Marodörerna på Hogwarts [SV]

Sträckläste 29 kapitel! Du är så Amazing! ....Jag...kan.. Inte... Fatta...! Man kan inte sätta ord för du är så grymt amejsing ju!

Hej igen! Jag kunde inte hålla mig ifrån att fortsätta skriva idag och det har varit fantastiskt skönt att äntligen känna viljan och drivet till att skriva som jag saknat de senaste veckorna. Alla era underbara fina och peppande kommentarer har definitivt hjälpt de också och jag vill återigen säga TACK! ♥ Här kommer i alla fall en del till!



Kap. 41 - Att säga förlåt, del 1
När hon väl kom in i uppehållsrummet såg hon att det började ljusna ute. Det hade verkligen varit en lång och väldigt underlig natt och hon hade en del att ta tag i imorgon för att åtgärda skadan hon gjort under den. Eller i alla fall försöka åtgärda den. Hon skulle precis gå mot flickornas sovsalar när hon tyckte sig se en rörelse i ögonvrån. En arm hade dykt upp i en konstig vinkel hängandes över armstödet till en av sofforna de hade suttit i när allt hade börjat gå fel. Först tänkte hon bara strunta i det och fortsätta upp mot sin sovsal, men hennes magkänsla sade åt henne att åtminstone se efter vem det var. Det kunde trots allt vara vem som helst men något sade henne att det också kunde vara personen hon helst av allt ville träffa just nu.

Hon smög tyst och försiktigt närmare. Att personen sov kändes som en säker gissning då hon inte trodde att någon som var vaken skulle vilja ha sin arm i en så konstig ställning. Hon sträckte på sig för att kika över soffans ryggstöd och kunde inte låta bli att le ett lite sorgset leende när hon såg att det var Sirius som låg där, i en lika konstig ställning som vanligt. Hon gick runt soffan och sjönk ner på knä vid hans ansikte. Försiktigt lyfte hon sin hand och strök bort Sirius lugg som fallit ner och dolt hans ansikte. När hon såg hur hans ögon var svullna av gråt vred sig hjärtat i bröstet på henne och hon kände hur hon skämdes över sitt beteende. Om han bara visste hur mycket hon ångrade sig. Hur mycket hon älskade honom. Hon hoppades att ett förlåt skulle räcka för att hon inte skulle förlora honom totalt.
”Förlåt. Snälla förlåt. Jag hoppas så att du vill förlåta mig”, viskade hon och kysste honom försiktigt på kinden. Han rörde sig oroligt i sömnen och mumlade något hon inte kunde uppfatta. Hon kunde inte låta bli att lägga sin hand mot hans kind, trots risken att väcka honom. Av någon anledning lyckades hon alltid väcka Sirius väldigt lätt trots att han annars nästan var omöjlig att skaka liv i. Kanske hoppades hon till och med att han skulle vakna nu. Hon ville så gärna prata med honom. Förklara. Säga förlåt. Hon kysste honom försiktigt på pannan och han mumlade igen. Den här gången uppfattade hon vad han sade.
”...Vendela...”
”Jag är här”, svarade hon mjukt. Hans ögon fladdrade till lite och öppnades. Sömndrucken lade han sin hand mot hennes som fortfarande var placerad mot hans kind. Sedan var det som att han kom ihåg och han släppte den snabbt och såg på henne med förvirrad blick. Han satte sig stelt upp i soffan och hennes hand föll ner.

Han tittade på henne. Förväntade sig antagligen att hon skulle säga något men hon visste inte ens vart hon skulle börja. Det var något nytt i hans blick när han såg på henne. En sorts distans som hon inte var van vid att se hos honom. I alla fall inte när han såg på henne. Men hon förstod.
”Jag...”, började hon försiktigt med tunn röst, ”Förlåt. Förlåt så otroligt mycket Sirius. Allt blev helt galet ikväll. Jag blev helt galen.”
Hon tittade bedjande på honom men hans ögon förblev desamma och han såg inte ut att vilja säga något så hon fortsatte prata.
”Det har varit så mycket den senaste tiden och allt har hamnat upp och ner. Det är egentligen ingen ursäkt, för du har varit min enda stabila punkt, och...”, hon fick ta en paus och dra efter andan då hennes röst var på väg att bryta innan hon fortsatte igen, ”Och jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde förut mot dig och jag har ingen ursäkt. Men förlåt. Jag älskar dig. Det gör jag. Och jag vill bara”
Hon kom inte längre innan Sirius hade sjunkit ner på golvet bredvid henne och dragit henne intill sig.
”Allt jag vill är att du ska få vara lycklig”, viskade han och höll henne nära, ”Kan jag hjälpa till att göra dig lycklig?”
Hon snyftade till och log in i hans tröja, passade på att dra in hans doft djupt in i näsan innan hon svarade
”Det gör du redan, jag lovar. Förlåt”
Han lossade sin omfamning tillräckligt för att kunna se in i hennes ögon. Värmen hon var van vid att se där hade hittat tillbaka och hon kände hur hon började le. Han log tillbaka innan han lutade sig närmare henne och gav henne en mjuk kyss. En av de där kyssarna som fortfarande fick det att fladdra till i magen på henne.
”Är vi okej? På riktigt?”, mumlade hon fram när han dragit sig undan lite igen.
”Vi är mer än okej. Jag älskar dig”
”Jag älskar dig också.”

De satt kvar och pratade en stund men Vendela höll incidenten vid sjön och mötet med Severus för sig själv. Hon gissade att det skulle göra mer skada än nytta att berätta precis allt som hänt under natten för Sirius. När solen började kasta sina första strålar genom de höga fönstren reste de sig.
”Får jag sova hos dig inatt?”, frågade Vendela försiktigt. Hon vågade inte riktigt tro på att han förlåtit henne så fort, hon tyckte inte att hon förtjänade det. Sirius bara log åt hennes osäkra min och kysste henne på kinden
”Självklart. Hur många nätter du vill. Jag vill gärna dela varje natt med dig”
Med de orden tog han hennes hand och de gick tillsammans upp till pojkarnas sovsalar för att få i alla fall ett par timmars sömn innan frukost.

*

Hon slog sömndrucket upp ögonen när en solstråle landade på hennes ansikte. Det var längesedan hon sovit så dåligt som hon gjort i natt, hon hade inte kunnat släppa tankarna på Vendela. Eller på Severus. Med en suck satte hon sig upp i sängen och såg ut över sovsalen. Vendelas säng var tom men Sarahs blick mötte hennes.
”Godmorgon”, sade hon muntert innan hon hejdade sig och såg mer granskande på Lily, ”Fast för dig ser det inte direkt ut som en god morgon”
”Jag har inte sovit så bra”, sade Lily och ryckte på axlarna. Sarah suckade.
”Är det drama mellan dig och Vendela nu igen? Jag kan verkligen inte förstå vad det är med er två nu för tiden. Så här har ni aldrig burit er åt mot varandra innan”
”Jag vet”, suckade Lily, ”Men jag vet inte vad jag ska göra åt det heller. Jag vet inte om det någonsin kan bli som förr”
Sarah fnös.
”Det är väl klart att det inte kan bli som förr. Det har hänt för mycket för det. Men varför ska det betyda att det inte kan vara bra i alla fall? Man måste kunna släppa saker som varit för att kunna må bra i det som är nu”
Lily tittade förvånat på Sarah. Hon brukade inte vara så mycket för visdom i vanliga fall. Sarah såg hennes blick och räckte ut tungan åt henne.
”Jag är inte så dum som du tror att jag är”, sade hon sedan retsamt. Lily log brett mot henne.
”Jag har aldrig trott att du är dum, Sarah. Dessutom sade du precis något jag verkligen behövde höra, så tack”
De båda flickorna log mot varandra innan de reste sig för att starta dagen.

*

Han vaknade av att hon kysste honom och slog trött upp ögonen.
”Godmorgon”, mumlade han, och lade sin arm om henne.
”Godmorgon själv”, svarade hon och log mot honom, ”Jag ville bara säga att jag måste gå. Jag måste leta upp Lily. Sov vidare du”
Han såg inte ut att vilja låta henne gå och hon kunde förstå honom efter allt som hänt kvällen före. Hon strök honom mjukt över armen.
”Vi ses sedan. Snart. Okej?”, sade hon
Han nickade och lyfte motvilligt bort sin arm. Hon kysste honom igen och sedan reste hon sig och lämnade sovsalen.

Hon hittade Lily och Sarah tillsammans i uppehållsrummet. De skrattade åt något och Vendela kände hur hon blev uppriktigt glad av att se dem för första gången på länge. Kanske skulle saker och ting kunna vända nu, äntligen. Hon saknade sina vänner. Hon saknade att vara nära dem men hon visste att det var hennes eget fel då det var hon som hade stött bort dem de senaste veckorna. Efter att ha tagit ett djupt andetag gick hon fram mot dem med ett leende. De stannade båda upp i sitt samtal när de fick syn på henne och såg nervöst på varandra. Vendela undrade över hur mycket av en mardröm hon faktiskt hade varit sedan hon kommit tillbaka från sjukhuset och kände hur hon skämdes lite.
”Hej. Har ni sovit gott?”, sade hon och ansträngde sig för att låta glad.
Sarah log stort mot henne och Vendela kände hur tacksam hon var över hennes lättsamhet.
”Jag har sovit underbart. Och du också kanske, men tanke på vart du kommer ifrån”, sade hon och fnissade. Uppenbarligen hade Lily inte berättat något av vad som hänt kvällen för henne. En försiktig huvudskakning från Lily bekräftade detta.
”Jadå, jag har också sovit gott”, sade Vendela och valde att fnittra hon också. Hon behövde prata med Lily men ville inte behöva dra in Sarah i det hela. Det visade sig dock lösa sig av sig självt.
”Är Peter kvar där uppe?”, frågade hon och Vendela nickade till svar
”Då ska jag nog ta och smita upp och hitta ett trevligt sätt att väcka honom på tror jag. Om ni klarar er själva en stund?”, hon såg frågande på dem innan hon tittade längtansfullt bort mot trappan till pojkarnas sovsal. Lily skrattade åt henne.
”Gå du, Sarah.”, sade hon. Sarah behövde inte mer uppmuntran än så utan försvann med lätta steg bort mot trappan.
”Jag avundas henne ibland”, suckade Vendela när hon såg efter sin vän.
”Jag också”, sade Lily med rynkad panna. De tittade på varandra en stund under tystnad.

”Du, förlåt för igår. Jag menade verkligen inget illa”, sade Lily till sist och såg osäkert på Vendela.
”Jag förstår det. Det är ingen fara. Det blev helt galet igår. Med allt”, sade Vendela och suckade, ”Orkar du lyssna på mig ett tag Lily. Jag måste berätta något för dig.”
Hon hade bestämt sig innan hon somnade. Hon visste inte om det skulle ändra något, men Lily behövde veta. Och Severus förtjänade att hon talade om det för henne.
”Självklart”, svarade hon och de båda flickorna satte sig i de fåtöljer som stod närmast. Sedan började Vendela att berätta allt som hade hänt efter att hon stormat iväg kvällen innan. Hon utelämnade ingenting av vad som sagts eller gjorts och såg hur Lilys ögon blev större ju mer hon berättade.

”Hade han inte varit där vet jag inte vad som hade hänt”, avslutade hon, ”Han räddade mig Lily, och hjälpte mig ännu mer efter det. Och jag tyckte att du borde veta det”
Lily tog hennes hand.
”Jag är i så fall väldigt glad att han var där. Jag vill inte förlora dig”
Vendela log svagt.
”Jag vet knappt vad jag gjorde. Men jag skulle inte få för mig att göra något liknande nu. Jag kommer ta mig igenom det här också. Med er hjälp, om ni vill hjälpa mig.”, hon såg frågande på Lily och allt som hänt mellan dem sedan olyckan låg i luften mellan dem. Lily drog in henne i en varm kram.
”Det är klart att vi kommer att hjälpa dig”
”Förlåt för allting som varit konstigt”, sade Vendela med mjuk röst.
”Förlåt själv”
”Lills, jag tror att du borde prata med honom. På riktigt.”
Lily suckade och avslutade kramen för att kunna se Vendela i ögonen.
”Ja. Jag borde kanske det.”, sade hon sedan och tänkte på Severus. På hur hon faktiskt saknade honom. Hon ville gärna tacka honom för det han gjort för Vendela. Och det kändes som att hon i alla fall borde ge honom en chans att verkligen förklara allt som hänt. En chans att säga förlåt.

3 kapitel på två dagar!!!! WOHOOOO!!!!!
Riktigt bra kapitel! Du äger verkligen på att skriva!

Bäst är allt jag har att säga ♥

Och kul att du har fått tillbaka drivet, det inspirerar faktiskt mig att fortsätta skriva på mina fanfics! Så tack själv, för att du är så fantastisk! Kram ♥

Ehhm...WOW!!!!!! Hyr gör du människa (är du en människa?? Du kanske är en slags nyuppfunnen skrivmaskin som skriver asbra fanfictions och annat !)????
Bästa kapitlet EVER

Meeeer!!!!!

GAAAAAAAH!!!!!!! Ett till kapitel, jag dööööööör av lycka!!!!!!! Du äger på att skriva MillaJ, du äger verkligen på att skriva!!!!!!!

Snälla, snälla, låt Lily förlåta Severus, snälla!!!!!!! Skulle bli överlycklig isf!!!!!!!

Asså jag älskar verkligen hur du beskriver allting, det du skriver känns verkligen verkligt och realistigt!!!!!!!Jag är helt beroende av din ff!!!!!!!

Kan du inte bara ha detta skrivflow jämt? Älskar det!

Alltså gumman... Dessa tre kapitlen är sååååååå ljuvliga! Jag vet knappt vad jag ska säga! Har suttit som på nålar medan jag läst och du skriver det så himla bra. I många fall kan det bli så förvirrande när man skriver från många olika perspektiv och genom många karaktärer men du gör det så himla bra! ♥

Älskar att Severus fick en chans i denna FF äntligen att visa att han faktiskt är mänsklig, med känslor Så himla härligt att se och är så glad att det löste sig mellan Sirius och Vendela så himla fort! Asså, aa dessa kapitlen var helt enkelt awesome! ♥

Hej alla fantastiska underbara mugglisar som läser denna ff! Mitt flow är inte över än och det firar jag med en del till! Hoppas att ni kommer gilla den!


Kap. 42 - Att säga förlåt, del 2
Han kände sig mörbultad när han vaknade, som han alltid gjorde när han fått för lite sömn. Han var välbekant med känslan nu för tiden då sömnen de senaste månaderna inte längre hade varit hans vän. Inte ens den flykten från sin tillvaro tilläts han. Med en irriterad suck satte han sig upp i sängen och drog bort sitt täcke. Att stanna kvar i sovsalen skulle inte göra honom varken på bättre humör eller få honom att vakna till ordentligt. Det hade varit en lång natt. En väldigt konstig natt också för den delen och han visste inte riktigt vad han skulle tänka kring den. Kring hur han hade agerat. Han tittade på blombuketten som stod på hans sängbord och suckade igen. En natts samlande till behövdes innan han kunde ge Slughorn rätt antal blommor men det var egentligen ingen fara. Sömnproblemen han hade var inte kopplade till uppgiften han fått av sin favoritprofessor, den hade andra orsaker.

Han ställde sig med ens upp och rös som så många gånger förr till när hans fötter tog i det kyliga golvet. Säga vad man ville om sovsalarna och uppehållsrummet som hörde till Slytherin, men varmt var det verkligen inte. Efter en hastig blick runt i sovsalen insåg han att han återigen var först med att vakna och han beslutade sig snabbt för att inte stanna kvar och vänta på de andra. Kunde han få äta frukost för sig själv utan störande prat skulle det bara innebära en bättre start på dagen än han trott att han skulle få. Snabbt klädde han sig och lämnade sedan sovsalen med hastiga steg. Uppehållsrummet var tomt och han gick rätt igenom det utan att se sig om. Tankar om vad som faktiskt hänt under natten snurrade i hans huvud och han ansträngde sig för att ta reda på vad han faktiskt skedde kring vad som hänt.

Med ens insåg han att han var lättad och glad över att han varit där och kunnat stoppa Vendela. Att han kanske hade kunnat göra något bra för henne trots att de egentligen aldrig kommit överens. Och inte bara för att hon var en av Lilys vänner. Det hade faktiskt ingenting med saken att göra, han skulle ha gjort det han gjort i vilket fall. Han undrade hur hennes morgon hade varit, om hon hade kunnat sova efter allt som hänt, och blev förvånad över att han ens brydde sig det minsta. Med en snabb ruskning på huvudet skakade han bort tankarna på natten. Gjort var gjort och det hade känts bra, men det skulle inte ha någon större inverkan på hans liv. Istället började han fokusera på dagen som låg framför honom när han gick in i Stora Salen för att äta frukost.

*

Vendelas ord malde runt i Lilys huvud under hela förmiddagen och hon kände hur hon hade svårt att koncentrera sig på lektionerna. Hon tyckte inte alls om att känna sig ofokuserad men lyckades inte samla ihop varken sina förvirrade tankar eller sina minst lika förvirrade känslor.
”Hur är det med dig idag egentligen?”, frågade James till slut när de var på väg upp till Stora Salen för att äta lunch. Han såg oroligt på henne och hon bet sig nervöst i läppen. Hon hade ingen lust alls att tala med James om Severus. Dessutom visste hon att Vendela inte hade nämnt det som hänt med Severus för Sirius och skulle hon nu tala om det för James skulle det bara leda till nya problem nu när saker och ting verkade vara på väg att vända åt rätt håll igen. Det ville hon verkligen inte.
”Jag är bara trött. Jag sov så konstigt inatt”, svarade hon till sist undvikande. Han såg inte alls ut att tro på henne men frågade inget mer heller. Hon tyckte inte om att inte vara ärlig mot James, men visste samtidigt att ingenting skulle bli bättre av att han visste vad som rörde sig i hennes huvud nu. För nu hade hon nästan bestämt sig. Efter att ha tappat greppet om sin trollstav tre gånger under senaste lektionen och sedan uttalat formlerna fel fler gånger än så hade hon insett att hon helt enkelt var tvungen att göra det. Tvungen att prata med Severus. Hon visste bara inte hur hon skulle genomföra det.

*

Månens silvriga ljus sken in genom fönstren till klassrummet han satt i när han till slut slog ihop boken han haft uppslagen på bordet framför sig. Det var snart dags att ge sig ut i skogen igen och plocka de sista blommorna så att han äntligen kunde få en hel natts sömn. Förhoppningsvis skulle han kunna få en hel natts sömn i alla fall, chansen ökade åtminstone när han inte behövde smyga ut på skolområdet för att samla ihop blommor längre. Han sträckte på sig för att bli av med stelheten efter att ha suttit i samma ställning så länge och reste sig sedan för att börja ta sig ner igenom slottet och mot entréhallen.

*

”Är du säker på att han kommer vara där?”, viskade Lily och såg på Vendela.
”Jag kan inte vara helt säker. Jag var nog rätt borta igår. Men jag tror att han sade att han inte hunnit plocka alla. Något om att det skulle finnas tid imorgon också.”, hon rynkade på pannan, ”Och det känns inte som att han skulle strunta i något sådant, eller hur?”
Lily skakade på huvudet.
”Nej, det tvivlar jag på att han skulle. Han har mycket respekt för professor Slughorn.”
”Då så”
Lily började gå mot dörren men stannade upp när hon genomfors av en rysning.
”Jag får en dålig känsla av det här. Du vet hur det gick senast jag fick för mig att smyga ut mitt i natten”
”Jo tack, jag minns”, sade Vendela torrt, ”Men det är ingen fullmåne ikväll. Och du måste prata med honom”
”Sedan när är du på Severus sida i saker och ting?”, Lily flinade lite mot Vendela som svarade med att räcka ut tungan mot sin vän.
”Jag tror att det faktum att han räddade mitt liv kan ha något med saken att göra. Gå nu. Det kommer gå bra”
Med en nick och ett snabbt leende försvann Lily ut genom dörren för att försöka leta upp Severus. Vendela hade beskrivit blommorna för henne och hon visste vart de växte som bäst. Hon hade varit med Sev och plockat dem många gånger.

Tankarna for genom huvudet på henne medan hon tog sig genom de tysta övergivna korridorerna i slottet. Hon var nervös men också förväntansfull inför att tanken på att träffa Severus. Mycket hade hänt och hon hade tappat hoppet om deras vänskap under tiden som gått men någonting i Vendelas berättelse hade fått det att väckas till liv igen. Vad hon skulle säga till James i så fall valde hon att låta bli att tänka på för tillfället.
”En sak i taget”, mumlade hon för sig själv medan hon steg ut genom porten.

*

Synen av blommorna var lika slående som alltid. Han hade plockat dem under många år, redan innan Slughorn hade börjat be honom, och han återvände alltid till samma ställe. De vackra blommorna var utspridda i den lilla gläntan som var en utav hans favoritplatser på skolområdet. Kanske för att det kändes som att det var hans eget ställe. Det hade varit hans och Lilys, men de tankarna trängde han snabbt undan. De skulle inte få honom att må bättre att tänka på ytterligare en sak han aldrig skulle dela med henne igen.

Plötsligt hoppade han till när han hörde några grenar knäckas bakom sig. Snabbt hade han sin trollstav i handen som inte var upptagen med att hålla i blommorna han hunnit plocka och riktade den in mot skogen medan han väntade spänt. Trots att han inte var långt in och att platsen för honom var välbekant gällde det att han var på sin vakt när han vistades i den förbjudna skogen, han hade varit nära olyckor tillräckligt många gånger för att välja att vara försiktig.
”Satan också”, hörde han hur någon muttrade och han gick förvånat ett par steg närmare.
”Men släpp då!”, hörde han sedan följt av en ritchande ljud av ett klädesplagg som slets loss från någonting. Med ens kom någon snubblande in i den lilla gläntan där han befann sig och törnade rätt in i honom. Med en duns landade han hårt på marken med personen över sig,

*

”Oj, förlåt!”, sade Lily förskräckt när hon upptäckte att hon inte bara ramlat in i Severus utan också dragit med honom i sitt fall.
”Lily”, sade han med rösten full av förvåning och uppspärrade ögon. Hon log lite mot honom, reste sig sedan snabbt och borstade av sin mantel som nu saknade en bit av sin fåll innan hon sträckte fram en hand mot honom. Han bara tittade på henne och hon suckade lite otåligt.
”Vill du ha hjälp upp?”, frågade hon och viftade menande med sin framsträckta hand. Hon ville inte vara brysk men hon visste inte hur hon skulle göra, hon var inte van vid att vara nervös runt Severus.

Utan att säga något tog han till sist hennes hand och lät henne hjälpa honom upp. När han återigen var stående stod de en stund och bara tittade på varandra innan han slutligen harklade sig nervöst. Hon försökte säga något, det var ju ändå hon som brakat in i honom men det var som att hon hade tappat bort orden.
”Vad gör du här?”, frågade han försiktigt och hon såg hur han svalde nervöst. Han såg så blek ut i det lilla månsken som lyckades ta sig ner till dem i gläntan. Hans svarta hår glänste och ramade in hans ansikte där hans stora mörka ögon tittade mot henne med ett lugn hon alltid hade avundats honom. De silvriga blommorna kring hans fötter bara förstärkte intrycket av honom och hon fick hindra sig själv från att dra efter andan. Det var kanske inte många som skulle kalla Severus vacker men just nu var det precis vad han var.
”Jag letade efter dig.”, började hon slutligen, ”Vendela sade att du skulle plocka blommor. När hon beskrev vilken sort gissade jag vart jag skulle kunna hitta dig”
Han såg förvånad ut igen
”Varför letar du efter mig?”
”Jag ville säga tack. Tack för det du gjorde för Vendela igår. Hon har varit lugnare idag än vad jag sett henne på länge och hon säger att det är tack vare dig”

*

Severus kände hur han tappade hakan vid Lilys ord. Okej att han hade hjälpt Vendela bort från sjön men han kunde inte påminna sig om att han hade delat ut några visdomar direkt. Han samlade sig snabbt.
”Jag tror inte att jag gjorde så mycket”, sade han och ryckte på axlarna. Nu var det hennes tur att tappa hakan.
”Sev, du räddade hennes liv. Det är att göra mycket.”
Han såg ner i marken, visste inte vad han skulle säga. Han kunde fortfarande inte förstå vad hon gjorde här. Varför hon hade letat upp honom mitt i natten för att säga det här. Att höra sitt smeknamn, namnet endast Lily använde gjorde honom varm inombords och han visste inte hur han skulle hantera det. Han älskade henne men de var ju inte ens vänner längre. Det var ju över, för alltid. Och det var han som hade valt det. Han tittade upp mot henne igen och synen fick honom nästan att tappa hakan igen. Lily var alltid vacker. Men upplyst av månsken och omringad av grönt och silver, det kändes som ett under att hans hjärta inte sprängdes där och då. Hon var hans ljus i mörkret, det hade hon alltid varit.

”Förlåt”, sade han plötsligt, innan han kunde hindra sig. Han visste att det inte skulle göra någon skillnad men han kunde inte sluta när han hade börjat, ”Förlåt, Lily. Förlåt. Jag menade aldrig att göra dig illa.”
Han tog ett par steg mot henne och sträckte hjälplöst ut sina händer innan han fortsatte.
”Jag vet inte ens vad jag kan säga. Jag är vilse och jag vet inte vart jag är på väg. Men jag saknar dig.”
Han tystnade, visste inte vad mer han kunde säga, och ett ögonblick tittade hon bara på honom. Nästa ögonblick var hon framme vid honom och lade sina armar runt hans hals. Hon kramade honom hårt och han borrade in sitt ansikte i hennes hår.
”Jag har saknat dig också, Sev.”
Han slutade nästan att andas.
”Förlåt. Snälla förlåt”, viskade han sedan. När hon avslutade kramen och tog ett steg bakåt fick han anstränga sig för att inte hålla henne kvar. Istället vågade han sig på att ta hennes ena hand i sin.
”Tror du att vi kan fixa det här?”, frågade hon tyst och han trodde knappt sina öron.
”Vill du det?”
”Ja. Ja det vill jag.”

Han började le. Det var ett leende som var tveksamt först men det växte sig långsamt starkare och starkare tills det praktiskt taket lös om honom. Hon log tillbaka och för stunden räckte det så. För stunden behövde de inte tänka på hur de faktiskt skulle kunna bli vänner igen, på riktigt. För stunden bekymrade sig inte Severus med vad hans vänner skulle säga. För stunder struntade Lily i hur hon skulle berätta det här för James. Just då, för stunden, där de stod hand i hand upplysta av månskenet räckte det med lyckan de delade över att ha funnit varandra igen.