En ung dödsätares resa

Kanske

Hehe... I love her :3 Hatar det hon gör och sidan hon står på men.. Aja svårt att förklara hehe

En helt under bar berättelse!!!
Du kommer att bli en världskänd författare, Piggelino! En underbar och snart världskänd författare!!!♥♥♥

några ord om denna ff PERFEKT!!! (bevakar)

säger bara samma sak som på en annan av dina perfekta ff ... jag tänker: efter nästa ska jag sluta men det går ju inte, jag kunde inte sluta för att den var spännande, rolig och bara allmänt bäst.

Tack så himla mycket alla!♥♥♥♥ ^^^

Kapitel 29.

" Stort Mamma..."
" Ja, onödigt stort..." muttrade jag och kastade en spydig blick på Malfoys Manor.
" Men Hogwarts är också stort gumman, så det kanske är bra att du vänjer dig" Jag log mot Amanda och tog hennes hand.
" Ja men Hogwarts är ju ett slott! Och slott ska vara stora!"
Jag skrattade lågt och började gå mot porten.
" Jo såklart "
Amanda log brett och skuttade fram vid min sida med sin lilla väska i andra handen.
" Varför ska vi bo här mamma?"
Jag kastade en blick bort mot horisonten som färgades svagt rosa av den nedgående solen.
" Det är komplicerat... Men det kommer bara vara tillfälligt, snart flyttar vi till Hogwarts"
" Men jag är bra på Komplicerade saker!" protesterade Amanda.
" Det kan man lugnt säga" skrattade jag.
Innan vi nåde fram till dörren slogs den häftigt upp.
" Att du aldrig lär dig att passa tider Saffi"
" Var glad att jag ens kom Bella, jag är inte här frivilligt "
" Åh såklart att du är " log Bella tillgjort. Sen fick hon syn på Amanda som kollade upp på henne med tjurig min.
" Du tog väl ändå inte med dig barnet!" väste hon ursinningt och såg på Amanda med genomträngande, eldig blick.
" Dit jag går går Amanda, tro inte att jag skulle lämna henne"
" Du har väl ändå inte blivit en sådan där idiotiskt poetisk mamma nu Saffi! Vad tror du att Mörkrets Herre kommer säga!? Du måste göra dig av med det!"
Det gick en stöt genom kroppen på mig vid hennes ord.
" Då går jag Bella"
Det blixtrade om Bellas ögon. Passionen och kärleken till Voldemort lyste om henne. Sekunderna efter var evighetslånga, men samtidigt så korta och meningslösa. Jag var beredd på det innan det skedde. Den gröna ljusblixten sköt genom luften innan Bella hunnit höja trollstaven ordentligt.
Sorg, smärta och kärlek kastades runt i mig när jag tog tag i Amanda och drog henne bakom ryggen på mig i sista sekund. Den sista sekunden av allt.

Spännande!!!!

Jag säger: SÅ HIMLA HIMLA SPÄNNANDE!!!

Supermegaotroligtbästunderbart

Detta har ju tagit en skum och random vändning... Men, FF:en heter: En ung dödsätares resa. Inte: En 20 årig föredetta dödsätare och mammas resa.
Så härmed inleds DEL 2 av En ung dödsätares resa. Och nu är återigen Huvudpersonen ung, men är hon dödsätare?

DEL 2

Kapitel 30.

Amanda Healeys perspektiv


För ett ögonblick stannade världen upp. I mitt huvud spelades scenen upp om och om igen. et gröna ljuset och mamma som föll. Fast först mamma som ställde sig framför mig. Skyddade mig, envisades en röst i huvudet.
" M-Mamma...?"
" Hon är död förstår du väl ditt meningslösa lilla barn!"
Jag såg upp på den galna kvinnan med döda fågelhalsbandet framför mig.
" Dödade du henne?"
Döda fågeln log.
" Planen var att döda dig lilla halvblod men ja, det var jag som dödade din lilla mamma"
Jag blinkade till och såg ner på mamma. Hennes ögon var öppna men speglade inte räddsla som i filmer. I hennes ögon fanns mod, stolthet, kärlek och beslutsamhet.
Min mamma hade gått döden till mötes med mod och för att rädda mig. Hon hade gjort ett val. Tårar började sakta rinna ner för mina kinder.
" Min mamma..." viskade jag tomt.
" Min Saffi.." mumlade döda fågeln.
Jag såg upp på henne.
" Gillade du mamma?"
Döda fågeln gav mig ett bittert ögonkast.
" Ja,det gjorde jag... Safira var...Bra "
Jag såg skeptiskt på henne.
" Om hon nu var bra, varför dödade du henne då?" protesterade jag surt.
Döda fågeln himlade med ögonen.
" Jag skulle döda dig sa jag ju"
" Då är du väldigt dålig på att träffa "
" Träffa bättre själv då din lilla skitunge!"
" Nej tack jag gillar inte att döda"
Jag log tillgjort mot Döda fågeln.
Hon såg på mig genom smalnade ögon.
Mamma var död. Och ändå stod jag och log...Men det som ringde i huvudet var samtalet som jag och mamma haft för länge sedan. Orden hon verkligen menat.
" Vi kommer att dö någon gång Amanda. Framför allt jag. Men var inte ledsen för det. Döden är inte slutet. Inte för kärleken. Min kärlek till dig kommer att vara för evigt. För alltid. Jag kommer alltid finnas hos dig. Även när jag inte längre finns. Glöm aldrig det Amanda. Lev vidare"
" Min mamma..." upprepade jag med eftertryck.
Döda fågeln mötte min blick med en uttryckslös min.

Äntligen ett nytt kapitel! Har längtat!
WOW! Du skriver helt otroligt detaljerat och bra, har du övervägt att bli författare? Du skulle vara en stor succé!