En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Awesome! ^^ ♥

Jättejättebra!!
Det var bra gjort av dig Scorpius att prat med Rose!!

Hoppas att de blir ihop sen när de sitter i biblioteket .

Eller hur.

SÅ BRA!!!!! ÄLSKAR DENNA FF!!!!♥

Snälla författare/Gud/Rowling, gör så att de blir tillsammans igen!!!!

Kapitel 46
Albus
Vi går hand i hand. Solen sticker fram bakom ett tunt moln och snön är helt borta. En bit bort hörs det fågelkvitter. Våren är på väg. Jag tittar på min flickvän. Det är något annorlunda med henne idag. Jag vet inte bara vad det kan vara. Hon har på sig mer smink än vanligt. Ansiktet är blekare och kinderna har inte någon färg. Även ögonen har fått mer markering än vanligt. De blåa ögonen ser livlösa ut. Hennes läppar är trycka mot varandra och bildar ett rakt streck. Och nu när jag tänker efter, hon har inte sagt ett ord sedan vi lämnade skolan. Hon har bara svarat när jag har frågat någonting.
- Älskling, är du sjuk? frågar jag.
Sarah tittar på mig. Hon skakar på huvudet.
- Du verkar så nere. Det har väl inte hänt någonting? undrar jag och vi slutar att gå.
Hon skakar på huvudet igen.
Jag suckar. Det är då jag kommer ihåg samtalet med James som jag hade igår.
- Har du pratat med James det senaste? frågar jag.
Sarah ger ifrån sig ett lågt och surt skratt
- Inte visste jag att den här promenaden skulle ske under ett förhör, säger hon och lägger armarna i kors.
- Jag vill bara veta vad som är fel! säger jag.
Sarah tittar på mig. Jag kan se att hon bråkar med sig själv. Att hon tvekar.
- Albus, ingenting är fel. Jag har bara mycket att tänka på just nu. Kan du acceptera det? frågar Sarah efter en stund.
Jag nickar och kramar om henne.
- Förlåt. Det var inte meningen. Jag tänker inte ta upp det igen. Vill du fortsätta gå eller ska vi gå tillbaka upp till slottet? frågar jag.
Sarah biter sig i läppen.
- Jag tror att jag behöver gå tillbaka till skolan, erkänner hon.
Jag nickar och vi vänder om. Vi håller inte handen den här gången. Om någon såg oss så skulle de knappast tro att vi är ett par. Avståndet mellan oss är långt. Det känns plötsligt kallare. Kyligt. Tillsammans trycker vi upp porten till slottet och sen står vi där vid foten av trappan för att säga hej då. Men jag tänker inte låta oss skiljas såhär. Precis innan Sarah öppnar munnen för att säga hej då tar jag tag i hennes arm och drar henne in till mig. Sen lägger jag mina händer på hennes kinder och kysser henne. Efter ett par sekunder känner jag hur Sarah lägger sina händerna på min rygg och håller fast mig. Vi har aldrig kysst varandra såhär. Den är full med känslor och Sarah verkar inte vilja släppa taget om mig. Någonting är fel, jag vet det. Men just nu tänker jag inte på det. Just nu fokuserar jag på att umgås med min flickvän.

Rose
Jag rättar till kragen på min skjorta. Drar borsten genom håret och sätter upp det i en hög tofs. Jag stoppar handen i min necessär och letar efter en parfymflaska. Mina fingertoppar nuddar glas och jag plockar upp det. En gnutta förvåning lägger sig över mig när jag får se vilken flaska jag valde. Den är lite och rund. Korken är diamant formad och på etiketten står parfymens namn skrivet i en kursiv och romantisk stil. Forever. Jag skruvar upp korken och känner hur den söta doften når mig. Jag ler och tar på mig lite parfym. Sen tittar på jag mitt armbandsur. Det är efter middag. Jag tar min väska och går ut. Det känns lite nervöst. Vad säger jag? Det känns jättenervöst. Scorpius och jag pratade för första gången på flera månader igår. Vi såg knappt på varandra men lyckades på något vis bestämma att vi skulle träffas. Tänk om det här inte fungerar. Tänk om vi börjar bråka. Tänk om vi inte pratar med varandra alls. Tänk om... Nej, Rose. Skärp dig. Ta det bara lugnt så kommer allt lösa sig. Det är ett bara ett par andra i biblioteket. Ingen lägger märke till mig. Jag är inte längre så där omtalad som jag var när det kom fram att jag varit otrogen mot Scorpius eller som när det blev känt att jag var tillsammans med Adrian. Jag sätter mig vid mitt favoritbord längre ner i biblioteket och gör mig redo. Jag plockar fram mitt bläckhorn samt min fjäder och ställer dem rakt. Bredvid lägger jag min pergamentrulle. Sen väntar jag. Minuterna går. Scorpius kanske inte kommer. Han kanske har ändrat sig. Det skulle inte förvåna mig med tanke på vår historia. Men nej, där kommer han. Klädd i skolkläderna med slipsen löst sittande runt halsen. Det vitblonda håret är rufsigt och påminner om Albus hår. Man blir väl som man umgås antar jag.
- Hej, säger han och sätter sig mittemot mig.
- Hej. Ska vi börja med en gång? frågar jag.
Scorpius nickar och plockar fram en bok.
- Förvandlingskonst. Blir det bra? frågar han.
Jag nickar och han bläddrar fram rätt uppslag. Jag flyttar på stolen för att kunna se bättre. Scorpius skrattar till.
- Är något fel? frågar jag.
- Du har på dig Forever, säger han.
Jag rodnar. Inte visste jag att han skulle märka det. Jag nickar generat.
- Kommer du ihåg när jag gav dig den? frågar Scorpius.
- Det var på min senaste födelsedag. Du hade smugit in i vår sovsal och ställt paket på min säng, säger jag.
Han nickar och ler. Sen ser Scorpius lite fundersam ut.
- Jag skrev ett kort också. Vad stod det på den nu igen?
Jag tar ett djupt andetag.
- ”Namnet säger allt. Du och jag för alltid”, berättar jag.
Scorpius nickar igenkännande. Sen återgår vi till boken. Efter förvandlingskonst blir det örtlära. Sen blir det trolldryckskonst och efter det spådomskonst.
- Jag tror att min hjärna kommer explodera om jag pluggar något mer. Kan vi inte ta en paus? frågar han.
Jag nickar. Scorpius harklar sig.
- Så hur har du haft det? frågar han.
- Bra. Själv?
Scorpius rycker på axlarna.
- Det har fungerat, berättar han.
Sen blir det pinsam tystnad. Vad ska vi säga? Jag menar, vad säger man till exet som man var otrogen mot?
- Rose?
Det var inte Scorpius som pratade. Det var Adrian som står en bit bort.
- Hej, säger jag.
- Vad händer här då? frågar Adrian och lägger armarna i kors.
- Jag hjälper Scorpius att plugga. Han bad mig, berättar jag.
Han nickar sakta. Jag kan se hur Adrian tittar på Scorpius med mörka ögon. Ungefär samma färg på ögonen som Scorpius tittar på Adrian med. Det här blev plötsligt väldigt obekvämt.
- Men vi är nog klara. Så jag kan gå. Eller, vill du plugga mer? frågar jag Scorpius.
- Nej då. Vi är klara, svarar Scorpius sammanbitet.
Så snabbt jag kan plockar jag ihop mina saker.
- Vi kan fortsätta imorgon, säger jag.
Han nickar. Jag drar i väg med Adrian innan de hamnar på sjukhusflygeln tack vare ännu ett bråk i biblioteket.

Awesome!!!
MER! (girig för typ första gången xD )

Fast jag hatar slutet :c Ville att de skulle bli tillsammans igen! Och det vill jag fortfarande. (eller, hatar är ett starkt uttryck, men det slutande inte som jag ville x) >.< )

Awesome!!! åter igen! ^^

Åh, Åh hallå hallå du där *viftar med handen högt uppe i luften* ja du, johhana, jag måste bara säga att DU HAR EN NYA BEVAKARE!
Jag tycker att din ff är, om jag ska skriva det här lite smått blygsamt så kan jag bara säga att denna storyn är SUVERÄN! Liksom hur du verkligen får kärlek sammankopplat med dramat o.s.v. och det känns alltid som att man får reda på något nytt och spännande i varje kapitel. Ändå om det kan vara lite lugna vissa (men dem är fortfarande underbara för det).
såååå du har en ny bevakare som älskar din ff! Och det gör inget för mig att du har lite små stavfel här och där, jag överlevar i vilket fall som helst!

Kapitel 47
Sarah
Jag ligger i fosterställning på min säng. Så fort jag kom tillbaka från min korta promenad med Albus stängde jag in på mig mitt rum. Jag slängde av mig mina kläder och bytte om till mina mest slitna byxor och en ganska otvättad tröja. Sedan dess har jag legat här. Bara glott ut i ingenstans. Funderat på vad det är som jag känner. Vad det är som händer. Mina läppar är fortfarande ömma ifrån kyssen. Jag la alla skuldkänslor i den där passionerade kyssen och när vi skildes åt, gick vi bara. Albus gick åt ett håll och jag gick åt det andra. Inte ett ord till varandra. Det borde inte vara såhär. Vi borde vara lyckliga. Vi borde inte ha kyssar där en av oss lägger in skuldkänslor över att nästan ha kysst någon annan. Dörren öppnas och stängs. Mjuka steg över golvet och Rose ansikte dyker upp framför min blick.
- Hur är läget? undrar hon.
-Dålig dag, muttrar jag.
Rose ler ett snett leende.
- Jag pratade med Scorpius idag, säger hon.
- Hur gick det? frågar jag och lyfter mig upp med hjälp utav mina armbågar.
Rose rycker på axlarna.
- Vi kom överens. Vi pratade även lite minnen. Sen kom Adrian och tog oss tillbaka till verkligheten, säger hon och hoppar upp i sängen bredvid mig.
Jag lägger armen runt hennes axlar.
- Tror du att det någon gång kommer lösa sig? frågar Rose och suckar.
- Ni pratade. Är inte det en bra början? undrar jag.
Hon suckar igen.
- Men jag vill inte prata med honom och samtidigt bara kunna tänka på hur mycket ont jag har gjort honom, säger Rose.
Hennes ord slår mig som en örfil.
- Vad händer om du försöker glömma det? Låtsas som om det aldrig hänt, säger jag försiktigt.
- Försöka glömma? Är du dum? Ingen av oss kommer kunna glömma det och hur ska jag kunna låtsas som om ingenting? Jag var otrogen mot honom. Jag älskade honom men jag var otrogen, säger hon.
Åter igen slår hennes ord mig som en örfil. Jag ställer mig snabbt upp. Drar handen genom håret.
- Blev det inte väldigt varm här inne? Kan vi inte gå ner till sällskapsrummet? Jag är säker på att det är svalare där, säger jag och skyndar ut ur rummet.
Rose skyndar efter mig. Jag går ner för trappan med henne i hälarna. Lily och Hugo sitter i en av sofforna och jag ska precis sätta min fot på golvet för att gå fram till dem när porträttet öppnas. James kommer in tillsammans med sina vänner Keith, Pete och Dennis. James får syn på mig. Vi står med hela rummet mellan oss. Han tittar ner i marken och sätter sig vid sin syster och kusin medan hans vänner passerar mig upp för trappan. James ignorerar mig. Jag vänder mig om och passerar Rose när jag återvänder upp till sovsalen. Jag sätter mig på sängkanten. Hon sätter sig bredvid mig.
- Sarah, vad är det som har hänt? frågar Rose.
Jag tittar på henne.
- Jag har bara en dålig dag, säger jag och tittar sen framåt igen.

James
Hon står och väntar på mig utanför dörren till Astronomin. Det blonda håret är uppsatt med ett marinblått hårband och hon har aldrig varit sötare. Jag harklar mig. Millie tittar upp.
- Hej älskling, säger hon och kramar om mig.
- Hej, säger jag.
Millie kysser mig.
- Jag har saknat dig. Jag avskyr att vi inte är i samma elevhem, säger hon.
Jag nickar och lutar lite på huvudet.
- Däremot vet jag inte om du skulle passa i Gryffindor, säger jag.
Millie skrattar.
- Som om du skulle passa i Hufflepuff, säger hon och spelar förolämpad.
Jag ler och hon kramar om mig igen.
- Du har nog rätt. Jag antar att vi kom i det elevhemmet som vi skulle komma i, säger jag.
Huvudsaken är att vi är tillsammans nu och ingenting kommer att ändra på det, säger Millie.
Jag slutar att le. Känner hur mitt dåliga samvete kommer krypande och lägger sig över mig. Nej, jag ska inte tänka på det. Det är över. Dessutom, ingenting hände. Och ingenting kommer att hända. Ljudet av klackar avbryter oss. Professor Sinistra kommer gående. Hon ler ett leende som når hennes bruna ögon.
- God kväll. Det börjar visst bli en vana att se er här tio minuter innan lektionen börjar, säger hon.
- God kväll professorn, säger Millie och vi följer efter vår lärare.
Jag gäspar till. Klockan är trots allt nästan midnatt. Professor Sinistra ler.
- Du kommer väl inte att somna på min lektion igen? undrar hon.
Jag skakar på huvudet och slår mig ner framför en utav stjärnkikarna som Professor Sinistra har placerat ut runt i astronomitornet. Millie sätter sig vid kikaren bredvid mig. Hon lutar sig mot mig och ger mig en kyss.
- Jag får passa på, säger hon och fnittrar.
Jag ler. Resten av eleverna kommer in och slår sig ner vid varsin kikare.
- Ta fram era stjärnkartor och börja rita ut det ni ser. Det bra träning inför F.U.T.T då ni kommer få rita av varenda stjärnbild, säger Professor Sinistra.
Vi lutar oss fram och börjar titta upp på stjärnorna genom kikaren. Himlen är mörk och ser sammetslen ut. Påminner om hennes hår. Stjärnorna skiner och glittrar nästan. Påminner om hennes ögon. Jag lyfter huvudet från kikaren. Blir sittande så.
- James, vad gör du? viskar Millie tyst.
Jag tittar på henne. Öppnar munnen för att säga någonting men det kommer inte ut några ljud.
- Mr Potter, varför tittar du inte i din kikare? frågar Professor Sinistra.
Alla andra i rummet tittar på mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag skakar på huvudet.
- Är det något problem på din kikare? frågar Professor Sinistra.
- Nej Professorn. Det är inget problem med min kikare. Ursäkta att jag störde, svarar jag.
Hon nickar och alla återvänder till sina kikare. Millie ger mig en frågande blick men jag skakar på bara på huvudet. Sen lutar jag mig framåt igen. Struntar i att Millie fortfarande ger mig blickar. Jag försöker fokusera på stjärnorna men det går inte. De påminner mig fortfarande om henne. Hur ska jag kunna glömma henne när jag ser henne överallt?

AWESOME!! ♥ Det var värt väntan! ^^
Snart de kanske blir ihop?! O.o *hoppfull* x)

Awesome, åter igen! ^^