The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Det där bara gjorde min dag så mycket.

Haha jaa, älskar kliché pinsamt mycket ♥ Har också alltid föreställt mig marodörerna som så, just precis ''käften, pusspuss'' jobbar med Peter-biten och JA Reg for life. ANYWAY tack för en awesome kommentar

Tack för ALLA era awesome kommentarer

(OBS. Dolde halva kapitlet i en spoiler då det är Siriius och James som pratar om sex och om det gör dig obekväm så don't read it.)


Kapitel 47
Ösregn och städskrubbar
April 1978

’’Hur går det?’’
Sirius stängde dörren bakom sig. Remus stod med ryggen vänd mot honom, med sin väska och stora högar med kläder på sängen framför sig.
’’Bra.’’
’’Behöver du hjälp med packningen?’’
’’Det är lugnt. Jag är snart klar. Tack ändå.’’
Sirius gick bort till byrån och hoppade upp på den. Han iakttog Remus.
’’Jag är verkligen ledsen. Men det kommer fixa sig.’’
’’Jag skulle inte vara så säker på det om jag var du. Vi vet inte ens vad som har hänt än. Och du vet hur mycket mamma värdesätter min utbildning, hon skulle inte be mig komma hem och det inte var –’’
Han pausade och andades djupt.
’’Jag orkar inte prata om det just nu’’, sa han lätt. ’’Jag vet inte vad som har hänt och jag vill inte dra några förhastade slutsatser. Vi kan väl byta ämne?’’
Sirius ryckte på axlarna.
’’Visst. Säg till om du ångrar dig.’’
Remus log och nickade. Han återgick till sin packning.
’’Jag behöver inte packa så mycket, va? Jag är nog snart tillbaka’’, sa han.
’’Du har väl det mesta av dina kläder hemma, och så?’’
’’Ja, det är sant... det här får duga.’’ Han knölade ner en sista bok och drog igen dragkedjan. Han kollade upp igen. Sirius betraktade honom intensivt. Det såg ut som om han tänkte på något. ’’Varför kollar du på mig sådär?’’
’’För att du är det finaste jag sett.’’
Remus kollade ner för att dölja sina blossande röda kinder och det fåniga leendet som han inte kunde hålla tillbaka.
’’Sirius Poeten Black.’’
’’Mhm, det är jag det’’, sa Sirius och lät höra sitt skällande och underbart härliga skratt. ’’Shit, du har gjort mig till en tönt.’’
’’Du har alltid varit en tönt. Du var bara bättre på att dölja det innan.’’
’’Du har en poäng.’’
Remus ställde ner väskan bredvid sängen och började lägga ihop kläderna som låg kvar på överkastet.
’’Vet du?’’ sa Sirius plötsligt.
’’Vadå?’’ sa Remus utan att kolla upp.
’’Varje gång jag tittar på dig så finns det bara en sak i huvudet på mig.’’
’’Oj, undra vad det kan vara'', skämtade Remus.
’’...Fan, vad jag älskar den pojken.’’

Remus frös i sina rörelser utan att kolla upp. Det var första gången Sirius någonsin sagt de magiska orden. Och det kändes som den ljuvaste musik i Remus öron. Det var som om någon för första gången andats luft i hans lungor och ett brett leende spred sig över hans läppar igen. Han vände sig bort från sängen och gick fram till byrån, där Sirius fortfarande satt med benen dinglandes. Han tog tag i Sirius’ händer och ställde sig precis framför honom.
’’Bra’’, viskade han. ’’För den här pojken älskar dig också. Jävligt mycket, skulle jag tro.’’
Sirius sprack upp i ett leende så stort att det med största säkerhet kunnat lysa upp rummet även om alla lampor och solen slocknade.
’’Kom hit’’, mumlade han, tog ett stadigare grepp om Remus händer och drog honom närmare sig. När han satt på byrån var han ett huvud längre än Remus, och han böjde sig ner, lutade sin panna mot hans och kysste honom. ’’Jag kommer sakna dig.’’
’’Jag kommer sakna dig med.’’
’’Säg till om du vill att jag åker till dig. Jag kommer som ett skott, jag lovar.’’
’’Tack. Du är bäst.’’ Han lät sina händer vila på Sirius’ axlar och log mot honom. ’’Fan, vad jag är lycklig. Jag förtjänar inte dig.’’
’’Jag vet att du tycker det, men jag väntar fortfarande på dagen då du ska fatta att det var jag som drog vinstlotten här.’’
Han höll om Remus och Remus vilade huvudet mot hans bröstkorg. Hans hjärtslag lugnade honom och fick honom nästan att glömma allt som var dåligt.
’’Jag älskar dig’’, viskade Sirius igen. ’’Du är det bästa jag har, okej?’’ Han släppte taget om honom men höll kvar hans ena hand med båda sina.
’’Sluta.’’
’’Sluta med vad?’’
’’Jag kommer inte kunna åka om du fortsätter...’’
Sirius lade en av sina händer på hans kind och kysste honom försiktigt igen.
’’Du kommer snart tillbaka’’, sa han och log. ’’Du sa det själv. Allt kommer att ordna sig.’’
Remus log tillbaka.
’’Jag vet. Och du?’’
’’Mm?’’
’’Jag älskar dig också.’’

***

’’Sluta se så stressad ut’’, sa Peter samma kväll när de satt vid middagen.
’’Jag är stressad!’’
’’Tramptass’’, sa James. ’’Jag vet att du är orolig, men han hade nog önskat att du åt någonting, eller hur? Vi kommer få veta status så fort han får chansen att skriva, men han kommer inte komma tillbaka nu, eftersom han antagligen inte ens kommit fram till London, så sluta kolla mot dörren helatiden.’’
Sirius tittade på honom.
’’Okej då’’, sa han så lugnt han kunde, satte armbågarna på bordet och lutade sig framåt. ’’Tänk om någonting händer? Tänk om han behöver oss?’’
’’Då skriver han’’, sa James.
’’Vi båda vet mycket väl att det är en lögn’’, sa Sirius.
’’Han har en poäng, Tagghorn’’, sa Peter. ’’Han hade nog inte skrivit även om han verkligen behövde oss.’’
’’Då tvingar vi det ur honom’’, sa James och ryckte på axlarna. ’’Vi skriver imorgon efter frukost. Vi kan ju låta honom komma hem först, eller hur?’’
’’Okej då’’, sa Sirius igen. ’’Är ni mätta?’’
’’Ja, det är nog en bra idé om vi kilar’’, sa James och kollade på sitt armbandsur. ’’Jag ska träffa Lily. Slingersvans?’’
’’Jag är mätt’’, sa Peter. ’’Jag har straffkommendering om en halvtimme.’’
’’Ajdå. Ska vi gå upp till sovsalen först?’’

De tog sig upp till Gryffindortornet och James gav sig iväg för att gå en promenad runt slottet med Lily. Peter försvann snart iväg mot växthusen och Sirius var ensam.

’’Sysselsätt dig med något’’, sa Peter innan han gick. ’’Ligg inte och stirra i taket hela kvällen, okej?’’
’’Oroa dig inte. Jag gör lite läxor eller något.’’
’’Bra. Vi ses sen.’’

Men Sirius hade ytterst svårt att fokusera på Försvar mot Svartkonster. Tänk om Remus' pappa redan var död? Tänk om Remus satt just nu, gråtandes på sitt rum, ensam? Han fick inte ro att fokusera ens för en sekund, men på något mirakulöst sätt lyckades han somna innan klockan slagit nio.

Promenaden gick sådär. Just själva promenadbiten, alltså. De hann inte komma så långt innan de fastnade på en parkbänk med munnarna mot varandras.
’’James?’’ mumlade Lily.
’’Mm?’’
’’Jag tror jag är kär i dig.’’
James skrattade.
’’Jag hoppades väl nästan det.’’
Han kysste henne igen. Den här kyssen var lång och när han släppte henne sa han;
’’Hur mycket jag än hade velat sitta här resten av natten så borde vi pinna på nu om vi ska hinna tillbaka, det ser ut som om det kommer att börja regna.’’
’’Mm, du har en poäng’’, sa hon och skrattade. Han log, ställde sig upp och tog hennes hand. Innan några sekunder gått var det som om himmelen öppnade sig och regnet bokstavligen talat hällde ner.
’’Shit’’, skrattade han och såg sig omkring. ’’Den här vägen är närmast. Kom.’’
Utan att släppa hennes hand började han springa mot närmaste dörr. Han visste var den låg – det fanns en genväg bakom en buske på ena sidan. Hon sprang efter honom medan hennes hår blev dyblött och sminket började rinna.
’’James, vad håller du på med? Det finns ingen dörr här –’’
Han hade inte hunnit svara innan han svängt runt hörnet och höll undan buskens grenar.
’’Här, klättra in!’’
’’Hur kan du –’’
’’IN MED DIG, JAG DRUNKNAR SNART.’’
Lily tog ett steg in i rabatten bakom busken och vred om handtaget. Hon öppnade den lilla dörren, eller rättare sagt luckan, och kollade in. Det var ett helt nytt rum, hon hade aldrig varit där förut. Det var inte ett rum, direkt, utan såg mer ut som en pytteliten passage med en annan dörr bara en dryg meter framför henne. Golvet var en meter nedanför dörren, och där fanns inget trappsteg, så försiktigt hoppade hon ner och såg sig omkring. Sekunden senare kom James efter henne och han drog igen dörren så att det trummande regnet tonade bort. De vände sig mot varandra och iakttog varandras ansikten.

James svarta hår hängde drypande vått ned över ansiktet och varenda millimeter av hans klädnad var genomdränkt. Hans glasögon var så våta att han inte kunde se igenom de, men han kunde urskilja fläckar under Lilys ögon, resterna av det som alldeles nyss suttit på hennes ögonfransar. Hennes leende gick heller inte att ta miste på. Hon tog av honom glasögonen, drog fram sin trollstav, mumlade en besvärjelse och satte på honom de igen.
’’Bättre?’’
’’Bättre. Tack.’’
’’Var är vi?’’
Han svarade inte den här gången istället, utan vek istället av mot dörren mittemot. Han öppnade den och höll upp den för henne.
’’En städskrubb. Inte mer dramatiskt än så.’’
’’Hur visste du att det låg en dörr här?’’
’’Sirius hittade den.’’
’’Vad gjorde han i städskrubben?’’
’’Behöver du verkligen fråga?’’
’’...okej, du har rätt, glöm att jag sa någonting.’’
Hon gick igenom dörren, hoppade över några kvastar som låg på golvet och tog sig smidigt förbi några gamla skurhinkar. James kom efter henne och hon hörde dörren slå igen efter honom. De lämnade ett spår av regnvatten efter sig, och James snärtade till med trollstaven så att det skulle försvinna. När de tog sig ut ur skrubben på andra sidan så stod de mitt i den korridor som Lily passerade varje dag.
’’Du såg ingenting’’, sa James med ett snett leende när han stängde dörren till städskrubben och lade tillbaka sin trollstav.
’’Ingenting. Jag lovar.’’
Han närmade sig henne med ett steg och såg henne i ögonen. Hon rodnade och vek undan blicken.
’’Jag ser hemsk ut.’’
’’Nej’’, sa han enkelt. Försiktigt närmade han sig lite till, lade milt sina fingrar under hennes haka och vände hennes ansikte uppåt igen. ’’Du är jättevacker.’’
Hans ord fick henne bara att rodna ännu mer, men den här gången kollade hon inte bort. Hon greppade tag i hans blöta klädnad, lutade sig med ryggen mot väggen och drog honom till sig i ännu en kyss.
’Herregud. Jag kan inte fatta att jag kysser Lily Evans’, tänkte James.
’Herregud. Jag kan inte fatta att jag kysser James Potter’, tänkte Lily. En kyss blev flera och till sist var det passionerat hångel.
’’Lily?’’ mumlade James. Hans läppar vandrade ner för hennes hals.
’’Mhm?’’
’’Nu?’’
Hon svarade inte. Han pausade, ställde sig rak och kollade på henne.
’’Är du säker?’’ viskade hon.
Han nickade.
’’Om du vill.’’
Hon var tyst i ytterligare några sekunder, innan hon nickade, log och kysste honom igen. När han öppnade ögonen nästa gång hade en svart dörr uppenbarat sig på väggen bakom dem.

Braaaaaaaaa....

Underbart! ♥

Toppen!

Helt himla bäst! ♥

Haha, åh, vilket bra sätt att börja dagen på! Ett nytt kapitel av den bästa av alla fanfics!

Du är så fantastiskt bra på dialoger, du får det att låta så verkligt! Love it! ♥

Ååååh så sjukt bra! Haha satt och garvade genom hela kapitlet, har en tendens att komma lite för långt in i en fanfic typ verkligen leva mig in, förmodligen för att du skriver så bra! Älskade Wolfstars "jag älskar dig"-moment och Lames delen var så oerhört söt att jag vill spyyy. Är lite nasty men haha hade varit sjukt nice med en sexscen med Lames, tror inte jag klarat av att läsa en gaysexscen utan att typ dö av garv.

Nåja, allting känns så tonårsaktigt verkligen, kanske inte är så svårt om man går igenom den fasen? Tyckte om det som var i spoilern också, haha verkligen "awkward" moments heeeela tiden med Sirius som pratar om avsugningar och James som är lika generad som jag. <-- Extremt generad! Keep the good job up. Längtar efter nästa kapitel. :*

/Trezzan™ ♥

^ Precis så! Jag satt och garvade SÅ när Sirius klappade James på huvudet! Eller när ’’Nej. Jag har fortfarande två händer och en mun som funkar alldeles utmärkt.’’
’’Sluta. Jag får upp bilder i huvudet.’’
’’De stämmer antagligen.’’
’’För mycket info.’’
HAHAHA JA VAD BRA SKRIVET NU KAN JAG INTE SLUTA MED CAPS FÖR DET ÄR FREDAGKVÄLL OCH JAG HAR NYSS FÅTT LITE AV MIN "DROG" - PEACECHOKLAD-FANFIC ;D LALALALALALA

Tack alla! ♥ ♥

Kapitel 48
Tråkiga nyheter
Maj 1978

’’Inget idag heller?’’ sa Sirius när han satte sig vid frukostbordet med en duns. Håret stod på ända och han hade antydningar till mörka ringar under ögonen. James skakade bara på huvudet som svar. Han såg inte så pigg ut, heller. Sirius suckade och tog en brödskiva från fatet, och började breda på smör. James och Peter betraktade honom oroligt.

Det hade gått en vecka sen Remus försvann. Och de hade inte hört ett ord. Hans vänner hade skrivit till honom varje dag, och de visste att breven hade levererats då ugglorna kommit tillbaka varje gång, men de hade inte fått en enda uppdatering. Inte minsta livstecken.

Plötsligt dunsade någon ned precis bredvid Sirius.
’’God morgon’’, sa den nyanlände och vände sig sedan mot James. ’’Redo för match på fredag, Potter?’’
’’Må bäste man vinna’’, mumlade James och drack upp de sista dropparna med apelsinjuice från sitt glas. Regulus vände sig mot Sirius igen.
’’Var är din pojkvän?’’
’’Remus är hemma’’, sa Sirius bistert. ’’Hans pappa är sjuk.’’
’’Oj. Ledsen.’’
’’Mm. Jag med. Vad gör du här, förresten? Blir inte dina Slytherinkompisar sura om de ser dig vid vårt bord?’’
Han hade låtit surare än han menat, men han hade inte energin att varken ta tillbaka det eller låtsas om det.
’’Jag skulle behöva prata med dig’’, sa Regulus ängsligt.
’’Visst. Vad är det?’’
’’...i enrum?’’
’’Öh, okej...’’
Men något fångade Sirius blick över huvudet på sin lillebror.
’’Sirius, vad...?’’ började Regulus, men Sirius hade redan flygit upp från stolen och var på väg mot dörrarna.

Remus Lupin såg mer sliten ut än någonsin. Han såg inte ut att ha sovit på evigheter, hans blick stirrade tomt och på bara en vecka hade han magrat betydligt. Sirius visste att det inte var långt till fullmåne, men det här var något värre än vanligt. Han stannade en dryg meter ifrån honom. De kollade bara på varandra.
’’Förlåt’’, sa Remus till sist. ’’Förlåt mig.’’
Sirius svarade inte, utan gick fram hela vägen och omfamnade honom.
’’Vad hände, Rem?’’
Remus borrade ner ansiktet i Sirius axel. Den doftade hem. Hem och trygghet och närhet. Som allting han hade saknat.

Sirius kände vad som komma skulle. Han kunde höra Remus ord innan han ens uttalat det. Ändå var det en lika fruktansvärd chock när han väl hörde den låga rösten i sitt öra, rösten som gav honom det sista beskedet.
’’Han... han klarade sig inte.’’
Sirius kramade honom ännu hårdare.
’’Nej...’’ viskade han. ’’Nej... jag är så ledsen, Remus. Jag är så ledsen. Varför berättade du inte?’’
’’Jag visste att du skulle ha kommit dit.’’
’’Det är väl klart som fan att jag skulle.’’
’’Jag skulle inte kunna hållit dig borta om du kom. Jag ville verkligen ha dig där. Och min mamma var inte direkt på humör för besökare.’’
’’Jag fattar. Oroa dig inte. Hur mår du?’’
’’Jag... jag vet inte...’’
De släppte varandra. Sirius betraktade honom, men Remus vek undan blicken.
’’Ska du dit igen?’’ frågade Sirius.
’’Ja. Begravningen är om två veckor. Skulle... ’’, började Remus. ’’...nej, det var inget.’’
’’Jo, säg, vad var det?’’
’’Skulle du vilja följa med mig? Du måste såklart inte, jag vet att det är mycket med skolan, och...’’
’’Det är klart jag följer med.’’
Några andra hade kommit fram bakom Sirius. James, blek i ansiktet, kramade om Remus. Han hade insett vad som hänt utan att ens behöva fråga. Lily kom strax efter, tätt följd av Peter, som båda höll om honom länge.
’’Vi finns här för dig, du vet det, va?’’
Remus log svagt.
’’Tack hörni.’’
’’Lupin’’, sa plötsligt en annan röst. James, Peter och Lily skingrade på sig för att avslöja personen bakom dem. Regulus såg ut som om han var osäker på vad han skulle göra, men han sträckte fram handen. ’’Öh... Jag beklagar.’’
’’Tack’’, sa Remus och skakade hans hand. Regulus såg nästan rädd ut för ett ögonblick, som om han oroade sig för att Remus skulle slå till honom, men de släppte snart varandras händer och Remus vände sig istället mot Sirius, som lagt en hand på hans axel.
’’Vill du käka något?’’ frågade Sirius tyst.
Remus skakade på huvudet.
’’Bara gå och lägga mig.’’
’’Vill du ha sällskap eller vara ifred?’’
Remus greppade hans hand.
’’Du kan väl följa med mig? Snälla.’’
Sirius nickade.
’’Självklart.’’ Han vände sig mot James. ’’Du kan väl säga till McGonagall att...’’
’’Det löser vi’’, sa James. ’’Ta det lugnt och säg till om ni behöver någonting.’’
Remus log tacksamt och Sirius lade armen om hans axlar.
’’Ska vi gå?’’
Han nickade. Bruset från Stora salen dog ut när de gick ut i korridoren och började gå. Sirius släppte hans axlar och greppade istället hans hand. I tystnad gick de upp för trapporna till andra våningen. Sedan styrde Sirius stegen åt vänster, trots att uppehållsrummet låg åt höger och sedan ytterligare flera trappor upp. Remus frågade inget, han visste redan vart Sirius var på väg. De stannade framför en stor, tom vägg i tystnad och slöt ögonen.

Vid Behov-rummet var litet och inga lampor var tända. Det enda ljuset kom från den stora öppna spisen vid en av väggarna. I hörnet låg madrasser och flera dussin med stora kuddar. Det var först nu som de båda tittade upp på varandra och deras blickar möttes.
’’Hur mår du?’’ sa Sirius försiktigt. Remus svarade inte på ett tag utan lät sig återigen bli omfamnad av sin pojkvän.
’’Jag... jag har fortfarande inte fattat att det har hänt’’, mumlade han efter en stund. ’’Det var så mycket som var på gång och... jag kunde inte bryta ihop, jag kunde inte gråta så att mamma såg det...’’
’’Varför inte?’’
’’Jag måste vara stark för henne, hon hade inte klarat det annars.’’
’’Remus’’, suckade Sirius. ’’Han var din pappa. Du behöver inte alltid vara stark.’’
’’Men hon klarar inte av att hantera det annars. Hon hade inte duschat eller ätit eller någonting om inte jag hade tvingat henne. Och hon slutade antagligen med det i samma ögonblick som jag lämnade huset, men jag var tvungen att åka tillbaka... borde jag stannat? Jag borde stannat...’’
’’Schh. Du är ju snart tillbaka, eller hur? Och jag är med dig. Hon klarar sig, jag vet det.’’
Remus svarade inte nu heller, men Sirius kände att han nickade. De stod fortfarande mitt i rummet, i brasans sken och med armarna om varandra.
’’Du måste inte låtsas längre’’, mumlade Sirius efter ett tag. ’’Bara så du vet.’’
Bara några sekunder brast det för Remus och tårarna rann ner för hans kinder. Det var som om någonting gick sönder inom Sirius när han hörde honom gråta, det gjorde så ont. De stod där i flera minuter utan att säga något. När Remus andetag blev lugnare igen släppte Sirius honom, men höll kvar honom i handen.
’’Kom’’, sa han och satte sig på den stora högen av kuddar. Han lutade sig tillbaka. Remus slog sig ned bredvid honom med huvudet på hans axel och Sirius lade sin arm kring honom. Det häftiga snyftningarna hade övergått till tysta tårar och Remus sa ingenting. Han tänkte på sin far. Hans pappa som gjort allt för honom. Som lärt honom allt han behövt veta. Pappan som skuldbelagt sig själv för Remus’ sjukdom i så många år och försökt hjälpa honom med allt som stod i hans makt. Det var jobbigt.
’’Jag skulle... jag skulle skrivit till honom mer...’’
’’Ha inga skuldkänslor’’, sa Sirius strängt. ’’Sånt kommer alltid men det hjälper aldrig. Du skrev ofta och svarade alltid om han skickade brev. Han älskar dig, Remus. Du är den bästa sonen han hade kunnat önska sig, okej?’’
Remus svarade inte. Han hade fortfarande ansiktet begravt vid Sirius bröstkorg. De halvlåg i kuddhögen och Remus kände vartenda ett av Sirius andetag. Det var en lugnande takt. Som musik.

Nej. Nejnejnejnejnej.
Stackars stackars Remus, han förtjänar inte allt det här!</3