Boken utan namn

Ååååh, jättebra!! ♥ Toturna ♥

Superbra som alltid! Toturna♥

Tacktacktack! ♥♥♥



TACK ♥♥

Jag har kommit till ett vägskäl där jag måste välja, ska jag gå höger eller vänster. Någon som läser får gärna uggla och hjälpa mig att välja!

JÄTTEBRA! Me, varför fick Saturna inte stanna

SÅ BRA!!!!!!♥

VILL HA KAPITEL!

Tack ceczan04 ♥
Jag har inte kollat igenom helt och det kan ha blivit lite konstigt på vissa ställen men då kan ni väll säga till

Här kommer kapitel 40!

Kapitel 40 - C.Bell

Varför! Varför! Jag kunde inte fatta. Jag höll fortfarande brevet i handen. “Efter tidigare insindenter ombes Miss Caugaqui att genast lämna ifrån sig Saturna Caugaqui.” Gråten vällde upp genom halsen. Jag snyftade till, på mindre än ett år hade allt jag aldrig vetat om slagit ner som en bomb och lika fort försvunnit. Varför skulle allt hände mig. Vad hade Ophelia gjort för att inte få behålla mig. Varför kunde hon inte ta hand om mig. VARFÖR VAR DET ALLTID JAG. VAD HADE JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA ALL SKIT. Varför kunde inte jag få leva ett normalt liv med min moster. Varför kunde jag inte bara få slå rot och hitta ett hem?

*Två timmar senare*

Jag slängde väskan över ryggen som innehöll tre paket. Julen var över och det var dags för mig och Tom att resa tillbaka till Hogwarts. Det var bara en sak att uträtta innan, vi skulle ta ett stopp vid mitt nya hem.

Under jullovet hade det skett märkliga saker på Hogwarts, Mcgonagall hade insjuknat och en ersättare hade tagit platsen som lärare i förvandlingskonst.
“Är du säker på att du klarar dig?” viskade jag in i Ophelias öra då hon böjde sig fram för att krama mig farväl.
“Jadå, jag lovar! Det kommer att gå bra.”
“Okej”, mumlade jag tyst och släppte taget om henne. Hon bar en röd kofta och hade håret slarvigt uppsatt i en hög hästsvans. Jag såg att hon försökte hålla tårarna tillbaka så jag vände mig om mot Tom.
“Det är dags nu”, sa han, “vi måste åka.”

Det röda lokomotivet rullade in på perrongen och vi steg båda ombord. Vi tog en tom kupé med fönsterplatser men jag stirrade ner i golvet. Jag kunde inte möta hennes blick igen. Nu var det bestämt, Ophelia hade fått brevet igår, hon skulle inte längre få ta hand om mig. Jag skulle bli ett barnhemsbarn, det var för riskabelt hade hon sagt. Sedan hade hon berättat att hon inte hade tillstånd att ta hand om ett barn. Det gick helt enkelt inte. Jag kramade ringen med ormen och ögonen blixtrade till i det dunkla ljuset. Jag såg upp men Tom hade inte märkt något. Tåget stannade och vi slungades bakåt av den plötsliga rörelsen.
“Är det här vi ska av?” Tom nickade och pekade ut på en skylt som man kunde skymta från tågets fönster.
“Londons vård och uppfostran av barn.”
“Wow, det låter...fantastiskt. Eller inte”, sa jag med en suck och lätt uttråkad röst. Längre ner på skylten stod det, en kilometer mot centrum.

Barnhemmet var rött med vita knutar. Det var en stor tvåvåningsvilla med många fönster och en stor ytterdörr i mörktträ. Den lilla grusgången mot dörren var fylld av ogräs och de få träd som stod på framsidan såg ut att ha stått länge. Här hade det minsann inte snöat, bara regnat. Från de långa stuprören som hängde längs med taket vällde det ner vatten. Vi drog jackorna tätare kropparna sedan öppnades ytterdörren och en ung flicka i min ålder kom utrusande.
“Kom ihåg att du visstas med mugglare nu”, sa Tom och knuffade till mig. “Inget trollande! Jag går och väntar vid stationen, kom när du är klar!”
“Jaja”, mumlade jag som fortfarande hade blicken fäst vid flickan.
“Godförmiddag”, sa hon rart och neg. “Mitt namn är Adrianna Jones och ni är?”
“Jag är”, sa jag men han inte avsluta meningen fören en lång kvinna i mörkbrun kofta och kjol kom ut från dörröppningen.
“Miss Jones, gå tillbaka till ditt rum! Se så!” Flickan gick trumpet tillbaka och drog igen dörren med en smäll.
“Ursäkta för Adrianna, ni måste vara Miss Caugaqui?”
“Ja”, sa jag kort.
“Följ mig”, hon sköt upp dörren och gick in i den långa hallen. Vi gick in i matsalen där det stod fyra långa bord med säker tio stolar vid varje. Sedan gick vi vidare till en samlingssal där två pojkar satt och spelade kort. De glodde förvånat på mig och jag kom på mig själv med att trycka handen mot fickan. Föreståndaren ignorerade pojkarna och svängde vidare ut i hallen igen.
“Du kommer att dela rum med Cara. Här!” sa hon och pekade på dörren som var tydligt märkt med en lapp. C.Bell & S.Caugaqui. “Varsågod att göra dig i ordning. Klockan två ska du komma till matsalen för en presentation.”
“Ehm...okej.”

Jag stod utanför dörren tills jag hörde hur föreståndarens klackar försvann runt hörnet. Jag lät mina hjärtslag stilla sig innan jag försiktigt tog tag i dörrhandtaget och vred om.

Ohhh, spännande!!!!

JÄTTEBÄST !