Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Det hade inte dröjt särskilt länge förräns Sienna upptäckt att hon var gravid igen, vilket hon blivit väldigt glad över - visserligen skulle det bli väldigt mycket med tre så pass små barn, men hon älskade barn och att få ännu en liten ängel ihop med sin älskling var självklart något hon såg fram emot. Visserligen var det väl lite skrämmande med en ny förlossning, men det var något hon ändå var beredd att gå igenom för ett till barn.
Men glädjen fick inte vara länge. Hon hade gått upp lite senare än Edvard och tillbringat förmiddagen med barnen, för att lite framåt eftermiddagen istället fått ge sig undan till sitt rum, hon hade börjat få ganska ont och avfärdade det först som bara värk av graviditeten. Trots allt hade hon haft ont och haft det jobbigt under den förra. Men efterhand förstod hon snart att den var alldeles för kraftig för det, och snart fanns inget tvivel om saken. Hon hade skickat iväg en tjänare för att skicka efter Edvard, ville ha honom hos sig samtidigt som det också kändes hjärtskärande att ens behöva berätta för honom.

Edvard satt med deras barn i lekrummet och läste en saga för dem när Sienna hade behövt gå iväg.
Han var lite orolig, han hade inte kunnat stötta henne så mycket som han ville i förra graviditeten och denna skulle inte bli annorlunda. De hade ju två andra småttingar.
Han suckade lågt och försökte att inte oroa sig för det ännu.
Utan hålla fast vid lyckan om att de faktiskt skulle få ett till barn. Vilket var underbart- det var mer än fantastiskt.
Men så kom en av tjänarna och berättade att Sienna frågade efter honom. Han tog sig loss från barnens grepp, reste sig och instruerade tjänaren att hålla koll på barnen och gick sedan upp mot där Sienna var.
När han hittade henne så såg han att nått var fel. Han gick fram och la armarna om henne.
"Älskling? Vad är det?" Frågade han oroligt.

Sienna hade försökt komma på något sätt att ens säga det, men det kändes inte som om det fanns något bra sätt att förklara att de just förlorat sitt ofödda barn. Att den inte ens fått nån chans att se världen. Då han till slut kom dit hade hon fortfarande ingen aning.
"Jag" började hon bara men kom av sig innan hon ens kommit nånstans.
"Åh älskling" utbrast hon då han lade armarna om henne, vilket fick det att brista. Hon slog genast armarna om honom och brast i gråt med huvudet hos honom, kanske inte någon vidare lugn gråt heller. Det var en enorm smärta att förlora sitt barn, innan man ens fått en chans att träffa det. Och på något vis skyllde hon nästan på sig själv, undrade ifall det var hon på nåt sätt som gjort något fel.
"Vi förlorade det" lyckades hon tyst viska, räknade med att han skulle förstå utav de tre orden.

Edvard förstod väldigt snart att något var otroligt fel men han förstod inte alls vad. Vad skulle kunna vara så fel? Som fick henne, den starkare han kände att bryta ihop.
Han höll henne nära sig och höll henne stadigt och försökte trösta.
"Andas älskling." Viskade han om och om igen tills hon talade.
De tre orden var de värsta han någonsin hört.
Det kändes som om golvet, till och med marken de stod på raserade.
Han kunde inte förstå. Hur i hela friden kunde nått så hemskt hända?
Han smekte henne på ryggen i hopp om att kunna lugna henne.
"Jag är så ledsen." Viskade han. Det var det enda han kunde säga. Han var ledsen för hennes skull, för sin egen skull för bådas skull.
De hade verkligen sett fram emot detta. Han hade verkligen sett fram emot ytterligare ett barn och så hade det tagits ifrån dem utan att det ens fått se världen. Det var orättvist.
"Vi måste ringa läkaren älskling. Han måste kolla så att du mår fysiskt bra. " Viskade han och försökte ätt inte gråta själv.
Han behövde vara stark för henne just nu.

Sienna hörde visserligen vad han sade, men för stunden kändes det som om inga ord i världen skulle kunna göra smärtan mindre. Eller sorgen. Men att han fanns där, att få vara i hans famn gav henne ändå någon slags trygghet, gjorde det lite mer hanterbart.
Det kändes som om allt gått så fort - tidigare samma dag hade allt varit så bra, bara för att rasera några timmar senare. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga ens - det kändes inte som om det fanns några ord för att beskriva alla känslor som gick igenom kroppen. Smärta, skuld, sorg. Hon visste inte vad som hänt eller varför det blivit så, men ändå kändes det på något vis hennes fel. Det kunde ju inte direkt vara någon annans. Istället nöjde hon sig med att klamra sig fast vid honom, försöka lugna ner sig och samla sig. Hon nickade tyst åt hans ord om läkaren - sanningen att säga kände hon inte för att varken gå ut ur rummet eller ens träffa någon annan än Edvard, men han hade väl en poäng i det även om hon efter den här händelsen inte alls kände för något sådant eller att det skulle vara nödvändigt.

Edvard nickade sakta och smekte henne sakta över ryggen och höll ögonen hårt slutna.
" Det är inte ditt fel. Sånt här händer ju ibland." Sa han tyst. Det kändes som om han hade läst eller hört något sådant någonstans.
Han ringde i en klocka och en tjänare var genast där.
"Be butlern att ringa läkaren. Hennes läkare. Han behöver komma hit nu." Sa Edvard och tjänaren rörde sig med snabba steg därifrån och Edvard kunde ännu en gång fokusera på sin älskade fru.
Han gick sakta sakta med henne till sängen och satte sig på den och drog sakta ned henne i knäet så han kunde hålla om henne mer.
Han pussade henne sakta på pannan flera gånger och försökte torka hennes kinder.
Det fanns inga ord som kunde trösta, ingen specifik ärende eller görande heller utan han kunde bara sitta där med armarna tätt omkring henne och försöka lugna henne.

Det betydde ändå mycket hur han försökte trösta henne, trots att det kändes som om ingenting skulle kunna minska smärtan av den här händelsen.
"Det är ju bara mitt fel det kan vara" viskade hon tillbaks, virade nöjt händerna omkring hans midja och lutade sig bättre emot honom då hon snart befann sig i hans famn. Av alla ställen var definitivt det här det enda hon ville befinna sig på just nu, det stället hon fann någon slags tröst. Hos sin älskade man, trots att hon kände sig skyldig till det här. Hon visste också att hon skulle försöka samla sig - trots att det här kändes som det värsta hon varit med om, så hade hon två barn och en fantastisk man. Hon måste ändå försöka samla sig lite för dem, även om hon velat bara ville vara ifred. Eller ja, kanske med Edvard.

"Säg inte så Sienna." Viskade han, han hade ingen aning om hur sånt här egentligen hände men han skulle aldrig tro att Sienna- den mest fantastiska kvinna han någonsin träffat skulle kunna vara skyldig till en sådan sak.
" Vi tar oss igenom detta- tillsammans. "Viskade han, han tyckte inte riktigt att det kändes rätt och säga.
Hur tog man sig igenom en sådan sak? Var det ens möjligt? Men han kände också att han behövde säga något om att de var tillsammans i detta och att han skulle göra allt för att stötta henne i detta.
Han visste inte hur länge han satt där med henne i famnen men han blev först medveten om att de hade gått en viss tid när det knackade på dörren och läkaren kom in med oro i blicken.
Han gick fram med stadiga steg till Sienna och såg på henne.
"Hej där. Vad är felet?" Sa han och såg på henne.

Sienna hade egentligen ingen aning om vad som hänt eller varför det blivit såhär, men i sorgen försökte hon väl hitta någon att skylla på och det kunde bara bli hon själv. Det var hennes kropp barnet varit i, hon borde väl vara den enda som kunde påverka? Även om hon inte visste vad hon skulle ha gjort annorlunda än förra gången. Istället för att svara borrade hon bara in sig hos honom, visste inte hur dem skulle ta sig ut ur det här men att han fanns där betydde ändå mycket. Det var först då läkaren kom dit som hon lyfte på huvudet, väldigt rödgråten och kände sig helt förkrossad men för stunden kändes inte det som om det spelade den minsta roll.
"Vi förlorade barnet." förklarade hon tyst.

Läkaren såg på henne, och betedde sig otroligt professionellt även om man kunde se att hennes sorg även gjorde honom sorgsen.
" Skulle du kunna lägga dig på sängen så jag kan undersöka dig?" Sa han lugnt och samlat och öppnade sin väska för att vara redo med de rätta undersökningsverktygen.

Edvard satt där med henne i famnen och det kändes oerhört tungt att ens spela henne för denna korta stund. Men samtidigt så visste han att han ville ha henne undersökt. Han ville veta att trots att barnet inte klarat sig att hon skulle göra det- fysiskt. Han ville inte att hon skulle få några problem på grund av detta missfall.