Mugglisgames [thg sv]

AMAZHANG!!!

TARTYAWAZHANG

super som alltid!

Bääst♥

Bäst!!!

Another one already? Självklart! Bästa Venla fyller ju år! Grattis på födelsedagen boknörd_
Minikapitel nr 6
-------------
När Vendela gick och lade sig var hon så mätt att hon knappt orkade stå. Om hon hade försökt springa eller hoppa så skulle hon utan tvekan ha spytt. När efterrätten ätits upp ville hon inget annat än att sova, vilket hon också gjorde. Hon orkade inte ens klä av sig innan hon lade sig på sängen, och vad spelar det för roll förresten. Det var huvudstadens kläder och hon skulle ändå få nya nästa dag. Så fort huvudet rörde vid kudden så sov hon.

Tio meter framför henne står en pojke med ryggen vänd mot henne. Venla vet inte vem det är men han måste prata honom. Hon känner det djupt inom sig, den där pojken har något som hon behöver. Hon försöker lyfta ena foten för att ta ett steg men foten har fastnat i något, något klibbigt. När hon tittar ner ser hon att hon står nedsjunken till vaderna i mörkbrun, illaluktande lera. Ett gurglande ljud hörs när hon lyckas lyfta ena foten och hon ramlar nästan framlänges. Bara ett fåtal meter bakom henne finns det fast mark men framför henne står pojken, fortfarande orörlig. Utan en sekunds tvekan sätter Vendela ner foten igen framför sig, på väg mot pojken. Leran omsluter den och det känns som att köra ner foten i våt cement. Hon lyckas lyfta den bakre foten och tar ett steg till. Bara en enda tanke hörs i hennes huvud. “Jag måste komma fram, jag MÅSTE komma fram”. Hon snubblar och tar emot sig med händerna som sjunker ner ända till armbågarna. När hon lyckas ta sig upp är täckt, från topp till tå, med lera. Hon tar ett steg till, och ett till. Det bränner i musklerna, varenda fiber i kroppen skriker åt henne att stanna, att vända om, att hon är på väg mot sin död. Men det går inte. Vendela måste fortsätta.
Efter vad som känns som en evighet har avståndet mellan henne och pojken halverats, det var bara fem meter men det känns som om hon sprungit ett maraton. Hon kämpar vidare, för varje steg hon tar sjunker hon lite djupare ner i leran. Nu går leran ända upp till knäna. Det skvätter till när hon sätter ner foten igen och hon får lera i hela ansiktet men hon torkar inte bort det. Händerna skulle bara göra det värre.
När det bara är två meter kvar försöker hon ropa på pojken men hon kan inte få fram ett ljud. Med en enorm kraftansträngning samlar hon sina sista krafter för att ta det sista stegen men precis när hon ska lyfta högerfoten så sugs vänsterfoten ner lite till, ända upp till låret, och hon faller framstupa ner i leran. Hon lyfter upp huvudet och kippar efter luft. Hon får fram ett kvävt skrik, inte mycket mer än ett pip, men äntligen rör sig pojken framför henne. Han rör sig över leran som om han svävade och tar tag i hennes hand. Lättad låter hon sig dras upp av hans starka armar. Hon är beredd att kasta sig om halsen på honom när hon ser på hans ansikte. Han är blek som ett lakan med fräknar som ser ut som smutsfläckar. Ett par havsgröna ögon stirrar på henne genom ett par svarta glasögon och i hans öron sitter ett par ljusgröna örhängen. Det är Max Laurens, hennes distriktskamrat.
“Behöver du hjälp Vendela?” Det glintar till av något farligt i hans ögon och han ler. Vendela försöker dra till sig sin hand men han grepp hårdnar och hans knogar vitnar. Hon vill skrika av smärta men får inte fram minsta ljud.
“Vill du inte ha någon hjälp?” Max galna leende blir bredare. “Då får jag väl lämna dig här.” Han släpper henne och hon sjunker ner i leran. Hon försöker ställa sig upp men får inget fäste och hon sjunker djupare och djupare. Det är som om jorden sväljer henne. Hon ser bädjande upp mot Max som alltjämnt visar en rad av bleka vita tänder. Återigen försöker hon skrika men munnen fylla av lera. Hon tror att hon ska kvävas och paniken skriker i kroppen. Det sista hon ser innan hon försvinner ner i lerhavet är Max leende.

Med ett skrik bokstavligen flyger Vendela upp ur sängen. Kläderna är blöta av svett, likaså lakanen i sängen. Hon drar ner luft i lungorna och ser sig oroligt omkring. Det var bara en dröm. Klockan brevid sängen visar kvart över fyra och allt är tyst. Med darrande steg går hon in i badrummet lättad över att inte längre sitta fast i leran. Det var bara en dröm. Hon ser sig själv i spegeln, väntar sig nästan att hon ska ha torkad lera i hela ansiktet. Hon skvätter kallt vatten i ansiktet och går tillbaka till sängen för att få några fler timmars sömn. Imorgon börjar träningen och hon måste vara utvilad. Det var bara en dröm.
-----------------
Inte jättemycket “mini” över det här kapitlet men jag tänkte att det inte gör så mycket. Återigen får distriktskamraten vara med Den här gången var det Katniss Potter som hade äran.
Det borde inte dröja alltför länge innan ett “ordinarie” kapitel kommer. Jag hoppas ni orkar vänta lite till.

TARTYAWAZHANG!!!!!

Amazing!!!

SÅ JÄVLA BRA ASSÅÅÅÅÅ D':♥♥♥
GODS BLESS YOU, DU E BÄST PÅ ATT SKRIVA
¨
EDIT: funny thing, du fångade en av mina värsta rädslor :3