En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Jag skojade bara!!!
Ofc ska det vara SARAH OCH ALBUS!!!!!
Trode du verkligen att jag talas sanning
Nejnejnej!!!

Btw,AWESOME kapitel!!!

PUH! *pustar ut*
Ja, faktiskt!
Bra att du inte tyckte det

Hej alla fina läsare!
Vill bara berätta att det inte kommer komma upp något kapitel de närmsta dagarna pga utav att jag har lite fullt upp med annat.
Men håll ut, snart kommer det en fortsättning!

Okej

Det gör inget, du skriver så fantastiskt att det inte gör något om man får vänta♥

Alltså gud vad ska jag säga, vem Fan vet! Du skriver så himla bara nej jag kan inte hitta något ord som passar

Kapitel 44
Rose
Det är ett hus som man alltid har tittat på men aldrig gått in i. Det ligger i utkanten av skolan. Jag vet folk som har varit där. Mina föräldrar har varit där. Farbror Harry har berättat att hans och Teddys pappa också har varit där. Och snart, ska även jag ha varit där.
- Du fegar väl inte ut? undrar Adrian.
Jag skakar på huvudet. Han börjar gå. Jag följer efter. Tre steg bakom. Det är Adrians idé. Han sa att man inte kan lämna Hogwarts utan att ha besökt Spökande stugan. Adrian vrider på huvudet och tittar på mig.
- Fan vad seg du är. Skynda på lite, säger han med ett litet leende på läpparna.
Jag skyndar genast på mina steg. Adrian stannar framför det piskande pilträdet. Han plockar fram sin stav och får trädet att stanna så att han kan trycka fram ingången som löper under jord till Spökande stugan. Adrian tittar stressat på mig.
- Kom igen Rose! säger han.
Återigen skyndar jag på stegen. När jag är två steg ifrån honom går han ner i ingången. Jag följer efter så snabbt jag kan. Jord omringar oss. I jordväggarna kan jag se pilträdets tjocka rötter. Det är rått. Det till och med luktar rått. Rått och blöt jord. Jag springer fram och tar tag i hans hand. Adrian ler. En stentrappa tar oss upp till huset. Huset är tyst. Varje steg vi tar får huset att knarra.
- Visst är det coolt? Så mycket som har hänt i det här huset, säger Adrian och tittar sig imponerat omkring.
Jag nickar. Inte lika imponerad. Snarare lite rädd.
- Visste du att Voldermort har varit här i detta hus? frågar han.
Jag tittar på honom som om han vore dum. Adrian märker det och ler ett lite generande men samtidigt roat leende.
- Jag glömmer att du är barn till två av magivärldens största magiker, säger han.
- Vill du vara kvar här länge till? Jag känner mig faktiskt lite illa till mods, erkänner jag.
Adrian skrattar.
- För att vara barn till två av magivärldens största magiker så är du faktiskt väldigt feg, säger han.
Jag tittar ner i backen. Sårad av hans ord. Golvet knarrar och jag kan se Adrians skor framför mina. Hans hand lyfter upp min haka. Jag tittar in i hans ögon. Adrian kysser mig. Jag slutar ögonen men kyssen är nästan över innan det börjat.
- Kom igen. Det finns mer att se, säger han.
Adrian tar ett grepp om min handled och nästan drar mig igenom huset. Alla rum ser ut som nästa. Inget nytt. Bara gammalt trä.
- Det är sjukt mycket som har hänt här och jag kan inte fatta att din familj har varit med om det, säger han och låter imponerad.
Jag rycker på axlarna.
- De pratar helst inte om det, säger jag.
- Om jag hade varit med om alla deras äventyr, då hade jag aldrig slutat prata om det. Jag skulle ha skrivit böcker om det, säger han och tittar storögt omkring sig.
Jag tittar på honom. Han är som ett barn på julafton. Jag suckar lågt. Adrian tittar på mig. Han hörde den.
- Jag trodde att det skulle vara lite romantiskt att besöka en hemsökt stuga men du verkar inte särskilt intresserad, säger Adrian och sparkar surt på en rostig spik.
- För det första: den här stugan är inte hemsökt och har inte varit på många år. För det andra: jag tycker inte det är ett dugg romantiskt det här och för det tredje: nu går jag, säger jag och vänder ryggen till.
Med snabba steg lämnar jag Spökande stugan men jag andas inte förrän jag står framför det piskande pilträdet igen. Adrian är inte efter mig. Jag antar att han är kvar och försöker ta in stugans alla äventyr och hemligheter. Gud så oromantiskt. Särskilt när jag vet mycket väl att stugan inte är hemsökt och inte har varit sedan Teddys pappa Remus Lupin och Harrys pappa James Potter den första gick på Hogwarts och det var väldigt länge sedan. Jag känner hur magen kurrar och förstår att det snart är dags för middag. Jag tvekar mellan att vänta på Adrian eller gå in och äta. Min mage vinner den tävlingen. Snön är snart borta. Det är snart mars. Efter mars kommer våren och sedan är det sommar. Sommar innebär Victorie och Teddys bröllop. Inbjudan kom häromdagen. Jag blev inte särskilt förvånad när inbjudan krävde frack för män och balklänning för tjejer. Så typiskt Victorie. Ska alltid ha det bästa. Bröllopet kommer vara något alldeles extra. Jag har sett bilder från mina föräldrar och pappas syskons bröllop. Alla var lika vackra. George och Angelina tar priset för det vackraste. Bröllopet hölls på kvällen och allt var upplyst utav tända ljus. Angelina var klädd i en enkel vit klänning och George hade på sig en vit skjorta och vita byxor. Percy och Audreys bröllop däremot var inte lika vackert. Audrey var höggravid med Molly och de gifte sig på trolldomsministret. Trolldomsministern och familjevännen Kingsley Shacklebolt vigde dem. Inget spektakulärt. Dagen efter föddes Molly. Jag har drömt om mitt bröllop hela livet. Jag gör det fortfarande. Skillnaden mellan då och nu är att brudgummen är utbytt.

Sarah
Jag trummar nervöst med fingrarna på bordet. Hur ska jag kunna se honom i ögonen med tanke på vad jag har tänkt de senaste dagarna? Med tanke på vad jag nästan gjorde för ett par dagar sedan. Vart är han? Vi skulle ju träffas här för fem minuter sedan. Jag suckar. Fortsätter mitt trummande. Får en sur blick av ett par elever längre bort men fortsätter att trumma. Jag vet inte om det beror på nervositeten eller om jag bara vill reta dem. Mina blåa ögon spejar mot ingången till biblioteket. Jag väntar på att få se en mörkhårig med gröna ögon och som jag kallar för min pojkvän. Men det är inte han jag får se komma. Det är en annan kille. Längre men med lika mörkt hår fast bruna ögon istället för gröna. Jag tittar snabbt ner i bordet. Men det är för sent. Mitt hjärta slår på det där sättet. Precis som varje gång jag ser honom. Jag lyfter försiktigt på blicken. James har inte sett mig. Han står med ryggen mot mig och pratar med Pince, bibliotekarien, vid utlånings disken. Jag granskar honom. Ser hur den vita skjortan sticker ur den svarta, långärmade pikén. Kläderna sitter löst på hans överkropp. Min blick vandrar neråt. Byxorna sitter tajtare än överdelarna. Hjärtat slår fortfarande. James lämnar disken och går iväg och letar vid en bokhylla i närheten. Jag låter blicken återvända till ingången. Början återigen trumma med fingrarna. Kom igen Al. Nu är det tio minuter. Jag suckar. Äntligen, där kommer han. Jag ställer mig upp och lutar höften mot bordskanten.
- Hej älskling. Förlåt att jag är sen, säger han med andan i halsen.
- Vart har du varit? undrar jag.
Albus harklar sig. Tar ett djupt andetag.
- Jag har tränat, säger han och tar snabbt ett steg bakåt.
Jag blinkar och lägger armarna i kors.
- Jag vet att du inte gillar att jag tränar med tanke på att det inte fungerade så bra förut men jag kan inte leva utan quidditch. Jag är ledsen men så är det, säger Albus.
Jag öppnar munnen för att påminna honom hur det gick förra gången han spelade men ljudet av en tappad bok påminner mig om att någonstans här inne finns James. James som är bror till Albus. James som jag nästan kysstes med för några dagar sedan.
- Okej, jag förstår, säger jag.
Albus tittar på mig. Förvåningen lyser i hans ansikte.
- Är du inte arg? undrar han.
Jag ger ifrån mig ett litet skratt. Hoppas han inte märker hur tillgjort skrattet är.
- Nej, jag är är inte arg. Jag vet hur mycket du gillar quidditch och jag vet att jag inte kan hindra dig från att spela, säger jag.
Allt för att göra honom glad. Det får mina skuldkänslor att kännas lite mindre. Albus spricker upp i ett leende. Han kramar om mig igen.
- Jag har världens bästa flickvän, säger han.
Jag ler och tittar över hans axel. Jag ser hur James lämnar biblioteket. När han har gått en bit vrider han på huvudet och vi tittar på varandra. Jag vänder snabbt bort blicken och kramar om Albus hårdare.
- Ja, eller hur, säger jag och suckar tungt.

Jag verkligen HATAR att Sarah är kär i James! DET SKA VARA ALBUS OCH SARAH FÖR SISTA GÅNGEN!!!!!!!!!!

Tack för kapitlet, det var super!! :3

När ska Rose dumpa Adrian och bli ihop med Scorpius igen?! Plz, SCOPRIUS ÄR BÄTTRE, FATTA ROSE, OK?!

SUPERDUPERBRA kapitel :3

Superbra!! Ska inte Albus och Sarah göra slut snart? ;3
Älskar det!! ♥

Nja, Jag gillade inte riktigt det här kapitlet...
Jag älskade det!

Det finns ingen som skriver som du♥.