och jag kände hur avskyn växte inom mig.
-Pappa... Hon tittade sorgset ner på mig och jag kramade henne hårdare.
-Men varför transfererade du mig hit? Kunde du inte möta mig i skogen bara?
-För om dom andra hade sätt mig hade dom förstått... Alla vet vem jag är just nu även om dom inte säger det....

FRED:
Jag sprang ner mot Den förbjudna skogen och jag såg en förtvivlad Marcus sitta på en sten med ansiktet i händerna.

----------------------

Vad tycks? ♥