En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Bra _D

Jag visste väl att Adrian bara var med Rose för att hennes föräldrar är kända :'(
Om Sarah ska dumpa Al lir det nog svårt med tanke på hur ledsen han antagligen blir. Haha men hon får tänka på sig själv lite också!

Jättebra!

OK, så här kommer det att bli:

Rose gör slut med Adrian, för hon inser att han bara är ihop med henne för att hennes föräldrar är kända, och för att han är rakt igenom ond. Okej, kanske inte, men enligt mig. Sen inser Rose sitt stora misstag att ha gjort slut med Scorpius, och då blir de ihop igen, för det accepterar Scorpius.

Sen gör Sarah slut med Albus, för hon inser att hon är hopplöst förälskad i James, och James gör slut med Millie och blir ihop med Sarah. Och Albus blir inte så ledsen, för HAN inser att han i själva verket alltid varit kär i Penny eller Millie. Eller så bara spelar han quidditch hela tiden

Hallå , du snode mina ord!!

SARAH OCH ALBUS! James får nöja sig med Millie

Håller med till 100 %!

Du stal mina ord!

Kapitel 45
James
Jag går längst korridoren. Händerna i fickorna och jag sparkar en papperstuss framför mig. Över axeln hänger min väska med alla böcker. Axelbandet är lite slitet tack vare alla tunga böcker jag måste gå runt och bära på. I ögonvrån ser jag hur han kommer gående på min vänstra sida och jag svänger snabbt av till höger.
- James! ropar Albus.
Jag reagerar inte. Fortsätter bara att gå. Snabbt.
- James, vänta! ropar han igen.
Men jag skyndar på mina steg. Om det är jobbigt att titta Millie i ögonen, hur svårt kommer det inte vara att titta Albus i ögonen? Jag glömmer bort hur snabb min lillebror är och snart känner jag hans hand på min axel. Jag snurrar runt. Lägger på mitt bästa pokerface.
- Åh, hej, säger jag.
- Jag har ropat, säger Albus.
Jag nickar och drar handen genom håret.
- Jag hörde dig inte. Mycket att tänka på. F.U.T.T du vet, säger jag.
Han nickar. Jag granskar honom. Det verkar inte finnas några tecken på att han vet om vad som hänt. Vilket innebär att Sarah inte har berättat något.
- Ville du något speciellt? undrar jag.
- Bara tacka för hjälpen med biljetterna. Sarah är inte arg längre, säger Albus med världens största leende.
Jag nickar. Snälla Al, le inte det där leendet. Du tar kål på mig. Jag lägger en hand på hans axel och kramar den.
- Det är lugnt. Men snälla, be mig inte om hjälp med Sarah igen. Snälla, ber jag.
Albus slutar att le. Han tittar istället förvirrat på mig.
- Varför? Har det hänt något? frågar Albus och rynkar sin panna.
Jag suckar.
- Det känns bara lite obekvämt med tanke på att jag har Millie. Jag vill inte sätta henne i en jobbig situation. Jag menar, jag träffar Sarah mer än jag träffat Millie och jag vill inte tillbringa min fria tid med att lägga ner energi på en flickvän som inte ens är min, säger jag.
Han nickar sakta. Ser fortfarande förvirrad ut.
- Jag förstår, tror jag. Men, det har väl inte hänt något? undrar Albus.
Jag skakar på huvudet.
- Det har inte hänt någonting, säger jag.
Inte än i alla fall. Jag tittar på hans armbands ur.
Jag måste gå. Vi hörs, säger jag och skyndar iväg.
Jag behöver inte vända mig om för att veta att Albus kliar sig förvirrat i håret. Keith, Dennis och Pete står och väntar på mig vid porträttet.
- Gick allt bra i biblioteket? undrar Pete och tittar lite skeptiskt på mig.
De märker att något är fel. Jag anstränger mina ansiktsmuskler för att klämma fram ett leende.
- Varför skulle det inte gå bra? frågar jag och trycker mig förbi dem in i porträttet.
Mina vänner rycker på axlarna och följer efter mig. Fan. Där är hon. Lily, Rose och Sarah sitter vid ett bord med varsin bok uppslagen i knät. Jag förbereder mig på att smyga förbi men det fungerar inte.
- James, kom hit, ropar Rose.
Varför ska alla ropa på mig just i dag? Jag tar ett djupt andetag och går fram till dem.
- Hur är läget? undrar jag och försöker låta nonchalant.
Det misslyckas min röst är alldeles för ljus.
- Jag ville bara veta ifall du tänker ta med dig Millie till bröllopet, säger min kusin.
Mina kinder hettar till.
- Ja, jo. Jag antar det, mumlar jag.
Titta inte på henne. Det kommer bara bli jobbigt. Undvik de där blåa ögonen.
- Åh, det kommer bli så bra. Du och Millie. Jag och Adrian. Albus och Sarah, säger Rose och fnittrar glatt.
Nu ser jag att även Sarah börjar röra lite obekvämt på sig. Jag tar ett djupt andetag.
- Föresten, Sarah kan du följa med mig lite? frågar jag.
Hon slår igen sin bok men säger ingenting. Utan nickar bara. Jag kan se att Rose och Lily byter en frågande blick men jag ignorerar den. Sarah följer efter mig upp för trappan. Jag står med ryggen mot henne och försöker samla kraft för att säga det.
- James, vi kan inte hålla på såhär, säger hon.
Jag vänder mig om. Det var precis det som jag skulle säga.
- Jag vet, suckar jag.
Sarah nickar sakta.
- Så vad ska vi göra? frågar hon.
- Det finns bara en sak vi kan göra, säger jag.
Jag får en hård klump i magen. Det gör förskräckligt ont.
- Vi måste nog sluta umgås. I alla fall för ett litet tag, säger jag.
Sarah nickar.
- Uppenbarligen så känner vi någonting för varandra och att hålla oss borta ifrån varandra tills det, vad det nu är vi känner, har försvunnit, säger hon.
Jag nickar. Sen står vi bara där. Ingen av oss verkar veta vad vi ska göra nu.
- Ursäkta mig, suckar Sarah och går förbi mig.
Ett par korta sekunder senare hör jag ljudet av en dörr som slår igen. Jag drar suckande handen genom håret och går in till min sovsal.

Scorpius
Det är för mycket. Jag vet inte hur jag ska orka. Men jag kan inte skjuta upp det längre. Jag måste ta mig i kragen och göra det. Jag suckar men öppnar. Stänger. Öppnar. Och stänger igen. Fan, kom igen Scorpius. Du måste.
- Vad håller du på med? frågar Albus glatt och tittar fram bakom högen.
Jag ger honom ett surt ögonkast och öppnar igen.
- Jag försöker att plugga men det går inte särskilt bra, suckar jag.
Albus tittar på högen med böcker som han sitter framför.
- Hur många ämnen ligger du efter i egentligen? frågar han och skrattar.
- Alla åtta. Jag vet inte riktigt hur det här kommer sig. Jag har alltid haft koll på mina läxor och uppgifter men den senaste tiden så har det inte gått så bra, suckar jag.
Albus tar en bok och bläddrar lite i den.
- Du får väl skaffa en privatlärare, säger han.
- Vem skulle det vara? Den smartaste personen på skola kan jag inte ens titta i ögonen, påminner jag.
Min bästa vän lägger ner boken och tittar på mig.
- Det kanske är på tiden att ni pratar igen. Jag säger inte att ni behöver bli tillsammans eller ens vara vänner men ni kan väl i alla fall vara i samma rum. Jag vill kunna umgås med min kusin och bästa vän på samma gång. Precis som vi hare gjort sedan vi började här på skolan, säger han.
Jag suger på hans ord. Känner på känslan om att vara i samma rum som Rose igen. Sen tittar jag på traven med böcker. Det skulle ju vara bra med hjälp. Och som sagt, det finns ingen smartare än Rose.
- Okej, visst. Säg till mig när du har pratart med henne, säger jag.
Albus skrattar igen.
- Glöm det. Du ska själv gå och prata med henne. Jag ska gå och möta Sarah, så jag kan göra dig sällskap dit men sen får du sköta dig själv, säger han.
Jag gömmer mitt ansikte i händerna och stönar högt. Sen vänder jag mot Ivan som sitter en bit bort.
- Håller du koll på mina böcker tills jag kommer tillbaka? frågar jag.
Han ger mig en tumme upp och tillsammans med Albus lämnar jag sällskapsrummet. Det känns som om jag går fram i en seg kolasmet. Mina steg är tunga och jag svettas.
- Det här var en dålig idé, säger jag när vi står och väntar framför Gryffindor porträtt.
Albus lägger en hand på min axel och tar ett hårt grepp. Han hindrar mig från att fly. Porträttet öppnas och Sarah kommer ut.
- Hej, säger hon och ger Albus en puss på kinden. Ska Scorpius med på vår träff?
Albus släpper taget om min axel.
- Sarah, kan du be Rose komma ut? Scorpius ska prata med henne, säger han.
Sarah tittar storögt på mig men hon går tillbaka genom porträttet. Jag torkar bort ett par svettpärlor från min panna. Sarah kommer ut igen med Rose efter sig. Jag tar ett djupt andetag. Rose ser lika nervös ut.
- Ha det så roligt, säger Albus och lägger armen runt Sarah innan de försvinner bort.
Sen är det bara vi. Rose drar nervöst sin högra hand över sin vänstra arm. Hon tittar inte på mig. Jag tittar inte på henne. Det är tyst. Ingen av oss säger något.
- Eh, hej. Jo.. Jag behöver hjälp. Jag har kommit lite efter i skolan och jag undrar ifall du skulle vilja hjälpa mig, säger.
Jag tittar fortfarande inte på henne. Mina blick är fokuserad på golvet. Rose drar fingrarna genom de röda lockarna. Gesten är något som måste lika i släkten eftersom både Albus och James gör det. Jag tar ett djupt andetag och stålsätter mig. Jag lyfter blicken och tittar på henne.
- Är det illa? frågar hon sakta.
Jag nickar.
- Alla åtta ämnen, erkänner jag.
Det drar lite i hennes ena mungipa och jag kommer på mig själv med att le.
- Jag kan hjälpa dig, om du verkligen vill, säger Rose.
- Vad bra. Ska vi säga i biblioteket efter middag? undrar jag.
- Imorgon? undrar hon.
Jag nickar.
- Då ses vi imorgon i biblioteket efter middag, säger Rose.
Jag nickar igen. Hon ler ett kort leende och går sen tillbaka genom porträttet. Jag andas ut ett djupt andetag. Det känns som om jag har hållit andan i flera minuter. Men jag gjorde det. Jag pratade med henne. Och jag ville inte sticka en kniv i bröstet på henne. Snarare en kniv i benet.

Perfektion!

Kapitlet var så underbart att jag inte kan sätta ord för det.