Att tvingas välja (1:a generationen)

Spännande!

OMG så bra, vill veta vad James brev innehöll och inte att hon kastar iväg det eller något! :I Skriv mer! ♥

Kapitel 42
Så snart som möjligt står plötsligt för dörren. Det har gått en månad sedan Avery frågade efter min hand och nu är det dags. Om ett par timmar så är jag Mrs Avery. Jag förstår inte att efter allt vi gick igenom har hamnat här. För ett år sedan så hade jag aldrig gissat att det här skulle hända. För ett år sedan så var Avery bara den där killen som hela tiden gick mig på nerverna och nu…nu kommer han bli min fru. Mrs Parker kommer in med min hårborste i handen.
- Har Avery kommer hem ännu? frågar jag.
Hon skakar på huvudet. Igår kväll blev Avery hämtad utav sina vänner. Lucius lovade mig att han skulle vara tillbaka lagom till bröllopet men sen fick jag inte veta något mer.
- Det är fortfarande ett tag kvar tills bröllopet. Han kommer komma i tid, säger Mrs Parker och börjar dra borsten genom mitt hår.
Jag sitter klädd i nattlinne framför mitt sminkbord. Det ligger smink och hårnålar överallt. Genom spegeln kan jag se min klänning som hänger på garderobsdörren. Jag har alltid drömt om en stor vit klänning med långt släp. Men klänningen som hänger där borta är inte vit. Den är svart. Det är samma klänning som Averys mamma bar när hon gifte sig med Averys pappa. I början så kändes det inte rätt att bära en svart brudklänning men i det här umgänget så tror jag att en svart klänning blir det bästa. Mrs Parker sätter upp mitt hår i en stor knut högt upp på huvudet och knyter sedan ett svart sammetsband över hårsnodden. Allting börjar bli väldigt äkta och jag känner hur det helt plötsligt blir väldigt svårt att andas.
- Är allting okej? Ni börjar bli väldigt blek, säger mrs Parker oroligt.
- Skulle du kunna hämta något att äta? Jag åt en väldigt dålig frukost, säger jag snabbt. Hon nickar och lämnar rummet. När jag tror att hon är borta reser jag mig upp och plockar snabbt upp min morgonrock och skyndar sedan ut. Jag tar på mig morgonrocken samtidigt som jag springer och lyckas ta mig ut ur huset bakvägen utan att mrs Parker märkte något. Det är otroligt kallt ute. Vi är i mitten av oktober. Molnen är tjocka och det kommer när som helst att regna. Egentligen är det väldigt dåligt väder för ett bröllop men eftersom bröllopsceremonin består av löften som utbyts framför en samling människor som alla klär sig i dystra färger och där de flesta kallar sig för dödsätare så antar jag att vädret är perfekt. Inga av mina släktingar eller vänner kommer på bröllopet. De har inte ens fått en inbjudan. Jag kände att det var bäst så eftersom de ändå inte skulle dyka upp. Jag går runt i trädgården. Jag är helt ensam. I fall någon såg mig skulle den tro att jag var galen. Mina bara fötter trampar på det lövtäckta gräset. Det är kallt och blött. Över mig susar de löv som fortfarande är kvar på grenarna men jag kan också höra trädens gnagande när de sakta gungar med i vindens rörelse. Min morgonrock värmer inte särskilt mycket och nattlinnets kalla sidentyg kyler min kropp. Men jag behövde få komma ut. Rensa tankarna. Tänka igenom allt som hänt och låta mig komma i kapp. Det har gått så fort. Jag vet inte när jag stannade upp och tänkte efter senast. Att göra det just idag kanske inte är det bästa alternativet men om jag ska kunna gå tillbaka in och ta på mig den där klänningen vill jag försäkra mig om att jag inte kommer få någon panikattack. Jag tittar ner på min hand. Trots avsaknaden av sol så ser det ut som att min förlovningsring skiner. Den är vacker. Klänningen är också vacker. De båda tillhör Averys mamma som även hon var vacker. Och nu är det min tur att ta hennes plats. Jag kommer bli den första mrs Avery på 16 år. Jag kommer vara damen i huset. Mitt jobb kommer vara att ta hand om våra framtida barn samt vara ett stöd för Avery. Det är viktigt. Narcissa har lärt mig det. Hon sitter alltid vid Lucius sida och håller alltid med honom i de diskussioner som sker. Aldrig går hon emot sin makes ord. Inte ens vid de tillfällen då jag i hennes ögon kan se att hon inte alls håller med. Men det är en av de arbeten som en fru av det här umgänget måste göra. Lojalitet som han sa. Och vem vet, han kanske har rätt. Efter vad som känns som en evighet hör jag hur Mrs Parker ropar mitt namn. Jag vänder om och lämnar den kalla skogen bakom mig och drar en djup suck när jag stiger in i det varma huset. Mrs Parker tittar strängt på mig.
- Kalla fötter, säger jag.
Jag säger det med både allvar och humor i rösten. Ett sorts bevis på att jag var tvungen att tänka igenom det här med bröllopet men också på ett fint sätt säga att mina fötter är stelfrusna från promenaden.
- Gå upp till rummet också kommer jag med en balja varmt vatten, säger hon.
Jag nickar och går snabbt upp till sovrummet. En lång stund senare är mina fötter varma igen och jag står framför spegeln medan mrs Parker hjälper mig på med klänningen. Livet består utav en korsett som knyts i bak på ryggen och midjan markeras med ett svart band. Kjolen är av svart taft. Från början var den lite för stor för mig men mrs Parker har sytt in den. Gästerna kommer snart komma men Avery syns fortfarande inte till.
- Jag måste gå ner och se till maten. Försvinn inte ut nu! säger mrs Parker förmanande.
Jag nickar lydigt och hon lämnar rummet. Efter att ha varit ensam i tio minuter känner jag mig rastlös och jag lämnar rummet. När jag är halvvägs ner för trappan knackar det på dörren. Jag väntar en stund men mrs Parker kommer inte. Jag antar att hon har fullt upp, så jag skyndar mig ner och öppnar dörren. Det är inte någon utav gästerna

- Remus! säger jag.
Ja, det är Remus. Han står där klädd i svart kostym med den svarta slipsen löst sittandes runt halsen. Han ser hemsk ut med ett grådaskigt ansikte samt röda svullna ögon.
- Hej Claire, säger han.
Det låter som att han sluddrar en aning och den bris som passerar tar med sig lukten av whiskey.
- Vad gör du här Remus? frågar jag.
- Jag ville med egna ögon se vilken hemsk människa du har blivit. En sådan människa som inte ställer upp för sina vänner. Jag förstår inte hur du klarar av att gå upp på morgonen. Och jag förstår inte hur du kunde svika honom alla människor. Han som stod dig så nära!
Jag blinkar och tittar mig omkring. Tänk om Avery kommer nu. Det vore allt annat än bra men jag förstår inte vad det är Remus står och pratar om.
- Vem pratar du om Remus? frågar jag.
- Jag pratar om James. Din bästa vän! Han ville verkligen ha dig där idag!
Jag förstår fortfarande inte.
- Snälla Remus. Vad pratar du om? frågar jag.
- Jag pratar om begravningen! skriker Remus. Han ville verkligen ha dig där Claire. Och trots allt som ni har gått igenom så skrev han ett brev där han bad att du skulle komma. För guds skull, hans föräldrar har dött Claire! Kunde du inte lägga din förbaskade stolthet åt sidan?
Jag drar ett djupt andetag. Dött?
- Har Mrs och Mr Potter dött? säger jag chockat.
Remus blinkar.
- Visste du inte? Men, James sa ju att han skickade ett brev till dig samma dag som datumet för begravningen blev bestämt, säger han lite lägre.
Brevet. Han pratar om brevet som fortfarande ligger oöppnat uppe i byrålådan. Jag suckar. Jag har inte kunnat öppna det. Avery har varit vid min sida och en del av mig hade till och med glömt bort det. Remus förstår med en gång vad jag tänker på.
- Du har inte läst det, säger han.
Jag biter mig i läppen och skakar på huvudet. Remus suckar och tittar sorgset på mig.
- Du har verkligen förändrats till det sämre Claire. Vad hände med den Claire som jag var vän med? frågar han.
- Hon förlovade sig, säger jag och håller upp min hand. Och vi ska gifta oss idag. Avery kommer komma vilken stund som helst, så jag tror att det är bäst ifall du går.
- Jag antar att du ber mig att gå eftersom du inte vill att dina gäster ska behöva kliva över en pöl av blod, säger han spydigt.
- Nej, jag vill bara inte se dig bli skadad, säger jag.
Remus fnyser.
- Skadad? Tro mig Claire. Jag kan inte bli mer skadad än jag redan är. Du krossade mitt hjärta om du inte har glömt det, säger han och vänder sig om.
Jag svarar inte på hans ord och Remus säger inget mer. Jag står kvar i dörröppningen och ser hur han går bort mot grinden. Ett par meter ifrån den så transfererar han sig bort. När jag stängde dörren förstod jag att det där var sista gången som jag skulle träffa Remus. Mrs Parker kommer fram till mig.
- Vem var det där? frågar hon.
Jag svarar henne inte utan går bara upp för trappan. Jag vet precis vad jag ska göra. På två röda sekunder är jag framme vid byrån och drar ut lådan. Brevet ligger kvar och jag öppnar det snabbt.

Claire,
jag kan inte förstå att jag behöver skriva det här till dig. Jag hade hoppats att du redan skulle så vid min sida men nu är det som det är. De är döda Claire. Mamma gick och lade sig för två kvällar sedan men hon vaknade aldrig. Hjärtattack. Bara ett par timmar senare hittade jag pappa i vardagsrummet. Även där en hjärtattack. Jag antar att han inte ville leva utan henne, så han släppte taget. Mina föräldrar är döda Claire och du är inte här. Ingenting är som det ska. Jag behöver dig. Snälla, kom hem igen. Kom hit. Vi glömmer allting som hänt och börjar om. Jag behöver min bästa vän. Jag vet inte vart du håller hus men jag vet att ugglan kommer hitta dig och jag förstår att du kanske inte kan komma hit. Men kom i alla fall på begravningen. Jag vill så gärna ha dig där. Vi begraver dem den 16 oktober. Snälla kom dit Claire. Jag saknar min bästa vän. James.

Halvvägs igenom brevet börjar jag gråta. Men jag fortsätter att läsa. Jag läser det om och om igen.
- Claire?
Jag tittar mig över axeln. Där står Avery. Klädd i lång svart klädnad med silverdetaljer.
- Gästerna är här. Är du redo? frågar han.
Avery märker inte brevet utan tittar bara på mig. Jag vrider på huvudet och viker ihop det. Jag lägger tillbaka det i kuvertet och byrån innan jag stänger lådan.
- Jag trodde att du lämnat mig vid altaret, säger jag och torkar bort den mascara som runnit.
- Jag kommer aldrig lämna dig. Jag lovar, säger Avery och kommer fram till mig. Är du okej?
Jag nickar. Han tar mig i handen och tillsammans går vi ner till salongen där ceremoni ska vara. Hela rummet är fullt av kandelabrar med tända stearin ljus och gästerna tittar på oss när vi kommer in. Det är ingen som verkar lägga märke till att jag precis gråtit. Det är ingen som bryr sig. Framför den tända brasan står Averys pappa. Det är han som ska viga oss framför alla av de vänner som han delar med sin son. Ingen här inne är mina vänner men efter idag så är de allt jag har kvar.
______________________________________
Hata mig inte! Ni är de bästa läsare någonsin, kommentera! ♥

HERREGUD KVINNA VARFÖR LÄSTE DU INTE BARA BREVET?! faan
ÅÅHH FEELS

fan hon får inte gifta sig, jag hatar Avery
let the haters do their thing, men jag hatar honom. usch

Du skriver jättebraaaa!!

Åh förresten, tror att det ska stå 'nu kommer han bli min MAN' och inte 'nu kommer han bli min FRU'
Tänkte bara säga det

Fy Claire! Fyyyy..... Inte gifta sig med Avery. Fyyyyy...


Men wtf KUNDE HON INTE BARA LÄST BREVET?!?!?!? JAMES FÖRLÅTER HENNE OCH HON GIFTER SIG MED AVERY?!?!
DIE, CLARIES EVIL SISTER!!!

Åh jag älskar Avery, men hade ändå velat att hon öppnat brevet från James.... Avery och hon kan fortsätta vara förälskade men fly någon annanstans..? :o ♥

Jaaaames jag gråter! Längtar efter nästa kapitel

Ommmggggg jaaa äntligeeen ääällllssskkkaaaarrr Aaaavvvveeeerrrryyyy

såå bra

Kapitel 43
- Vi hörs snart igen, säger Avery och stänger dörren bakom de sista gästerna.
Klockan är bara några minuter över midnatt men jag känner mig tom på energi. Det som stod i brevet har verkligen fått mig att bli väldigt nedstämd och jag har inte lett ett enda leende som inte var framtvingat under hela kvällen.
- Är du okej Claire? Du är så tyst, säger Avery.
- Jag är bara lite trött. Jag tror att jag måste gå upp och lägga mig, säger jag.
Men när jag passerar honom för att gå upp till sovrummet tar Avery tag i mina händer och drar mig till sig. Han tar ett par steg. Gör ett par rörelser.
- Gå inte och lägg dig än. Jag vill dansa med min fru först Mrs Claire Avery.
Jag lägger min kind mot hans bröstkorg och känner hur han lägger sina armar runt min midja. Sakta dansar vi till musik som inte finns. Vi dansar i ljuset från stearinljusen som fortfarande brinner i kandelabrarna. Utanför fönstren kan jag se hur molnen har försvunnit och visar en stjärnklar himmel. Det är vackert. Allting är så vackert just nu men jag kan inte njuta av det. Inte när jag vet att James har begravt sina föräldrar idag. Jag var inte där och höll hans hand. Utan istället sa jag ja framför gäster som jag inte ens känner och tycker om. Nu vet alla där hemma att jag har gift mig. Jag är säker på att Remus inte har hållit det för sig själv. Bara tanken på mina föräldrars min när de får höra att jag har gift mig med Avery. Vem vet, mamma kanske till och med började gråta. Deras älskade dotter har gift sig med mannen som de förbjöd henne att vara tillsammans med.
- För att vara en nygift brud så är du väldigt nedstämd, säger Avery.
- Jag sa ju att jag bara är trött, mumlar jag.
Han suckar.
- Jag vet Claire. Jag vet varför du är som du är, säger Avery. Det handlar om brevet.
Vi slutar att dansa. Jag tittar upp på honom. Vet han om brevet?
- Vad sa du? frågar jag.
Han tittar ner på mig med sina mörka, bistra ögon.
- Jag har läst brevet. Jag hittade det i byrålådan när jag letade efter en ren skjorta, säger Avery.
Jag tar ett steg bakåt.
- Du har läst brevet. Ett brev som var adresserat till mig har du alltså läst. Du tänkte aldrig på att det kan ha varit något privat? frågar jag och lägger armarna i kors.
Han pressar ihop sina läppar till ett streck och visar att han inte tänker säga något. Jag fnyser och går upp till sovrummet. Att ta mig ur klänningen är ett långtids projekt och när Avery kommer upp till sovrummet nästan en timme senare så har jag tagit av mig klänningen och precis bytt om till nattlinne.
- Är du kär i James? frågar Avery.
- Är du seriös? Frågar du mig ifall jag är kär i James när jag bara för ett par timmar sedan gifte mig med dig? undrar jag.
Han knäpper upp de första knapparna i sin klädnad.
- Om du nu inte är kär i James så kan du väl förklara varför det där brevet gjorde dig så upprörd! Jag såg allt hur du grät förut, säger Avery.
- Så klart att jag blev upprörd. När hans föräldrar dog så bad han mig att vara där men jag läste aldrig brevet förrän idag. Och istället för att stå vid hans sida när han var villig att lägga allting åt sidan så…
- Så var du här och gifte dig med mig, säger Avery och avslutar surt min mening. Wow Claire, du vet verkligen hur man får en kille att känna sig speciell. Jag tror att jag sover i gästrummet i natt.
Han smäller igen dörren efter sig när han lämnar rummet. Jag fnyser och kryper ner under täcket. Avery läste ett brev som var adressat till mig. Inte nog med att han struntar i mitt privatliv så står han också och anklagar mig för att vara kär i någon annan bara timmar efter att vi sagt våra löften till varandra. Som om att jag skulle ha låtit honom trä vigselringen på mitt finger om jag var kär i någon annan. Han borde veta bättre än så. Jag vrider och vänder på mig. Ögonen är slutna. Jag är redo att somna. Men ingenting händer. Det känns som om jag ligger helt klar vaken i flera timmar innan jag slår upp ögonen och tittar rakt upp i mörkret. Jag suckar och kastar av mig täcket. På smygande fötter går jag ut ur sovrummet och genom korridoren. Averys pappa är inte hemma, han lämnade bröllopet tillsammans med någon av gästerna och mrs Parker har sitt sovrum på undervåningen, så ingen av dem behöver jag tänka på att inte väcka. Gästrummet ligger på andra sidan av herrgården, en hel korridor bort från vårt sovrum. Han kanske inte är vaken. Han kanske har somnat. Framme vid dörren tar jag ett djupt andetag och knackar försiktigt. Det är tyst för en lång stund innan han ber mig att komma in. Avery står klädd i sina svarta byxor framför den öppna spisen. Elden knastrar mjukt.
- Jag kunde inte sova, säger jag och stänger dörren efter mig.
- Inte jag heller, säger Avery med blicken på eldslågorna.
Sen säger vi inget mer. Jag tar ett djupt andetag efter att jag insett att det är jag som måste starta konversationen ifall det ska bli någon.
- Jag ångrar inte att jag gifte mig med dig istället för att åka till James. Inte ens om jag läst brevet samma dag som det kom så skulle jag inte ha gjort det. Jag har gett upp så mycket för att kunna leva med dig och det är för sent att gå tillbaka. Det kommer aldrig bli som det var. Men kan vi då inte låta det här bröllopet bli det som bli starten på något bättre. Vi har bara varit gifta i ett par timmar och vi har redan börjat bråka och tänkt sova i olika sovrum. Kan vi inte bara glömma det som var och gå vidare? frågar jag.
Han tittar på mig.
- Du kommer aldrig kunna glömma det som var Claire. Du har vänt ryggen till dina föräldrar och dina vänner. Något sådant går bara inte att glömma bort, säger Avery.
Jag suckar.
- Det låter som om du redan vill ta ut skilsmässa, säger jag lågt.
Han spärrar upp ögonen och är snabbt framme vid mig.
- Säg aldrig så. Det jag menade var att vi aldrig kommer glömma vad vi fick gå igenom för att komma hit. Men jag håller med dig, det här bröllopet är tecken på att vi klarade det. Vi är tillsammans och det är allt som betyder något, säger Avery och tar mina händer i sina.
Jag nickar och sträcker på mig för att ge honom en kyss. Men Avery lägger sina armar runt min midja och slänger mig över sin axel. Gesten får mig att börja skratta. Försiktigt lägger han mig ner på den mjuka sängen och jag tittar leende upp på honom. Det där är min man.