Att tvingas välja (1:a generationen)

får inte fram nå ord, kan bara säga
HELT JÄVLA AWESOME

Gwaaa..
Slutaaa..
Remus, vart är duuuu???

That's the spirit Claire, "ingen kommer döda dig"!

Assummm!! Får typ världens crush på Avery. Can't. Controll. My. Feelings.

Okej, Hogwarts avery? Skitstövel, men ändå söt. Hemma/Dödsätare Avery? BIIIITCH.


Usschh. hate him :C

Kapitel 40
Det har gått över två månader sedan vi slutade skolan. Sommaren har tillbringats inne i det här huset tillsammans med Averys vänner. Ibland har däremot blivit lämnad helt ensam då Avery försvunnit iväg med Evan och de andra för ett par timmar. Och det finns inte särskilt mycket att göra här förutom att sitta och titta ut genom fönstret. Jag har bokstavligen sett hur sommaren har passerat förbi och ersatt utav hösten. Trädgårdens gröna träd börjar sakta ändra färg och vinden blir allt kyligare. Dessutom har det regnat i flera dagar.
- Kan du skicka mig saltet?
Averys röst väcker mig ur mina tankar och jag blinkar. Han sitter på kortsidan på andra sidan av bordet. Mellan oss är det säkert två meter och saltkaret står precis på mitten tillsammans med den stora silverkandelabern.
- Förlåt, vad sa du? frågar jag.
- Jag frågade ifall du kan skicka saltet, säger Avery. Vart var dina tankar?
Jag blinkar igen.
- Jag satt bara och funderade lite, säger jag och räcker honom saltkaret.
- På vadå? frågar han nyfiket.
Jag måste komma på något snabbt.
- Varför har inte Narcissa dödsmärket?
Det var den frågan som lågt närmast. Avery rycker på axlarna.
- Jag vet faktiskt inte. Hurså?
Nu är det min tur att rycka på axlarna.
- Jag menar, Lucius har ju ett och Narcissa delar exat samma åsikter som er andra. Dessutom är de gifta. Bellatrix har ju märket precis som Rodolphus och de är ju gifta, säger jag.
- Du har ju inget märke trots att jag har det, konstaterar Avery.
- Vi är inte gifta, påpekar jag.
- Inte än, säger han och häller upp mer vin i sitt glas.
Jag rycker till. Inte än? Om jag ska vara ärlig så är nog det där det mest romantiska Avery sagt till mig sedan vi kom hit.
- Inte än? säger jag.
Avery tittar på mig som jag sagt något dumt.
- Vill du inte gifta dig? frågar han.
- Ja, jo, det vill jag, säger jag sakta.
- Bra. Då gör vi det.
- Okej, nu sa han något väldigt dumt. Då gör vi det. Som om vi precis bestämt oss för att byta färg på överkastet i sovrummet eller insett att vi verkligen borde klippa oss. Då gör vi det. Jag lägger ner mina bestick.
- Ursäkta mig, säger jag och slänger min servett på bordet.
Avery tittar på min halvfulla tallrik och fortsätter sedan att äta utav sin mat.
- Du har inte ätit upp din anka än.
Okej, där gick droppen. Jag ställer mig upp och går därifrån. Avery ropar efter mig men jag fortsätter bara att gå. I trappan kommer han i fatt mig.
- Vad är det med dig? Vad gjorde jag för fel? frågar Avery.
Jag stannar halvvägs i trappan och vänder mig mot honom. Han står där nere och tittar upp på mig.
- ”Då gör vi det”, säger jag.
Jag kan se att han inte förstår vad jag pratar om. Han står där helt oförstående med en min som får mig att vilja skratta. Men just nu kan jag inte skratta.
- ”Då gör vi det”. Jag hoppas verkligen att det inte var ditt sätt att fria till mig, säger jag.
Avery skakar sakta på huvudet.
- Nej, det var det inte, säger han med en rynkad panna.
Jag känner hur stämningen helt plötsligt är lite obekväm och jag skäms över hur jag reagerade.
- Vill du inte gifta dig var typ ett frieri, säger han.
Och där försvann alla min skam och ersattes av raseri. Jag fortsätter upp för trappan. Bakom mig kan jag höra hur Avery suckar.
- Vad gjorde jag för fel nu då? ropar han efter mig.
Mina steg mot det mörka trägolvet ekar i korridorerna och studsar mot alla tavlor. Vissa av dem rör sig och tittar nyfiket och chockat efter mig medan andra är som helt vanliga tavlor. Jag smäller igen dörren till sovrummet efter mig. Med raka steg går jag fram till min garderob och öppnar dörrarna med sådan styrka att jag tror att de ska lossna. Jag tar alla mina kläder i en famn och lägger dem på sängen. Dörrarna till sovrummet öppnas och Avery kommer in. Han tittar storögt på högen med kläder.
- Jag hoppas verkligen att du bara rensar, säger han.
- Jag packar, fräser jag och drar fram min koffert från under sängen.
Avery suckar.
- Kom igen Claire. Varför är du så upprörd? frågar han.
- ”Då gör vi det”. ”Vill du inte gifta dig”. Om det är dina sätt att fria till mig så tror du fel. Skadar det dig att vara lite mer romantisk? skriker jag och kastar klänningen som jag har i handen på honom.
I sista sekund hoppar Avery åt sidan. Klänningen slår mot väggen och landar sedan i en hög på golvet.
- Men det var så Lucius och Rodolphus gjorde det och varken Bellatrix eller Narcissa var emot det, säger Avery.
- Hur kan du stå där och jämföra mig med Bellatrix och Narcissa? Jag är ingenting som dem och att du ens för en sekund trodde att jag var det får mig att undra hur du tänker. Bellatrix Lestrange är en hemsk kvinna. Hon vet inte hur man uppför sig ordentligt och jag förstår varför Rodolphus dricker så mycket som han gör, om jag var gift med henne så skulle även jag slänga i mig en flaska whiskey. Och Narcissa Malfoy går runt som om hon ägde allt och alla. Det går inte ens att föra ett ordentligt samtal med kvinnan utan att man känner sig mindre värd. Båda två har varsitt äktenskap som är lika kyligt som den kallaste vinternatt och om du tror att jag tänker ha det så så tror du väldigt fel Darius Avery! säger jag.
- Det där är mina vänner du talar om! skriker Avery.
- Jag vet att det är dina vänner! Vet du hur jag vet det? Du umgås jämt med dem. Ni träffas jämt! Ibland lämnar du mig här helt ensam för att vara med dem och du ser inte ens att jag blir sårad varje gång du går ut genom den där dörren och kommer hem sent på kvällen. Sedan jag flyttade in här så har du inte gett mig något bevis på att du över huvud taget älskar mig och det får mig verkligen att känna mig som om jag bara vore din biljett till att få det där förbaskade märket. Att du visste att Han skulle ge dig märket om du sa att jag kunde flytta in här hos dig när jag vände ryggen mot min familj så att du och jag kunde få vara tillsammans. Jag älskar dig Avery men om du inte älskar mig så lämnar jag dig här och nu. Jag står inte ut längre, säger jag och känner hur jag börjar gråta.
Avery tittar mållöst på mig. Han gömmer ansiktet i sina händer och skakar på huvudet. Jag sätter mig ner på sängkanten. Det är alldeles tyst i rummet. Man kan höra hur regnet smattrar och hur vinden får ett närliggande träd att slå med sina grenar mot fönsterrutorna.
- Jag…jag visste inte att du kände så, säger Avery efter flera minuters tystnad.
- Nu gör du, suckar jag.
Han går framåt och stannar precis intill mig. Tvekande sätter han sig ner intill mig. Jag vrider bort huvudet eftersom jag inte vill att han ska se att jag gråter. Men Avery lägger en hand mot min kind och vrider tillbaka mitt huvud.
- Jag älskar dig Claire. Det var därför jag sa att du kunde flytta in här. Jag älskar dig och du får aldrig tro något annat. Jag är inte världens bästa person när det kommer till att prata om känslor men jag ska försöka. Jag vet att du inte är som Bellatrix eller Narcissa. Du är varm. Ödmjuk. Kärleksfull. Du är det första jag vill se när jag vaknar och det sista jag vill se innan jag somnar. Och om jag bara förstått tidigare att du var olycklig så skulle jag aldrig har låtit det gå såhär långt. Jag älskar dig Claire. Snälla, lämnar mig inte, säger han.
Jag snyftar och slår armarna om honom.
- Jag tänkte aldrig lämna dig dummer, snyftar jag.
Avery ler och kysser mig. Jag kan se hur det plötsligt skiner till i hans ögon.
- Vänta här. Jag kommer strax tillbaka, säger han och smeker snabbt min kind innan han lämnar rummet. Jag tar ett djupt andetag och torkar bort tårarna. En spegel rakt framför mig visar hur mitt ansikte är alldeles rött och plufsigt från tårarna. Mitt blonda hår, som låg i perfekta lockar på mina axlar för bara en stund sedan, är nu lite rufsigt. Jag känner mig allt annat än vacker. Avery kommer tillbaka. Han sätter sig ner intill mig och tar min hand.
- Jag vet att jag inte är den mest romantiska personen och att jag har väldigt svårt med känslor. Men jag vet att jag aldrig vill leva utan dig, säger Avery och glider sakta av sängen och ner på knä framför mig.
Jag drar efter andan och känner hur jag börjar gråta igen. Ur fickan på hans gråa kavaj plockar Avery fram en liten sammetsask.
- Det kanske är förtidigt men jag hoppas att det är ett bättre försök än det jag sa förut. Claire Summers, vill du gifta dig med mig? frågar han och öppnar asken.
Den silvriga ringen skiner mot mig. Den stora diamanten är omringad av en mindre diamant på varje sida. Det är den vackraste ringen som jag någonsin sett. Jag vet inte hur man pratar längre, dessutom så har jag fullt upp med att gråta, så jag kan bara nicka ivrigt. Avery trär ringen på min finger innan vi kysser varandra. Jag gråter igen och han torkar skrockande bort mina tårar.
- Vad håller ni på med här inne egentligen? Så fort jag kom innanför dörren möttes jag utav Mrs Parker som berättade hur ni lämnade skrek och höll på, säger Averys pappa som plötsligt står i dörren.
Han tittar på alla kläder som ligger utspridda på sängen samt kofferten. Vi ställer oss upp och Avery lägger harklande en hand runt min midja.
- Jag har precis frågat Claire ifall hon vill gifta sig med mig, säger han.
Jag räcker fram min hand så att Avery den äldre kan se ringen, vilket inte är särskilt svårt eftersom den är enorm. Han kliver in i rummet och tar tag i min hand för att granska ringen närmare. Efter en stund tittar han på sin son.
- Det är din mammas förlovningsring, säger han efter en stund.
Avery nickar.
- Jag vet. Det här frieriet blev väldigt spontant så jag har inte kunnat köpa någon ny till Claire men jag visste att mammas ring fortfarande låg i hennes smyckeskrin så jag tänkte att jag kunde ta den, säger han.
Averys pappa tittar länge på sin son innan han tittar på mig.
- Den klär dig mycket bra Claire. Min fru skulle ha blivit väldigt upprörd om Avery inte gav dig den. Välkommen till familjen, säger han och lägger en hand på min axel.
För att komma ifrån Avery Sr så är den gesten väldigt varm och trevlig, så jag känner mig otroligt hedrad och glad. Sen lämnar han rummet och stänger dörren efter sig. Jag vänder mig mot Avery och lägger armarna runt hans hals.
- Vi är förlovade, fnissar jag.
Avery ler och nickar.
- Jag tänker spendera resten av mitt liv för att få dig att vara le lika brett som du gör nu, säger han och böjer sig ner för att kyssa mig.
Jag ställer mig tå att så att vi möts på vägen. Kyssen får mig att vilja flyga. Det är den här Avery som jag blev kär i och nu när jag har fått honom tillbaka, då tänker jag aldrig släppa taget om honom.
_____________________________________
Kommentera!

Okej, även om jag inte gillar avery var det där ganska sött. (Även om jag satt och hoppades på att hon skulle sticka och leta reda på Remus..)

Du skriver så sjukt bra! Kan du inte lära mig..?

Asså omfg!! Vad kmr hennes föräldrar säga nu???? Johhana asså om du var en stjärna skulle du lysa starkast!!

Underbart ♥

Det här kapitlet är väldigt kort och är mer ett mellankapitel som bygger upp till det stora som kommer hända härnäst!
______________________________________
Kapitel 41
Återigen sitter vi här i salongen. Rodolphus sitter som vanligt med ett glas whiskey i handen och Bellatrix höga stämma ekar i rummet. Själv sitter jag och ler brett. Det har gått två dagar sedan förlovningen och jag har aldrig haft så bra dagar. Avery och jag stängde in oss i sovrummet och tänkte inte på något annat än varandra. Det var precis som det var under de första veckorna som vi var tillsammans. Men nu, nu sitter vi i verkligheten igen och i verkligheten, där är vi inte ensamma. Jag håller min ringbeklädda hand dold under den andra, så att ingen ska kunna se ringen. Jag lovade Avery att han ska få berätta för sina vänner.
- Vill du har någonting att dricka Claire? frågar Avery och lägger sin hand på mitt lår.
- Ett glas vin tack, svarar jag leende.
Han lämnar soffan och går fram till dryckesvagnen. Hans vänner tittar fundersamt på honom men det är bara Bellatrix som ifrågasätter handlingen.
- Vad gör du Avery?
Avery rynkar frågande på pannan.
- Jag ger min fästmö ett glas vin, säger han.
Precis när Avery avslutat meningen är det som om någon har öppnat fönstren och släppt in en kylig vind. Hans vänner tittar på mig och jag håller upp min hand.
- Avery friade för ett par dagar sedan, berättar jag.
Lucius är den första som ger ifrån sig ett ljud.
- Jag antar att jag talar för alla i det här rummet när jag säger gratulerar. När blir den stora dagen? frågar han.
Jag och Avery tittar på varandra och rycker på axlarna. Han ler och sätter sig ner intill mig igen.
- Så snart som möjligt, säger Avery och räcker mig mitt glas.
Jag dricker leende av vinet.
- Är Claire gravid? frågar Bellatrix och tittar frågande på Avery.
- Bella, tror du verkligen att Claire skulle dricka vin om hon var gravid? frågar Narcissa.
Hennes syster fnyser.
- Det kan mycket väl vara druvjuice. Jag menar, vilka andra orsaker skulle det finnas till att de tänker gifta sig? frågar Bella.
- Är att jag älskar Claire en bra orsak till varför jag vill gifta mig med henne? frågar Avery.
Jag kan höra på hans röst hur upprörd och arg han är. Även jag känner hur jag skulle vilja be Bellatrix hålla tyst men för att inte förstöra mitt goda humör håller jag tillbaka mina hårda ord.
- Kärlek är bara för de svaga. Orsaken till giftemål ska vara lojalitet. Eller i ert fall, graviditet, säger Bellatrix.
Jag blinkar. Hennes ord är bekanta. Det är samma ord som Voldemort sa till mig. Nu vet jag i alla fall vart hennes lojalitet verkligen ligger. Jag ställer ifrån mig vinglaset.
- Det är tråkigt att du inte tror på mina och Averys ord. Jag svär på att jag inte är gravid men om du verkligen vill vara på den säkra sidan så får du gärna dricka ur mitt glas för att se vad de innehåller, säger jag och tittar henne djupt i ögonen.
Nu är allas blickar vända mot Bellatrix. Jag utmanade henne och nu väntar de på att hon ska anta min utmaning. Hon fnyser men lyfter mitt glas till sina läppar. Bellatrix dricker av vinet. Efter en stund ställer hon ner glaset igen.
- Nå, vad var det i glaset? frågar Rodolphus.
Hans fru ger honom en giftig blick.
- Vin, svara Bellatrix med en låg röst.
- Då antar jag att vi har kommit fram till att Claire inte är gravid. Kan vi släppa det samtalsämnet nu? frågar Rabastan.
Det är en av de få gångerna som jag har hört honom prata. Han står uttråkat och tittar på oss andra. Mrs Parker kommer in i rummet.
- Ms Summers, ni har en uggla som väntar på er uppe i sovrummet. Jag ville inte ta emot det ifall det är något privat, säger hon.
Ett brev? Vem skulle skriva till mig? Jag kan se att Avery tänker samma tanke men jag ursäktar mig och lämnar rummet. Utanför ett av fönstren sitter det en gråspräcklig uggla. Jag öppnar en av byrålådorna i byrån och plockar fram påsen med ugglegodis. När jag öppnar fönstren och slås utav den kyliga höstbrisen flyger ugglan in i rummet och sätter sig på en av stolsryggarna. Ugglan släpper ner brevet på stolsitsen och jag räcker fram en handfull med ugglegodis som han snabbt äter upp innan han flyger ut genom fönstret igen. Han är som en svart prick bland alla gråa moln och efter en stund så syns han inte alls. Jag stänger fönstret och plockar upp brevet. Handstilen är mycket bekant och jag vet med en gång att det är James som är avsändaren. Ska jag öppna? Men när jag har öppnat, vad kommer jag få läsa om? Vi har inte pratat på flera månader och sedan helt plötsligt så dyker det upp en uggla med ett brev. Jag vet inte riktigt vad det är han vill säga. Steg i korridoren får mig att snabbt öppna en byrålåda och gömma brevet under flera lagar blusar. Avery kommer in.
- Vem var brevet ifrån? frågar han.
- Joan, säger jag snabbt.
Det känns säkrast att ljuga.
- Vad ville hon? frågar Avery.
- Bara se vad som hänt sedan vi slutade skolan. Jag skriver tillbaka senare, säger jag.
Han nickar och kommer leende fram till mig. Med sina armar runt min midja håller han mig i ett fast grepp och kysser mig.
- De andra åkte precis hem och Mrs Parker sa att middagen precis är färdig, säger Avery.
- Låt oss gå och äta, säger jag och klappar honom på bröstkorgen.
Han tar tag i min hand och vi går ut ur rummet. Innan jag stänger dörren tittar jag bort mot byrålådan och brevet. Jag antar att jag får läsa det sen.

Super duper du kan skriva skitbra (men melodin till super trouper)

Seriöst.
Gud vad jag är glad att Pinez 14 övertalade mig att läsa den här ff'n.

Skriv. En. Bok.

Undrar vad James vill *orolig*