Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Puff

Det hade gått ungefär en vecka sedan han hade fått reda på det, sen de båda hade fått reda på det.
Han hade snarare blivit mer sorgsen nu än då medan Sienna verkade ta det bättre.
Han visste ju att hon var stark, men detta var nästan inte troligt.
Hur kunde hon bara må bättre medan han mådde sämre?
Hade hon en annan typ av bearbetning? Han ville inte fråga för att ta upp det på tal ännu en gång.
Men han undrade ständigt.
Han satt med MaryLou i knäet och läste för henne - hennes favoritsaga.
Även om han kanske inte gjorde den lika bra som alla andra tidigare gånger vilket hon ständigt påpekade. Som att kaninens röst var fel och liknande och han avskydde sig själv för att han inte kunde fokusera mer på barnen trots hans ständiga försök.

Sienna hade långt ifrån hämtat sig ifrån sorgen och missfallet, tvärtom kände hon sig sämre och att se hur också Edvard verkade mer sorgsen kändes bara sämre, som om hon gjort honom besviken nästan. Men hon försökte allt hon kunde att hålla skenet uppe, både för Edvard och för barnen. Barnen var både fantastiska och jobbiga - det var en ständig påminnelse, men också ett fantastiskt stöd att få vara med dem och krama om dem. Hon hade tagit med sig sonen till deras rum, det var strax läggdags för dem men hon hade ändå ägnat en stund där med att sjunga lite för sonen innan hon nu var påväg tillbaks till deras rum för att lägga honom. Han hade i princip redan somnat, och bara känslan av att gå med honom i famnen fick nästan tårarna att dyka upp igen. Även om hon envist försökte trycka undan dem, försökte tvinga sig själv att vara stark inför barnen. Även om det kändes ohållbart, att bara gå med det inom sig kändes som om hon bara skulle gå sönder.

Edvard la försiktigt ihop boken han läst i och såg på MaryLou som sov i hans famn.
Han log svagt och pussade henne lätt på pannan.
Han var oändligt tacksam för barnen, men det fanns ett glapp, ett tomrum efter det tredje barnet.
Han slöt ögonen och försökte samla sig innan han öppnade dem igen och tog med sig MaryLou till sovrummet och fann Sienna gåendes med sonen. Rafael.
Och hon såg allt annat än glad ut. Han förstod inte. Han svalde hårt och gick fram och la ned MaryLou i sin spjälsäng och stoppade om henne lätt innan han vred blicken mot Sienna.
"Älskling, vi måste prata." Sa han tyst och bet sig lite i läppen.
Det kändes som om deras kommunikation inte riktigt hade fungerat sen den där händelsen.

Sienna hade just lyckats lägga också Rafael, och de båda var så söta där de låg - hon älskade de båda så otroligt mycket. Men ändå fanns där den där sorgen som gjorde sig påmind varje gång hon såg på dem, att de hade kunnat få ett syskon med. Hon drog blicken till Edvard, bara de där orden var på något vis nog för att nästan skrämma henne - eller hur man nu skulle förklara. Snarare rädd för vad de skulle prata om. Hon nickade tyst, prata måste de åtminstone vad det än var. De hade nog egentligen pratat alldeles för lite. Hon älskade honom av hela sitt hjärta och hon ville dela med sig av allt, alla känslor, men hon ville heller inte oroa honom. Hon var övertygad om att han hade nog med sin egen sorg utan att oroa sig för att hans fru kände sig närmast som ett vrak.
Men de kunde inte prata här där barnen skulle sova. Istället tog hon med honom till deras rum, vände sig nästan osäkert emot honom igen i väntan på vad han ville prata om.

Han följde med in i sovrummet och studerade henne, han förstod inte varför hon såg så osäker ut.
Han kände som om de var ett pussel, och detta pussel var väldigt utspritt och alla bitar fanns men man kunde inte riktigt lägga ihop det- kanske saknades en bit?
Han visste inte riktigt vad han ville säga, han visste bara att de behövde prata- ordentligt.
" Älskade Sienna." Sa han och gick fram och tog hennes händer i sina och kramade dem mjukt, nästan ömt.
" Jag vet inte vad du tänker på. Jag vet inte ens vad jag själv tänker på. Jag vet bara att oavsett vad det är så måste vi tänka på det tillsammans." Viskade han ärligt och studerade henne.

Sienna kunde inte riktigt själv sätta fingret på varför hon var så osäker och nästan rädd.
Eler jo. Rädslan visste hon varifrån den kom, visste att hon var livrädd för den lilla chansen som fanns att hon skulle bli lämnad. Även om hon inte ville tro det om sin älskling, så kände hon sig ändå som om hon var en besvikelse på grund av missfallet. För tänk om hon inte längre kunde få barn? Hon ville inte tänka så, men självklart dök ändå alla såna tankar upp i huvudet. Nu hade han visserligen haft fullt upp också innan, men att hon nästan kände sig åsidosatt förstärkte den känslan - trots att det säkert var både löjligt och själviskt, han hade sitt jobb och det var verkligen inte märkvärdigt eller konstigt att han hade fullt upp och ont om tid.
Hans ord betydde så otroligt mycket. Hon slog ner blicken lite, kände hur tårarna började rinna nästan med en gång. Men än så länge lugnt, även om hon visste med sig att hon vinglade fram och tillbaka på gränsen till att bryta ihop efter att ha gått och bärt allt inom sig bara.
"Förlåt." viskade hon, både till att hon inte pratat med honom men också på nåt sätt förlåt för missfallet - trots allt skyllde hon ännu på sig själv. Vems fel kunde det annars vara? Hon lyfte försiktigt blicken till honom igen, en blick som väl närmast kunde beskrivas som skuldmedveten och nästan rädd.
"Tänk om något blev fel på förlossningen och jag inte längre kan få barn? Vad för slags fru är jag ifall jag inte ens kan ge min man barn?" viskade hon tyst.

Han blev oerhört obekväm av att hon såg så otroligt rädd ut- varför var hon rädd? Han kunde inte fatta.
Han skulle förstått om hon såg ledsen ut eftersom hon antagligen sörjde barnet precis som honom med rädd- det fanns ingenting i världen som han kunde komma på som skulle förklara en sådan sak.
Han såg hennes tårar och han ville torka bort dem men han kände sig fortfarande i nått chocktillstånd men så sa hon förlåt och den blicken var ännu konstigare.
Vad hade hon att be om ursäkt för? Varför såg hon så skuldmedveten ut? Hade hon gjort nått?
Men sen så förstod han vart hennes rädsla i alla fall kom ifrån och han ville nästan skratta.
Det var det löjligaste han hade hört. Hur kunde hon ens tänka så? Hur kunde hon ens tro nått sånt om sig själv, om hur han såg på henne?
Han lyfte sin ena hand och torkade hennes tårar och pussade henne lätt på pannan.
"Sienna, Sienna. För det första så kunde inte läkaren berätta vad missfallet berodde på men han verkade inte övertygad att det handlade om förlossningen. För det andra käraste, vi har redan två underbara barn- en av dem är en son. Vi har en arvtagare eller jag har en arvtagare. Du har gjort ditt jobb som fru." Sa han och flinade till.
"För det tredje, vi är inte speciellt traditionella av oss du och jag- hur kan du ens tro att jag skulle tänka så? Du är en av tre som jag älskar högst. " Viskade han och drog in henne i sin famn.

Sienna blev ändå enormt lättad över att han förklarade att han inte trodde på det åtminstone - men de kunde inte vara säkra, och möjligheten fanns alltid vilket låg och gnagde hos henne hela tiden. Särskilt eftersom hon kände det som om han hållit sig mer undan, varit lite mer stängd kanske, efteråt så hade hon antagit att han också varit besviken på henne. Vilket hon inte skulle ha beskyllt honom det minsta för i så fall. Tårarna fortsatte rinna, och hon log åtminstone nästan smått utav hans ord innan allt tvivel gjorde sig påmint igen. Hon klamrade sig fast vid honom då hon befann sig i hans famn, det hade känts som om de inte riktigt haft helt samma typ av närhet den sista tiden vilket hon verkligen saknat.
"Men vi vet inte, det kan vara så. Jag vet att du vill ha fler barn, att vi båda vill det. Och du har ju hållit dig undan och så." envisades hon, kunde fortfarande inte riktigt släppa hur det verkade - varför skulle han annars ha hållit sig unda? Det kanske var en självisk tanke, men ändå fanns den där. Hon hade velat ha hans stöd och trygghet mer än nånsin tidigare, men ändå kändes det som om han varit längre bort ifrån henne än tidigare.

Han höll henne närmare sig och slöt ögonen och nickade.
" Ja jag vill ha fler barn men är det inte menat för oss är det bra som det är nu. Vi har två diamanter älskling. " Viskade han och suckade tyst.
Hon hade förvisso rätt, han hade hållit sig undan och det fanns inte riktigt någon bra förklaring på det.
"Du verkade må så bra, du verkade hämta dig så snabbt och jag kände att jag inte ens var i närheten av det och ville inte dra ned dig. Men nu förstår jag att ingen av oss skulle ha slutit oss. " Viskade han och bet sig hårt i läppen.
"Jag menar du har inte ens pratat med mig typ, om detta."Sa han och svalde hårt.
" Du kunde ha berättat vad du var rädd för." Sa han och svalde hårt.
Hon må vara besviken på honom men han var också besviken på henne, för att hon inte velat delat detta med honom.