Kraften (femte året)

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥




Kapitel 60 - Tumult

De nätter, då månen sken som starkast, var alltid de svåraste.

Jag hade vilat under dagen med vetskapen om att det skulle bli omöjligt att sova. Det var onsdag, en och en halv vecka hade hade passerat och mina examensprov var slut men den känsla av lättnad, som borde infunnit sig, uteblev helt. Tankar om hur vi tillsammans kunde ha firat de överståndna proven vägrade lämna mitt sinne.

De nätter, då månen sken som starkast, hade alltid varit våra.

För en gångs skull gav jag efter helt, kröp upp i tornrummets fönster och lät mina tårar försilvras, lutade mig bakåt och fick det kalla ljuset att flöda fritt över mig. En stund lekte jag med tanken att bli ett med väggen, förstenas och aldrig någonsin behöva känna något igen.

Hur lång tid som förflutit var oklart, när ett avlägset tumult började bryta sig igenom tystnaden. Någonting pågick där ute, trots att det var långt över midnatt. Ett ilsket vrål ekade bort över fälten och väckte bryskt upp mig ur försteningen. Det lät som Hagrid. Vid Merlin, vad hände där ute?

Jag svepte den gröna morgonrocken om nattlinnet och gläntade försiktigt på dörren. Nu hördes det tydligt. Långt borta i korridoren kunde jag se några silhuetter av folk som skyndade åt det håll varifrån ljudet kom. En av gestalterna var över huvudet högre än de andra.
“Madame! Qu’est-ce qui se passe, madame?” Jag började skynda genom korridoren mot min examinator, som vände sig mot mig med oro i ögonen.
“Jag tror att de angriper Rubeus. Mon Dieu, ledningen på det här stället har blivit kuslig!” Hon bar en lätt resmantel, som såg ut att vara hastigt pådragen, över sin dräkt. Vi skyndade mot entrén tillsammans och så fort vi var utom porten utropade hon:
“Vid Merlin, vilka små fjantar de är! Vad tror de att de håller på med?”
Konturerna av fem gestalter syntes borta vid Hagrids stuga och mitt bland dem var han själv, alldeles rasande. Han bollade runt med dem så att de flög till höger och vänster, chanslösa trots de lamslagningsbesvärjelser de försökte rikta mot honom. En av de grå skuggorna, den kortaste, försökte kommendera de andra, men flera hade redan fallit till marken.
“Han klarar sig fint”, muttrade madame Maxime, men tog ändå några steg i riktning mot honom. Fler människor dök upp runt om oss, både personal och äldre elever, de senare trots utegångsförbudet, vilket ingen tycktes bry sig om i det kaos som rådde. Vi såg Hagrid i vredesmod slänga upp Fang på axeln. Hans angripare hade lamslagit hunden när den försökt försvara sin husse.

Umbridge var nu ensam kvar mot honom och ingen tycktes vilja komma till hennes hjälp. Hagrid gav henne en vredgad blick och började sedan med raska kliv gå mot grindarna.
“Rubeus!” utropade madame Maxime och tog ännu några steg. Han vände sig hastigt om och vrålade så det ekade i natten: “Olympe! Kom med nu, för tusan, detta är ingen säker plats för oss längre!”
“Jag kommer, Rubeus!” Hon drog manteln tätare om sig, vände sig en sista gång mot mig och sa:
“La force de l’amour, c’est le plus important. Jag måste följa den nu … följa med Rubeus. Kasta inte du heller bort den viktigaste kraften som existerar … Au revoir, ma petite!”



Fullt kaos rådde nu omkring mig när allt fler skyndade till. En bit bort såg jag flera personer huka sig ner kring någon som låg alldeles stilla på marken.
“Det är Minerva! De måste ha lamslagit henne fyrfaldigt! Vi tar henne till sjukhusflygeln genast.” Förfärad såg jag McGonagalls alldeles uttryckslösa ansikte skymta förbi för en sekund, upplyst av det döda månljuset, innan hennes bärare försvann med henne in i slottet. Hon måste ha försökt komma Hagrid till hjälp. Kanske skulle jag följa efter och se hur det gick med henne?

Men i detsamma tog någon tag i mig och ruskade upprört min arm. Det var Hermione, fullt påklädd och med skolväskan på axeln. Plötsligt mindes jag att de hade haft sin tentamen i astronomi den här stjärnklara natten.
“Kom, Miriam, jag måste tala med dig! Det är viktigt!”
“Vi går till mitt rum”, sa jag hastigt och nästan tacksamt eftersom tumultet höll på att ge mig panik. Det rörde sig oroligt överallt och hela slottet verkade på något sätt ha vaknat. Vi passerade elever på väg tillbaka från sin tentamen, upprört spejande omkring sig, lärare med vaksamma ögon och porträtt som vaknat ur sin rofyllda slummer.

Hermione knuffade nästan in mig i tornrummet och förseglade dörren. Sedan gick hon rakt fram till det stora fönstret, där jag suttit för en stund sedan, och drog för de tjocka gardinerna så att det obarmhärtiga månljuset stängdes ute.
“Miriam”, sa hon med förtvivlan i rösten, “jag tror att du måste försöka ta dig härifrån. Hogwarts är ingen säker plats för dig längre.” Utan att vänta på svar fortsatte hon, medan hon gick fram mot mig och lade händerna på mina axlar: “Umbridge och fem andra, Auroren Dawlish bland annat, angrep ju precis Hagrid mitt i natten, så att han blev tvungen att fly. Han hade inte gjort något orätt mer än att hon misstänkte honom för att ha smugglat in nifflare på kontoret, men det var självklart inte han och hon hade inga bevis! Hon tål helt enkelt inga andra än de renblodiga häxor och trollkarlar som håller med om hennes agenda.”
Hon andades häftigt och beslutsamt, medan hennes händer kramade om mina axlar.
“Jag har ingenstans att ta vägen, Hermione”, sa jag tyst medan jag kände en tår rinna utför kinden. “Det är lika farligt för mig överallt.” Jag svalde och sa ännu tystare: “Jag vill inte lämna er.”
“Vi kanske kan gömma dig?”
Hennes hasselbruna ögon framträdde tydligt trots det dunkla rummet. Hon skulle ta risker för att skydda mig. Det var tid att hon fick veta. Jag såg beslutsamt på henne och sa:
“Jag vill inte att ni utsätter er för fara för min skull. Min situation är komplicerad och kan bli värre i de mörka tiderna. Jag har velat berätta för dig länge men varit under ed - fast jag tror inte den gäller längre. De som skulle sudda ut mitt minne befinner sig på avstånd nu. Hermione, jag är mugglare.”
Hon bara nickade bekräftande och såg inte det minsta förvånad ut.
“Men med krafter”, konstaterade hon.
“Inte från början. Jag fick dem genom en incident med svartälvor på annandagen under mitt första år här. En händelse som gav mig det här …” Jag drog upp klädnaden.

Jag hade aldrig sett en sådan chock i hennes ögon. Hon flämtade hörbart medan hon stirrade på ärret och sedan tillbaka på mig:
“Alltså, att du är mugglare förvånade mig inte, men … men …” Hon såg tillbaka på mitt ben med tilltagande förtvivlan.
“Som du förstår är det kanske ingen bra idé att jag ger mig iväg någonstans med det här, i dessa tider”, sa jag och suckade trött. “Även om jag numera tränat upp behärskningen av svartälvornas kraft som följde med det.”
“Vi är bara tvungna att gömma dig. På något sätt. Jag måste tänka … komma på något … jag ska prata med killarna!” Hon såg ut att få en plötslig insikt: “Harry vet kanske redan?” Jag nickade och sa sedan:
“Hermione, jag har redan tackat nej till att låta mig gömmas. Jag skulle inte stå ut med det.”
“Något ska jag komma på!” Det gick nästan att fysiskt se hur hennes hjärna gick på högvarv. “Låt mig bara prata med Ron och Harry, så ska du få se! Du är inte ensam, Miriam!”
“Det vet jag att jag inte är.” Jag lade mina händer på hennes, som fortfarande vilade på mina axlar, tog dem och förde våra fyra händer samman mellan oss. “Så länge ni är mina vänner är jag lugn. Oroa dig inte. Gå till Gryffindor och försök få lite vila.”
“Miriam …” Hon såg tvekande på mig.
“Det kan bli ett himla liv om de upptäcker dig här på natten. Försök ta dig till Gryffindor nu, när det fortfarande springer omkring elever i korridorerna efter tentamen och allt som hänt.”
Motvilligt lät hon mig leda henne mot dörren och först efter flera försäkringar om att vi skulle tala vidare följande dag, tillsammans med Harry och Ron, gav hon sig slutligen av neråt korridoren. Jag stod kvar och såg efter henne tills hon försvann runt hörnet. Långsamt stängde jag dörren och gick dröjande tillbaka in i det mörklagda rummet. På ett sätt kändes det som en lättnad att ha lagt korten på bordet och att alla i trion nu skulle få veta. De var mina bästa vänner och var de som i denna värld nu stod mig närmast. De hade hållits i ovetandets dunkel alldeles för länge.

Sakta sjönk jag ner på sängen, beredd på att vaka in morgonen bakom mina fördragna gardiner. Tankarna om hur allt nu skulle bli rusade runt i huvudet.

Det är oklart hur lång tid som förflutit när jag hörde en låg knackning.

Hade Hermione kommit tillbaka med pojkarna, trots risken det innebar?

Jag svepte den smaragdgröna morgonrocken tätare runt mig och gläntade försiktigt på dörren. Det var mycket tyst i korridoren utanför.
“Är det ni?” viskade jag och försökte urskilja något i glipan mellan dörren och dörrposten.
“Ja, miss Silver, nog är det vi.” En smal hand tog tag ett bryskt tag om dörren och öppnade den på vid gavel. Genom ett fönster i korridoren flödade månljuset över tre gestalter och blänkte till i det Inkvisitorpatrullens märke, som samtliga bar på klädnaden.

Blixtsnabbt sökte jag med blicken efter något löst föremål i närheten.
“Tänk inte ens tanken att använda era stulna krafter”, sa Malfoy och pekade på mig med trollstaven. För en sekund hann jag möta den järngrå blicken innan han, nästan mekaniskt, uttalade formeln:
“Imperio.”

så bra!!!

Åh herregud. Jag tittade in på mugglis och gick in på kraften då jag såg att du uppdaterat. Men så tänkte jag - jag läser senare när jag har tid att kommentera ordentligt. Men innan jag hann lägga min uppmärksamhet på annat så hade jag börjat läsa… Och på något sätt förväntade jag mig att det här kapitlet skulle handla om Snape. Typiskt mig, va? Att alltid tänka på karlar när det finns så mycket annat intressant här i världen. Nåväl så får jag nog läsa ett par gånger till för jag bara flög genom hela texten av spänning! OCH SLUTET!?!?! HERRE.

Och första meningen, samt meningen efter första stycket, går så fint i varandra att jag inte kan tänka på annat än Snape. Men det kanske är ditt knep också? För att lura oss.

Tornrummets fönster - känns så medeltida romantiskt. Där sitter Rapunzel med törnrosor i händerna.

Och alla de franska inslagen är fantastiska. Sådant ger liv åt en text! Och Umbitch är i farten igen, förstås. Men det visste vi ju att hon skulle vara. Jäkla paddtant! Och så har de lamslagit Fang! Människor och magiker som ger sig på djur är inte friska någonstans…

Åååh Maxime talar om för Miriam att följa kärleken med ”den viktigaste kraften som existerar”. Hoppas vi får se mer av Maxime även efter detta!!! Sjätte året på Hogwarts lär bli spännande… Och DAMN YOU! Blir så sugen på att skriva om Jess. Jag tror nog att jag vilat upp mig i sommar, trots allt…

Något jag hakade upp mig på - men som egentligen passar in rätt bra är att Minervas ansikte är upplyst av det ”döda” månljuset. Det framhäver ju att hon ser likblek ut som lamslagen. Men… Hur kan ett månljus vara dött? Jag funderade lite på detta och kan inte riktigt sätta fingret på varför jag hakade upp mig på det. Hur tänker du på det, nu när jag tvunget ska anmärka på det?

Åhhhh Mirre berättar allt för Hermione och hon får se ärret. Nu är det allvar! Och Hermione är så underbart snäll. Och modig, förstås. Sen mot slutet, när Miriam tar på sig sin smaragdgröna morgonrock, tror jag att det är Snape som kommer. Att knyta ihop början av kapitlet med slutet. Men jag blir hopplöst nerslagen av vår lilla blonda pojk. Den jäveln!!!! Hur vet han!?!?!? Det är så mycket svarade frågor!

Himmel och pannkaka! Malfoy använder en av de oförlåtliga förbannelserna på henne! En sån slug liten skitstövel han är! Hoppas han får en rejäl smocka, eller att han får städa ett kontor... utan magi. Hur ska det gå?! Åh, du gjorde en cliffhanger! Hur kunde du?! Haha! Nej, gumman, oroa dig inte. Jag bara skojar, det hoppas jag du förstår. Jag tycker om sådana kapitel. (I "Vandalen på ridskolan" finns det gott om sådana! )
Tack för tipset om Marianne Fredriksson förresten! ♥ Ska låna hennes böcker när jag har läst ut alla böcker min svärmor gett mig.

Ja, nu fick Maxime vara framme ett tag, men nu måste hon och Hagrid fly. Hoppas det går bra för dem.
Nu har Hermione fått veta att Miriam är mugglare, men tydligen har hon vetat om det hela tiden. Hur har hon kunnat göra det? Nå, jag vet att hon kan hålla tyst om saken. Hon är lojal och vet att tala är silver, tiga är guld!

Ja, vi får som sagt se hur det går med vidrige Malfoy.
(Åh, snart smäller det! Du-vet-vad närmar sig! )

Några tips:

Jag hade medvetet vilat under dagen med vetskapen om att det skulle bli omöjligt att sova.

Jag tror det låter bättre om du tar bort det röda ordet.

Umbridge var nu ensam kvar mot honom och ingen tycktes vilja komma henne till hjälp.

Byt plats på den röda delen och lägg till en bokstav.

Umbridge var nu ensam kvar mot honom och ingen tycktes vilja komma till hennes hjälp.


Hermione närmast knuffade in mig i tornrummet och förseglade dörren.

Ta bort det röda ordet och sätt dit ett annat, på ett annat ställe i texten, så den låter bättre.


Hermione knuffade nästanin mig i tornrummet och förseglade dörren.

Aldrig hade jag sett en sådan chock i hennes ögon

Byt plats på några ord.

Jag hade aldrig sett en sådan chock i hennes ögon

Underbart kapitel som vanligt. Vi får som sagt se hur det går. Nu är McGonagall lamslagen! Hu! Jag minns att jag tyckte att den delen var hemsk. Vi får se hur det ska gå, och det blir extra spännande på söndag om någon vecka. ;P

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Kapitel 61 - Imperius

“Wow, Draco. Får du verkligen använda den förbannelsen? Är den inte typ olaglig?”
“Jag har specialtillstånd från rektorn, Vince. Kom nu, vi måste skynda oss.”
“Kan du verkligen styra henne helt?”
“Ja, för fan, vad tror du? Rör på påkarna, Greg, annars förhäxar jag dig också.”
“Men, Draco, kan du inte … få henne att göra något kul?”
“Snälla Draco, låt henne lyfta lite på kläderna bara. Jag vill se benen. Varför har hon Slytherinfärger på sig, förresten?”
“Draco, schyssta då!”
Deras grova och allt mer upphetsade röster försvann gradvis i det brus som paniken skapade i mitt huvud, när det vreds mot Draco som gick vid min sida. Lamslagning var ingenting, absolut ingenting, jämfört med detta. Mina vettskrämda ögon mötte hans stenhårda blick och för en sekund var det som om ett svagt ljus skymtade förbi i hans blick.

Så slängde han en irriterad blick mot sina kumpaner:
“I helvete heller! Tror ni vi har tid med några primitiva lekar? Låt oss få det här gjort, bara.”



Det första gryningsljuset speglade sig i de stora skåpens glasdörrar, så att man endast otydligt kunde skymta dockornas livlösa ögon. Rummet i övrigt lystes upp av små nätta fotogenlampor, utplacerade på de broderade dukarna, och rektorn bakom skrivbordet var, trots den tidiga timmen, klädd och redo att agera. Att utöva sin sin obestridliga makt under dygnets alla tider. Prydnadstallrikarnas färgglada kattungar följde henne med ögonen, då hon reste sig och med utstuderat långsamma steg skred fram mot oss.

Hon bevärdigade mig inte med en blick utan log bara sockersött mot Malfoy.
“Utmärkt, Draco. Storartat. Du kommer att kunna meddela din far att Slytherin har fått ytterligare 50 poäng. Så ikväll gav avlyssningen av miss Silvers rum äntligen resultat?”
“Ja, rektorn. Det finns bevarat nu. Hon är en vanlig simpel mugglare som fick sin magi genom en incident med svartälvor först när hon kom hit.”
Umbridge gav till ett upprört litet pip och tog sig för hjärtat.
“En mugglare!” utbrast hon. “Med fri tillgång till svartälvsmagi? Det bekräftar mina värsta misstankar … Du har väl henne under en kraftig imperius, Draco?” Hon såg sig runt väggarna med handen hårt knuten mot bröstet.

Malfoy nickade bistert, men förmodligen behärskade han inte förbannelsen fullt ut eftersom jag kunde uppfatta allting med mitt vanliga förnuft. Fysiskt var magin dock fullt verksam - det var som att vara fånge i sin egen kropp på det mest fasansfulla sätt, utan makt över varken rörelser eller ord. Umbridges blick gled över de inlåsta dockorna och hon tycktes fundera under vad som kändes som flera obarmhärtigt långa minuter.
“Flickan måste oskadliggöras”, bestämde hon slutligen med gäll röst. “Vincent, kalla hit professor Snape.”



Han hade aldrig sett mer outgrundlig ut än när han trädde in på kontoret, svartvit på ett sätt som återigen förde tankarna till ett schackbräde. Blicken han fäste på Umbridge var neutral men hövlig och min närvaro tycktes inte framkalla minsta reaktion hos honom.
“Severus”, sa Umbridge och slog dramatiskt ut med handen mot mig, “det har framkommit ytterligare besvärande information om den unga flickan.”
Så nu var de alltså du med varandra.
“Så fort jag fick titeln som rektor här lät jag installera magisk avlyssningsutrustning i hennes rum”, fortsatte hon, “allt i enlighet med de senaste direktiven, förstås. Det hade ju framkommit så många misstankar om olämpligt beteende från hennes sida att det bara var min skyldighet att tillämpa viss övervakning. Nåväl, det visade sig också att jag handlat rätt och riktigt. I natt fick Inkvisitorspatrullens vid tillfället tjänstgörande studenter information som ledde till det omedelbara gripandet av flickan.”
Severus gav mig en hastig blick, som inte avslöjade något alls.
“Vad för sorts information?” frågade han sakligt.
“Att den kraft du en gång tränade henne att försöka behärska var stulen magi från svartälvor”, sa Umbridge och knep upprört med munnen. “Att flickan är en vanlig, simpel mugglare utan någon som helst möjlighet att till fullo hantera sådan mäktig trolldom.”
“Verkligen”, sa Severus långsamt och såg på mig, fortfarande utan antydan till känslor. “Befinner hon sig under imperius?”
“Ja, lyckligtvis”, sa Umbridge med andfådd röst, “men vi måste naturligtvis besluta om hur vi löser det långsiktigt. Hon har ju redan ställt till en hel del problem, bland annat genom att ställa sig på Potters sida och hävda nonsenspratet om att Ni-vet-vem skulle vara tillbaka. Vid genomsökningen av hennes rum visade det sig också, att hon hade sparat en hel hög med beundrarpost angående artikeln där hon och Potter gick ut offentligt. Redan innan terminens början hade jag ögonen på henne och pojken för att förhindra oro på lärosätet. Jag försökte spåra henne redan då, men som du vet med klent resultat. Det enda jag fann var adressen till det där studentrummet i Sverige, så jag placerade ut Dementorer på platsen. Hon verkade vara bara obetydligt äldre än Potter, så jag trodde att även hon hade spårmärket på sig. Så många på ministeriet talade om att tysta dem, men det var bara jag som verkligen gjorde något åt saken … Dementorer är ju mycket effektiva, blinda men synnerligen telepatiska och med en talang för att långväga kunna samordna sitt agerande ...”
“Vet ministern om det?” undrade Severus lugnt och såg för ett ögonblick på Malfoy och hans två vänner.
“Åh, inte ännu …”, sa Umbridge hastigt, “men i somras blev han mycket förtjust över chansen att få relegera Potter, när det kom fram att han använt magi mot attacken. Flickan här kunde ju inte försvara sig på det sättet, men det var jag ovetande om vid tillfället.”
Severus såg forskande på henne.
“Hur tänker du nu agera?” frågade han kort.
“Jag överväger olika möjligheter”, svarade hon och såg för första gången rakt på mig, så som en katt betraktar sitt infångade byte. “Flickan är dessvärre en allvarlig säkerhetsrisk. Den gången hon var här inne på mitt kontor föll flera föremål från väggarna. Hon skulle kunna orsaka större skada och måste hållas i magiskt förvar. Vi har redan två potentiellt farliga halvmänniskor som flytt härifrån i natt …”
Även om inte imperiusförbannelsen hållit mig stilla hade jag varit förlamad av skräck. Det fanns ingen som helst nåd i hennes blick och tanken på de olika möjligheterna verkade snarast roa henne. Kanske trodde hon inte att jag var medveten om omgivningen - eller så förstod hon det faktiskt av mina ögon. Åter såg hon på dockorna i skåpet och sedan tillbaka på mig.
“Kanske långvarig lamslagning eller sövning till att börja med. Innan vi vet exakt hur farlig hon är. Vissa experiment måste kanske göras först …” Det blänkte till i hennes ögon och rädslan jag kände fick bruset i huvudet att bli allt starkare. Snart skulle ren skräck få mig att förlora medvetandet; det var jag övertygad om.

I detsamma knackade det upprört på dörren och en medlem av Inkvisitorspatrullen stack in huvudet. Det var en storväxt pojke från Slytherin.
“Rektorn”, flämtade han andfått, “ni måste komma genast. Peeves har totalsabbat i stora salen och det ska ju vara både mat och sen tentamen där. Dessutom har frågorna i trollkonsthistoria läckt, så ett beslut måste tas om att använda ersättningsprovet …”
“Sannerligen, Warrington, vad skulle jag göra utan min patrull?” utropade Umbridge. “Jag kommer på stört! Ta med dig Draco, Vincent och Gregory och få lite sömn, för jag behöver er igen ikväll efter tentamen, när alla springer lösa ... “ Pojkarna troppade lydigt av från kontoret och hon såg stressat på mig och Severus.
“Jag litar på att du håller flickan i tillfälligt förvar”, sa hon uppfordrande till honom. “Tills vi beslutat om hennes öde.” Hon ryckte till sig ett tunt rep som hängde bakom skrivbordet nära de fastkedjade leksakerna och i sällskap med diverse oidentifierade instrument. “Här, det är magiskt - bind henne för säkerhets skull, tills ni når en säker plats.”
Severus fångade smidigt repet. Han såg på mig, dröjde med blicken vid länken och det smaragdgröna tyget som svepte in min gestalt. Så djupnade hans blick, jag såg honom nästan omärkligt krama om trollstaven och i detsamma kände jag hur förbannelsen, som hållit mig fängslad, ljudlöst upphävdes. Men jag stod alldeles stilla utan att avslöja att något skett. Mina frågande ögon mötte hans outgrundliga mörka.

Och plötsligt var det som om det rent konkret gick att se spelplanen runt oss, med dess rutor av svart och vitt, där varje steg betydde ett avgörande.

Det gick inte att säkert veta var på planen vi befann oss.

Men varje steg skulle åtminstone föra oss närmare den vetskapen.

Jag böjde undergivet på huvudet, som om förbannelsen fortfarande verkade, tog tyst de få stegen fram mot Severus och lät honom fängsla mig.

så bra!!!

Superbra kapitel! Jag satt och höll andan nästan hela tiden! Åh, Umbridge och Malfoy sjunker allt lägre ner. Nu har Snape kommit, och som vi båda vet, är det väldigt spänt mellan dem. Dels för att hon har sett hur Snape behandlade Quirinus, dels för att han själv blev mobbad. Ska bli spännande och se hur det ska gå!

Jag ska självklart tala om vad jag tyckte om Marianne Fredriksson! ♥ Du får gärna tala om vad du tyckte om Badhytten! (Men det kan vi ta via ugglor, så kan vi diskutera ostört! )

Tips:

Mina vettskrämda ögon mötte hans stenhårda grå

Jag skulle vilja byta ut det röda ordet. Det låter bättre.

Mina vettskrämda ögon mötte hans stenhårda blick

“Ja, lyckligtvis”, pustade Umbridge,


Jag tror inte det röda ordet passar. Kolla hur jag skulle ha skrivit.

“Ja, lyckligtvis”, sa Umbridge med andfådd röst,

“Flickan är dessvärre en allvarlig säkerhetsrisk. När hon senast var här inne på mitt kontor föll flera föremål från väggarna. Hon skulle kunna orsaka betydande skada och måste hållas i magiskt förvar. Vi har redan två potentiellt farliga halvmänniskor som flytt härifrån i natt …”

Meningen låter en smula konstig i mina öron.

“Flickan är dessvärre en allvarlig säkerhetsrisk. Den gången då hon var här inne på mitt kontor föll flera föremål från väggarna. Hon skulle kunna orsaka större skada och måste hållas i magiskt förvar. Vi har redan två potentiellt farliga halvmänniskor som flytt härifrån i natt …”

I övrigt gillade jag det som vanligt. Åh bara ett kapitel kvar till du vet vad!

Jag längtar så mycket! Stubinen tänds!




På söndag smäller det!

Nepflite och Halloumi: jag vet inte i vilket forum man kan skriva det, så jag skriver det här i min egen tråd: Ert rollspel om Snape och Amelia är SÅ fint och spännande! Det är som att läsa en riktigt bra fanfiction. Hoppas det är okej för er att jag följer det. ♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Kapitel 62 - Förklaring

Vi hade kunnat vara två kollegor som gick bredvid varandra i korridorerna.

Ingenting i våra ansikten eller rörelser avslöjade något ovanligt.

Ingen hade kunnat ana det rep, som Severus gjort osynligt. Tyst följde jag honom och noterade att vi var på väg ner mot våningen. Den tidiga timmen gjorde att ytterst få människor ännu var i rörelse på slottet och fängelsehålornas gångar låg helt öde.

Allvarsamt trädde vi in i rummen som badade i gryningsljus. Det var sig likt där inne men något mindre ombonat och definitivt kallare än jag mindes det. Så fort dörren var mångfaldigt förseglad, tog han av mig det nu synliga repet och kastade det långt bort ifrån oss med en min av djupaste avsmak. Så gick han några upprörda steg i riktning mot fönstren, men vände sig sedan häftigt om och såg på mig, där jag stod kvar orörlig. Han tog ett djupt andetag och sa:
“Jag måste få veta varför ni gjorde det.”
Direkt förstod jag vad han menade.
“Varför vi dök i minnessållet”, sa jag sakta och skakade sorgset på huvudet: “Har det någon betydelse om jag berättar anledningarna? Det är ju ändå oförlåtligt.”
Han ryckte häftigt till: “Hur kan du ens ta det ordet i din mun, Miriam?” Hans bröst hävde sig i smärtsamma, ryckiga andetag då han fortsatte: “Du har ingen - inte den ringaste - aning om, vad en oförlåtlig handling faktiskt är.”
Jag mötte hans plågade blick och tvingade mig att fråga:
“Varför tog du i så fall avstånd från oss?”
Ordet “oss” tycktes jaga fram ännu mer smärta i hans ansikte. Det gjorde ont inuti och jag trodde mig egentligen redan veta svaret på frågan, vilket bekräftades när han bittert konstaterade:
“Därför att ni har det bättre med mig på distans. Det är alltför smärtsamt att ni nu vet om de här händelserna i mitt förflutna. På tal om oförlåtliga handlingar.”
Noga övervägde jag varje ord, rädd att åter bli avvisad.
“Det är sant att jag skulle vilja tala med dig om det vi såg”, sa jag slutligen. “Det var mycket svåra händelser i dina minnen, men om du inte anser min och Harrys överträdelse oförlåtlig, är min förhoppning att vi kan reda ut det tillsammans.”
Han andades häftigt och upprört, i stark kontrast till den oberörda svartvita fasaden från tidigare. Det slog mig med ens, att detta måste vara på gränsen till outhärdligt svårt för honom. Försiktigt tog jag ett steg i hans riktning, stannade och väntade, med känslan att vara ute på väldigt tunn is. När hans andhämtning lugnat sig något upprepade han lågt:
“Jag måste verkligen få veta varför ni gjorde det.”
Tillbaka på ruta ett. Den här gången svarade jag annorlunda:
“Det fanns två anledningar, även om ingen av dem rättfärdigar det vi gjorde. Den första var att jag ville få Harry att äntligen lita på dig fullt ut och med egna ögon se att ingenting illojalt doldes där i sållet.”
Han gjorde en liten min, som om det inte förvånade honom. Så såg han på mig med något närbesläktat med fruktan i blicken: “Och den andra anledningen?”
Det krävdes en stor ansträngning för att hålla rösten stadig då jag svarade: “Jag ville veta … mer om dig. Mer än vad du berättar. Naturligtvis var det inte alls rätt, men jag föll för frestelsen i stunden. Du berättade inte för mig om allt svårt du varit med om, Severus. Din bakgrund är som ett tomt ark för mig. Hur du har fått … dina ärr, till exempel. Men även om din familj och dina närmaste … Jag vet inte ens namnet på dina föräldrar. Du … du tillåter mig inte att hålla av dig ...”
Min röst darrade betänkligt och jag tystnade, kämpade med tårarna, drog det mörkgröna tyget tätare om mig. I samma stund föll en första strimma av morgonsol in genom fönstret. På ett ögonblick var han framme hos mig, lade försiktigt händerna på mina axlar, som om han var rädd att jag skulle stöta bort honom - och jag kände att även han darrade, när han med ena handen lyfte på silvermånen i länken. Hans ögon var alldeles blanka och plötsligt bröt tårar fram i dem.
“Min … skatt”, viskade han. “Min älskade skatt.”
På en sekund flög jag in i hans famn och han slöt sina armar om mig, inte varsamt eller avvägt smekande, utan så hårt att det nästan gjorde ont. Men jag brydde mig inte om det, för det fanns ingen gräns för hur nära jag ville och jag höll ännu hårdare, medan våra tårar vätte hans mantel och mitt hår.



“Det är svårt för mig.”
Vi satt tillsammans som förr, medan våningen fick allt varmare färger i morgonljuset, och höll varandras händer som om vi var rädda att ännu en gång tappa taget.
“Du brukar inte rädas svåra saker, Severus.”
Han såg ner på mina händer, tryckte dem och sa:
“Det är sant, men att tala om min barndom är så pass outhärdligt att jag skulle kunna … brytas, om det nämns. Och just nu, i de svåra tiderna, är det nödvändigt att jag håller samman”, fortsatte han och såg allvarligt upp.
“Det förstår jag. Och jag menar inte att vi måste ta allt på en gång. Vi kan vänta tills tiderna blir lugnare och du känner dig redo.”
Han nickade sakta och smekte mjukt mina händer då han tyst sa:
“Tack, Miriam. Jag borde ha insett att du skulle förstå, men jag har uppriktigt trott att du har det bättre utan mig. Du anar fortfarande inte vilka tider som väntar. Det kan bli så att jag skenbart försvinner över till den mörka sidan och inte kan finnas där för dig.”
“Du har redan nämnt det, Severus. Den dagen, den sorgen. Vad som än händer kommer jag i alla fall att veta att du inte på riktigt tillhör den sidan.”
“Även efter det du såg i sållet?” undrade han mörkt. “Det kan inte förnekas att ondskan hade ett ordentligt fäste i mig.”
“Just därför behöver vi prata om det Harry och jag hann se i dina minnen. Annars kan det skapa för många frågor och tvivel mellan dig och mig. Från båda hållen.”
Jag såg beslutsamt på honom, med hans händer i ett fast grepp.
"Vi kan vänta med att prata om din bakgrund, men jag vill att du berättar för mig om Quirinus.”
Han såg lite frågande på mig: “Quirinus? Åh, du menar Quirrell.” Han blev snabbt mycket allvarlig igen. “Du vill veta hur jag kunde behandla honom på det viset”, konstaterade han och jag nickade.
“Det finns inga sköna omskrivningar för svaret på den frågan”, sa han enkelt. “Quirrell var ett tacksamt offer att ge sig på - intelligent, känslig och temperamentsfull. Min svarta insida på den tiden skydde inga medel och vi hamnade i konflikt redan innan skolstarten. Han råkade knuffa till mig i bokaffären på Diagongränden och jag for genast ut mot honom, trots att han bad om ursäkt på en gång. Jag varnade honom för att gå in i mig när han började på skolan. Det var som om jag hatade allt och alla som på minsta vis störde min väg … och det värsta var om någon rörde vid mig.”
Han rös till och jag såg hur svårt det var för honom. Mina tankar gick åter till ärren på hans kropp och jag smekte försiktigt hans händer. Jag ville att han skulle fortsätta.
“Sedan kunde jag naturligtvis inte låta bli att gå på Quirrell, speciellt eftersom yngre elever i Slytherin kom till mig och gjorde sig lustiga över honom. De tyckte att han var en räddhare, men det var inte helt sant. Då hade det inte varit lika roligt att reta honom. Han blev arg och svarade tillbaka, redan första dagen när vi träffade på varandra i biblioteket, till exempel. Det tände min hämndlystnad och var tyvärr början på en lång fiendskap.”
Han suckade trött och såg bort med sorgsna ögon, som om han inte kunde förmå sig att se på mig med vetskap om att jag nu fick reda på detta. Men strax fortsatte han, nästan tvångsmässigt nu när han väl hade börjat:
“Quirrell hade alltid svar på tal, som sagt, och dessutom en vän som alltid fanns vid hans sida. Frank Longbottom, som i vuxen ålder fick ett så tragiskt öde … men det är en annan historia. Nåväl, jag fick reda på saker om Quirrell som var till hans nackdel. Svagheter, vilka jag inte tvekade att utnyttja. Han var till exempel rädd för vatten och kunde inte simma, något jag började håna honom för så fort jag fick reda på det.”
Han avbröt sig, såg hastigt tillbaka på mig och sedan ner på sina händer, som fortfarande omslöts av mina:
“Hur tänker du om allt det här, Miriam? Varför tar du inte avstånd från mig?”
Jag tänkte mig för innan jag svarade.
“Severus”, sa jag sedan, “minns du när du utövade legilimering på mig och såg mina barndomsminnen? Du såg när jag som åttaåring retade en pojke som var mindre än jag och dessutom hade svårt att gå. Vi var överens om att det var en vidrig handling, men du dömde mig aldrig för det, utan såg mig istället för hur jag var när vi lärde känna varandra.”
“Du var bara ett obetänksamt barn vid det tillfället”, genmälde han. “I mitt fall fortgick den typen av beteende ända upp i tonåren och även som vuxen, när jag anslöt mig till den mörka sidan. Ja, till viss del även när jag officiellt lämnat mörkret och börjat undervisa. Det var som om jag inte förstod hur mycket smärta mitt agerande kunde åsamka andra. Jag tänkte att ingen ändå kunde bli så olycklig som jag var, så att det bara var rättvist om de också fick känna på en smula motgång. När det gällde Quirrell, under skoltiden, kände jag mig faktiskt hotad av hans begåvning och framgång i studierna. Dessvärre kunde det ibland leda till att jag betedde mig väldigt primitivt och gav honom öknamn som 'klantskalle' och liknande … istället för att inse att vi kunde utmanat varandra intellektuellt. Det var helt enkelt fruktansvärt omoget …” Han avbröt sig med en rysning. “Där vid sjön, precis innan jag utsatte Quirrell för min formel, hade jag råkat höra honom svara rätt på en svår fråga under trolldryckslektionen. Trolldrycker var verkligen ett område där jag inte ville ha någon konkurrens. Det är sorgligt…” Han skakade tungt på huvudet innan han fortsatte: “Därför blev det också, tyvärr, en triumf att vara skicklig på något han inte alls kunde.” Han ljusnade något när han tillade: “Simning är något jag faktiskt är bra på, eftersom min morbror lärde mig det när jag var sju år. Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …”
Han avbröt sig igen och drog plötsligt sina händer ur mina.
“Se inte så där medlidsamt på mig, Miriam!” utbrast han. “Du vet mycket väl att det inte finns någon ursäkt för ett sådant beteende som det jag gjorde mig skyldig till.”
“Snälla Severus”, sa jag, “det handlar inte om det. Kände du Quirinus? Visste du allt han varit med om i livet?”
“Bara det jag kunde använda mot honom”, mumlade Severus, uppenbart plågad av alltsammans och nu med blicken envist bortvänd från mig. “Du borde ge mig en snyting, Miriam. Ja, du borde sannerligen bära hand på mig … Varför gör du inte det?” Hans röst lät irriterad och torterad till bristningsgränsen. “Varför ger du mig inte vad jag förtjänar? Man skulle kunna tro att jag faktiskt har förhäxat dig, som den förbannade Black påstår.”
Det började åter kännas kritiskt mellan oss och mitt hjärta bultade hårt. Jag fick inte förlora honom igen. Mycket bestämt sa jag:
“Du har redan gett dig själv den där snytingen. Flera gånger om, dessutom. Lyssna på mig nu, Severus. Du är så arg på dig själv för detta att du låter mig - oss - lida för det. Det är inte rättvist även om jag begriper att det är svårt. Ge nu dig själv lite andrum och låt mig berätta något nytt. Av en slump råkar det vara så att jag känner till en del saker om Quirinus Quirrell.”
Han såg på mig igen, lite överrumplad av den plötsliga vändningen.
“Jag har lovat att inte berätta för någon om det jag vet, och det är väl bäst att inte heller avslöja hur jag fick den vetskapen, men jag känner till många av Quirinus svåra minnen - bland annat traumat som gjorde att han fick en sådan skräck för vatten. Men även andra mycket svåra händelser, som att han förlorade flera nära anhöriga och var utsatt för mobbning under sin tid på skolan, inte bara av dig. Det kan ha bidragit till att han var extra sårbar när Voldemort fick grepp om honom.”
“Det är den sidan av saken också”, suckade Severus uppgivet. “Jag tyckte alltid att Quirrell var en ynkrygg som kunde hamna så fullständigt i händerna på Mörkrets herre, men jag om någon borde egentligen ha förstått. Jag som till och med frivilligt gav mig till Mörkret en gång i tiden.”
“Quirrell var absolut ingen ynkrygg, Severus.”
“Nej, förvisso inte.” Han såg plötsligt på mig med en skymt av ljus i blicken. “Jag började också inse det, efter att ha lärt känna dig och börjat se mitt livs handlingar i ett annat ljus. Det bidrog till att jag gömde det värsta minnet med honom från er. På grund av skam och skuld.”
“Vet du en sak, Severus?” sa jag och sökte efter hans händer igen. Han satt alldeles stilla och såg sorgset på mig när jag fann dem och på nytt omslöt dem med mina. “I det värsta minnet med Quirinus, när du utsatte honom nere vid sjön, kände jag inte igen dig. Jag förstod faktiskt inte att det var du, inte på hela tiden. Så mycket har du alltså förändrats. Det var först när jag såg lite av … ärren, som det gick upp för mig.”
Hela han skälvde till när ärren nämndes. Jag tryckte försiktigt hans händer.
“Vi behöver inte prata om ärren nu. Du ångrar verkligen det du gjorde mot Quirinus?”
“Visst ångrar jag det, och även så fruktansvärt mycket annat, Miriam. Ett helt liv räcker inte för att gottgöra det. Det är bland annat därför uppdraget är så viktigt för mig.”
Hans ord ledde mina tankar vidare och i en plötslig ingivelse frågade jag:
“Du har berättat att det trots allt fanns ljus i ditt liv under barndomen?”
Vemodet lämnade inte hans ögon när han tyst svarade:
“Ja, och jag utgår från att du nu med egna ögon har sett det ljuset.”
Jag nickade ivrigt: “Lily var underbar, Severus. Jag är så tacksam över att hon fanns där för dig.”
Hela hans gestalt darrade till. Han öppnade munnen men stängde den igen, överväldigad. Tårar strömmade ljudlöst ur de svarta ögonen när han sträckte fram handen och tafatt strök mig över kinden.
“Hon var en sann vän”, viskade jag och strök mjukt bort hans tårar med det gröna tyget på min ärm.
“Jag … har ibland tänkt att …” Han kämpade för att få fram orden. “Att det var hon som … på något sätt … sände dig i min väg.”
Nu var det min tur att bli överväldigad. Jag fick inte fram ett ord. En gyllene solstråle letade sig in genom fönstret och lade sig tillrätta på platsen där silverhinden, Severus patronus, en gång stått och tröstat honom.
“Tack för den tanken”, viskade jag slutligen när han varsamt torkat mina tårar.
“Jag kan bara hoppas och be att hon har förlåtit mig”, sa han stilla.
“Det är jag säker på.” Jag kunde inte hejda en viss iver i rösten. “Och om du och Harry kunde hitta ett sätt att …”
“Det är just det som är det svåra”, suckade han. “Du såg i minnet hur det var mellan mig och Potter. Han och sonen är dessvärre lika som tvillingar. Så fort jag ser pojken är det som att se James gå omkring här igen.” Hans blick mörknade. “Med mitt förnuft vet jag att det inte är rättvist mot pojken och kanske inte mot hans far heller. Han måste ändå ha haft några förtjänster och växt till sig, annars hade Lily aldrig gett sig i lag med honom.”
“Han var bland annat ett stöd för Quirinus”, nickade jag bekräftande. “Som, vad jag förstått, också blev vän med Lily.”
“Vilket var ytterligare ett skäl till min svartsjuka”, sa Severus trött. “Men jag slutade upp med att reta Quirrell så småningom, mest för att jag tröttnade på det”, tillade han krasst. “Jag och James hade fullt upp med att avsky varandra genom åren. Lily var rasande på oss för det.”
Jag log lite försiktigt: “Jag kan förstå henne. Gällande er båda.”
Till min förvåning syntes skymten av ett leende även i hans ansikte: “Vi var väl inte direkt vad man kan kalla mogna, någon av oss.”
“I sista minnet var ni sexton”, sa jag tankfullt. “Som Harry nu.”
Han mörknade åter.
“När jag såg dig och Potter hålla varandra i handen, var det som att resa tillbaka i tiden”, sa han. “Som att se de båda igen. Jag vet att det är min skuld att hon till sist tog avstånd från mig, då jag vandrade allt längre in i mörkret. När det gällde dig, fick jag känslan av att samma sak måste ske på nytt. Om man ser förnuftigt på det, skulle du ha det bättre med Potter.”
Jag stirrade chockat på honom.
“Severus!” utbrast jag. “Vad i Merlins namn är det du säger? Nu ger jag dig snart den där snytingen!”
“Det vore i så fall på tiden”, sa han lågt.
“Lyssna på mig istället. För det första är Harry flera år yngre, fortfarande minderårig i trollkarlsvärlden. För det andra har vi aldrig haft några romantiska känslor för varandra. Det är totalt ömsesidigt. Jag är djupt fäst vid honom, det är sant, men inte på något sådant sätt.”
Han såg tvivlande på mig: “Vad kan du säkert veta om hur han känner? Ni umgås ju dagligen. Jag vet bättre än någon annan att det är omöjligt att tillbringa mycket tid i din närhet utan att få känslor för dig.”
Hans ord gjorde mig plötsligt skrattlysten. Vi stirrade prövande på varandra. Det fanns något befriat i luften omkring oss.
“Säger du det, Severus?” Jag försökte höja på ena ögonbrynet, som han brukade göra, men misslyckades totalt. Hur gjorde han egentligen? Försiktigt lutade jag mig fram och tryckte mina läppar mot ett av de där svarta brynen. Det var mjukt som silke. Han hummade dovt och drog mig plötsligt, bestämt, ännu närmare intill sig. I ett virrvarr av befriat, tårfyllt skratt föll vi omkull tillsammans på soffan, intrasslade i varandra.
“Aldrig mer”, mumlade jag mellan kyssarna. “Aldrig mer göra varandra så illa. Aldrig mer tro att vi har det bättre utan varandra.”
“Merlin, Miriam, jag vill ha dig. Här och nu.”
“Men allt kaos … problemen på skolan … måste du inte …” Men samtidigt klamrade jag mig fast vid honom.
“Åt helvete med dem”, mumlade han upprymt och drog häftigt i det grönskimrande tyget. “Låt oss se hur du ser ut i solljuset.”



De var sen eftermiddag, nästan kväll, när det hördes en kort knackning på dörren. Severus och jag slängde en hastig blick på varandra. Vid det här laget var vi båda någorlunda utvilade, iförda klädnader och med håret nästan torkat efter badet. Vi såg städade ut, redo för nästa steg. Mitt hår var hårt flätat och klädnaden enkel och grå, för att passa med rollen som fånge, men tyget kändes som silke på insidan, lika mjukt som sidenbandet.

Severus drog en hand genom det ännu fuktiga håret, ordnade till ansiktsdragen och höll upp dörren för Malfoy, som trädde in i våningen och såg respektfullt på sin favoritlärare.
“Professor Snape”, sa han, “rektorn behöver er omgående. På sitt kontor. Potter har brutit sig in där medan hans vänner höll vakt, men vi fick dem allihop.”
Jag flämtade till, träffad av fasansfulla skuldkänslor. Hade trion fått reda på vad som hänt och blivit så oroliga för mig att de gjort något riskfyllt, medan jag i godan ro lekte kärlekslekar med min så kallade fångvaktare? Malfoy lade märkte till reaktionen och såg triumferande på mig.
“Hon bad er ta med miss Silver också, så att hon hålls under uppsikt”, sa han. “Och att ha henne ordentligt bunden.” Hans ögon glittrade skadeglatt.
“Jag förstår”, sa Severus. “Vänta på mig i korridoren, Draco, så är jag med dig om ett ögonblick.”

Så fort Malfoy tillfälligt försvann utom synhåll såg vi allvarligt på varandra.

Det fanns ingen tid att förlora.

“Då så”, sa jag beslutsamt. “Låt oss skrida till verket. Vi har ett spel att spela.”

Jätte bra kapitel. hoppas fortsättningen blir lika bra.