Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Användare | Inlägg |
---|---|
Nordanhym
Elev |
Hej nattmänniskor
Självklart kan ni få ett till kapitel denna ljuvliga fredag Coraline black Om jag får säga det själv så är jag väldigt nöjd med detta kapitlet ~Kapitel 22~ Hagrid ser på mig med sina snälla ögon och skrockar lite för sig själv. ”Om det är som du säger, så tror jag inte du någonsin kommer vara lycklig med någon annan Penelope. Jag kan inte säga att jag gillar Snape men du verkar ha sett en annan sida av honom.” Hagrid tar en till klunk från koppen med te, ”Han är en fantastisk man som har haft ett svårt liv. Men jag vill inget hellre än att vara med honom. Det är så mycket mer än kärlek mellan oss.” viskar jag försiktigt, mina kinder hettar till lite när jag talar om Severus och hur mycket jag verkligen älskar honom. ”Hagrid, får jag fråga dig en sak?” Hagrid ser upp på mig med snälla ögon och nickar, ”Visst, fråga på Penelope.” ”Umh... Jag bara undrade om, det finns någon möjlighet, till att jag kan få följa med dig nästa gång du ska titta till Testralerna...” mumlar jag men det var inte alls vad jag ville fråga honom. Vad jag verkligen ville fråga var om han tror att Severus och jag har en chans att få detta att fungera trots den stora skillnaden mellan våra åldrar och allt annat... Men min blyghet tar över och jag ställer en helt idiotisk fråga istället. Hagrid höjer sitt ögonbryn, ”Åh, ja visst, du kan följa med. Jag ska ner till dem om någon vecka.” Jag ler mot honom och tar en till klunk av mitt ljumna te. Jag säger hejdå till Hagrid och stänger dörren bakom mig. Jag ser upp mot Hogwarts, det ser dystert ut, magiskt, men dystert. Jag har alltid sett på skolan med värme och kärlek men efter allt som hänt innanför väggarna senaste tiden så känns det inte alls som en lika underbar plats att befinna sig på. Så jag vänder mig bort från skolan och går genom det höga gula gräset som krasar runt mina ben och fötter. Jag vandrar planlöst, mina tankar vilar inte på vart jag är utan på Severus och vad han ger upp för min skull. När jag stannar och ser mig omkring står jag på platsen där Vingfåle tog sitt sista andetag. Jag sjunker långsamt ner på mina knän och griper tag i gräset. Det är skört och knastrar ljudligt i mina varma händer. Jag kan inte begrava mina tårar och gråten inom mig längre. Jag släpper ut allt och lägger mig ner i gräset. Mina tårar flödar okontrollerat och min kropp skakar av de våldsamma och överväldigande känslorna som byggs upp inom mig. ”Vingfåle... Varför var du tvungen att dö... Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv, hade det inte varit för mig hade det här aldrig hänt.” Jag släpper ut allt inom mig och låter allt bara flöda fram. Det tar inte lång tid innan alla osäkerheter om Severus krälar sig fram bland mina tankar. Tänk om han överger sitt jobb för mig och hatar mig för det resten av sitt liv, tänk om han hittar någon som passar honom bättre, jag kommer aldrig att vara så bra som han... Tänk om han lämnar mig och överger mig... Om han slutar att känna för mig som han gör nu... Tänk om jag känner mer för honom än han känner för mig, en liten flicka på 16 år med fult hår, dålig självkänsla, svårt för att vara öppen och visa vem hon verkligen är, full av självhat och sorg... Hur ska han kunna älska någon som mig..? Han är en sådan ljuvlig människa med en sådan varm och enkel själ... Hur skulle någon som han kunna älska en sån som mig..? Tårarna flödar, min kropp skakar och det känns som om jag ska få panik. Alla jag älskar lämnar mig eller förändras eller bara slutar älska mig... Hur ska jag kunna öppna upp mig, tala om allt som jag så gärna vill dela med någon men som jag inte vågar berätta..? Jag vet inte hur länge jag ligger där, en timme, kanske två, kanske tre. Det börjar bli mörkt ute och jag känner hur vinden hugger i min kalla kropp där jag tungt lagt mig i det höga böljande gräset som nu är gult och torrt. Men jag kan inte lämna platsen, jag måste få känna sorgen, känna förtvivlan, rena min kropp och själ. Bearbeta alla skrämmande tankar om mannen jag älskar, om mina osäkerheter om mig själv, om mitt förflutna. Jag hör en gren brytas av i den Förbjudna Skogen, knappt 20 meter från mig. Jag sätter mig långsamt upp och drar fram min stav ur rockärmen. Jag stirrar stint mot skogen med tårar som strilar och möts av två gula ögon som stirrar tillbaka på mig. En klump lägger sig i min mage och jag kan känna hur all färg lämnar mitt ansikte. Mina händer skakar medan jag ser på de gula ögonen som långsamt närmar sig. Men då känner jag igen ögonen, jag vet vem dessa ögonen tillhör. 12 sep, 2014 23:50 |
Borttagen
|
Herregud Meeer!!! och undrar om jag får med på din berättelse? !
13 sep, 2014 09:18 |
Beben
Elev |
Nämen nu får du sluta med dina cliffhangers! Du vet ju att du inte kommer förlora några läsare (ff'n är för bra för att kunna sluta läsa).
Det är jobbigt, jag vill ju veta vad som händer, ju! Well, obviously så är det jätte jättebra! 13 sep, 2014 09:52 |
Borttagen
|
Vems ögon??...vems ögon?...VEMS ÖGON?????????....
*irrar runt som en galen höna på golvet och försöker komma på vem Penelope ser* *fortsätter irra runt* * återgår till någorlunda normal form* *blir galen på att jag inte kan komma på och förvandlas till en galenoch vilsn höna igen* Otroligt bra kapitel!!! 13 sep, 2014 10:07 |
AuroraAlexius
Elev |
Nu har jag läst ikapp! Du skriver verkligen fängslande och du har riktigt bra beskrivningar
Men kom på en sak nu när jag läste, det har hela tiden varit något med den här fanficen som påmint mig om något, något som har legat i bakhuvudet på mig men som jag inte riktigt kunnat placera. Nu vet jag var det är - Twilight, hah. Ditt språk är inte alls som Stephanie Meyers, men det känns som om dina karaktärer har blivit väldigt inspirerade där ifrån. Han är kontrollerad, smidig, graciös och kall, hon är blyg, fumlig och varm, men ändå självständig och ett läshuvud. Och sedan relationen de har till varandra är väldigt Bella och Edward. Inte för att det är något dåligt! Kom bara äntligen på vad det påminde mig om, haha Tänkte på en sak, Vingfåle är en hippogriff, inte en grip. Om du nu inte har skapat en egen karaktär och inte syftar på Vingfåle i böckerna, då får han vara en grip En sista fråga bara innan jag slutar prata: när ungefär utspelar det här sig? Vill veta så jag kan räkna ut hur gammal Snape är, haha x) Nu ska du få fortsätta skriva! Ser fram emot nästa del ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 13 sep, 2014 10:52 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av Borttagen: Herregud Meeer!!! och undrar om jag får med på din berättelse? ! Kommer mer snart. Nej absolut inte. Du får absolut inte vara med i min FF. Men du kan ju skriva en egen FF? Skrivet av Beben: Nämen nu får du sluta med dina cliffhangers! Du vet ju att du inte kommer förlora några läsare (ff'n är för bra för att kunna sluta läsa). Det är jobbigt, jag vill ju veta vad som händer, ju! Well, obviously så är det jätte jättebra! Hehe, jag gillar cliffhangers ju Ger mer spänning ^^ Skrivet av Borttagen: Vems ögon??...vems ögon?...VEMS ÖGON?????????.... *irrar runt som en galen höna på golvet och försöker komma på vem Penelope ser* *fortsätter irra runt* * återgår till någorlunda normal form* *blir galen på att jag inte kan komma på och förvandlas till en galenoch vilsn höna igen* Otroligt bra kapitel!!! AW! Sötaste kommentaren! Tack så himla mycket fina Mr.Lupin! ♥ Skrivet av AuroraAlexius: Nu har jag läst ikapp! Du skriver verkligen fängslande och du har riktigt bra beskrivningar Spoiler: Tryck här för att visa! En sista fråga bara innan jag slutar prata: när ungefär utspelar det här sig? Vill veta så jag kan räkna ut hur gammal Snape är, haha x) Nu ska du få fortsätta skriva! Ser fram emot nästa del Tack så mycket Spoiler: Tryck här för att visa! Hm, har inte riktigt funderat på det... funderar... funderar... funderar... Hmm, Severus är 38 år gammal Utspelar sig alltså 1998. (Tänk på att denna FF är helt separat från den riktiga HP historien så vill inte höra något om att det inte kan stämma eller något. En FF är en FF en fan FICTION. Allt är möjligt.) Yay, skönt att höra! 13 sep, 2014 11:52 |
Borttagen
|
ÅH är du änltigen vaken sömntuta?! ♥
Får något fint kapitel idag innan du åker iväg???? ♥ ♥ ♥ 13 sep, 2014 11:54 |
AuroraAlexius
Elev |
Skrivet av AuroraAlexius: Nu har jag läst ikapp! Du skriver verkligen fängslande och du har riktigt bra beskrivningar Spoiler: Tryck här för att visa! En sista fråga bara innan jag slutar prata: när ungefär utspelar det här sig? Vill veta så jag kan räkna ut hur gammal Snape är, haha x) Nu ska du få fortsätta skriva! Ser fram emot nästa del Tack så mycket Spoiler: Tryck här för att visa! Hm, har inte riktigt funderat på det... funderar... funderar... funderar... Hmm, Severus är 38 år gammal Utspelar sig alltså 1998. (Tänk på att denna FF är helt separat från den riktiga HP historien så vill inte höra något om att det inte kan stämma eller något. En FF är en FF en fan FICTION. Allt är möjligt.) Yay, skönt att höra! Okej, du kanske det är så att du bara är lik Bella Swan då? Haha, nej jag vet inte, känner dig ju inte direkt (bara den sida som är Penelope). Men då vet jag! Så då är det... *räknar efter* 22 år emellan dem. En del av mig vill tycka: "creeeeeepy", men tänker se förbi det och fortsätta läsa ändå! (Och tänkte inte påpeka att det inte stämmer med den riktiga berättelsen, du får som sagt göra som du vill, det är fanfiction ) ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 13 sep, 2014 12:05 |
Nordanhym
Elev |
Hej alla Snelope älskare!
Hoppas att eran lördag är bra och att ni njuter utav helgen! Jag själv har blivit drabbad av MAJOR-INSPIRATION-OVERLOAD xD Så det kommer spenderas många timmar vid datorn idag. Skriva på denna FF, mina bokmanus, plugga... ^^ Men nu ska jag sluta babbla så att ni kan läsa nästa kapitel ~Kapitel 23~ ”Penelope?” ”Killi?” säger jag med förvånad röst och en våg av lättnad sköljer över mig. Killi kommer fram ur skogen och vandrar långsamt till mig. Han tornar sig över mig, kentaurer är till hälften häst och hälften människa. De är oftast runt 2,6 till 3 meter höga från hov till huvud. ”Ja Penelope, det är jag.” säger han och hans röst lugnar mig direkt. Killi har en mörk och harmonisk röst som liksom flyter över en som en varm sommarvind, inte alls som Severus röst men ändå väldigt lik. ”Vad, vad gör du här?” frågar jag och ser på honom medan jag stoppar undan min stav. ”Jag hörde om Vingfåle och draken. Jag kom för att beklaga sorgen. Jag vet att du och Vingfåle hade ett väldigt speciellt band till varandra.” Killi kommer närmre mig medan han talar och jag ler mot honom, ett sorgset leende men ändå ett leende. ”Tack Killi.” viskar jag mjukt. Jag ser upp på den enorma varelsen framför mig. Han sträcker mig sin hand och jag tar den. Killi drar lätt upp mig från marken så att jag står på skakiga ben framför honom, min kropp vägrar släppa taget om paniken som de senaste två dagarna härjat inom mig. Alla känslor av rädsla och sorg, alla tankar om att bli sårad och lämnad har gjort mig till ett blekt vrak med påsar under ögonen. ”Du är en väldigt ovanlig häxa Penelope.” säger han och ler mot mig. ”Jasså?” säger jag med trött röst och torkar försiktigt bort tårarna från mina kinder, det är lönlöst eftersom det hela tiden kommer nya. ”Ja, det är du. Jag har aldrig mött någon som du. Du har en annan förståelse för oss mörka varelser. Vi är inte alla hemska eller farliga.” svarar Killi och ler mot mig, hans gula ögon är snälla. Jag minns fortfarande när jag träffade honom för första gången, såg hans ögon för första gången. Vinden blåser i träden, jag är på väg till Hagrids. När jag kommer fram till huset ser jag konstiga spår i den tjocka snön, det är små droppar av blod i dem. Jag böjer mig ner för att studera spåren, då hör jag en gren knäckas i skogen bakom Hagrids hus och en dov smäll, snö som knastrar och sedan blir det tyst. Jag följer spåren in i skogen och ser en kentaur liggandes i snön. Han andas ganska normalt men hans bakben är skadat. Jag närmar mig långsamt den liggandes kentauren med en klump i halsen. ”Jag ska inte sk-skada dig. Jag vill bara hjäl-hjälpa till...” stammar jag fram nervöst och tar ytterligare två steg mot kentauren. Han vänder sitt huvud och två illgula ögon stirrar rakt in i mina. Jag stannar upp, tar sedan ett långsamt steg bakåt. ”Snälla...” viskar kentauren svagt till mig. Hans röst lugnar mig omedelbart men mitt hjärta fortsätter att banka. ”O-okej...” stammar jag fram och går långsamt hela vägen som är kvar till den skadade kentauren framför mig. Jag lägger mina händer på hans bakben, runt om såret för att kunna se det ordentligt. Han rycker till lite och jag lyfter genast upp mina händer av rädslan att bli sparkad eller att han på något sätt ska skada mig. Jag har läst flertalet böcker om varelsen och har gång på gång läst orden 'ytterst farlig', ' bör undvikas', 'livshotande skador' och andra skräckinjagande saker. ”Stilla nu,” viskar jag försiktigt. Mitt hjärta bultar så hårt att jag är rädd att det ska stanna. Jag plockar fram min trollstav och medan jag långsamt drar den över kentaurens sår lägger jag en läkande besvärjelse. ”Vulnera Sanentur, Vulnera Sanentur, Vulnera Sanentur.” viskar jag med bestämd röst. Kentaurens ben läker ihop och återgår nästan till sitt ursprungliga skick. Endast ett tunt sträck, som försvinner med tiden, berättar om hans skada. Jag reser mig upp från marken och backar långsamt bort från kentauren som håller på att resa sig. Allt eftersom den reser sig blir jag mer och mer rädd, den är verkligen enorm. Jag har aldrig sett en kentaur tidigare och blir lite chockad över dess massiva muskler och otroliga storlek. Den sträcker på sitt ben och stampar några gånger på samma ställe innan han vänder sig om mot mig. ”Tack så mycket.” säger han och nickar mot mig. Jag nickar tillbaka, ”Ingen fara...” mumlar jag. ”Jag står i skuld till dig Miss..?” ”Penelope, Penelope Lovegood heter jag Mr...?” ”Ingen har kallat mig Mr tidigare, men, Killius.” svarar varelsen med sin bestämda men samtidigt mjuka röst. ”Mr Killius, jag måste ge mig av nu.” säger jag och backar långsamt. ”Tack ännu en gång Miss Lovegood, jag är säker på att vi möts igen.” Med de orden vänder han sig om och galopperar iväg in i skogens mörker. Det var en dag jag minns väldigt väl, speciellt hur hans gula ögon fick mig att backa. Men nu är de en syn som värmer mig och får mig att känna mig trygg. ”Killi, du är ingen mörk varelse.” säger jag och sträcker försiktigt upp min hand mot hans ansikte och vilar den mot hans hårda hud. Han ler och lägger sin hand på min. ”Du är inte mörk, inte ond, inte våldsam, du är Killi. En av de närmsta vänner jag har.” viskar jag och ler upp mot honom. ”Du ligger mig varmt om hjärtat Penelope, flickan med det lila håret.” svarar han och ser in i mina ögon. ”Lila-rött,” säger jag med ett leende. Han ler tillbaka och tar ner min hand från hans ansikte och gömmer den i sina stora händer. 13 sep, 2014 12:13 |
Borttagen
|
Åh, vilket underbart kapitel!
Älskar när vi får se andra delar av penelopes liv! Det gör att man gillar henne som karaktär ännu mer! gillar att hon faktiskt blev rädd för killi först, att hon är en karaktär som ionte är felfri liksom. hon blir rädd, hon har dåligt självförtroende, hon ahr en negativ syn på sig själv ibland, hon är orolig för riktiga saker, hon är lite klumpig osv... ÄLSKAR DET! ♥ ♥ ♥ 13 sep, 2014 12:21 |
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Du får inte svara på den här tråden.