Forbidden love PRS Lupple och Emma07

På ett sätt kändes det bra att prata med honom, och å andra sidan så fick hon bara mer dåligt samvete. Kanske inte längre för själva missfallet, utan för att hon betett sig såhär och trott så mycket. Hon hade självklart velat prata med honom, men det hade känts hopplöst - och skrämmande att ens prata om. Hon skakade lätt på huvudet åt det andra han sade, där hade han då trott helt fel åtminstone. Hon kände sig snarare långt sämre nu än för en vecka sen.
"Nej, nej. Men jag ville inte visa det, jag försökte spela stark för barnen och för att det inte skulle kännas sämre för dig när du var nere." sade hon, fortfarande med ansiktet emot hans bröstkorg och nästan skamset.
"Jag vågade inte, jag var för rädd för att jag skulle ha rätt. På något vis trodde jag att jag skulle kunna ta mig igenom det genom att låtsas som om jag var okej. Förlåt" viskade hon tyst, nu i efterhand skulle hon kanske ha agerat annorlunda men i en sådan situation tänkte man inte helt klart.

Han suckade och nickade sakta.
"Jo jag skulle ha fattat det." Sa han tyst och höll henne stadigare och smekte henne lätt över ryggen och håret.
"Du behöver inte be om ursäkt. Jag gick kanske lite i samma tankar om att klara det själv. "Viskade han och bet sig i läppen.
"Vilket är jättedumt för vi är gifta vi ska ta oss igenom saker tillsammans." Fortsatte han och la ett finger under hennes haka och lyfte hennes ansikte så det var vinklat uppåt så han kunde se henne.
"Jag älskar dig." Log han.

Grace höll sig tyst intill honom, fortfarande med armarna slingrade omkring honom. Det kändes otroligt bra att få bli sams med honom igen, hade helst aldrig velat komma längre ifrån honom från början - men gjort var gjort, och de fick bara försöka sköta sig bättre i framtiden. Vilket hon sannerligen skulle försöka med iallafall, hon hade saknat hans stöd och trygghet. Hon lyfte blicken till honom och lyckades le lite, visserligen rann tårarna lite ännu men betydligt lugnare än tidigare.
"Jag älskar dig med." viskade hon tillbaka, han var den mest perfekta mannen hon nånsin träffat.

Han kramade om Sienna och gav henne en lätt kyss och torkade sakta hennes tårar.
" Tillsammans." Viskade han och såg henne djupt i ögonen.
De behövde hantera detta tillsammans.
Det kändes redan bättre mellan dem efter detta korta samtal och han hade ingen som helst oro över att de bara skulle kunna bli bättre.

Sienna besvarade lätt hans kyss, hans kyssar var något som hade en egenskap att få vad som helst att kännas lättare. Vilket också var fallet nu, tillsammans med alla hans små, gulliga gester. Vad i hela friden hade hon gjort för att kunna förtjäna en såhär fantastisk man? Bara att han stod ut med när hon betedde sig såhär var väl värt en guldstjärna i sig.
"Jag älskar dig." viskade hon, lät sig för en kort stund drömma sig bort i hans ögon för att sen istället borra in huvudet emot hans bröstkorg.

"Och jag dig." Viskade han och lekte lätt med hennes hår och lät henne vila huvudet mot bröstkorgen.
" Vi har våra två änglar. Om det är menat att vi ska få fler så kommer vi få det- du måste tro på det." Viskade han och pussade henne lätt över huvudet och slöt sedan sina egna ögon.
Försökte på nått sätt acceptera att det kanske var så att de inte skulle få några fler barn.
Han var okej med det, om det inte var menat så var den familjen de redan hade perfekt.
Men det gjorde ont för han önskade att göra familjen större.

Hans famn var utan tvekan Siennas favoritställe, där hon kände sig trygg och fann som mest tröst. Och på något sätt kändes det som om hon där vågade visa sin sorg mer igen - iallafall nu. Hon hade väl inte riktigt vågat det tidigare, men att få vara hos honom - hennes trygghet - igen var en lättnad. För att förlora ett barn så var utan minsta tvekan det värsta hon varit med om, sorgen att förlora det innan det ens fötts.
"Jag kan inte sluta tänka på ifall jag skulle ha kunnat göra något annorlunda, så att vi kanske fått behålla det." viskade hon tyst.

Han suckade tyst och ryckte på axlarna och såg på henne.
"Åh älskling. Jag tror inte du gjorde nått fel. Jag tror inte vi gjorde nått fel. Vi kunde nog inte ha gjort nått annorlunda." Viskade han och smekte hennes kind lätt.
"Jag har hört att missfall ofta sker när det är nått fel på fostret och kroppen typ stöter ut det." Sa han tyst och studerade henne.
"Vi kan inte tänka så, jag tror inte det hjälper." Viskade han och menade det här med att skylla på sig själv.
Det skulle med största sannolikhet inte göra något bättre.

Sienna såg på honom och suckade lätt, visste att han antagligen hade rätt - men ändå gnagde alla de här tankarna inom henne så envist, ville inte riktigt släppa taget. Men det var väl i sig en del av sorgen att förlora ett barn, att försöka hitta någon att skylla på vilket blivit hon själv.
"Kanske, kanske inte. Jag gissar att vi aldrig kommer få veta det", sade hon tyst, hur det än varit skulle de väl aldrig få veta. Men på något vis måste de ta sig igenom den här sorgen, och hon visste inte alls hur.
"Hur tar man sig ens igenom en sån här sak?" viskade hon tyst, det kändes som om hjärtat skulle gå i bitar varje gång hon tänkte på deras förlorade barn. Det syskon deras fantastiska små barn skulle ha kunnat få, men som tagits ifrån dem så tidigt.

Edvard nickade sakta och såg på henne, suckade.
" Det är nog sant." Sa han och smekte hennes rygg sakta och ryckte sedan på axlarna och lutade pannan mot hennes huvud och slöt ögonen.
Hon ställde så svåra frågor.
Han var tyst en ganska lång stund innan han vände blicken mot henne igen och skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det känns som en sån där sak man aldrig kommer över utan måste lära sig att acceptera." Viskade han ärligt och bet sig lite i läppen.
"Men antagligen att prata om det- det känns på nått sätt lite lite bättre nu när vi pratar om det även om det också gör det svårare- förstår du?" Viskade han.