Att tvingas välja (1:a generationen)

LOVE IT ♥

Kapitel 37
När tåget stannar på Kings Cross och jag kliver ner på perrongen, får jag med en gång syn på syster. Caroline ler brett och vinkar ivrigt. Jag känner mig lättad över att det är hon som hämtar mig och inte mamma eller pappa. För då skulle det här bli väldigt jobbigt.
- Du ler! Det är ett väldigt bra tecken, säger hon och ger mig en kram.
- Varför skulle jag inte le? undrar jag.
- Senast jag såg dig så låg du och grät inne på ditt rum. Men eftersom du ler så måste det betyda att du och James har blivit sams igen. Vart är James föresten? frågar Caroline och tittar sig omkring.
Jag harklar mig.
- Mamma och pappa väntar inte i bilen va? frågar jag.
Min syster skakar sakta på huvudet.
- Nej, de är hemma och lagar middagen. Hurså? undrar hon frågande.
Jag tittar mig över axeln och vinkar till mig honom. Avery kliver fram ur en grupp av folk. Caroline lyfter förvånat ett ögonbryn. Han kommer fram och ställer sig intill mig.
- Caroline, du kommer väl ihåg Avery, säger jag.
- Ja, det gör jag, säger hon misstänksamt. Vad är det här Claire?
Jag tar ett djupt andetag.
- Det har hänt en hel del. Jag och James är inte vänner längre. Inte ens jag och Lily är vänner längre. Och Avery och jag…, vi är tillsammans, säger jag.
Carolines blick vandrar mellan mig och Avery. Hon skakar på huvudet och skrockar.
- Mamma och pappa kommer döda dig. De avskyr honom! Tack gode gud att jag inte missar det här. Det här kommer bli en väldigt spännande middag, säger Caroline och vi börjar gå ut mot parkeringen.
Jag och Avery följer efter henne dragandes på våra koffertar. Bilresan är tyst. Jag sitter i framsätet med Caroline. I backspegeln kan jag då och då se hur Avery tittar på mig. Han ler och jag kan se att han inte känner samma oro som jag gör över det här. När vi kommer fram till början av vår gata stannar Caroline plötsligt bilen.
- Vad gör du? frågar jag.
Men hon svarar inte. Caroline vrider på sig så att hon sitter vänd mot Avery i baksätet.
- Det kommer bli kaos där hemma. Folk kommer skrika, mamma kanske börjar gråta och vem vet, Claire kanske också börjar gråta. Jag vill att du ska veta att det är på grund av dig som det kommer bli kaos. Om du bara hade uppfört dig och hållit dina fingrar borta ifrån mig lillasyster så hade det här varit en helt annan situation, säger hon.
- Det där är orättvist Caroline. Vi gjorde det båda två, säger jag men hon lyssnar fortfarande inte på mig.
- Innan jag kör hem oss och låter dig komma in i vårt hus så vill jag att du ska lova att aldrig mer såra min lillasyster. Jag vet inte vad det är som du har gjort med henne men hon måste tydligen ha väldigt starka känslor för dig för att ens våga låta dig sitta i vår bil efter vad som hände i vintras. Så lova mig att du aldrig kommer såra henne. Och om du inte håller det löftet så kommer jag komma efter dig. Jag har mött många hemska personer i mitt arbete och tro mig, jag kan få vem som helst utav dem att komma efter dig, säger Caroline.
Avery nickar. Gesten känns väldigt militärisk och jag undrar om han inte är van vid liknande hårda ord.
- Jag lovar att inte såra henne, säger han.
- Bra, säger Caroline och ler.
Hon startar bilen igen och kör fram till vårt hus. Hon parkerar på uppfarten och går före oss in. Jag tar Avery i handen.
- Vi kommer klara det, säger han.
- Jag hoppas det, säger jag.
Caroline lämnade dörren på vid glänt efter sig så det är bara för oss att kliva in.
- Mamma? Pappa? ropar jag med nervös röst.
- Åh Claire! hörs mamma röst och hon kommer snabbt ut i hallen.
Hon är halvvägs framme hos mig när hon inser att Avery står intill mig och håller mig hand. Mamma stannar.
- Richard! Kom hit! ropar hon och tittar på mig.
Det är en hård och bister blick. Sen låter hon blicken gå över till Avery. Jag kan se hur hon granskar honom. Han är klädd precis som jag är van att se honom. En svart t-shirt och svarta byxor. Inte alls den där prydliga killen som var här i vintras. Jag sväljer nervöst och kramar panikartat Averys hand.
- Vad är det älskling? frågar pappa.
Claire har tagit med sig…en vän, säger mamma
Jag gillar inte tonen hon använder när hon uttalar ordet vän. Den är torr och sträv, och påminner om tonen man får efter att man druckit av äcklig hostmedicin. Pappa kommer in i hallen. Även han stannar när han får syn på Avery.
- Vad gör han här? frågar pappa och tittar på sin fru.
- Varför frågar du inte din dotter? Det är ju hon som håller honom i handen, svarar mamma.
Pappa tittar på mig.
- Claire, kan du förklara vad han gör här?
Jag tar ett djupt andetag.
- Vi är tillsammans, säger jag.
Mamma ger ifrån sig ett skratt.
- Tillsammans? Jag skulle inte tro det. Claire, det här är oacceptabelt. Du kan inte under några som helst omständigheter få mig att glömma vad den där pojken gjorde mot dig i vintras, säger hon och går in i vardagsrummet.
Jag följer efter henne.
- Hur kan du säga sådär? Vill du inte att jag ska vara lycklig? frågar jag.
- Åh Claire, spela inte dum. Såklart att jag vill att du ska vara lycklig. Men tro mig, den där killen kommer inte göra dig lycklig. Han kommer krossa ditt hjärta. Jag menar se på honom! Han är uppenbarligen inte den ordentliga killen som vi blev presenterade för i vintras, säger mamma.
Pappa och Avery har följt efter mig och mamma in i vardagsrummet. Även Caroline står och tittar på dramat.
- Mr och Mrs Summers, låt mig förklara, börjar Avery men blicken han får av pappa får honom att vara tyst.
- Jag tror att det är dags för dig att lämnade det här huset och jag vill aldrig mer se dig här. Om du tror att jag någonsin kommer låta dig träffa min dotter så tror du fel, säger pappa.
Han är arg. Han är rasande. Förbannad. Men det är även jag.
- Du kan inte tala till honom på det viset! Avery har inte gjort något fel. Om ni tror att han tvingade sig på mig i vintras så tror ni fel. Jag var med på det och det var inte första gången som vi gjorde det. Avery och jag hade haft något sorts förhållande sedan Alla helgon, säger jag.
Mamma drar efter andan och Caroline svär tyst.
- Vad står du och säger? Lyssna på dig själv! Det här är inte du Claire. Det här är inte du! säger mamma.
- Jag har förändrats mamma. Folk gör sådant. Jag är inte er lilla flicka längre. Jag är vuxen nu och kan göra mina egna val och dessutom så ber jag inte om din eller mammas tillåtelse för att vara tillsammans med Avery. Jag älskar honom och jag tänker vara tillsammans med honom, säger jag.
- Inte i mitt hus, säger pappa.
Jag tar ett djupt andetag.
- Visst! Då flyttar jag väl ut, säger jag.
Alla i rummet tystnar. Caroline håller händerna för sitt ansikte och jag kan se hur en ådra i min pappas panna pulserar.
- Och vart har du tänkt ta vägen? Du har precis tagit examen från Hogwarts! Vart ska du bo? frågar mamma.
- Hos mig.
Vi tittar alla på Avery. Han står lutad mot en av dörrkarmarna.
- Om Claire flyttar ut så får hon bo hos mig, säger han.
Jag vänder mig mot mina föräldrar och slår ut med armarna.
- Då antar jag att jag flyttar ut. Jag ber Caroline skicka min saker, säger jag och går ut ur huset.
Avery är snabbt vid min sida. Han tar ett hårt grepp om min hand. När vi står ute i hallen, bara ett steg ifrån ytterdörren kommer pappa och mamma efter oss.
- Claire, säger mamma.
Jag tittar på henne. Hon gråter.
- Om du går ut genom den dörren så kan du aldrig mer komma tillbaka.
Orden slår mig hårt i magen. Jag kan känner hur Avery släpper taget om min hand. Min mammas ord ekar kvar i hallen. Jag tar tag i Averys hand igen och tittar på mina föräldrar.
- Då antar jag att det här är adjö.
Sen tar vi steget ut genom ytterdörren. Ett par steg senare transformerar vi oss därifrån.

Ena sekunden stod vi på min gata, som är kantad av villor med prydliga trädgårdar och krattade grusgångar men i andra sekunden står vi framför en stor herrgård där murgröna täcker det mesta av fasaden. Huset är omringat av en lummig trädgård med gigantiska gamla träd, och högt gräs. Jag tittar mig omkring. Herrgården är omringad av mörk skog och en bit bort kan jag se skymten av ett mörkt staket med en hög grind som jag antar är ingången till egendomen. Herrgården har flera stora fönster och en stor stentrappa som leder upp till ytterdörren, som liknar en miniatyr av den stora entre dörren på Hogwarts.
- Det här är mitt hem, säger Avery.
- Det är väldigt…dystert, erkänner jag.
Avery skrockar.
- Jag antar det, säger han. Min pappa föredrar när det ser lite mystiskt ut. Ska vi gå in?
Jag nickar. Om sanningen ska fram så får jag nästan rysningar över att stå i den här trädgården. Avery tar min hand och leder mig in. Han öppnar dörren och låter mig gå före mig in. Entrén är mörk, trots att stearinljus är tända i den gigantiska kristallkronan. På golvet ligger den en mörkt matta över trägolvet och på väggarna hänger det tavlor, som inte rör på sig. Framför ytterdörren finns det en trappa som efter ett tag slutar och ersätts av en trappa på vardera sida som leder upp till övervåningen.
- Pappa? ropar Avery.
Steg hörs ifrån övervåningen och ner för en av trapporna kommer en lång man. Han har ljust hår och är klädd i en mörk klädnad som får hans hud att se otroligt blek ut.
- Min son, jag väntade mig dig för en timma sedan, säger han.
- Ursäkta, men den det har hänt något, säger Avery.
Mannen står nu framför oss. Jag kan med en gång se hur lik Avery är sin pappa.
- Tänker du inte presentera mig för din vän? frågar han.
- Claire, det här är min pappa. Pappa, det här är min flickvän Claire, säger Avery.
- Trevligt att träffas, säger jag och sträcker fram min hand.
Averys pappa tar den och kysser den lätt.
- Darius har uppenbarligen ärvt min goda smak när det kommer till kvinnor, säger han.
Darius? Jag tittar frågande på Avery, som till min förvåning har en lätt rodnad på sina kinder. Hans pappa ser detta och ler exat samma sorts leende som Avery brukar le.
- Jag antar att min son inte presenterat sig vid sitt fullständiga namn. Om jag känner honom rätt så känner du honom vid hans efternamn Avery och inte vid hans fullständiga namn, Darius Albert Avery II, säger han.
Jag tittar förvånat på min pojkvän. Darius Albert.
- Jag är döpt efter pappa, förklarar Avery.
Hans pappa nickar och tittar sen på sin son.
- Du sa att något har hänt. Jag förstår att det har någonting med Claire att göra. Jag hoppas att ni inte ska ha barn, säger han.
Både jag och Avery flämtar. Jag lägger förskräckt mina händer på min platta mage
- Gud nej. Claires föräldrar har slängt ut henne på grund av hennes förhållande med mig, så jag sa att hon fick bo här, förklarar Avery.
Hans pappa nickar.
- Jag förstår, säger han och vänder sig mot mig. Vad är du?
Jag förstår vad han frågar om. Och frågan får mig att förstå vad Avery den äldre är för person. Han är precis som Sirius familj.
- Jag är renblodig, ,säger jag och sträcker lite på mig.
Han ler de där leendet som han delar med sin son.
- Du är välkommen att bo här. Känn dig som hemma, säger han och återvänder sedan upp för trappan.
Avery lägger armen runt min midja.
- Låt oss hitta något att äta, säger han.
Vi börjar gå igenom rum där alla väggar har minst en utav de där tavlorna som inte rör på sig. Alla rum är också inredda med samma mörka möbler och tjocka gardiner som täcker fönstren. Köket är stort och en äldre kvinna står framför spisen. Hennes hår är grått och uppsatt i en knut. Kläderna är gråa och hon bär ett vitt förkläde. Kvinnan niger när Avery och jag kommer in.
- Mr Avery, hur var den sista terminen? frågar hon.
- Bara bra mrs Parker. Det här är min flickvän Claire. Hon kommer bo här med oss, säger Avery. Finns det något att äta?
Mrs Parker nickar och pekar på den stora grytan som står på spisen.
- Det är soppa. Den är varm. Det är redan dukat i matsalen, säger hon.
Avery lämnar köket och går in i rummet intill. I matsalen finns det ett otroligt långt matsalsbord där mer än tio personer kan få plats. Här inne brinner även en eld i eldstaden. I taket hänger det en kristallkrona som eldslågorna speglar sig i. När vi har satt oss vid bordet så kommer mrs Parker in med en stor skål. Hon häller upp soppa i tallriken vi har framför oss och ställer sedan skålen mitt på bordet. Innan hon lämnar matsalen tar hon fram en vinkaraff ifrån en när stående dryckesvagn och häller upp det röda vinet i våra glas. Avery börjar genast äta av maten. Men jag kan inte. Jag rör bara runt min sked i soppan.
- Ni gillar inte mugglare, säger jag efter en stund.
Avery tittar upp från sin tallrik. Hans läppar är lite glansiga av soppbuljongen men han torkar snabbt bort det med servetten.
- Umgås ni med…honom? frågar jag.
Avery harklar sig. Vi sitter precis intill varandra. Han vänder sig mot mig.
- Ja, svarar han.
Jag förstår att det är svaret på båda frågor.
- Skrämmer det dig? frågar Avery och smeker sakta min kind.
Jag tar ett djupt andetag. Det borde göra det. Jag borde ställa mig upp och lämna det här huset. Men jag kan inte. Jag älskar honom.
- Nej, svarar jag. Nej, det skrämmer mig inte.
Avery ler sitt leende och kysser mig.
- Jag älskar dig, säger han.
- Jag älskar dig också. För alltid, säger jag.

Nej.
Nej, nej, nej.

Okej, du fick mig ett gråta. Grattis!
Är du nöjd nu? Har du inte krossat mitt hjärta lite för många gånger va? Va?

...

Här sitter jag och försöker få iho ett vettig kommentar. Går inte. Nope. Du har tagit bort mina ord och jag bara typ dör av Avery och Claire scenerna♥

Darius? Det enda jag tänker på när jag tänker på det namnet är Darius från Hungerspelen. Och då ryser jag.
Men bra. Väldigt bra att du inte skrev "sa Darius" utan forsatte med Avery. BEACUSE THATS HIS NAME.

(med Yesterday, beatles melodi) I long, for the next chaaaaaaapter…♥♥

Åhåhåh too many FEELS ♥

oOammmgnfnkwwkwkdngeg finns inge ord!..! Omg omg omg omg omg omg omg omg ogm. Ogm. Gmfmfmkfkrlelellwlwlwlwlldmhjäääääälp såå amazin har läst om kapitelet typ 5 gånger

Kapitel 38
I den stora salongen som är inredd med hårda soffor i mörka färger och dyra antikviteter, så finns det en stor eldstad där det alltid brinner en eld. Över den här eldstaden finns det en tavla. Tavlan föreställer ett ungt par. Mannen har ljust hår och står med ryggen rakt. Kvinnan sitter på en stol framför mannen och han har en hand på hennes axel. Kvinnan har mörkt hår och stora blåa ögon. Ingen utav dem ler. De ser inte ens lyckliga ut.
- Det är mina föräldrar, förklarar Avery.
Han räcker mig vinglaset och ställer sig intill mig.
- Din mamma var väldigt vacker. Hur länge har hon varit död? frågar jag.
- 16 år. Jag hade fyllt två år två månader tidigare. Men hon hade varit sjuk sedan jag föddes, berättar Avery.
- Jag är ledsen för din skull, säger jag och håller honom i handen.
Han rycker på axlarna. Averys pappa kommer in i salongen. Han tittar på mig.
- Min frus klänning passar dig verkligen Claire, säger han.
Jag ler och drar min fria hand över klänningens sida. Det är en figursydd långklänning i mörk olivgrön sammet.
- Tack. Hon var verkligen vacker, säger jag och tittar upp på tavlan igen.
- Ja. Hestia var verkligen en skönhet. Jag var tvungen att tävla mot många män för att vinna henne. Det var inte mycket motstånd kvar när jag äntligen fick henne, säger Avery Sr och ler. Är ni klara för våra gäster?
Vi nickar och han lämnar salongen.
- Vilka är det som kommer? undrar jag.
Avery rycker på axlarna och sätter sig ner på soffan.
- Mina vänner och pappas vänner. Pappa och hans vänner kommer hålla till där upp inne på pappas arbetsrum, säger han.
Jag nickar och vänder mig mot eldstaden igen. Jag dricker lite av mitt vin.
- Så, då är det inte några mer som kommer, säger jag och tittar på Avery över min axel.
Avery ställer sig upp och går fram till mig.
- Jag trodde att min familjs vänner inte skrämde dig, säger han.
- Vad pratar du om? frågar jag.
Avery suckar.
- Han är inte farlig. Han kommer inte göra dig något ont, säger han.
- Men alla andra som han har skadat? Alla som man läser om i tidningen som har dött. Alla mugglare. Tror du verkligen att jag bara kan acceptera att du umgås med en man som vill utplåna människor? frågar jag.
Avery fnyser och börjar gå runt i rummet. Jag antar att ”smekmånaden” som man har i början av förhållandet är över. Det är nu som verkligheten har kommit ikapp oss. Men jag känner verkligen precis som jag sa och att gå runt och låtsas som att det inte stör mig att han inte har berättat om vad han umgås med för människor. Flera smällar utanför huset avslöjar att gästerna har kommit.
- Vi får tala om det här sen, säger Avery och spänner ögonen i mig.
Jag vänder ryggen mot honom. Ytterdörren öppnas och flera röster hörs. Averys vänner kommer in. Det är Evan, Mulciber, Wilkes och Severus. Men det är också tre okända killar och två tjejer. Två utav männen har mörkt kort hår och man ser med en gång att det är bröder. Den tredje mannen har blont hår som räcker honom till axlarna. Han står nära en av kvinnorna, som även hon har blont hår. Den andra kvinnan har däremot långa mörka lockar som hänger ner över hennes rygg.
- Claire, det var en överraskning att se dig här, säger Evan och sätter sig ner på soffan.
- Claire bor här, förklarar Avery.
- Jag hoppas att hon är renblodig, säger den mörkhåriga kvinnan.
- Så klart hon är Bellatrix. Avery vet bättre än så, säger den blonda mannen.
Bellatrix grimaserar mot mannen och går sedan fram mot mig. Hennes mörka ögon granskar mig och jag sträcker på mig lite extra för att vissa att hon inte skrämmer mig, vilket hon egentligen gör.
- Du är väldigt söt. Nästan för söt för att vara tillsammans med Avery. Och alldeles för söt för att vara en av oss, säger Bellatrix.
- Bella, kom igen, säger den blonda kvinnan.
- Tyst Cissi! Jag vill bara se till så att hon inte är fejk. - Vilket elevhem tillhörde du? frågar Bellatrix.
Jag kan se hur alla tittar på mig.
- Gryffindor, svarar jag.
Bellatrix ler ett retsamt leende och sätter sig sen ner i en fåtölj.
- Som om det inte vore allt. Claire är även vän med en mugglare, säger Severus.
Återigen tittar alla på mig. Jag känner hur jag inte längre orkar sträcka på mig.
- Severus har rätt. Jag umgicks med en mugglare. Lily Evans hette hon. Precis samma mugglare som Severus var vän med, säger jag.
Blickarna hamnar på Severus istället för mig.
- Hon är kaxig, säger en av de okända killarna och hans bror nickar instämmande. Du har gjort ett bra val och tillskillnad från min fru så tror jag att hon passar in väldigt bra här med oss.
Avery nickar.
- Tack så mycket Rodolphus, säger han. Claire, låt mig presentera alla. Detta är Rodolphus och Bellatrix Lestrange samt Rodolphus bror Rabastan. Det blonda paret är Lucius och Narcissa Malfoy. Narcissa är även Bellatrix syster, säger han.
Jag nickar och höjer mitt glas i en hälsning.
- Tänker du inte presentera mig Avery?
Alla inser snabbt att ingen i rummet sa det. Vi tittar bort mot valvet som är ingången till salongen. Där står en äldre man. Han tittar rakt på mig med sina mörka ögon. Det svarta håret är kort och matchar hans svarta kläder, som får hans bleka hy att blekna. Alla ställer sig upp. Bakom mannen syns ytterligare ett par män, inklusive Averys pappa.
- Herre, det här är Claire. Min flickvän, säger Avery.
Men mannen bryr sig inte om honom. Han tittar fortfarande bara på mig. Sakta går han över golvet. Jag kan se hur Bellatrix och hennes man sträcker lite extra på sig när han passerar dem. Ett par sekunder står han precis framför mig. Jag håller andan av nervositet. Vad kommer han göra?
- Lämna rummet. Jag vill tala med Claire ensam, säger han.
Utan att säga emot lämnar alla snabbt rummet. Avery tvekar däremot en stund men jag kan se att han fortfarande är upprörd sedan vårt bråk, så han är nog bara glad över att få lämna rummet. Voldemort tar mitt vinglas.
- Så Claire, hur kommer det sig att du hamnade här? frågar han och går fram till dryckesvagnen.
- Jag träffade Avery och blev kär, svarar jag skakigt.
Voldemort skakar på huvudet.
- Det var inte därför du hamnade här. Du är en väldigt smart häxa Claire. Det såg jag så fort jag klev in i det här rummet. Och smarta häxor blir inte kära. Du förstår kärlek är någonting som folk inbillar sig. Kärlek försvagar dig och gör dig vek. Hur hamnade du här? frågar han igen samtidigt som han fyller på mitt glas.
- Mina föräldrar sparkade ut mig, så Avery sa att jag kunde bo här, säger jag.
Han nickar.
- Lojalitet. Det är en egenskap som jag söker efter i mina anhängare. Om de inte står kvar vid ens sida när något hemskt händer så vet man vad man ska göra ifall de kommer tillbaka krypandes, säger Voldemort och räcker mig mitt glas igen.
- Det låter som en väldigt bra egenskap, säger jag och tar emot glaset.
- Ja. Avery är lojal. Precis som sin far. Men du ser, jag har länge sett Avery som något stort och en väldigt trofast anhängare men det senaste så har jag tvekat. Det som särskilt fick mig att tveka var när han inte ville ta emot mitt märke. Jag erbjöd honom och hans vänner att bli en del av mina anhängare och alla förutom Avery accepterade. Men nu, nu vet jag att han är lojal. Tack vare dig Claire. Han är lojal och jag vet att han inte kommer lämna när det blir som jobbigast. Men nu är ju frågan, är du lojal Claire?
Jag tar ett djupt andetag.
- Jag är lojal till Avery. Det är honom som jag tänker stå intill. Jag väljer inte sida utan jag ställer mig på den sidan som han väljer.
Voldemort tittar länge och granskade på mig.
- Avery! ropar han.
På två röda sekunder kommer Avery inte i rummet.
- Ja herre, säger han och håller huvudet högt.
Han stannar en bit ifrån oss. Voldemort vänder sig mot honom.
- Du har valt en lojal tjej och jag är säker på att hon kommer bli en bra tillgång i vår kamp mot att göra trollkarlsvärlden lite bättre. Ta fram din arm pojk, säger han.
Med uppspärrade ögon kavlar Avery upp ärmen på sin klädnad. Voldemort trycker sin stav mot Averys bleka underarm. Utan att han har uttalat någon trollformel så börjar det dyka upp något svart på Averys hud. Han ger ifrån sig ett dämpat skrik av smärta och efter en kort stund tar Voldemort bort staven. Det svarta sprider sig snabbt och har snart format en dödskalle med en orm som ringlar ut ur dödskallens mun. Utan att säga ett ord lämnar Voldemort rummet och en skugga utanför rummet förklarar att han även lämnar huset. Ett par timmar senare har alla gäster lämnat huset och det är dags att sova. Utan att prata med varandra går vi runt i sovrummet och gör oss i ordning för natten. När jag kommer ut ifrån badrummet kan jag se hur Avery sitter på sin sida av sängen och tittar på sin arm. Jag sätter mig på sängkanten på min sida.
- Gör det ont? frågar jag och släpper ut mitt hår.
- Inte längre, svarar han.
- Vad bra, säger jag och hänger av mig min morgonrock innan jag kryper ner under täcket.
Avery lägger sig också ner. Vi ligger med ryggarna mot varandra. Jag kan inte sluta tänka på mitt möte med Voldemort, mörkrets herre. Den mest fruktade mannen i trollkarlsvärlden. Någonstans bland mina tankar har Avery vänt sig om och sakta flyttat sig närmare mig. Jag känner hur han lägger sin arm över min midja och kysser min nacke. Jag suckar och trycker mig närmare honom. Vi är sams igen. Imorgon när vi vaknar så kommer ingen utav oss ta upp de ord som yttrades. Imorgon är en ny dag.
_______________
Kommentera!

Ömajgad Voldyyy :* Han är såååå azuum ♥♥

OMR!

Voldemort!!!
Nej, åh, Gud.
Nej.

Kapitel 39
I början var jag orolig över att inte kunna lära känna Averys vänner men det kom jag snabbt över. Om alla inte samlas hemma hos Avery så samlas alla hos Lucius och Narcissa. De har en stor herrgård helt för sig själva då Lucius pappa, Abraxus Malfoy, dog för 10 år sedan. Men att umgås med dem är inte särskilt lätt. De pratar ofta om mugglare, eller smutsskallar som de kallar dem, och jag vet inte hur många historier jag har hört de senaste veckorna om hur de skadat och plågat folk. Jag säger inget utan sitter bara tyst intill Avery och pratar bara när jag blir tillfrågad eller bli indragen i konversationen. Vilket inte händer särskilt ofta men det är helt okej med mig. Under den tiden som jag sitter tyst granskar jag alla medlemmar i rummet utan att de märker det. Och jag har lärt mig en hel de om dem. Trots att Narcissa och Bellatrix är systrar, så syns det inte. De har inte den där nära relationen som jag och Caroline har…eller hade. Min syster och jag har inte pratat sedan jag lämnade huset. Mina kläder och saker kom med bud två dagar senare. Men jag slängde allting. Ingenting kändes rätt att behålla. De påminde mig om den familj och de vänner som jag lämnat bakom mig. Det enda jag behöll var diamantarmbandet som Avery gav mig i julklapp. Och om jag och Caroline träffade varandra nu så skulle vi säkert bete oss som Bellatrix och Narcissa. Vara kyliga, hålla avstånd från varandra. Det är ungefär samma förhållande som Bellatrix verkar ha till sin man Rodolphus. Jag har aldrig sett dem hålla handen, kyssas eller ens röra varandra. Det enda Rodolphus rör är sitt glas med eldwhiskey. Det spelar ingen roll vad klockan är, Rodolphus öppnar alltid en flaska med whiskey så fort han kommer in i salongen. Rabastan dricker inte alls lika mycket som sin bror utan tvärt emot, han brukar alltid ge ifrån sig motbjudande grimas när Rodolphus säger någon av sina fyllekommentarer. Men ingen annan i rummet verkar reagera så jag antar att Rodolphus alkoholproblem är ett ämne som ingen bryr sig om. Lucius och Avery är de som samtalar mest med varandra. Tillsammans med Evan, Wilkes och Mulciber fyller de salongen med höga och mörka skratt. Då och då stämmer de andra, inklusive, in i skratten, men från min sida är det mest av artighet. Jag har insett att Narcissa spelar samma spel som jag. Sitt tyst och yttra dig bara när du får ordet. Vi är de enda två som inte är märkta. Jag vet inte vad hennes orsak men jag skulle gärna vilja få veta.
- Claire, fyller du på mitt glas? skrattar Avery och räcker mig sitt vinglas.
Evan har precis avslutat ett väldigt hemskt skämt och allas skratt håller fortfarande på att dö ut i rummet. Jag nickar och tar hans glas. När jag står vid dryckesvagnen och häller upp vin i hans glas står jag med ryggen mot de andra.
- Du har en väluppfostrad flickvän Avery. Hur lyckades du ha sådan tur tillskillnad från oss andra? frågar Rodolphus.
Jag tar ett lugnande andetag och ber en kort bön om att Rodolphus slutar prata innan han har startat ännu ett av de stora grälen mellan honom och hans fru. Bellatrix Lestrange är inte den som man helst irriterar.
- Jag har mer värdighet i min kropp än att passa upp dig hela tiden. Det är det som vi har tjänstefolk till, fräser Bellatrix.
Jag blinkar och vänder mig om för att försvara mig men Lucius hinner före.
- Jag tror inte att Claire uppskattar att du jämför henne med Dobby Bella, säger han till sin svägerska.
Dobby?
- Vem är Dobby? frågar jag och ger Avery hans glas.
- Vår husalf, svarar Narcissa.
Jag tittar på Bellatrix. Hon rycker nonchalant på axlarna. Avery lägger en lugnande hand på min arm men jag rycker argt bort min arm och häller upp ett glas vin till mig själv. Avery suckar och tittar på Bella.
- Tack. Nu vet jag att jag kommer ha en mycket lugn kväll när ni har försvunnit, muttrar han.
Bellatrix skrattar. Hennes skratt blandas med ljudet från dörrkläppen. Evan ställer sig upp.
- Det måste vara Peter, säger han och försvinner iväg.
Peter? Jag trodde att jag hade träffat alla. Om inte…Jo, jag har rätt. Efter Evan kommer Peter Pettigrew gående. Han tittar sig nervöst omkring och när han får syn på mig så stannar han. Vad gör han här? Umgås han med de här?
- Det var på tiden Peter, fnyser Mulciber.
- Jag var tvungen att göra en sak först, säger Peter och sätter sig ner.
Han tittar fortfarande storögt på mig.
- Det var längesedan Peter, säger jag.
- Ja-a-a, stamar han fram.
Lucius skrockar lågt.
- Juste. Ni är ju gamla klasskamrater. Och Claire, jag är säker att Peter har mycket att berätta om vad som har hänt sedan ni sågs sist men först har han lite information åt oss. Ska vi? frågar han och ställer sig upp.
Alla andra killar samt Bellatrix gör det samma. En efter en lämnar de rummet. Avery är en av utav de sista. Han räcker mig sitt glas igen och ger mig en snabb kyss på kinden innan han skyndar efter de andra. Narcissa och jag är de enda som är kvar i rummet, som vanligt. Jag har lärt mig att har du inte märket, så får du inte vara med på de möten som sker bakom stängda dörrar. Narcissa ställer sig upp och börjar gå runt i rummet. Hon är inte mer än fem år äldre än mig men hon går runt med sådant kurage att jag i jämförelse känner mig som ett litet barn. Den dyra klänningen släpar i golvet där hon går runt.
- Jag ber om ursäkt för min systers beteende. Bella har alltid varit väldigt frispråkig. Mamma och pappa såg det som något värdefullt medan jag och Dromeda kallade det för en förbannelse, säger hon.
- Inte visste jag att ni hade en syster, säger jag förvånat.
Narcissa vänder på sig så att hon står med ryggen mot mig och tittar istället ut genom fönstret men innan hon vände sig om kunde jag se hur hennes ansikte var klätt i ånger. Jag förstår att hon ångrade vad hon berättat.
- Vi hade en syster. Inte längre, säger hon hårt.
- Är hon död? frågar jag.
Narcissa vrider på huvudet och hennes blå ögon är kalla.
- Värre. Hon gifte sig med en mugglarfödd.
Jag nickar sakta.
- Jag förstår.
Narcissa tittar ut genom fönstret igen. Jag ger ifrån mig en suck och mumlar fram en ursäkt över att få lämna rummet. Jag går upp för trappan för att stänga in mig i mitt och Averys sovrum för en stund. Averys pappa är inte hemma och Mrs Parker är i något av rummen och städar. När jag passerar kontoret stannar jag till av nyfikenhet. Det går inte att höra vad de säger, bara låga mummel. Jag fortsätter att gå. Vad gör Peter här? Och vad var det för information som han hade med sig? Vårt sovrum ligger intill ett rum vars dörrar jag aldrig har sätt öppnas. Varje gång jag passerar lägger jag en hand på handtaget för att se ifall det går att komma in men varje gång blir jag lika besviken. Idag prövar jag inte ens utan går bara raka vägen till sovrummet och stänger dörren efter mig. Här inne är det tyst och lugnt. Jag öppnar ett av fönstren och sätter mig ner på fönsterbrädan. En frisk vind kommer och blåser mot mig. Jag tar ett djupt andetag och tittar ut över den vildvuxna trädgården. Jag har lärt mig att tycka om den. Nu kan jag till och med då och då ta en promenad bland träden utan att tro att något ska komma fram och döda mig.