Sjunde året, det värsta, bästa året

Hur kan man vara så bra?

GASH SÅ BRA! IDA Å DRACO ♥333333333333

Åhhhh, vad bra. Nu vill jag ha mer! Du är EXTREMT duktig på att skriva!

Imorgon folket åker jag till London så det kommer inte uppdateras på åtminstone 3 dagar

Men ha det underbart här hemma i sverige så får ni en uppdatering lite senare i veckan

Love ya'! ♥

har det super bra i London!
så avundsjuk
ses om en vecka, ungefär

Tack Johanna
Det gör vi!

London... Oh! DIT MÅSTE JAG SNART!!!! xD Lyckost ;P Men har det så himla gött då!!! ♥

Here is tha' next chapter!

Tack för visat tålamod och fina kommentarer! ♥


Kapitel 30


Folket hade skingrats nere i uppehållsrummet när Ida, Harry, Ginny, Hermione, Neville och Dean kom nedrusandes från sovsalen. Alla sex försökte tränga sig ut genom porträtthålet samtidigt. Men när de väl var utanför visste de inte riktigt vart de skulle gå.
”Vi borde dela på oss, för att hitta dem enklare” sade Harry med sin DA-stämma, och ett uns av ett härligt minne gjorde sig påmint i bakhuvudet på Ida och hon log lite, innan en annan tanke slog henne.
”Harry! Marodörkartan!” utropade hon och hon hann knappt uttala ordet innan Harry hade rusat in genom porträtthålet igen.
Någon minut senare dök Harry andfådd upp igen med Mardörkartan i ena handen och trollstaven i den andra.
”Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn.” viskade han och slog lätt trollstaven mot det för tillfället tomma pergamentet och alla såg hur Hogwarts och alla personer i slottet växte fram.
Alla började genast leta efter Ron och Seamus namn.
”Där!” utropade plötsligt Dean och pekade på entréplanen, precis utanför Stora Salen, mitt i en stor folksamling.
”Ingen tid att förlora.” pep Ida till, för hon hade fått syn på ett namn till.
Draco Malfoy.

Det var en riktig uppståndelse när de kom ner. Ida knuffade sig fram mellan eleverna som stod i en cirkel runt det som hände i mitten. Där inne stod Ron och Seamus på ena sidan med trollstavarna sprakande av förhäxningar som kastades mot Draco och Blaise. Crabbe och Goyle verkade ha blivit utsatta för några förhäxnigar eftersom Crabbe inte kunde sluta dansa och Goyle låg halvt avsvimmad, halvt galen av skratt på golvet. Draco och Blaise däremot kämpade så gott de kunde med skyddsbesvärjelser och avväpnigsförhäxningar, dock så hade varken Draco eller Blaise varit med i DA och var inte lika skickliga som Ron eller Seamus.
”RON!” utropade Hermione och störtade mot Ron och slet trollstaven ur handen på Ron och försökte dra ut honom ur ringen. ”Harry, hjälp mig lite här!”
Harry sprang också fram och började också att dra i Ron, bort från duellen.
I nästa sekund hände allt på en gång. Draco träffades av en lamslagningsbesvärjelse och flög in i stenväggen bakom honom och sjönk avsvimmad ner mot golvet. Blaise lyckades med en Protego som fick Seamus att också flyga baklänges, och folkhopen skingrades skräckslaget när han flög rätt mot dem, och han landade med en duns på golvet. Och som pricken över ett i så kommer McGonagall och Snape rusandes ut från Stora Salen, och Ida var förvånad över att de inte kommit tidigare.
Ida kastade en snabb blick bort mot Seamus men såg att Dean och Ginny redan var där och hon sprang istället till Draco. Hon sjönk på knä vid hans sida och lyfte upp hans ljusa huvud i sin ena hand. Ida kände med obehag hur varmt och klibbigt hans bakhuvud var och fick nästan kväljningar när hon såg det röda blodet på sina fingrar. Hon andades stötvis samtidigt som hon försökte stoppa blodflödet med sin ärm från hennes klädnad.
”Draco?” viskade hon försiktigt.
Han stönade till och tittade dimmigt upp på henne utan att kunna fästa blicken vid någon särskild punkt.
”Har inte du lektion nu?” sluddrade han fram.
Det hade Ida inte ens tänkt på, att det var en vanlig tisdag idag och att hon skulle ha lektion om fem minuter.
”Hagrid förstår nog.” viskade hon tillbaka.
Draco log lite, lyckades hålla blicken kvar i hennes för ett ögonblick innan han svimmade igen.
Snape, som hade kollat till Blaise och använt motbesvärjelser mot Crabbe och Goyle, kom fram till dem och sjönk på huk vid andra sidan av Dracos sida.
”Miss Crawett.” sade han ansträngt som om hennes närvaro störde honom. ”Jag tar över nu, du kan gå.”
”Jag stannar, professorn.” svarade hon bestämt.
”Miss Crawett…” började han kyligt.
”Stannar här, professorn!” avslutade Ida meningen minst lika kyligt.

Både Seamus och Ron fick tjugo poängs avdrag var för Gryffindor och straffkommendering, Snape hade velat ge mer poängavdrag, men då hade McGonagall velat öka på Slytherins med. Draco, Blaise, Crabbe och Goyle hade fått tio i poängavdrag var, men ingen straffkommendering.
McGonagall hade skällt ut alla som varit involverade i duellen, vare sig om de varit vid medvetande eller inte, hon hade gormat och skällt på om hur oansvariga sjundeårselever de var som duellerar i korridorerna och att det kunde ha slutat hur som helst.
Ron, Seamus, Goyle och Draco hade flyttats till sjukhusflygeln, där Goyle hade blivit utskriven ifrån lite senare på dagen, men både Seamus, Ron och Draco var kvar när Idas skoldag var slut och hon kom in i sjukhusflygeln tillsammans med Gryffindorgänget.
Det första man såg var Seamus, med ett kritvitt bandage runt huvudet så att håret stod upp på ett lustigt sätt, och Ron, som hade armen i någon typ av gips skena, men Draco syntes inte till, dock så fanns det en skärm som Ida misstänkte starkt att han låg där bakom och anledningen till varför skärmen ens fanns där.
Ron låg och snarkade men Seamus var vaken. Han stirrade med mordisk blick på skärmen innan han upptäckte att de kommit in i rummet och log nästan lite skamset mot dem.
”Hej.” sade Seamus och undvek att titta på Ida.
”Hej Seamus.” svarade Ida och gick långsamt fram mot honom, och då kunde han inte undvika att se på henne.
”Förlåt Ida.” utropade han och Ida blev förvånad över att Ron ens kunde fortsätta sova.
”För allt!” fortsatte han snabbt.
”Det är lugnt Seamus.”svarade Ida och satte sig på sängkanten. ”Jag kunde ju ha berättat lite tidigare. Men jag har en viktig fråga. Har du bett Draco om ursäkt.”
Seamus mumlade något tyst, men Ida tyckte det lät väldigt likt ett ”nej”. 
”Varför inte?”
”Han har sovit...”
”Lovar du att be om ursäkt?” frågade Ida och såg honom bedjande i ögonen.
Seamus såg ut att begå en inre kamp men gav till slut med sig och lovade att han lovade.
Ida kramade lätt om honom som tack och log stort mot honom.
Ljudlöst hade resten av gruppen kommit fram och de frågade Seamus hur det var med honom, medan Hermione satte sig på Rons sängkant och smekte mjukt hans ansikte.
Ida reste sig upp och nickade ursäktande huvudet mot skärmen och försvann in bakom skärmen. Två sängar bort låg Draco, med ett likadant bandage runt huvudet som Seamus hade och hans vitblonda hår stod upp på samma sätt som Seamus hade gjort, med slutna ögon.
Ida gick fram till hans säng och satte sig på stolen som var ställd bredvid sängen. Hon tog hans hand och kysste den lätt.
”Jag visste att du skulle komma.”viskade han plötsligt och öppnade ögonen och såg på henne.
”Är du förvånad?” frågade hon och log lite.
”Egentligen inte.” log han svagt tillbaka.
”Hur länge behöver du vara kvar här?” frågade hon.
”Bara en natt och jag skrivs ut i morgon på morgonen.”
”Så länge? Madam Pomfrey borde väl kunna få sår att läka…”
”Det är för mina inre ‘huvudskador’ och den förfärligt äckliga brygden hon gav mig förut tar ungefär tjugofyra timmar på sig att verka.”
”Har du ont?” frågade Ida och rörde försiktigt vid Dracos bandage.
”Inte lika mycket längre.” svarade han och tog tag i hennes hand och förde den ner mot hans kind. Kinden trycktes lätt mot hennes hand och hans leende blev större.
”Lämna mig aldrig!” viskade han med låtsad förtvivlan.
”Aldrig.” svarade Ida innerligt och kysste honom försiktigt på munnen.

Jättebra!

Awesome