Du vet inte allt (3:e generationen)

Super!

Skitbra!!!!!

Super, jag längtar tills Bradley och Leia blir avslöjade!!

JÄTTEBRAAA ♥

Azum!!

Jag trodde attt det bara var en engång sgrej mellan Leia o Bradley men om hon går runt med ett halsband som Bradley har gett henne så måste de väl fortfarande vara "ihop"? Ugh, vad taskiga vänner????

Nej, nu är jag upprörd!
Om Pappan nu har tänkt så mycket på henne, ångrat sig så mycket, varför har han inte berättat om henne? Varför har han inte ens kontaktat Scarlet för att berätta att hon har en bror? Inte känt att det är hans skyldighet att berätta för sina barn att de skulle kunna haft varandra? Jag köper det inte.
Hoppas han måste stå till svars för det på något sätt.

Ett lite kortare kapitel men det innehåller en... eller nej, två stora saker

Jag hoppas att ni gillar det!
_____________________________________
Kapitel 37
James
Luften är kylig och snön knarrar under mina fötter. Snöstormen försvann någon gång vid midnatt, så äntligen kan man lämna slottet utan att riskera att blåsa bort. Egentligen borde jag sova. Klockan är lite efter sju och jag har varit vaken sedan tio igår kväll när jag gick och lade mig. Hela natten har jag legat vaken och stirrat upp i taket. Och en halvtimme innan jag egentligen skulle gå upp så fick jag nog och tog på mig mina ytterkläder. Jag har säkert gått runt i fyrtiofem minuter. Mina fötter börjar bli lite kalla. Men det är skönt att få andas frisk luft igen. Atleten i mig började bli väldigt rastlös av att hålla sig inomhus. När jag rundar ena hörnet ser jag till min förvåning hur det sitter någon på trappan upp till entrén. Någon som jag egentligen inte ville träffa idag. April tittar förvånat upp på mig när jag närmar mig henne och trappan. Jag sätter mig ner intill henne. Tillsammans sitter vid där och tittar på hur morgonen blir äldre.
- När hände det? frågar April.
- Jag har ingen aning, svarar jag och suckar.
Jag tittar på henne. Det rosa håret är uppsatt i en rufsig knut högt upp på huvudet och hon har på sig en svart vinterjacka med en tjock pälskrage. Hennes ansikte är helt osminkat och de svaga påsarna under hennes ögon avslöjar att hon inte heller verkar ha sovit någonting i natt. Hur kan jag titta på det där ansiktet och inte längre vara kär?
- Är det någon annan? frågar jag.
- Gud nej. Du?
Jag skakar på huvudet. Fast det är ju inte riktigt sant.
- Eller…kanske, suckar jag. Jag förstår bara inte hur vi inte märkte det.
- Vi var bästa vänner innan vi blev tillsammans och jag antar att när vi slutade vara kära föll vi omedvetet tillbaka till gamla mönster, säger April.
Jag suckar igen och lägger armen runt hennes axlar.
- Det här suger. Är vi verkligen tvungna?
April skrockar.
- Jag tror att vi är tvungna tyvärr. Vi glömde bort alla hjärtans dag. Dessutom, hur ska du kunna satsa på Scarlett ifall du är med mig?
Nu är det min tur att skrocka. Såklart vet April vem jag tänker på.
- För det första så vet jag inte riktigt vad jag känner för Scarlett. Jag kan inte sätta fingret på det än. Och för det andra så kan jag inte satsa på Scarlett, hon är ju tillsammans med Bradley.
April himlar med ögonen.
- Du är så mycket bättre än Bradley. Det finns ingen bättre kille än du. Du är smart, omtänksam och du är inte så dålig hemsk att titta på, säger hon.
Jag ler.
- Om du fortsätter säga sådana saker så kommer det här uppbrottet att bli jobbigare än vad det redan är, säger jag.
Jag känner hur April börjar skaka och när jag känner efter så inser jag att jag inte har någon känsel i mina tår längre.
- Vad säger du? Ska vi gå in? Frukosten borde vara klar, säger jag.
April nickar och vi ställer oss upp. Innan vi öppnar dörren så tittar vi båda två på trappsteget där vi precis satt. Det är inte längre bara ett trappsteg. Nu är det trappsteget där vi slutade att bli ett vi. Att kliva in i slottet igen känns annorlunda. Naturligtvis så är jag väldigt kall och frusen men jag känner mig även lättare, precis som om någonting osynligt och som jag inte ens visste att jag bar på har lämnat mig. I Stora Salen ligger doften av äggröra och knaperstekt bacon nästan som en tunn dimma och det vattnas snabbt i min mun. Zach och Roxie har redan slagit sig ner vid bordet.
- Åh, något varmt! säger April och nästan kastar sig över tekannan.
- Vad har ni gjort? frågar Zach.
Jag och April tittar på varandra. Vem av oss ska säga det? Vem av oss ska yttra orden för första gången?
- Nej. Det får inte vara sant, säger Roxie.
Till skillnad från Zach så hade hon med en gång förstått vad vår tystnad betydde.
- Vad får inte vara sant? frågar Zach.
- De har gjort slut, säger hon.
Zach spärrar upp sina ögon.
- Det var tyvärr oundvikligt, säger April.
- Men är ni inte ledsna? Och hur kommer det bli med oss, kommer vi fortfarande kunna umgås alla fyra? frågar Zach.
Han låter helt förstörd. Man kan nästan tro att det här uppbrottet tar mer på honom än på oss.
- Det är så klart att det är jobbigt, vi har ju varit tillsammans i över två år, säger jag.
- Och självklart kommer vi att kunna umgås alla fyra. Vi är fortfarande bästa vänner, säger April.
Zach lägger armarna i kors och skakar på huvudet.
- Jag kan inte tro att det är sant. Jag som dessutom bestämt att vi tre och Vanessa skulle vi börja dubbeldejta, säger han.
Roxie rynkar på pannan och vänder sig mot honom.
- Vänta? Så du har alltså planerat att ni fyra skulle börja dubbeldejta? Men jag då? Skulle ni bara lämna mig ensam i sällskapsrummet? frågar hon.
- Det är lite svårt att gå på dubbeldejt när man är fem stycken, säger Zach.
Eftersom jag fortfarande är trött ifrån den sömnlösa natten orkar jag inte lyssna på deras gnabb, så jag slutar att lyssna på dem och häller istället upp te i min kopp.

Trots att jag har tagit på mig ett par tjocka strumpor över mina vanliga strumpor och har på mig en långärmad tröja så fryser jag ändå. Inte ens brasan i sällskapsrummet hjälper. Galathea, som ligger intill mig, är i alla fall varm och jag funderar på om man inte skulle göra som Sirius och bli en animagus. Att ha päls när det är kallt verkar vara en bra idé. Steg i trappan avslöjar att Scarlett är på väg upp. Jag vrider på huvudet och tittar på henne över ryggstödet på soffan. Hon ler.
- Dig har jag inte pratat med på hela dagen. Vart höll du hus i morse? frågar hon.
- Jag träffade April, säger jag.
- Åh, vad mysigt. Vad gjorde ni?
Slut. Men ska jag berätta det? Det kanske jag borde? Jag menar, hon kommer ju säkert få höra det förr eller senare.
- Vi bara pratade. Har du lust med ett parti schack? frågar jag.
- Jag kan tyvärr inte. Jag och Bradley ska träffas i biblioteket bara han och jag. Det är ju trots allt Alla hjärtans dag, säger Scarlett och försvinner in på sitt rum.
Ett par minuter senare kommer hon tillbaka ut igen. Hon har bytt skoluniformen mot en långärmad blus och ett par byxor. Hon har till och med lagt på lite läppglans på sina läppar. Hon ser väldigt söt ut. Det är bara synd att det är Bradley hon klär upp sig för.
- Vi kanske ses sen när jag kommer tillbaka, säger hon.
- Ah, kanske det. Jag går nog och lägger mig tidigt ikväll, säger jag.
- Okej. God natt då. Och glad Alla Hjärtans dag! säger hon och skyndar ner för trappan.
Jag suckar och sjunker ihop. Ja, det är nog säkert att säga att jag känner någonting för Scarlett. Varför skulle jag annars sitta här och känna mig svartsjuk över att det är Bradley hon ska umgås med och inte med mig?
__________________________________
Hoppas att ni tycker om det! Kommentera gärna!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! De är fortfarande vänner även om det är slut och James älskar Scarlet!!!!!!! SHIP SHIP SHIP! AWESOME!!!!!!!!

Bäst

Jättebra kapitel!! Samtidigt som jag tycker att det är synd att James och April gjorde slut, så hoppas jag verkligen på James och Scarlett!